Jag tror att det finns två sorters människor; de som klarar sig bra utan mat och de som klarar sig utan sömn. Jag tillhör den första kategorin. Avskyr mellanmål och äter hellre två rejäla portioner om dagen än att gå och småäta var tredje timme. Men sömnen är min akilleshäl.
Det är tortyr för mig att inte få sova mer än några timmar i stöten. Just nu vaknar lillebror ungefär varannan timme på natten för att äta och bajsa. Matningen funkar fint nu, jag liggammar med ett öga öppet. Inför varje bajsblöja ligger han och fäktar och vevar vilt. Vrider hela kroppen och tjuter till. Stackarn. Och bredvid ligger jag och väntar på bajsen så att vi kan byta blöja och somna om. Sådär håller vi på hela nätterna. Det hjälps inte av att storbarnet är förkylt och dessutom lagt sig till med att vakna varje natt och vilja bli omhändertagen av Andreas.
Det är inte så att jag anklagar barnen, de gör ju bara vad barn gör. Utvecklas, växer och reagerar på förändringar i sin omgivning.
Men jag är inte skapt för att bli berövad sömn. Efter bara några dygn med dålig sömn hamnar jag som i ett töcken. Bor i ett dimland där resten av världen inte tränger in och där alla tankar som tänks är negativa. Allt går åt helvete. Jag och Andreas kommer att skiljas, barnen kommer att bli sjuka, jag har inga vänner längre. Den platsen är fruktansvärd. Även om jag vet att jag bara är där tillfälligt. En hemlis är att vetskapen om sömnbristen oroade mig så mycket att jag var tveksam till att överhuvudtaget skaffa ett syskon. Det är sjukt, jag vet.
Jag fungerar inte annat än för det mest basala när jag inte får sova. Det är inte tu tal om att klä sig ordentligt, ta en dusch eller träffa en vän. Det spelar ju ändå ingen roll för vem vill umgås med mig? En liten spillra som inte ens orkar ta på sig byxor. Tro inte att jag inte försöker sova på dagtid medan barnet sover. Det är ett helt värdelöst råd, tyvärr. Om jag hade kunnat sova på dagtid hade jag ju gjort det. Men min kropp har ägnat de senaste 31 åren till att etablera en dygnsrytm där sömnen i huvudsak sker på natten, att ändra sin biologiska klocka är liksom inte gjort i en handvändning.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta. Men jag antar att jag drar ner lite på takten här tills orken återvänder. För det gör den ju! Det fina med barn är att alla faser går över, de dåliga såväl som de underbara. De är liksom små, små symboler för livets förgänglighet, förpackade i för stora köttkostymer, len hud och mjuk doft.
Kram
