Vardagsmotionens år

Det här ska bli vardagsmotionens år, det har jag bestämt. Alltså att jag ska få in motionen i vardagen igen, precis som innan jag blev gravid med Nils.

Jag berättade ju att jag sade upp mig precis när finanskrisen briserade 2008. Det blev starten på en slingrande karriärbana som tillslut tog mig till Stockholm, via jobb som telefonist i taxiväxel, kundtjänsthandläggare för tv-spel som jag inte spelade, med mera. Det som också hände 2008 var att jag började motionera. Det hände en dag, kanske samma dag som det faktiskt gick upp för mig att ”det inte bara var att skaffa ett nytt jobb”, att jag snörade på mig ett par utslitna joggingskor och ett par noppriga, beiga mjukisbyxor och bara sprang. Det var väl det värsta tänkbara straff jag kunde ge mig själv. Men sedan dess har jag mer eller mindre alltid sett mig som en person som tränar.

Fokus i år är att bygga upp kroppen igen efter graviditeten och amningen. Det kommer att ta tid. Mammaträningen, som för tillfället är inställd, är fantastisk för att stärka upp magen inifrån och ut. Sen kompletterar jag med yoga och hemmaträning ett par dagar i veckan. Löpningen har jag precis tagit upp.

Kanske jobbar du hemma och behöver lite pepp? Eller har tappat sugen och behöver en vänlig knuff?

Här är mina bästa tips:

Börja aldrig träna. Nej alltså jag menar det! Säg aldrig till dig själv att du ska börja träna. Tänk att du är en träningsmänniska som bara aldrig ska sluta. Själva grejen att ändra en vana är det jobbiga. Jag låtsas alltid om att jag är en person som tränar även om jag inte sett insidan på ett gym sedan Dackefejden. Det är bara glest mellan tillfällena. På så vis behöver jag aldrig ställa om hjärnan för att lägga till en ny vana.

Don efter person. Vad är mer patetiskt än en otränad amatör? En otränad amatör i proffsutrustning. Det går inte att köpa sig till bra kondition, tyvärr. I början spelar det ingen som helst roll vad man har på sig. I dag sprang jag fem kilometer i vanliga sneakers och trädgårdshandskar. Optimalt? Säkert inte. Efter ett tag är det kanske värt att köpa ordentliga träningskläder, men jag vågar lova dig att dina första fem kilometer i löpspåret blir lika otäcka oavsett om du har sandaler eller dyra löparskor.

Det viktigaste är målsättningen.

Inte. Jag vet inte hur många gånger jag hört gäll stämma vråla ”VAD HAR DU FÖR MÅÅÅÅL I DAAAAAG!!!???” på gruppträningspasset. Mål kan vara jättebra, ibland. Men för väldigt många är motionen hela målet. Risken med att sätta upp för höga mål är att man blir besviken och upplever att ansträngningarna är förgäves om man misslyckas. De är de förstås inte. Jag sätter ibland mål för mig själv, typ att jag vill kunna ta en viss vikt i marklyft (mitt rekord är 60kg) eller tex springa en halvmarathon på under två timmar (sprang Göteborgsvarvet och bommade målet med 53 sekunder).

Träning behöver inte vara kul. Man behöver inte hitta en motionsform som är rolig (de flesta är tråkiga, synd men det är sant), man behöver bara hitta en som man står ut med. Det som nästan alltid är roligt är utveckling. Att känna att motståndet minskar lite mellan gångerna. Så bara hitta en grej som du känner att du vill bli lite bättre på. Men hoppas inte på för mycket. Belöningen efteråt är det enda som jag tycker är roligt.

Kroka arm med andra. Eftersom träning är en ganska trist syssla är det bra att göra omständigheterna så roliga som möjligt. Jag tränar väldigt gärna i grupp. Om jag är kompis med de jag tränar med spelar exakt ingen roll, det viktigaste är bara att man inte är själv. Jag har startat träningsgrupper för föräldralediga på fejjan, gått på träningsdejt med främlingar (alltså då andra mammor). Det är värt att vara attacksocial!

Egentid. Jag älskar ju att träna i grupp. Om det inte handlar om löpning, för då vill jag allra helst inte bli störd i mina tankar. En löprunda bokför jag som egentid i livspusslets räkneböcker. Så skönt att bara släppa alla barn-och familjebestyr en stund och försjunka i tankar och hög musik.

Så. Det var mina allra bästa tips för att bli en träningsmänniska.

Kram

Missnöjet bor i jakten på det perfekta

Perfection is the enemy of progress. Det har jag åtminstone hört på flera inspirationsföreläsningar. I uppstartsvärlden är det en ganska etablerad sanning. För nystartade företag det nämligen viktigt att komma vidare snabbt. Testa om idén flyger snarare än att ägna sig åt att finslipa den.

Jag tycker att det är en ganska klok filosofi och tror att de flesta skulle ha stor behållning av att vara lite mindre perfektionister även i hemlivet. Jag tänker att många ägnar så otroligt mycket tid åt göra det perfekta valet. Leta efter den perfekta barnvagnen, perfekta förskolan, perfekta partnern eller perfekta huset.

Jag försöker att tänka annorlunda. Den perfekta barnvagnen är den man har. Det perfekta huset är huset man har råd med. Den perfekta förskolan är den som finns i kvarteret.

Det är så djupt rotat i vår samtid att man måste göra genomtänkta val, annars är man inte en medveten konsument. Trots att forskningen visar att de flesta ändå fattar beslut med magen och snarare efterrationaliserar med hjärnan. Är vi rädda för att framstå som dumma kanske? Det ska erkännas att jag också går i fällan. För något år sedan frågade en annan förälder på förskolan om vi ställt oss i kö än. Kö? Till vad? Skolor såklart! Inte den skolan som man automatiskt fortsätter på efter förskolan. Utan de där extra skolorna man ska söka till för att vara garanterad att hamna på en bra högstadieskola. Vår dotter var då ej tre fyllda. Men jag erkänner att jag regelbundet får ångestsköljningar när jag påminns om att vi inte ställt henne i kö i tid.

Marknaden är förstås väldigt skicklig på att vädja till vår inre perfektionist. Hur kan man annars förklara att något så simpelt som till exempel en barnvagn, som i grunden består av en korg, fyra hjul och ett handtag, finns i fler utföranden än det finns bilar? Enkelvagn, sulky, dubbelvagn, löpvagn, sittvagn, resevagn, cykelvagn. Jag blir fan matt. ”Det är en djungel” skriver alla gravida bloggare och ber sina läsare om navigationsråd. ”Välj en med hjul!!!” kommenterar jag inte fastän jag har god lust. Det spelar faktiskt inte så stor roll. De flesta vagnar kan rulla och har inte ihjäl några barn. Resten ska man såklart akta sig för. Men väldigt många barnvagnssäljare odlar gärna myten att det är ett särskilt komplicerat beslut att fatta.

Jag upplever ofta att alltför gedigen research resulterar i att det inte blir något beslut alls. Som när jag skrev om vårt bildilemma och hur Andreas satt med excelfiler för att försöka överblicka elbilsmarknaden och hitta den mest lämpliga bilen. Vilken vi valde? Ingen alls.

Många tror att de behöver den perfekta varianten för att vara nöjda. Jag tror att själva missnöjet gror i jakten på det perfekta. Nöjdast är nog den som inte ens vet om att hen kan vara missnöjd. Som är lika delar anspråkslös och lat.

Ställ om, ställ inte in

Pandemin en mångbottnad kris. Jag vill tro att det inte finns någon som kommer att förbli opåverkad, smittad eller inte.

Många små företag kämpar för sin överlevnad nu. Verksamheter som inte har fyllda krigskassor eller har råd att sitta på stora lager. Där varje förlorad krona innebär ett steg närmare konkurs. Bland dem finns många små, hållbara företag med stora visioner om en bättre framtid. Företag som vill förändra, utmana och förbättra. Som tycker att det är självklart att ta socialt och klimatmässigt ansvar.

Vi måste stötta de företag vi vill ha kvar i morgon redan i dag. Jag tror inte att lösningen är att vi ska shoppa oss ur krisen, för vi kan inte lösa en kris genom att förvärra en annan. Men konsumtion handlar ju om så mycket mer än prylar!

Här är mina bästa tips för att stötta hållbara verksamheter:

-Lämna in ett plagg till din skräddare även om du kan sy upp själv. Kanske har du fått tid till att rensa i garderoben, och göra något av högen med trasiga plagg nu när du jobbar hemifrån?

-Unna dig takeaway från ditt favoritkafé eller restaurang (om du inte kan eller vill sitta på lokal nu).

-Hyr ett plagg i stället för att köpa (detta gäller såklart alltid men ännu viktigare nu). Jag har testat Hyber.se för barnkläder och Sabina & Friends för mig själv. ÄLSKAR det.

-Lämna in din utrensade finplagg till en secondhand-butik i stället för att sälja dem själv på Tradera.

-Köp ett begagnat plagg av din favoritsecondhand i stället för att handla ett nytt på kedjorna.

-Eller köp ett presentkort och ge bort om du inte behöver något själv.

-Gå med i en förening och betala medlemsavgiften.


Jag skriver inte detta för att jag vill förminska rädslan för de som riskerar att drabbas illa av viruset. Eller uppmana folk att inte lyssna på myndigheternas råd. Men pandemins offer är inte bara de som får plikta med sina liv, utan även alla som berövas sin försörjning över en natt. De som får se sina livsverk raseras inom loppet av några veckor.

De behöver vår hjälp!

Fluffiga bananpannkakor med lyxhavre

Nu ska du få recept på min senaste (och enda?!) mat-innovation: bananpannkakor gjorda med lyxhavre.

Pannkakorna får en extra smakdimension av havren, som innehåller kanel, kardemumma och vaniljpulver. Gjorda på detta sätt blir de också perfekt fluffiga och matiga. Perfekta som frukost eller mellanmål. Jag ger dem också till min 7-månadersbebis som bara vill äta med händerna.

Ingredienser

per person

1 banan

1 ägg

Ca 1/2 dl havrepulver (recept på länken)

1/2 tsk bakpulver

Gör såhär:

Mixa ägg, banan, havrepulver och bakpulver med en stavmixer. Låt smeten svälla i några minuter. Stek små plättar på låg-eller mellantemperatur i rapsolja eller annat valfritt matfett.

Färdigt!

Worrying means you suffer twice

”Inga kommande händelser” står det i min kalender. Vet inte när det stod så sist – om det ens har hänt sedan jag fick min första Iphone? Allt är inställt. Barnkalas, 67-årskalas, bröllop – alla roliga sociala aktiviteter. Det enda trösten är förstås att allt tråkigt också är inställt.

Är du orolig? Jag försöker att inte vara det. ”Worrying means you suffer twice” mässar jag för mig själv då och då. Det mesta som sker är utom min kontroll och oron är i sig ett lidande.

Juni är hemma från förskolan sedan en vecka. Från början inte på grund av rädsla för corona, utan för att det gått magsjuka på förskolan i en månad och då håller jag Juni hemma i förebyggande syfte. Jag erkänner – har magsjukefobi. Skyr den till vilket pris som helst. Eftersom sjukdomsmoralen bland föräldrarna uppenbarligen är ganska låg (finns väl en anledning att magsjukan biter sig fast i en MÅNAD!) på vår förskola känns det dock rimligt att hon blir hemma ett tag till.

Dagarna tillbringar vi mestadels utomhus på olika lekplatser. Min mammaträning är inställd så jag kör trädgårdsträning. I går mötte jag och Julia av en slump en annan mammaträningsgrupp som körde utomhus så vi hoppade in i deras träning. Kul inslag!

Det fina är också att oceaner av tid öppnat upp sig. Vi bakar bröd, bygger trappstege till studsmattan, lagar kläderna som legat på hög i väntan på att jag ska få tummen ur, jag har uppfunnit en ny bananpannkaka och har börjat förodla bönor, kålrabbi och smultron. Livet tränger fram även i vardagens mellanrum.

Samtidigt vilar det något otroligt ödesmättat över vardagen. För min del hoppas jag att pandemin blir det stora startskottet på en grön samhällsomställning. Klart är att många verksamheter kommer att behöva stöd för att överleva, och att våra skattekronor ska användas för att stimulera framtidsbranscher och inte fossilindustrier.

Jag minns krisen 2008. Jag var precis tjugo fyllda och sprudlade av ungdomlig naivitet. ”Dags att göra något annat” tänkte jag och sa upp mig från ett fast jobb utan att ha något nytt att gå till. Och annat fick jag göra, fastän det kanske inte var precis vad jag hade tänkt mig. Hade en serie märkliga påhugg. Som kundtjänstperson för Xbox (HAHA, spelade inte ens tv-spel), klippa och klistra in mejladresser i ett excelark för en förening och telefonist i en taxiväxel. Jobbet som offentligt anställd snöskottare blev jag dock av med när det uppdagades att jag inte hade körkort.

Livet ändå. Så jävla outgrundligt.

Och vinnarna är…

-samarbete med Hudbibeln-

Att det skulle vara så svårt att välja vinnare?! Tack för alla mejl och kommentarer, här och på instagram. Jag vill ge varenda en av er ett exemplar. Nu har jag bara tre och därför säger jag grattis till:

Sara G, Emma, och Cecilia P!

Låt gärna boken vandra vidare när ni är färdiga med den. Den är alldeles för bra för att bli en hyllvärmare.

Fick höra att på ett bibliotek var det 157 i kö för att få låna! Jisses. Kul förstås att många fått upp ögonen.

Till er som inte vann vill jag rikta särskilt tack för att ni deltog. Boken finns också på Nextory (där läste jag den) och erbjuder ju 30 dagar gratis titt som tätt.

Det här var en kul tävling va?!

Stor kram

Sophia


Samarbetet är obetalt och jag tog själv kontakten och föreslog att jag skulle få lotta ut några ex. Fick också ett extra ex att behålla. Tycker att reglerna för reklam/samarbeten är lite snåriga och därför reklammärker jag inlägget.

Hur vi försöker leva jämställt

Att sträva efter jämställdhet i relationen har ett egenvärde i sig, i alla fall om du frågar mig. Trots att det faktiskt är ganska jobbigt. Könsroller växte ju fram av en jäkla anledning – de är bekväma att luta sig tillbaka mot i stunden. Man följer ju bara minsta motståndets lag. Jag kan faktiskt komma på mig själv med att drömma mig bort till ett liv där Andreas arbetar och jag är hemma. Vilken befrielse att aldrig behöva gnälla om disken! Aldrig titta på varandra och säga ”det vore bra om du kunde plocka und…” Slippa vikta våra respektive möten mot varandra (jo men det finns ju en inofficiell ranking för mötestyper, låtsas inte om något annat!) för att förhandla om VAB:en. Tills verkligheten drabbar mig och jag inser att det i så fall är jag som ska plocka undan allt, torka varenda barnkräk och diska varenda tallrik. Och att belöningen för ett livs mödor blir fattigpension och – allra troligast – en avgrundsdjup bitterhet för de många tacken som aldrig sagts.

Att skapa mer jämställda situationer i vardagen kräver förhandlingar och avvägningar. Så långt ifrån passion och att följa stundens ingivelse man kan komma faktiskt. I alla fall hemma hos oss.


Jag tror inte att vi är helt jämställda, men vi strävar åtminstone efter att fördela familjeansvaret lika. Vi delar på föräldraledigheten, tar varannan VAB, delar på matlagning och barnbestyr. Ingen av oss arbetar för närvarande heltid, jag är föräldraledig och Andreas arbetar 80%. Våra arbetssituationer är dock väldigt annorlunda. Min man arbetar som utvecklingschef på ett företag han själv varit med att starta. Jag är helt vanlig anställd på ett mindre uppstartsföretag. Det har gjort att vi behövt vara kreativa när vi planerat föräldraledigheten. Med Juni har vi exempel arbetat halva veckor vardera och delat upp ledigheten i tre halvårsperioder; en som var min, en gemensam och en som var min mans. Snart är det dags för min man att vara hemma i nio månader med Nils.

Jag tror att jämställdhet för de flesta heterosexuella par bara är något som existerar i teorin. I alla fall för de i min generation (30+) och äldre. De flesta av oss har ju inga förebilder – så vad innebär jämställdhet i praktiken? Det är inte en retoriskt ställd fråga, jag undrar verkligen! Är det jämställt att dela rakt av på alla sysslor? Eller dela upp sysslorna? Jag har inget svar på det. Jag tror dock att en fara med projekt jämställdhet är att det bidrar till en mer diskret form av obalans. Nämligen den att det är upp till kvinnan att se till att rättvisa skipas i hushållet. Risken är stor att hon blir projektledare när alla sysslor ska fördelas, och måste planera, strukturera, påminna och följa upp. Ovanpå sin beskärda del av sysslorna, förstås. Och dessutom är det märkligt nog kvinnan som anses vara ytterst ansvarig för ett misslyckat jämställdhetsprojekt. Omgivningens dömande kan bli ännu en tyngd att bära. Jag tänker på alla som skriker ”LÄMNA” så fort en kvinna lättar på hjärtat och erkänner att hon tar all VAB för att slippa bråk. När den rimligaste reaktionen egentligen att vråla ”VABBA!” till mannen i stället.

Det här blev långt. Min poäng är att vi strävar efter att fördela hemlivets sysslor så rättvist som möjligt. Men väldigt ofta delar vi upp oss och Andreas donar med huset och jag tar hand om barnen. Av praktiska anledningar (Andreas kan snickra, det kan inte jag) men också för att vi är barn av vår tid. Saker ska gå fort och göras så effektivt som möjligt – då är det lättast att bara följa stundens ingivelse.


Såhär tänker jag kring sysslor:

– Titta på hur sysslan genomförs. En klassiker är att kvinnan tar repetitiva sysslor som genomförs i hemmet, helst med barnen närvarande. Mannen tar sysslorna som i huvudsak och med fördel görs ensam och för honom från hemmet.

Känns det obekvämt att byta sysslor med varandra? Då är det antagligen precis vad som behövs. Att bryta invanda mönster kan vara sjukt obekvämt (könsroller kom ju till av en jäkla anledning!) men belöningen är mindre bitterhet och mindre friktion på sikt.

-Hellre gjort än bra. Väldigt många sysslor kräver att man övar upp en färdighet. Tvätta till exempel, eller laga mat (det senare lärde jag inte mig förrän helt nyligen, sjukt jag vet). Man måste ge varandra tid att öva upp färdigheten.


Slutligen. De finns ju många som hävdar att det är naturligt att kvinnan tar hand om hem och barn och att mannen förvärvsarbetar. Jag kan alldeles för lite om biologi för att ge ett vetenskapligt svar på frågan. Min invändning är bara att det är alldeles för skört och bräckligt upplägg. Otryggt, rentav. Familjens försörjning kan inte vara hotad för att en inte arbetar, och hemlivet kan inte falla samman om en inte längre sköter hushållet. Nog är det tänkt att vi ska dela på det.

Hur tänker du?

Kram

Fyraåringen

Igår fyllde Juni fyra år. Herregud, min brådmogna, kloka, envisa och spexiga fyraåring! En sådan liten kropp som rymmer så mycket karaktär. Vi har firat lite i omgångar. Först med morfar och Annika, det gjorde vi redan förra helgen. Sedan med mormor och morbror i lördags. Och nästa helg ett litet kalas till. Förra året ordnade vi ett enda stort kalas, med barn och familj, men i år var det omöjligt att hitta ett datum då alla kunde komma. Därav tre firanden.

Det är stor skillnad att ordna kalas för en fyraåring jämfört med tidigare år. Juni har själv skrivit en önskelista, som innehåller allt från hästreflex till glitterlim och gitarr. Lika delar roande som skräckinjagande att inse vilka materialister barn är. Vi brukar prata om att man aldrig får allt man önskar sig, men jag tycker ändå att det är orimligt svårt att tygla förväntningarna.

Detta är första gången som vi väckte henne med traditionsenlig sång och frukost på sängen. Nåja, hon åt den vid sitt lilla bord. Croissanter och varm choklad, på egen begäran. Koppen drack Andreas varm choklad ur på alla sina barndomsfödelsedagar. Än så länge är det nog vi vuxna som uppskattar såna traditioner allra mest.

Andreas och Juni testbakade födelsedagstårtan. Det var beställt enhörningtårta.

Till och med jag smakade. Den var otroligt söt, med ett uns av fräschör från lime. Men tillräckligt söt för att Juni skulle nöja sig med en halv bit.

Nästa helg ska vi ordna ett litet kalas till. Förra året klädde vi in matbordet i ritpapper, så att barnen kunde rita när de kom. Enkel men rolig idé för ett inomhuskalas. Sedan bjöd vi på grillad korv och tårta och avslutade med fiskdamm och tatueringsstudio (Andreas som duttade med gnuggisar för glatta livet). Väl beprövade men uppskattade aktiviteter. I år kommer vi att försöka ordna en liten utomhusaktivitet om vädret tillåter. Så att alla rastlösa ben får springa av sig.

Kram

Sophia

Tävling: Vinn ett ex av Hudbibeln

I obetalt samarbete med Hudbibeln*

Visste du att svenskar lägger allra mest pengar på skönhet inom EU? I runda slängar 20 miljarder om året. Det är en halv miljard mer än Sveriges kostnader för migration 2018 eller knappt lika mycket som vi lägger på studiestöd. För referens, bara. Allra mest spenderar kvinnor över 34 år.

Men vet de flesta vad de kletar i ansiktet? Antagligen inte. Då hade nog fler reagerat över det osunda i en hudvårdsrutin kan exponera huden för 500 ingredienser dagligen.

Du kanske tror att Hudbibeln bara är till för skönhetsnördar? Det är helt fel! Hudbibeln är framförallt till för oss som inte ägnar timmar åt att titta på produktrecensioner på Youtube eller lägger sheetmasks. Vi som blir överväldigade av dagens enorma utbud av krämer, serum, masker, syror – ja, allt det där som lovar mycket (och håller ganska tunt, visar det sig). Jag skulle säga att boken är till alla som har ett ansikte och som använder mer än vatten för rengöring.

Processed with VSCO with g3 preset

Hudbibeln är en av de viktigaste böckerna jag läst på senare år. Och just därför vill jag att fler ska läsa den! På eget initiativ kontaktade jag författaren Johanna Gillbro och frågade om inte jag kunde få lotta ut ett ex. Och på den vägen är det.

Så tävlar du:

Kommentera här, eller på instagram eller mejla hej@recoveringshopaholics.se (om du är blyg) och berätta varför du vill läsa boken. Jag väljer ut tre vinnare som får ett inbundet ex hemskickat. Tävlingen avslutas söndag den 15 mars. Enkelt, va?

Vad jag tagit med mig från boken:

Minimalistisk hudvård – inte flerstegsraketer. Att använda flera olika sorters rengöring, toner, ansiktsvatten, serum och kräm behöver inte alls känneteckna en god hudvårdsrutin. Tvärtom. Nästan alla produkter innehåller ohyggliga mängder konserveringsmedel som kan irritera huden.

”Tänk om det vore på samma sätt som i livsmedelsbranschen: du ska kunna ha créme fraiche stående på köksbänken – och gräva där med fingrarna varje dag – utan att få bakterietillväxt. Då får man en fingervisning om hur mycket konserveringsmedel som tillsätts” säger författaren Johanna Gillbro om konventionella hudvårdsprodukter.

Värna mikrobiomet. Huden är full med goda bakterier som finns av en anledning. Med god kost och genom att undvika onödiga produkter så rubbar vi inte hudens balans. Till exempel tvättar jag kroppen enbart med vatten numera. Huden har aldrig mått bättre! Inga torra partier och ingen klåda på benen vid minusgrader.

Den bästa skönhetsvården kommer inifrån. God sömn, hälsosam mat (äter numera morötter varje dag), frisk luft utan avgaser och solskydd är den bästa investeringen för att minska hudvårdsproblem.

*I obetalt samarbete med Hudbibeln. Jag har fått tre ex att lotta ut och står själv för portot.

Ändå bra

Äntligen är vi färdiga med biblioteket. Bokhyllan är målad, arbetsytan iordningsställd och böckerna uppställda. Vi har också ordnat med ett litet läshörn.

Borden köpte jag på Blocket. Det lilla bordet, målat med kurbitsmålning är egentligen inte ett bord utan ett antikt syskrin. Hur fint? Lampskärmen har jag köpt på Återbruket här i Saltsjöbaden och letar just nu en lampfot till.

Bäst av allt med hela rummet är att jag har en mikroskopisk träningsyta. Det hade jag förvisso förut också, men nu slipper min matta trängas tillsammans med barnens leksaker och Nils lekfilt. Igårkväll körde jag ett yogapass på Youtube efter nattningen.

Förhoppningen är att kunna montera en ribbstol där spegeln nu hänger. Har haft bevakning på Blocket i flera månader men blir alltid snuvad av någon som hinner före. Strykande åtgång på begagnade ribbstolar just nu.

I morse började jag dagen här; med veckans mammaträning på Salt. Det gör prick ingenting om himlen är tung och regnet skvalar, här är utsikten betagande ändå. Nils sov i vagnen hela passet, sån tur kan man sällan räkna med. Hämtade med mig grannens barn från förskolan och den lilla skocken har härjat fritt i timmar. Är innerligt glad för att kunna bryta av vardagen ibland.

Sånär som på att jag glömde deoderanta mig i morse var detta en perfekt dag. Jaja, ändå bra.

Kram