Author: Sophia

Den lilla listan om huslivet

Posted on

Hade du frågat mig för fyra år sedan om jag skulle varit gift, ha ett barn och bo i hus innan 30 hade jag skrattat rakt ut (antagligen osmickrande hånfullt, dessutom). Här sitter jag ändå. I ett hus, med man och ett litet barn. Och allra helst med en katt om jag får drömma.

För dig som är nyfiken på huslivet tänkte jag sammanfatta första tiden i en liten lista.

Svårast med att bo i hus? För en som aldrig bott i annat än lägenhet (med undantag för några år i ett parhus någongång under 90-talet) så är tanken på allt ansvar ganska skrämmande. I en hyresrätt behöver man bara ringa värden och även i en bostadsrätt har man tryggheten i att det mesta ”tråkiga” tas om hand av föreningen. Som vatten, värme, elcentral och så vidare. Om något av det slutar fungera så finns det alltid någon att ringa. Men nu? Nu ska man lära sig allt själv. Vad ÄR ens bergvärme och avfuktare? Kul att lära sig förstås, men väldigt läskigt att ansvara för. Särskilt om man bor i ett hus från 1896…

Jobbigast hittills? Att inte ha återvinningen tio steg från dörren, att köksentrén är en uppsamlingsplats för löv, grus, små insekter med mera som man tidigare drällt i trapphuset.. Vi dammsuger varannan dag men det knastrar nästan alltid av bös under fötterna ändå. Jag känner också lite dåligt samvete över att vi ägnar så mycket tid åt målning, fix, lagning eller rensning i stället för att göra saker med Juni. Nu valde vi ju ett gammalt hus med renoveringsbehov, plus att vi båda är roade av att göra grejer själv – så vi har ju ingen att skylla på. Men visst vore det fint om dygnet hade cirka 35 timmar, ibland i alla fall?

Tråkigast hittills? Detta är helt orelaterat till huset men väl huslivet. Jag har inga funktionsplagg som fungerar i kyla. Det är ju ingen sak att tillbringa timmar utomhus om man är ordentligt ekiperad. Men jag har varken termobyxor eller ull-underställ, och dessutom bara en vante (?!). När köpstoppet är över är det jag som spatserar raka vägen till second hand-butiken och plockar upp ett rejält ställ (gärna ett i grälla färger från 70-talet). Men tills dess unnar jag mig att gnälla över kylan och att sitta inne och peta i brasan i stället. Tråkigt är också att vi är lite mer bilberoende än tidigare och använder bilen ett par gånger i veckan.

Roligast med att bo i hus? Att ha en trädgård. Att ha yta att leva på. Att bo närmare naturen. Andra roliga grejer: Excentriska grannar (igår träffade jag en äldre herre på hundpromenad som slog följe hem med oss från förskolan. Han pratade om sin hund som en riktig person och berättade stolt att hunden hade namnsdag. Igår. Älskar sånt.) Också kul att jag tvingats överkomma min fobiska rädsla för att köra bil och nu vant kör både till tippen och till affären utan att börja gråta eller få parkeringsböter. Hatar förstås att behöva köra bil men det är ändå en mäktig känsla att bemästra något nytt. Nu har jag dock köpt en elcykel (mer om den i ett separat inlägg) och planerar att både cykelpendla och uträtta alla mina ärenden medelst cykel.

Vad har varit oväntat? Alla attiraljer som man måste inhandla. Vi har till exempel inga trädgårdsredskap och som en följd av detta ser vår trädgård ut som en krigsscen från första världskriget. Vi skulle köpt ett helt trädgårdskit (gräsklippare och hela konkarongen) av en bekant till Andy, men då de fortfarande inte sålt sitt hus finns inte den möjligheten just nu. Vad göra? Leta på blocket? Vi vill ju gärna köpa ett helt set och inte lägga tid på att köpa en kratta här och en spade där. Tar gärna emot tips av ruttade husägare.

 

Hustoppen: 

  • Att få se en stjärnhimmel nästan varje natt.
  • Att pendlingen blivit lyxig egentid.
  • Kunna äta egna äpplen och päron.
  • Löprundan blir nästan magisk med en stjärnbeströdd himmel och stor fullmåne som fond.
  • Barnet roar sig med pinnar, kottar och grus. Billigaste leksakerna någonsin.
  • Perfekta förutsättningar för en katt. Gärna en stor, tack.

Husbotten:

  • Allt under 22 grader är i min mening oacceptabelt. Sist vi hade 22 grader var väl i september?
  • Vi har ingen gräsklippare.
  • Vi har ett fallfärdigt hönshus på tomten.
  • Vi har jättemånga växter och två odlingslådor fulla med grejer som jag inte vet hur man tar hand om.
  • Ingen hänger på lekplatsen eftersom alla hänger hemma = inte så mycket socialt umgänge där inte.
  • Vi har ingen katt!
  • Jag har börjat att oroa mig för saker som äkta hussvamp. Och mögel. Och fukt. Och bergvärmepumpen. Och el-installationerna. Och radiator-läcka. Allt går att oroa sig över.

 

Stor kram

Sophia

 

1 Comment

Kläderna som är svårast att rensa ut

Posted on

 De flesta har säkert ett eller flera klädmässiga bottennapp i garderoben – plagg som varit riktiga felköp. Vad man kanske inte alltid tänker på är att i garderoben hänger ofta också flera ankare. Som krokar sig fast och blir kvar, utrensning efter utrensning, men som bara är ett sänke för hela garderoben och aldrig blir använda.

I helgen gjorde jag årets sjätte utrensning – och faktum är att det skulle nog kunna bli sju totalt. Det finns vissa typer av kläder som är mycket svårare att rensa ut för andra. För mig finns det i regel några svepskäl att behålla plagg som egentligen borde rensas ut:

Fyra sorters plagg

Gåvor. Jag är nog inte ensam om att känna mig oartig att rensa ut plagg som jag fått i gåva. Särskilt om det är av en person som står mig nära. Det spelar ingen roll om det ett plagg eller smycke som överhuvudtaget inte passar i stil eller storlek, jag har en tendens att klamra mig fast ändå. Såhär försöker jag tänka i stället: Rent logiskt – hur påverkas relationen av detta plaggs vara eller icke vara? Troligtvis inte alls. Jag blir inte sårad om någon väljer att ge bort en gåva utan tänker att det är ju fint om den kommer till användning. Om man har fått en gåva av en särskilt lättkränkt person är det ju också helt försvarbart att dra en vit lögn för att rädda båda två från en genant situation. Säg bara att plagget förstördes i tvätten.

Dyra plagg. Särskilt kombon högt inköpspris och lågt andrahandsvärde. Många dyrare plagg har också bra andrahandsvärde, men tyvärr gäller inte detta för alla märkeskläder Knasiga storlekar, snitt eller väldigt tidsbundna plagg tenderar att vara svårsålda efter några säsonger. Prova att sälja ett par jeans med låg midja i dag så förstår du vad jag menar. Tänk såhär: Det troligaste är att priset sjunker ännu mer. Ett par hundralappar eller ett par tior är åtminstone bättre än inget alls. Om du tvingas återvinna i stället för att sälja får du bokföra gärningen på ditt miljömässiga pluskonto, det är förhoppningvis inga skräptextilier som recyclas.

Gamla trotjänare. Vissa plagg hänger ju kvar längre än de flesta förhållanden. Favoriter från förr som har ett högt sentimentalt värde kan vara extra svåra att skiljas ifrån. Tänk såhär: Om du vore ett klädesplagg, hade du hellre velat bli använd eller hänga och samla damm i en garderob? Tacka dina gamla trotjänare genom att ge dem ett nytt liv hos någon annan. Allt annat är ovärdigt.

Högtidsplagg. Balklänningar, brudtärneklänningar eller julkoftan från 1998 – jag tror att de flesta har något av dem hängandes i något skrymsle. Det är lätt att inbilla sig att ett behov kan uppstå igen.  Om ingen är planerat i närtid är det enda rimliga att sälja eller skänka. Tänk såhär: Du kanske inte ska vara brudtärna under närmsta tiden – men det är det många andra som ska! Festkläder och högtidsplagg är typiskt såna plagg som kan ärvas vidare. De används sparsamt och är också ofta dyra i inköp. Det finns många ensamstående mammor, studenter eller föräldralediga som också vill gå på galej i något fint. Gör dem en tjänst och slutförvara inte såna plagg som kan komma till användning igen.

Vad har du svårt att skiljas ifrån?

Stor kram Sophia

 

Du kanske också vill läsa det här:

Så påbörjar du ett köpstopp – fem handfasta råd

Få bukt med din överfulla garderob – tips som faktiskt fungerar

4 Comments

Tre saker som fått flytta in

Posted on

Hej,

Jag har ju tidigare bloggat om att jag väljer andra hand i första hand. Men det menar jag att jag helst letar begagnat och skulle jag gå bet på andrahandsmarknaden så letar jag nytt. Hittills har vi inte handlat en ny pinal till huset, men väl tre begagnade saker som fått flytta in.

Första grejer har jag haft span på länge. Ett blombord! Vi har väldigt sparsamt med fönsterbrädor i huset och eftersom jag inte gärna har golvet fullt med växter, är det något som vi letat efter. Detta säregna och gamla men välbevarade blombordet i rotting hittade jag på Refurn på Lidingö.

Här bor min fiolfikus och en annan blomma som jag glömt namnet på. Hejhej.

blombord rotting

Minns William Morris berömda ord när du ser nästa grej. ”Have nothing in your house that you do not know to be useful, or believe to be beautiful.” En mässingsskyffel och -sop till kakelugnarna. Både vackert och livsnödvändigt. Även den från Refurn Lidingö.

Jag var i akut behov av en lampa till mitt skrivbord eftersom jag inte hade en skrivbordslampa. Hittade denna goding på Tradera. Märkt GK och i prima skick. Ska fixa en ny bild när vi fixat lite mer i rummet.

lampa gk

Och kronjuvelen av mina  fynd: en serveringsvagn från Stadsmissionen i Nacka. Denna lever upp till alla kriterier som jag gillar med möbler: udda, trä och gammalt. Just nu agerar den sjuksäng åt min Fredskalla som är ordinerad sol-och vattenterapi (den ser för bedrövlig ut, den arma kraken).

Det var de grejerna! Just nu letar jag med ljus och lykta efter en begagnad dagbädd. Jag är ganska kräsen och hittills har inte den rätta dykt upp på andrahandsmarknaden. Men faktum är att utöver dagbädden har jag inte identifierat något ytterligare behov just nu. Och då har vi ändå dubblat antalet rum, från tre till sex.

Kram Sophia

2 Comments

Mitt framtidsjag ska ju också få ha det gott

Posted on

Är det idel depp på kontot sista veckan innan löning? Känner du att både du att utgifterna ökar i samma takt som inkomsterna?

Jag började arbeta heltid 2014 efter att ha studerat i ca tre år. Jag minns fortfarande känslan vid första lönen. Det kändes som att någon gett mig en säck med guld men jag lovade mig själv att jag skulle minsann fortsätta leva som när jag var student. Det löftet bröt jag direkt. Grejen med vanor är att det går så snabbt att anamma dem. Så jag gjorde det till vana att äta lunch ute varje dag, dricka finkaffe på väg till jobbet och äta flottiga bruncher på helgerna. Efter tre år på ekonomisk svältkost hade jag ett eftersatt behov av att göda mig själv. Problemet var ju att det  som tidigare varit lyx ganska snabbt blev vardag och tacksamheten förbyttes mot ett ständigt gnagande dåligt samvete. Som vuxen ska man ju amortera och klaga på elräkningen, det är ju sen gammalt.

Det fina med att spara i stället för att slösa är ju att man får njuta två gånger. Först klappar man sig på axeln för att man varit duktig och sedan kan också njuta av det där man sparat till, eller bara tryggheten av att känna sig ekonomiskt fri. Allt som jag skulle köpt kläder för i år har jag lagt undan åt mitt framtida jag – hon ska ju också få njuta! Dels på ett buffertkonto men också jag har också investerat i fonder och aktier. Nu är målet att öka min sparkvot och anamma fler goda vanor. Jag har till exempel börjat att äta matlåda, slutat med takeaway-kaffe (vi gör eget gokaffe i stället), koka med locket på, leta efter rabattkoder vid större inköp, ta med tygpåsar i stället för att köpa plastkassar i affären (win-win-win) med mera.

För att bredda mitt näringsintag på sociala medier (och inte bara följa instagrammare som lever bra mycket vidlyftigare än vad jag gör) har jag börjat att följa några konton som är riktiga experter på att spara pengar. De tipsar om bra och billig mat, aktiviteter som är gratis, bjuder på spar-pepp och inspirerar till att göra medvetna val. Följ dem du också vettja – ditt framtida jag kommer att tacka dig!

@sparsamma_mamman: Tipsar om mat och tjänster som sparar pengar.

@msspara: Lägger ut bra tips på veckohandling, delar med sig av månadsbudgetar och spartips.

@portionenundertian: Precis som det låter. Lättlagade, näringsrika recept för under 10 kr portionen. Drömkonto för en småbarnsfamilj.

@ekonomispecialisten: Både blogg och insta. Sparande, investeringar och vardagstips.

Stor kram Sophia

 

3 Comments

Besök på Handelshuset i Neglinge

Posted on

Hej,

En sak som vi visste att vi skulle sakna när vi flyttade från stan var utbudet av restauranger och matställen. Trots att hela familjen bara äter på restaurang once in a fullmoon kändes det ändå tryggt att ha restaurangstök runt hörnet om andan faller på. Andreas är något av en gourmand och jag ett matvrak så innan vi fick barn åt vi ute varje vecka.

En väldigt kul grej med att flytta är förstås att upptäcka nya pärlor i närområdet. På promenadavstånd finns Handelshuset som serverar finpizza, fika och italienska godsaker. I lördags hade vi äntligen vägarna förbi.

Först spatserade vi lite i grannskapet.

Och sen gick vi dit för pizza och för kaffepåfyllning. Här ligger det! I ett gammalt, charmigt kråkslott.

De hade höstpyntat så fint med pumpor och kål och fler växtligheter som jag inte kan namnet på.

Och inomhus var det mysig stämning med tända ljus. Är för övrigt väldigt svag för pärlspont och trähyllor.

De säljer också lite råvaror.

Inte särskilt fult är det inte heller.

Skomakarlampa – en klassiker som aldrig går ur tiden! Superlätt att hitta på Tradera för en rimlig peng.

Målade golv är något av det finaste som finns. Blev sugen på att måla vårt golv på ovanvåningen med ljusgrå linoljefärg. Kanske inte rutigt även om jag tycker att det är vrålsnyggt. Men det gör sig bättre i kök och hall.

Och hur fint är det inte att dekorera väggen med gamla strå-och panamahattar? Lite lättare att styra upp än en tavelvägg.

Där satt vi på bästa plats och gonade oss. Hejhej!

Fotade tyvärr inte maten men det var en smarrig pizza på tunn och krispig botten. Det var knappt några andra sällskap när vi kom men när vi gick ramlade det in matgäster. Innan vi gick kastade vi lite grus och tittade på tuppen. Juni är helt ekiperad i kläder från Stadsmissionen och Tradera.

Sedan styrde vi kosan mot Neglinge Gård, där hembygdsföreningen hade höstmarknad. Gamla hus fulla med bilder och pryttlar från förr – paradiset för en retrosexuell som jag. (Älskar också att köpa gamla grejer men inget av den varan i  dag) Tyvärr var ingen annan i familjen lika exalterad över gamla bilder som av strömmingsmackor och korv. Tur att det fanns något för alla då.

Man kunde få binda sin egen höstkrans för blygsamma 30 kronor. Har mig veterligen inte bundit någon som helst krans i vuxen ålder men någon gång ska ju vara den första.

Virade grankvistar och mossa på halmringen tills jag storknade…

… och såhär blev resultatet: En något asymmetrisk krans fläckvis prydd av mossa och någon sorglig kvist. ”Vilken stilig krans sa tanten på plats (med den där särskilda tonfallet äldre har när de pratar med barn). Nöjd hursom och nu hänger kransjäveln utanför dörren och där ska den hänga!

Det var den söndagen det. Åk gärna till Handelsboden om du är ute och surrar i Nacka. Supermysigt och barnvänligt.

Kram Sophia

2 Comments

Avundsjuk, nej avundfrisk

Posted on

När andra människor visar upp sina nya köp får jag ofta frågan om jag inte blir lite avundsjuk. Och svar jo – det blir jag absolut. För mig är avundsjuka ingen främmande känsla alls. Som vuxen har jag färre saker att vara avundsjuk över, men under min uppväxt tyckte jag mig ha fog för känslan ganska ofta. Jag är uppvuxen i ganska välbärgade områden utan att vara rik själv. Det betydde förstås att de flesta av mina kompisar hade det betydligt bättre ställt än vad vi hade. Jag var ständigt avundsjuk på deras utlandssemestrar, vad jag tyckte var deras belevade manér, deras välfyllda garderober och massa annat. Men redan som barn visste jag att avundsjuka var en ful känsla som man inte gärna pratade högt om. I dag är jag inte lika ofta avundsjuk på de där materiella prylarna, men ofta på andras egenskaper eller förmågor.

Jag är tillexempel jätteavundsjuk på:

  • Alla som är skickliga på färg och form på något sätt. Jag är själv lite av en hobbyestet men blir grön av avund på alla andra (det vill säga de flesta) som gör det bättre än jag.
  • Skickliga skribenter. Vissa människor har förmågan att få en innehållsförteckning att låta intressant. Våldsamt avundsvärt.
  • Roliga mammor. Vissa mammor är så roliga med sina barn att jag skrattar högt i deras sällskap. Men jag känner mig ofta grå, tråkig och gnällig tillsammans med mitt eget barn. Och när jag väl försöker spexa till det märker jag hur ihåligt det ekar.
  • Folk som kan sy. Gudars vad jag höll på när jag var yngre. Vi hade som sagt inte särskilt mycket pengar men kreativitet fanns det gott om. Jag var dock alldeles för otålig och fuskade för mycket för att lära mig hantverket. Men vad jag inte skulle ge för att kunna sy mina egna kläder i dag.
  • Tekniskt intresserade människor. Jag har kämpat jättemycket för att lära mig teknik men har insett att det inte bottnar i ett egentligt intresse. Jag bryr mig helt enkelt inte om mobiltelefoner eller de senaste teknikerna inom webbutveckling – så länge som allt funkar. Men jag önskar att jag vore ett kodgeni och är duktigt avundsjuk på alla som är det. Så himla praktiska kunskaper att ha.
  • Alla som lever mer hållbart än vad jag gör. Jag vet att jag har alla förutsättningar i världen men ändå så har jag massor av dåliga vanor som jag inte fått styr på.

Detta var nog bara ett axplock av allt som jag är avundsjuk på. För mig är att bli inspirerad eller avundsjuk två sidor av samma mynt. Men det ser jag som en gynnsam egenskap. Om jag kan bli avundsjuk så kan jag också bli inspirerad! Ta exemplen ovan. Det mesta är sådant som jag behärskar i någon, om än pytteliten utsträckning. Men tack vare min avundsjuka på andra som gör det mycket bättre så blir jag inspirerad att förbättra mig.

Jag lyssnar på En Underbar pod och i ett avsnitt tog de upp ämnet och lyfte avundsjuka till något positivt.  De menade på att det kan fungera som en enorm drivkraft och borde i stället heta avundsfriska. Jag tycker också det är himla fint när en person med så stor auktoritet inom sitt yrke vågar avslöja att även hon blir avundsjuk.

Jag tror att alla människor blir avundsjuka någon gång. Och även om det är en olustig känsla går den också att påverka. I mitt fall försvinner den där frätande känslan om jag erkänner för personen att jag är avundsjuk. ”Gud så fina bilder du tar, jag blir så avundsjuk”. Att inte ge efter för det syrliga utan göra det till en komplimang. Då lurar man sig själv till att tänka positivt om den andra personens förmåga och avundsjukan blir till något fint i stället. Och jag avslöjar hellre själv att jag är avundsjuk än att bli tagen på bar gärning med att vara ogin över någon annans framgångar.

Att vara avundsjuk tycker jag också är ett sundhetstecken. Om man aldrig är avundsjuk så kanske man har för höga tankar om sig själv eller alldeles för små drömmar.

Vad är du avundsjuk på?

Kram Sophia

1 Comment

Vardagsfint

Posted on

Slå upp ordet slentrian i ordboken och där finner du valfri dag ur mitt liv. Så känns det åtminstone ibland, särskilt eftersom jag kliver upp 05.30 varje morgon trots att jag knappt är människa förrän 07.30. Då går jag verkligen på autopilot.

Men mitt i allt det där som är varje dag finns tillfällen som sätter färg på vardagen. Låt oss kika på några av de tillfällena den senaste veckan.

I onsdags fyllde Andreas år. Han fick blombud (inte av mig) och blommorna gör sig så himla fint i vår matsal. Det gör mig lite piggare varje gång jag kikar in här.

En morgon fick jag gona mig i solskenet medan jag jobbade. Hurra för att kunna arbeta hemifrån då och då.

Förra helgen fick vi nog, åkte 22 mil enkel resa till Lindesberg och lämnade av vår dotter hos morfar och Annika. Ute på landet finns hästar och två vuxna med obegränsat av tålamod och kärlek för en 1,5-åring som gärna lajvar rejv om nätterna. På lördagen åkte vi tillbaka till stan…

…Och tog in på hotell At six. Vi fick en bra deal av en kompis och unnade oss en hel natts sömn och en brakfrukost som hette duga.

Skämdes prick noll för att barnet fick vara kvar på landet och vi vuxna fick äta ostört och bara smaka på livets gottiga en dag. Detta var hela tanken med köpstoppet – att lägga pengar på upplevelser i stället för prylar. Nu har jag valt att spara mer pengar till skillnad från förut, men det betyder inte att jag njuter mindre av vardagslyx när den väl bjuds. Tvärtom. Detta kommer jag att leva på länge.

Vi hann också med 35-årskalas med tema ”dive bar”. Bästa temat någonsin. Utklädnad: jeansskjorta och jeans. Klart.

Innan vi åkte hann jag färdigt med projekt ”tillfällig garderob” i kattvinden. Vi ska ju bygga något beständigt där så småningom, men det får bli när budget och inspiration finns.

Tadaa! Linnegardinerna färgare jag grå med Herdins textilfärg och så lät jag dem hänga ostrukna.

Och såhär ser det ut på insidan. Grå linoljefärg på väggarna. Hylla ovanför Algot-systemet som är perfekt för att lägga outfits på. Färgen kommer att torka vad det lider. Nu fattas bara tapeter… samt en miljon grejer till.

Stor kram Sophia

Jokerveckan!

Posted on

Halli hallå!

I Stockholm skiner solen och jag har arbetat en halvdag hemifrån. Det övergår mitt förstånd varför inte detta är livet varje dag.

Denna vecka har jag haft tema jokervecka. Och med jokrar menar jag de plagg som överlevt årets alla utrensningar men som jag fortfarande är osäker på. Låt oss titta på hur det har sett ut (obs, tisdagens och onsdagens outfits var såna praktfiaskon att plaggen åkte raka vägen till textilåtervinningen, så de hoppar vi, ok?)

Måndag. Lykke li eller spökplumpen? Denna helsvarta, ribbstickande långklänning inhandlades när jag var gravid och fick mig att känna mig bohemsk och konstnärlig. Och gjorde sig susen med ett skärp i midjan. Sedan dess har den bara blivit hängandes eftersom jag känt mig lite som spökplumpen. Men den fick en nytändning i måndags och blir definitivt kvar. Nu har jag rensat ut de flesta smycken, men i framtiden tror jag att ett maffigt halsband verkligen skulle få den att lyfta.

 

Tisdag. Om vi räknar bort skorna har denna outfit kostat mig totalt 150 kronor. Tröjan är en prima ulltröja i boxig kvalitet som jag fiskade upp ur fyndlådan på Stadsmissionen och gav en femtiolapp för. Den har använts alldeles för lite eftersom passformen varit sisådär. Men jag tycker att den verkligen lyfter tillsammans med en snäv underdel. Kjolen är från Dagmar och köptes på Tradera för prick 100 kr. Slitsen gör den dock mindre användbar då jag hela tiden går och drar i kjolen för att inte råka blotta för mycket. (Kan man ens blotta för mycket, svar jorå?). Men nu funderar jag på om jag inte ska sätta in en dragkejda för slitsen alternativt sy ihop den. Då tror jag att den får vädra luft lite oftare.

Sist men inte minst. Också ett second hand(-icke)-fynd. En tröja från Stella McCartney köpt på Usedby. Älskar mönstret, det skira tyget och den knasiga resåren. Tyvärr älskar tröjan inte mig. Den krummar sig runt bysten och mönstret får mina bröst att se ut som två psykedeliska clownögon. Kunde inte ens förmå mig att lägga upp en bild rakt framifrån pga genererar mig själv. Nej det går bara inte.

Av denna upplaga av jokervecka är det tre plagg som blir kvar. Svart, ribbstickad klänning, kjolen och ulltröjan. Kjolen blir kvar under förutsättning att jag kan sy igen slitsen eftersom den annars bara kommer att fortsätta samla damm i garderoben.

Stor kram

Sophia

4 Comments

Varför pratar vi aldrig om kostsamma relationer?

Posted on

I går firade jag min man som fyllde jämnt. Hipp hipp hurra för honom! Vi ordnade med finfrukost hemma. Tände en brasa, åt avokadomacka och drack gokaffe och surrade. I födelsedagspresent överraskade jag honom med en weekendresa. Nästa maj packar vi kofferten och styr mot Moskva, bara vi två. Mitt ränksmideri har pågått nästa hela året och – fy fasiken – som jag längtar.

Detta är utan tvekan den dyraste present jag har gett min man. Förvisso kommer resan mig lika mycket till godo, men även om man räknar bort mina kostnader är den med råge dyrast. Det hör faktiskt inte till vanligheterna att någon av oss gör sig ett så stort besvär (tvärtom har vi flera gånger gett en födelsedagspresent hastigt inslagen i en kastrull). Ibland kan jag nästan känna att vi är sorgligt snåla jämfört med vår omgivning. Vi har till exempel inte gett varandra en julklapp.. någonsin? (Jag vill dock hävda att min julklapp är att Andreas slipper köpa julklapp åt mig, hehe). Inte heller ger vi varandra fysiska presenter på årsdagar eller eller några andra dagar för den delen.

Jag vill verkligen inte döma andra människor eller deras relationer, men det finns vissa fenomen som jag bestämt inte vill bidra till att normalisera. Exempelvis uppfattningen om att man måste ge en ”push present”. Alltså att mannan (i en heterosexuell relation) ska ge kvinnan en påkostad present – inte sällan en märkesväska – som belöning efter förlossningen. Hur skevt är inte det? Förlossningsskador och -komplikationer, sömnbrist, smärtande bröst och depressioner talar vi tyst om – men att prata högt och vitt om väskan vi ska få efteråt är helt socialt accepterat. Det finns en miljon grejer att noja över som nybliven förälder, jag tycker bara inte att väskan ska vara en av dem.

Ibland kan jag också känna att det vilar något olustigt över den typen av presenter. Kvinnor lånar ut sin kropp i nio månader. Många får lida av sviterna från en graviditet för resten av livet. Män köper en dyr väska som tack. Som att det ens går att jämföra?

Det är också något ironiskt över alla män som inte vacklar när det ska inhandlas en väska för tiotusen men blir alldeles handfallna när de ska handla vinterkläder till barnen.

En push present är förstås bara ett exempel av många ekonomiska skevheter som kan uppstå relationer. Bara en sådan sak som våra förväntningar på vad en present ska kosta. En stor bloggare som i dag talar sig varm om vikten att leva ekonomiskt gjorde sig för några år sedan känd för citatet ”det är så svårt att hitta presenter för under 500 kronor”. Det finns en utbredd förväntan om att män ska ge dyra presenter till kvinnor, och att alla kvinnor – öppet eller i hemlighet– suktar efter märkesväskor eller smycken. Vad säger det egentligen om hur vi ser på varandra? Och varför pratar vi aldrig om vad våra relationer får kosta?

För mig känns den typen av gåvor något som hör till en svunnen tid. När kvinnor saknade egen möjlighet till försörjning och mannens ekonomiska status (i den mån kvinnan hade förmån att välja) var en avgörande faktor för familjelyckan. För mig är onödigt dyra presenter ofta synonymt med ett ojämställt förhållande. För den med mest pengar blir gesten ett sätt att befästa överläget, och den som mottar gåvan påminns om sitt underläge. För hur ska den med mindre pengar kunna matcha gåvan?

Oavsett känns det som att många presenter ges av helt fel anledningar. För att släta över. Fredsgåva. Muta. En tyst överenskommelse. För att liva upp. För att man inte vågar att inte ge. Vi lever i en förväntanskultur där det är norm att ge bort saker vid så många tillfällen att vi sällan frågar varför vi behöver ge. Finns det inga annat sätt att visa sin kärlek och uppskattning på? Jo självklart, men det är så lätt att det inte hinns med. Både jag och min man önskar att vi var bättre på att prioritera in gemensamma upplevelser som bryter av vardagen. För jag tror att de flesta har behov av att liva upp vardagslivets slentrian ibland.

Självklart tycker jag att alla som vill ska ge sin nyförlösta partner en dyr väska. Men jag tror att de flesta kvinnor blir gladare av en sovmorgon och att få gå på toaletten ifred.

Vad tror du?

Kram Sophia

13 Comments

Lever vi i ett hyperkonsumtionssamhälle?

Posted on

Jag stötte på termen hyperconsumerism (hyperkonsumtion) i ett kommentarsfält nyligen. Hade aldrig hört talas om teorin innan och blev förstås nyfiken. På Wikipedia står det att läsa:

”Hyperkonsumtion refererar till konsumtionen av tjänster och varor som har icke funktionella syften och samhällspressen att köpa dessa varor eftersom de formar ens identitet.

I ett hyperkonsumtionssamhälle är alla sociala upplevelser drivna av marknadsmekanismer. Hyperkonsumtionen drivs framåt av varumärken eftersom människor ofta skapa djupa känslomässiga band till de varumärken som är identitetsbyggande, vilket i sin tur är vad som driver dem att konsumera.

Ytterligare ett kännetecken på att vi lever i ett hyperkonsumtionssamhälle är besattheten av något nytt som får människor att slänga ut det gamla. Det är särskilt framträdande inom exempelvis modeindustrin där produktlivscykeln ibland är så kort som några veckor.

Varor är ofta att betrakta som rena statussymboler eftersom de köps i första hand för att visas upp för andra (och på så sätt symbolisera exempelvis rikedom). Vissa teoretiker hävdar att konsumtionsbegäret inte drivs av vår vilja att konkurrera med andra utan snarare är att betrakta som ett hedonistiskt nöje.

Hyperkonsumtion beskrivs ofta för att ha religiösa inslag. Det lyfts fram som en religion som håller konsumtionen högst av allt, och ersätter de traditionella religösa ritualerna med nya. Att gå till kyrkan ersätts med att gå till gallerian.  Helgon är ersatta av kändisar. Shoppingterapi i stället för botgörelse. Strävan efter ett bättre liv efter döden är ersatt av en strävan för ett bättre liv i nuet. Hyperkonsumtion har till och med kommersialiserat religiösa symboler. Exempelvis är det inget märkligt att se icke troende bära smycken med religiösa symboler. ”

Vad tror du? Lever vi i ett hyperkonsumtionssamhälle? 

Det är ju tämligen lätt för alla till höger om vänsterpartiet att avfärda teorin som gammal vänstersmörja i ny förpackning. Samtidigt är många av beskrivningarna alldeles för träffsäkra för att vi ska kunna ignorera dem helt.

Mina tankar leds osökt på in på trilogin Hungerspelen. Det är ju en framtidsdystopi där huvudstaden enbart befolkas av en narcissistisk, hedonistisk och fullkomligt empatibefriad elit medan alla utanför stadsgränserna lever i armod och förtryck. Kanske är det inte så att de på den svenska landsbygden riskerar att förslavas i närtid, men beskrivningen känns inte våldsamt avlägsen för flera delar av innerstan. Där känns det som att shopping, skönhetsbehandlingar, träning och uteliv liksom ÄR hela livet och inte inslag i livet.

Kram Sophia

 

2 Comments