Month: mars 2018

Jag vet inte hur länge vi har sett fram emot resan hit. Alla vi känner som varit i Tulum lovordar det som en liten bit av paradiset. Jag kan verkligen inte säga att de har fel, för det här skulle mycket väl kunna vara en av jordens vackraste platser. Under en helg här kan man dyka i ett av världens vackraste korallrev, simma med havssköldpaddor, bada i undervattensgrottor, besöka ett av världens sju underverk, äta fantastisk mat lagad på lokala råvaror, få massage på stranden… Allt medan man bor eko. Nämnde jag att det är barnvänligt också?

Så vad är problemet? Tja… Jag antar att det är jag? Och alla som jag som vallfärdas hit och sväljer konceptet eko-chic semester med hull och hår. Min man återberättade ett samtal han hade haft med en taxichafför. Måste väl vara bra affärer här? Förvisso, svarade han. Men han har ju inte råd att bo i Tulum, för det har ju nästan ingen mexikan. Sedan berättade han en hårresande berättelse om hur hotellägarna med hjälp av polisen vräker lokalinvånare som inte vill sälja sin mark till hotellen. Jag vet inte om ni någon gång har sett en mexikansk polisman, men de är skräckinjagande bara på avstånd. De är klädda i kravallutrustning från topp till tå och bär blankpolerade automatvapen som gnistrar i solen. De står i rondellen eller utanför motsvarigheten till ICA Maxi. Polisbilen ser ut som ett militärfordon och på flaket tronar en enorm kulspruta. Jag tror inte att jag hade varit så kaxig om de knackade på mitt i natten och bad att jag lämnade bort nycklarna till mitt hem.

Läser man lite äldre (sisådär några år gamla) reseguider till Tulum tecknas en bild av en sömnig och pittoresk semesterort. En dold karibisk pärla. Här är det svårt att få tag på taxi och bäst är det att ta sig fram med cykel, kan man läsa. Jag vet inte hur det var för några år sedan men jag hade för mitt liv inte velat cykla med min tvååring på den enda gatan som finns vid strandremsan. Nu trängs man med enorma amerikanska suvar, stora bussar och taxibilar som åker fram och tillbaka som i ett lämmeltåg.

Men den vackra, orörda naturen då? Jag har varit för godtrogen för att inte ta reda på vad eko chict betyder. Men det antyder ju att det är något hållbart. Jag vet inte hur hållbart det är att bygga kilometer efter kilometer med hotellkomplex som ska serva de ”medvetna” västerlänningarna som gärna sopsorterar (vi har till exempel sopsorteringsstation vid vår lägenhet men ironiskt nog inga kärl i lägenheten för att sortera i). Men tydligen dumpar hela byn hushållsavfallen i djungeln. Inte nog med avfallet åker ner i  undervattensgrottorna som är lite av regionens stolthet, vattnet är också fullt med kokainrester. Och allt detta åker slutligen ut till havet och tar effektivt död på korallreven som lockar dykturister från hela världen. Tydligen är det allt bistrare tider för havssköldpaddorna också då hotellen cirklar allt närmare stränderna dit de återvänder för att lägga sina ägg.

Taxichauffören berättade för min man om hur utbredd korruptionen är här. Men i vår Lonely Planet stod det ju att korruptionen var extremt låg jämfört med andra delar av Mexiko där drogkartellerna härjar mer eller mindre fritt? Jag var tvungen att googla och nyhetsartiklarna i sökresultatet krackelerar bilden av den kvasispirituella paradisbyn med sina livspeppiga yogacitat på vägskyltarna. Det är berättelser om hur lokala politiker säljer ut eftertraktad mark för vrakpriser till släktingar och vänner. Några som gjort sina namn kända genom att ta ton emot exploateringen har hittats mördade och deras fall är inte uppklarade.

Jag berättade ju om hur vi första veckan låg sänkta i sviterna av en magparasit. Det var en gastkramande upplevelse som jag inte önskar ens min värsta fiende. Men för de lokala Tulum-invånarna som bor söder om hotellkomplexen är magsjukdomar vardag. Deras kloaksystem är inte dimensionerade för anstormningen av turister och lokalborna drabbas regelbundet av magsjukdomar till följd av förorenat vatten.

Och allt detta är på grund av en våldsam turistboom som skett under de senaste fem åren. Det går alltså inte att skylla på gamla synder, utan allt detta är på grund av att jag – och folk som jag – vallfärdar hit för att få oss en dos av paradiset innan det försvinner här med.

Vår hyresvärd – en av allt att döma mycket trevlig och proper kvinna från Kanada – har satt upp en lapp på ytterdörren med tips på miljösnälla alternativ till plastpåsar, plastflaskor med mera. I all vänlighet.  På lappen står också:

With knowledge comes caring

With caring comes change

Pass this message along – there is no time to waste. 

Måhända att jag var naiv som på riktigt trodde att det gick att kombinera lyxturism och hållbarhet. Men nu vet jag bättre. Under två veckors tid har jag fotat och filat på en maffig (och barnvänlig) reseguide till Tulum. Jag har absolut ingen lust att publicera den längre. Jag kan inte med gott samvete rekommendera någon att åka hit under förespeglingen att detta är hållbar turism.

Jag har verkligen inte gett upp hoppet om att resa hållbart. För mig är det helt otänkbart att leva ett helt liv utan att ta del av vad resten av världen har att erbjuda. Men det får bli på något annat sätt framöver. Och nästa gång någon marknadsför sig med begreppet eko chict kommer jag att läsa på ordentligt innan.

Källa bland annat här.