Tre ska bli fyra

 

Hej,

Som någon redan kanske sett på instagram har jag ruvat på en hemlighet. Om allt går vägen ska vi bli en till i familjen! Det är förstås lång tid kvar. Inte förrän lagom till sensommaren är det beräknat. Å ena sidan känns det som en enorm, livsomvälvande händelse. Å andra sidan som det mest naturliga i hela världen. Och så är ju, enormt och alldagligt på samma gång.

Hur jag ska jag genomlida en graviditet med värdigheten i behåll med kläderna som hänger i min garderob är ett mysterium dock. Förra graviditeten syntes magen knappt förrän i sjätte månaden. Denna gång har jag inte kommit i mina byxor sedan sjätte veckan. Det var någon som skrev och undrade hur min kapselgarderob gick. Här har ni svaret. Knappt fyra månader och det det naturliga urvalet har krympt min garderob med ca 90%.  En tager vad den haver, är mottot jag lever efter.

Kläderna är dock mitt allra minsta bekymmer. Rent fysiskt har jag mått bra, så pass bra att  jag knappt vågar säga det rakt ut. Sånär som på en ofantlig aptit och en känslig näsa har jag knappt märkt av graviditeten. Däremot har det inneburit en känslomässig påfrestning. Kommer jag att orka ytterligare en period med dålig sömn (vår dotter hade nästan ett och ett halvt år av kackig sömn från att hon var ca 7 månader)? Kommer jag att mäkta med två barn? Kommer vi att orka eller tar det knäcken på oss? Tja, är det inte den ena så är det det andra antar jag.

Jag är förstås väldigt förväntansfull också. Kan knappt bärga mig för att få möta en ny, liten skapelse för allra första gången. Att veta att personen kommer att finnas med mig för resten av mitt liv. Ynnesten att få lära känna en person mer och mer för varje dag. Att det kommer att finnas en till människa i mitt liv som är viktigare än allt. Som jag kommer att älska gränslöst så länge mitt hjärta slår. Men som aldrig kommer att känna min kärlek, annat än för sina egna barn. Det är ändå större än allt.

Någonstans läste jag att föräldraskap är att möta ett barn och att möta sig själv. Jag är mer än redo att möta mitt barn, men ibland känner jag mig inte mogen att möta mig själv.

Spännande kommer det att bli!

Stor kram

Sophia

 

Fredagströttma, hyrkläder och Göteborg

Hej,

Denna vecka gick i ett huj. Nyss var det måndag och ett, tu, tre är det fredag. Mina ögon går snart i kors och klockan är inte ens 18. Andreas sover redan och Juni tittar på Findus.

Egentligen skulle vi haft middag ikväll, men Andreas blev sjuk igår och jag känner mig hängig sedan lunch. Räknar kallt med att vi ligger klubbade som sälar från i morgon. Det har jag egentligen inte ett dugg tid med, för jag har planerat att åka in till stan och gå förbi Sabina & Friends, kläduthyrarna, du vet. På måndag åker jag till Göteborg och till Svt för att medverka i ett program. Vill gärna ha på mig något snitsigt, men hittar inte inspirationen i min egna garderob. För tillfället har jag nämligen begränsat med kläder att välja på. Vad passar då bättre än att hyra en outfit. Tänkte också svänga förbi Bodil Vintage och kolla på en lampa jag spanat in på Instagram. Om den nu finns kvar, hennes grejer brukar ha en strykande åtgång.

Jag bjur på en våldsamt oinspirerande bild på mig själv från Saltsjöbanan i eftermiddags. Jag var bara tvungen att kolla att jag fortfarande fastnade på bild, för det var så länge sedan jag testade.

Stor kram

Sophia

 

Än är fyndens tid inte förbi

Hej,

först och främst vill jag tacka för de fina orden angående förra inlägget. Omtanke värmer! Jag måste säga att det känts roligare än på länge sedan jag fick skriva av mig om min livsleda. I lördags hade vi brunch hemma, sen gick jag på middag och förlovningsparty och i dag har jag ätit lunch på Pom & Flora med en kompis. Mer socialt liv på tre dagar än jag hade på hela januari. Precis den själsliga vederkvickelse jag behövde. Situationen med Ing-Britt är tyvärr som den är. Jag ska köpa mer Feliway (kattferomoner som tidigare funkat) och en till kattlåda.

För en gångs skull tänkte jag visa upp ett köp jag gjort. På Sellpy hittade jag dessa skor från Hope, för ynka 130 kronor. Jag letade efter ett par finare vardagsskor, med lite klack som funkar utmärkt till kontoret. Svaret blev dessa bedagade skönheter.

Riktigt kvalitetsskinn som håller formen trots att de uppenbarligen varit välanvända.

Eftersom de såg ut såhär på undersidan. Inte mycket kvar av sulan.

Jag har försökt fota i en vecka men inte tajmat in något dagsljus. Tillslut var jag helt enkelt tvungen att bära dem, så hantverket syns inte i all sin mästerlighet. Men efter ett besök hos skomakaren, som bytte ut sulan och fixade höjdskillnaden i klacken, ser de numera ut såhär.

Och såhär tjusiga är de på! Väldigt stiliga till ankelbyxor, pennkjol, klänning och jeans. Det mesta helt enkelt.

Skomakarens arbete kostade 250 kronor. Alltså fick jag ett par dötjusiga kvalitetsskor från Hope för ynka 380 kr, gissningsvis tio till 15 procent av ordinarie pris. Än är fyndens tid inte förbi.

Jag gjorde också ett ytterligare fynd för bara 10 kronor. Ett plagg som jag desperat behöver. Mer om det och en annan, rolig nyhet senare i veckan.

Har du gjort något fynd på sistone?

Stor kram

Sophia

Livet är en fest och jag är inte bjuden

Hej hörrni,

Det ekar väldigt tomt här inne. Jag har världens skrivkramp och kommer inte på ett endaste dugg att skriva om. Det är inte så att jag inte fått skrivkramp innan, det får jag jämt och ständigt. Men jag brukar strunta i det och skriva ändå. Nu är det som att all must runnit ur mig. Det är fortfarande för mörkt för att ta vettiga bilder, och jag är urled på de bilderna jag har på lager. Mitt hår måste vuxit en halv decimeter sedan jag tog en bild på mig senast.

Jag chattade med en kompis häromdagen och kunde inte undgå att vår konversation var det deppigaste sedan 30-åriga kriget, ungefär. Barnen trotsar, vardagen är grå och det sociala livet obefintligt. ”Jag vet lik som har ett rikare socialt liv än jag” skrev jag. Och det är sorgliga är att det är sant. Jag kan knappt minnas sist jag träffade en kompis och bara pratade nonsens. Folk träffar jag ju varje dag förstås. Men det blir sällan mer än ett ytligt umgänge. Just nu är det mycket tid som går åt till mindre roliga saker. En närstående är väldigt sjuk och vi åker till sjukhuset varje vecka. Min man har också mycket på jobbet och vi ser knappt varandra om kvällarna.

Som grädde på moset har Ing-Britt börjat att kissa och bajsa i vårt barns säng igen, och nu känner jag inte längre att det är hållbart. Hon trivs uppenbarligen inte med små barn och behöver en trygg miljö, utan stressmomentet som mindre barn utgör. Halsen snörper sig och jag får ett styng i hjärtat bara jag skriver detta, men jag tror att hon måste omplaceras. Om du upplevt liknande problem med en katt får du gärna höra av dig med råd. Det enda som funkar för är att aldrig låta henne i närheten av vår dotters rum, och ha Feliway (kattferomoner) utplacerade i huset. Men det är en omöjlighet att alltid ha dörren stängd till Junis rum, för att inte tala om hur meckigt det är att försöka få katterna att stanna på nedervåningen under natten. Det är inte bara svårt utan otroligt tråkigt. Båda katterna är sociala kelgrisar och vill helst ligga vid fotändan av sängen och snusa om nätterna. Extra synd blir det förstås för Kjell som nog inte kan förstå varför han straffas på detta sätt. Jag vill inget hellre än att Ing-Britt ska stanna hos oss för alltid, så om jag kan göra något för att säkerställa att hon slutar markera i barnets säng så vill jag prova det. Men det är omöjligt att ha dörren stängd jämt, det är ju liksom mitt barns rum. Och jag vill heller inte låsa in dem nattetid även om de har en hundra kvadratmeter stor våning helt för sig själva. De vill ligga och spinna ikapp vid fotändan av sängen.

Just nu har jag inga muntra ord att bjuda på. Det känns som att livet är en fest, och jag är inte bjuden. Jag står utanför fönstret och tittar och hoppas att någon ska släppa in mig. Men jag är väl medveten om att ansvaret ligger hos mig själv. Ingen vill ju bjuda en surkart i en gigantisk offerkofta på galej.

Men fan, att det ska vara så svårt att rycka upp sig ibland.

Stor kram

Sophia

Ut ur badrumskåpet

Hej!

Jag har publicerat ett gästinlägg på Lovely Life. Denna gång om mitt gallrade badrumsskåp. Där det förr tronade dussintals halvfulla flaskor finns bara ett fåtal, mycket billigare kvar. Och hår, hud och naglar har aldrig mått bättre.

Nyfiken på vad som fått lämna (och vad jag använder i stället?). Läs blogginlägget här. 

kram

Sophia