Kära farmor

Nu har farmor somnat in. Det brinner bakom ögonlocken, ögonen tåras och halsen tjocknar varje gång jag kommer på att hon inte längre finns. Hon har liksom bara varit där för mig jämt. Som en fond av stillhet och trygghet, mot vilken resten av mitt livs tvära kast mellan toppar och dalar utspelat sig. Tagit allt med ett stoiskt jämnmod och en svart, melankolisk humor.

Det är en ynnest att hon fick vara min farmor i 32 år. Och själv kan jag inte begära mer av livet än hon fick; barn, barnbarn och två barnbarnsbarn. Samtidigt är jag ödmjuk inför att farmor aldrig fick något gratis. Hon föddes inte ens tio år efter att kvinnor fått rösträtt. Knappt något av det jag tar för givet har hon någonsin kunnat räkna med. ”Ammar du fortfarande?” frågade hon mig en gång. ”Nja, jag slutade när hon var sex månader ska jag skamset”. ”Sex månader, oh så bra! ”Jag kunde bara amma i tre månader och sedan fick jag lämna pappa hos dagmamma.” Farmor klagade aldrig över sin lott i livet, men jag kan förstå att livet som ensamstående mamma på tidigt 60-tal var något helt annat än i dag. Men full av politiska åsikter var hon, ända fram till slutet. Framförallt så avskydde hon högern. Och det är väl inte så konstigt, med mer än 90 års samlade erfarenheter av att ständigt vara missgynnad av en gammalmodig samhällsordning. Först som fattig bondtös utan tillgång till högre utbildning. Sen som ensamstående mor i ett samhälle som varken erbjöd förskola eller någon föräldraersättning att tala om. Men hon klarade sig såklart, för envisare människa har jag nog aldrig träffat.

Nu har hon fått somna in, kära farmor. Och jag kan inte vara ledsen för hennes skull, för jag tänker mig att hon fått frid från sina kroppsliga plågor. Jag är ledsen för min egen skull, som inte längre har någon envis farmor, med svart humor och med ett hjärta som klappar för samhällets svagaste. Hon fattas mig.

Siggesta Gård

I morse vaknade jag 07 av väckarklockan, och inte ett vrålande barn, för en gångs skull. ”Vad kan gå fel med en sån här pangstart?” tänkte jag och klev upp för att förbereda för frukost. Hela familjen skulle till Siggesta Gård för ett event tillsammans med Hyber och Rädda barnen.

Klipp till en timme senare och vi sitter i bilen. Inte mot Siggesta Gård utan Nacka närakut. Nils hade blivit stucken av en geting på halsen och eftersom det var hans första getingstick, på ett dåligt ställe dessutom, ville 1177 att han skulle bli läkarundersökt. Han var förstås frisk som en nötkärna och vi kunde köra hemåt efter exakt två minuters undersökning.

Morgonkaffet sköljde jag ner över handfatet och frukostmackan åt jag i bilen på väg till Siggesta. För lagda planer ändrar man ju inte på bara sådär.

Och vilken tur att vi kämpade mot både getingstick och ena barnets känslomässiga haveri (först var det över badbyxorna som inte fick bäras, sedan över överdragsbyxorna som skulle bäras och till sist handlade det om leksakerna som INTE fick komma med).

Hyber (som alltså hyr ut prima barngrejer, tänk annars väldigt dyra Reima-kläder, Ergobaby bärsele osv) bjöd in till ett event tillsammans med Rädda Barnen, för att uppmärksamma sin kampanj #hoppomlivet. Hundratusentals barn lever under svåra förhållanden i Sverige i dag. I fattigdom, utsatthet eller i våldsamma familjer. Rädda Barnen arbetar för att skapa trygghet för barnen som faller mellan samhällets stolar. Nu i Coronatider är det de som redan lever på marginalerna som drabbas hårdast, det är värt att påminna sig om. Du kan också bidra (och tävla om ett års medlemskap på Hyber) genom att swisha Rädda Barnen. Läs mer hos Hyber vettja.

Vi sladdade alltså in ganska sent och anslöt lagom till Skogshinderbanan. Det är en utmanande hinderbana med sju olika stationer. Redan vid första hindret var storbarnets mulna uppsyn som bortblåst. Hon klättrade, balanserade, kröp, hoppade, klättrade lite till i en och en halv timme och fick i princip bäras bort från hinderbanan mot sin vilja. Även vuxna gjorde sitt bästa på hindren, men skulle säga att de var en prövning för alla som inte är elitgymnaster.

Efteråt bjöds på mat och gott snack. Jag växlade ord med Emma Sundh, som ju är medkampanjare på Cykeluppropet och där fanns också Husligheter, Nina Campioni och andra storheter som Asabea Britton och Sandra Bråding mfl. Och lilla jag! Efter maten gav sig Andreas och Juni på minigolfbanan och slog 18 hål medan jag rullade Nils till sömns i vagnen och tjötade.

Lillkotten ägnade hela utflykten åt att äta på saker och slagga i vagnen. Inte konstigt att man är ett sånt solsken då.

Det blev en himla fin dag för hela familjen. Som du ser är båda barnen kittade i lånade Reima-plagg. Om man vill rusta barn för utomhus i all sorts väderlek är det Reima eller Isbjörn som gör de allra bästa plaggen. De är förstås snordyra och långtifrån tillgängliga för alla. Jag kan verkligen rekommendera att hyra (det är grymt smidigt, man får byta storlek närsomhelst och man slipper ligga ute med flera tusenlappar åt gången). Jag har haft turen att komma över begagade Isbjörn-overaller till barnen de senaste vintrarna, men nästa gång tror att vi hyr i stället för att köpa.

Kram

Sovrumsfrid

Här har du en vy jag inte sett på över ett år! Och som jag saknat den. Här stod tidigare Nils spjälsäng. Nattygsbordet var alldeles belamrat med flaskor, wipes, kräkor, febertermometrar och annat småbarnsbjäfs.

I morse fick jag ett ryck och städade undan det sista. Knipsade min allra mest praktfulla Dahlia – en maffig Café au Lait – och satte i vas tillsammans med en ormbunke. En litet broderat glasunderlägg undertill, och så en loppad mässingsburk för ringar, snoddar och mindre bös.

Överkastet fick Andreas mamma och pappa i bröllopspresent. Nu bor det hemma hos oss och kommer till användning alldeles för sällan. Vi har knappt kommit åt sängen för alla bebisgrejer, att bädda och göra iordning har det inte varit tu tal om.

Nils då? Han har flyttat in i barnkammaren till Juni och har aldrig sovit bättre. Min och Andreas respektive Fitbit skvallrar om att vi snittar en timmes mer sömn varje natt sedan Nils flyttade till barnkammaren. En timme?!

Nu råder det äntligen frid i sovrummet igen.

Kram

Cykeluppropet!

Det här tar emot att skriva, det medger jag: Du borde inte cykla. Helst inte någonsin mer om du bor i Stockholm, men även cyklister i Nacka borde överväga andra transportmedel till vardags För varje ny cyklist innebär i dagsläget att jag får mindre yta att cykla på. Och så vill jag ju inte ha det!

Det menar jag förstås inte, egentligen unnar jag alla den välgörande egentiden och motionsstunden som min cykelpendling utgör. Men från ett trafik– och säkerhetsperspektiv är cykling i stadens rusningstrafik inget annat än ett förbannat dårskap. Helt ärligt ger jag mig ut varje morgon med inställningen att det kan bli min sista.

I morgonrusningen möter jag äldre damer på elcyklar och kostymklädda män på tunga herrcyklar med portföljen dinglandes på styret. En hel armada av spandexbeklädda Tour-de-France-aspiranter och kollriga barn med för stora ryggsäckar. Pappor och mammor med den allra dyrbaraste lasten fram i lådan. Och så förstås det nyaste inslaget i trafikfloran; elsparkcyklarna, de får vi heller inte glömma. Cykeln är det mest demokratiska fordon vi har, och just precis det – att cykeln är för alla – som gör det till ett oöverträffat sätt att ta sig från punkt A till B.

Problemet är bara att vi alla ska trängas på samma, smala cykelbana. För att du ska förstå det helt orimliga i detta är det som att Formel 1-bilar, epa-traktorer och skrindor skulle buntas ihop i ett körfält. Visst att alla har fyra hjul men där slutar också likheterna. Corona-våren har inneburit ett rejält uppsving för cykeln, och förhoppningvis blir det starten på en efterlängtad cykelrevolution.

Många andra länder satsar miljarder på få fler att cykla. Nederländerna, Danmark och Frankrike för att nämna några. Sverige säger sig också vilja satsa på cyklismen, och Facit? Svenskarna cyklar 38% mindre än vi gjorde 1995! Visste du att tidigare fick man inte ta parkeringsplatser i anspråk eller begränsa biltrafiken när man byggde cykelbanor.

Att cykla är bra för en, i alla fall på kort sikt. Som småbarnsförälder med långt pendlingsavstånd är cykeln mer än ett fordon för mig. Cykeln är en livboj för min mentala hälsa eftersom vardagen i övrigt inte direkt bjuder på många tillfällen för träning. Med cykeln slipper jag förhålla mig till kollektivtrafikens inrutade tidtabeller och morgonstressen blir hanterbar i stället över övermäktig.

Om fler cyklade skulle klimatet vara största vinnaren. Näst högsta vinsten drar stadskärnorna, föreställ dig vad de skulle bli om värdefull mark inte togs i anspråk av parkeringar och ringlande bilköer. Förloraren? Ironiskt nog cyklisten, i alla fall som det ser ut nu. För de långsiktiga hälsovinsterna uteblir om man ska dammsuga i sig bilarnas avgaser vareviga morgon. Folksam undersökte frågan senast förra året och konstaterat att en cyklist i morgonrusningen andas in sex gånger högre nivåer av luftföroreningar än en genomsnittlig stockholmare. Något som är förknippat med ökad risk för för tidig död. Kul!

Det är en politisk paradox att exakt samma beteende som kommer hela klotet, samhället och staden tillgodo i praktiken blir en bestraffning för den enskilda individen. När det borde vara tvärtom!

Vad jag efterlysning är politisk handling. Sverige ligger fortfarande 40 år efter de länder som redan på 70-talet, på grund av oljekrisen, satsade på cykeln. De goda nyheterna är att det saknas varken forskning eller goda exempel att kopiera. Som Emma Sundh skriver: kanske vi kan kika lite mer på cyklismens Nederländerna i stället för bilismens USA?

Staten lyfter själv fram att det viktigaste är att planera för cyklismen i första hand – och inte som nu – bilismen. Resultatet av prioritera det omvända lever vi redan med i dag. Bilen har i hundra år rullat fram på bekostnad av alla andra fordon.

Men jag tänker att Sverige inte behöver uppfinna hjulet. En god start är ju att kopiera andra länders framgångsrika koncept.

Här är ett axplock av idéer:

– Pop up-cykelbanor i city är en bra första åtgärd för att möta den ökade mängden cyklister som tar sig till jobbet i Coronatider. Det är bara att följa det goda exemplet från städer som Berlin, Vancouver, Milano, Bogota, Bryssel mfl, mfl.

– Bredare cykelbanor längre från bilarna.

– Konstruera cykelbanor som minimerar uppförsbackar, korsningar (ständiga start-och stopp är bra mycket obekvämare på en cykel än i en bil) och hala vägbanor.

– Bättre vägskyltar för cyklister. Trafikvett i cykelbanan kommer tyvärr inte automatiskt.

– Reseavdrag för cyklar. Och nu pratar jag inte om de där 350 kronorna man får dra av i dagsläget. Att cykelpendla är inte helt gratis. En cykel som tål längre sträckors pendling kostar en slant i inköp. Om den ska vara trafiksäker krävs också en gedigen service minst en gång om året.

– Bilfria zoner i staden.

– Cykelleder som binder ihop städer. Hela Sverige måste kunna ta sig fram på cykel.

Jag fånar mig bara när jag säger att jag inte vill att fler ska cykla. Litegrann i alla fall. Jag vill såklart att många, många fler ska få upp ögonen för cykelpendling. Allra helst politikerna, så att det blir någon jävla ordning i cykelbanorna framöver. Därför är jag med i #cykeluppropet!

Delta i cykeluppropet:

Dela en bild på din cykel, på dig själv med din hjälm/Hövding eller något annat cykelrelaterat på till exempel Instagram. Uppmärksamma #cykeluppropet i ett inlägg där du efterfrågar bättre, säkrare och vettigare situation för cyklister. Du kan också dela en bild på de platser som behöver förbättras för cyklister.

Adda dessa taggar:
#cykeluppropet
#minvägockså
#popupbikelanes

Pinga in din hemkommun, lokaltidning eller politiker!

Söndagshej!

Jag som skulle berättat om min helg! Om det härliga museibesöket vi gjorde i fredags och om pangfrukosten vi åt i dag. Så blir det inte, hörredu. För klockan är snart 10 och jag måste ställa in matleveransen i kylen. Och sen ska jag göra kväll och knoppa.

Likabra känner jag. Hela kvällen slukades av en mycket roligare grej. I morgon får du pipa in här eller på Instagram och spana in vad jag och Emma Sundh och @medveten_i_stan och MÅNGA fler har kokat ihop.

Förresten. Både kjolen och t-shirten är nya. Kjolen är från HM och tröjan från &Other Stories men jag haffade dem på Sellpy för en femtiolapp stycket. Såg flera annonser ute för kjolen, tips tips!

Orimligt sug efter torkade äpplen

Trädgården är en grönskande skattkista just nu. Äpplena, vi har Ingrid-Marie och Katja, är mogna och vi försöker ta tillvara på så många vi bara kan. Visste du att 90% av äpplen i svenska trädgårdar ruttnar bort, medan affärernas grönsakshyllor dignar av importerade? Rätt skevt om du frågar mig.

Våra äpplen är sådär syrliga så att munnen snörar ihop sig när man äter.

Igår läste jag på Underbaraclaras blogg att hon gjorde torkade äpplen, och fick ett helt orimligt sug efter äpplechips i frukostfilen.

Sagt och gjort. Hade min assistent och en korg till hjälp.

Fick hjälp med att kvalitetskontrollera varenda äpple.

Allt som behövs är äpplen, en potatisskalare (eller urkärnare, men vi har ingen), en mandolin (eller kniv) och ett snöre.

Jag kärnade ur och hyvlade med mandolinen. Varierade mellan tunna och tjockare skivor, kanske att det senare är lite smarrigare? Skivorna lade jag i en skål med citronvatten så att de inte skulle bli bruna under tiden.

Ett steksnöre gjorde susen som torksnöre, men det mesta ofärgat (inga kemikalier i maten, kanske) torde gå lika bra.

Jag hade gjort alldeles för många skivor. Pudrade lite kanel på för smakens skull (det behövs förstås inte)…

… och snabbtorkade två plåtar i ugnen på 80 grader i fem timmar. Med ugnens varmluftsläge kan man ha flera plåtar inne samtidigt. Annars får man köra en och en, och det är ju ganska ovärt i längden.

De som hänger på tork får snällt hänga som dekoration i tre dagar, sen är de krispiga och ätklara. Jag äter dem som chips eller strösslar dem i filen. Ett sötsyrligt krisp som livar upp vilken morgon som helst.

Kram