Du får ursäkta den skrala uppdateringen. Vi kryssar mellan vanligt damm och byggdam här hemma. Bokhyllan börjar bli färdig, rummet är färdigtapetserat, jag har målat elkablar, klätt in golvet i golvpapp och målat ca en halv kvadratmeter av bokhyllan. Men alltså fy som det ser ut hemma hos oss.
Det har blivit en del missförstånd längs vägen. Händer ju oavsett hur tydligt man själv tycker att man är. Skåpsdörrarna ska ändras och resten får vi hitta någon slags lösning på. Skriver mer om det när vi kommit dit.
Vi ska också bygga ordentliga hyllor ovanför dörrkarmarna och inte bara hyllplan. Ett sista-minuten-beslut från vår sida.
Testar linoljefärg från Kulturhantverkarna denna gång. Har bara målat med Ottossons förut, men enligt färgbutiken är denna mycket populär. Vi får se!
Här har du mig i målarutrustning. Skitigt hår och samma flanellskjorta jag burit vid alla våra renoveringar. Turskjortan!
Cappuccinon, på följande villkor: gjord på krämig havremjölk som inte är för varm. Rikligt med skum ska det vara. Annars kaffe med mjölk alla gånger. Har blivit lite av en finsmakare när det kommer till fika. Cafébesöken sker ju så sällan jämfört när vi bodde i stan. Nu känns det viktigt att kaffet är högklassigt och servicen likaså, annars blir jag liksom lite kränkt? Fnyser åt brickställ (halva poängen med att äta ute är väl att få hjälp med disken?) och ber att de sänker om musiken är för hög. Har blivit en överklasstant, otippat!
Öl eller vin?
Vin <3. Och med ens är överklasstanten som bortblåst. Vinet kan vara i låda eller på flaska, bryr mig faktiskt inte så mycket. Men okej, helst någon krispig riesling.
Nattmänniska eller morgonpigg?
Jag tillhör den missgynnade skaran som är varken eller. Ögonlocken klipper vid 22.00 och allra helst drar jag mig till 08. Dåligt rustad för småbarnsår och universitetsstudier, så kan vi sammanfatta det.
Pessimist eller optimist?
Väldigt osmickrande drag, men hela min varelse är mättad av pessimism. Gudars vad jag har försökt att vara optimist, men det varar sällan längre än en förmiddag. Egentligen tycker jag inte att det är något fel med det. Jag beklagar bara att pessimismen har så oerhört låg status, för det är egentligen en helt nödvändig egenskap. Människan hade inte överlevt två veckor om vi vore förprogrammerade att konstant se saker från den ljusa sidan. Det säger väl sig självt att det allra nyttigaste rent biologiskt är att vara vaksam på potentiella faror. Med detta sagt känns det som att samtiden, med självhjälpsböcker och yogagurus, sprungit ifrån pessimisten. Problemet är ju att det knappast finns några riktiga problem i vår vardag att oroa sig över. Oron och pessimismen fyller ingen funktion längre, utan blir bara en utskälld och faktiskt ganska jobbig egenskap. Vår oerhört trygga levnadsmiljö är ju knappast gynnsamma omständigheter för oss som är övertygade om att allt är på väg käpprätt åt helvete. Min lösning på dilemmat har blivit att uppfinna jobbiga situationer, för att distrahera hjärnan en stund. Ett slags frivilligt lidande. Kallbad är en metod. Tror också att mitt sockerfria år (som för övrigt fortsatt av sig själv), köpfria år, faktumet att testat på att fasta vid flera tillfällen (vågar knappt skriva detta av rädsla för att någon ska tro att jag är ätstörd, det är jag inte) är tätt kopplat till detta. Bara att jag aldrig förstått varför förut. Läste dock en fantastisk artikel i DN om den moderna stoicismen, och kände mig oerhört träffad.
I dag, precis som igår, skiner solen. Efterlängtat efter två månader av grå dimma. Hade tänkt knipa tillfället och försöka fota lite mer, lätt att kameran blir vilande mellan november och mars annars.
Men alltså det är helt uteslutet. Vårt hem är ett träsk. Biblioteksbyggandet medför en flodvåg av prylar som söker tillfällig tillflykt i andra delar av huset. Mycket tjat om den där bokhyllan. Förlåt då. Men så har byggandet också tagit en månad längre än väntat. Förhoppningen är att vi är färdiga på torsdag, och på fredag börjar jag i så fall måla. Fyra lager av linoljefärg gör att vi är färdiga tidigast veckan efter det.
Själv är jag ett vrak, rent objektivt alltså. Tappar hår motsvarande ett medelstort marsvin om dagen. Hormonerna löper amok och gör håret flottigt och tovigt direkt efter tvätt. Testar att tvätta med Aleppotvål i stället för balsammetoden, men alltså, jag vet inte? Hoppas innerligt att håret bara behöver vänja sig. Vill ogärna gå tillbaka till schampo efter att ha varit utan i nästan två år.
Du då. Hur har du det?
Bilden är för övrigt från en helt annan dag, helt annan årstid och helt annat år.
Jag läste någonstans att ett kallbad är som en bakfylla, fast tvärtom. En kort stunds lidande följt av ett långt endorfinrus. Att bada i kallt vatten kräver att man hänger sig fullständigt åt stunden. Missförstå mig rätt; det är fasansfullt. Värst är sekunderna innan, när förnuftet inser att mitt obesvärade tillstånd är allvarligt hotat. Snart åderlåts min kropp på värme i ett rasande tempo, ett tillstånd som vanligtvis är synonymt med en snabb och omedelbar död. Efter det momentet stegras dock upplevelsen snabbt.
Första gången jag badade hastade jag i och upp igen. Hela doppet var över på ett enda andetag. I dag släppte jag stegen och höll ut i fem andetag. Sedan gjorde jag allt en gång till.
Den stora tjusningen med att bada kallt är att det är helt befriat från krav på prestation. Till skillnad från en löprunda där endorfinruset kräver 40 minuter av självplågeri. Upplevelsen är prestationen. Och prestationen är upplevelsen, om du förstår.
Jag valde att inte ha några nyårslöften, men en förhoppning för året var att kallbada mer. För när kylan släpper greppet och blodet rusar ut i kroppen, då är skallen helt klar. Då är jag herre över mig själv.
Ibland läser jag kommentarsfältet hos några av mina favoritbloggare och känner mig illa berörd av vissa kommentarer. När någon stolt visar upp sina loppisfylld, kommer det alltid någon anklagelse om konsumtionshets och alldeles för lättsinnigt köpande. Det är liksom fult att ägna sig åt någon som helst konsumtion.
För det första: Nyköp är fortfarande normen i vårt konsumtionssamhälle. Ikeas försäljning är inte hotad för att en handfull bloggare handlar sina smörknivar på loppis. Men de tillhör ju en skara som besitter ovanligt mycket makt att förändra vad vi uppfattar som normalt, exempelvis genom att visa upp sina loppisköp. Vi behöver handla mer begagnat, inte mindre. Själv tycker jag att det är sjukt inspirerade och lärorikt att läsa om vad andra tar med hem från loppis. Ser gärna ännu fler såna inlägg, tack på förhand.
För det andra: Minimalism är inget självändamål. Det är inte ett dugg finare att ha prylbantat hem än att ha ett hem fullt mer kärleksfullt samlat bråte. Minimalism och prylbantning är ett sätt för vissa frigöra tid och energi genom att äga färre saker. Jag själv tycker att det är ett förhållningssätt som har många förtjänster i vårt samhälle, som i årtionden snarare präglats av överflöd än av knapphet. Med det sagt är minimalismens dygder knappast för alla. Sakälskare, antiknördar och samlare har lika mycket rätt till sina nöjen som andra människor med hobbies. Minimalism är inte ett slagträ att slå andra i huvudet med.
För det tredje: Jag antar att vissa människor känner sig lite bättre genom att blotta brister hos andra. Allra skönast är ett tjyvnyp på någon som försöker att göra något bra, eller åtminstone bättre. Förutom att det är ett ganska vidrigt beteende, är det också att lägga energi på helt fel saker. Begagnade saker som tillverkats för decennier – eller inte sällan – för flera sekel är inte ett dugg dåligt för miljön att ha många av. Så det så. Klimatskulden är sedan länge avbetald, och det allra bästa är om vi fortsätter njuta av föremålen så länge det går. Det finns ingen lagstiftning som reglerar hur många loppade smörknivar man får äga. Konsumtionspolisen får vackert ägna sig åt andra förbrytelser.
Det finns så otroligt många problem kopplade till vår konsumtion. Värdefulla naturresurser som förbrukas, orättvisa villkor för arbetarna, långa och utsläppstunga transporter, miljöförstöring – ja, jag kan fortsätta radda upp dåliga saker i en evighet. Stora, angelägna problem. Men detta kan man inte klandra loppisälskarna för.
Det är himla trist att det finns några skamspridare som aldrig försitter chansen att mästra. Även om mästrandet är på helt fel grunder. Det bästa för klimatet är nämligen inte att ett fåtal människor lever helt fläckfritt, det är att den stora massan lever lite bättre.
Vårt hem är fullkomligt sånär som på en brist. Tyvärr gör den sig påmind nästan dagligen i en småbarnsfamilj. Tvättstugan. Eller snarare, avsaknaden av den.
Okej. Här är den. Ja, det är alltså tvättstuga, köksentré, kapprum och kattmatsställe. På cirka 3.5 kvadrat. Här trängs hela familjen och katterna varje morgon. På andra sidan huset har vi vår andra entré, men den kunde lika gärna inte funnits alls eftersom ingen någonsin använder den.
Det bär emot att visa upp den här bilden, men exakt såhär ser det ut varje dag. Eller värre.
Bakom skynket är tvättmaskin och torkskåp och allt utrymme som vi har för att hantera tvätt.
Till höger på andra sidan väggen är vårt gästrum. Vår idé nu är att konvertera gästrummet till en tvättstuga kombinerat med groventré. Att härda ut som vi gör nu är inte ett alternativ i längden. Vi kör nästan en maskin om dagen. Förskolebarnets smutsiga kläder, Andreas träningskläder (han cyklar ju fyra mil om dagen), nerkräkta handdukar – jag kunde aldrig föreställa mig hur många plagg som kan bli smutsiga under en dag. Ironiskt nog är jag den som sköter 98% av all tvätt och mina egna plagg står för ungefär 2% av tvättberget.
I alla fall.
Det verkar vara fler än jag som ser njutningen i en välsorterad tvättstuga. Ni är i alla fall två som pratar drömskt om en mangel (tre med mig, hehe).
Låt oss kolla lite på fina tvättstugor.
Jag ska inte säga att jag begär en marmorskiva och blandare i mässing. Det känns nästan lite oanständigt i en tvättstuga? Men kolla tvättlinorna. Och titta på snickerierna i shakerstil. Vågar man hoppas på att de döljer separerade tvättkorgar? Från Kvänum.
Det är såhär kungligheter tvättar. Det är jag övertygad om. Har vi varken råd eller plats med, men är tydligen på humör att plåga mig själv.
I min tvättstuga vill jag har ett återbrukat tvättställ av porslin. Eller en återbrukad gammal diskbänk i rostfritt stål. Men helst en i porslin, med inbyggd blandare som har två vred. Tack.
I min tvättstuga kommer det också finnas ett högskåp med krönlist som rymmer strykbrädan. Skoja, antagligen inte. Men jäkligt snajsig lösning för att gömma strykbrädan. Själva gömmer vi den under sängen.
Men i min tvättstuga kommer det garanterat att finnas pärlspont. Och kroklist.
Titta på första bilden i igen och säg att du INTE unnar mig en tvättstuga?! Det är inte mycket jag saknar med livet i stan, men en sak är det: Den gemensamma tvättstugan! Med mangel, stort torkskåp och industriella tvättmaskiner. Vilken fröjd!
Det börjar bli alltmer tydligt att jag och världens teknikvurmare vibrerar på olika våglängder. Och för att du ska förstå bekymret; min man är en av dem. En teknikvurmare alltså. Vårt hem är byggt kring förra sekelskiftet och har många egenheter kvar från den tiden. Som små ringklockor i varje rum så att man kan ringa på pigan. Prång som är helt omöjliga att möblera och alldeles för litet badrum. Romantiskt, jag vet. Det enda som fattas mig är en tvättstuga, annars är huset perfekt i all sin gammaldags charm. Perfekt.
Men där är vi olika, jag och Andreas. Hans idé av ett perfekt hem är ett uppkopplat hem med allehanda moderniteter. Själv tycker jag att en blandare med bara ett vred är avantgarde.
Så vi får göra som i alla andra äktenskap och kompromissa. Vi har löst det så att Andreas installerar teknik som jag låtsas inte existerar. Till exempel wifi (routern gömmer vi i skafferiet), brödrost (även den i skafferiet) och högtalare som man kan styra med telefonen (i skafferiet, såklart). Du vet scenen i Vår tid är nu när Helga får en tv? Och draperar den med en duk? Kunde varit jag.
Jag är vanemässigt skeptisk till all ny teknik. Ser inte vitsen med ytterligare en teknisk lösning som bara syftar till att lösa i-landsproblem. Att vi redan omhuldade västerlänningar ska bli ännu mer förskonade från ja.. livet? Vi har till exempel en tvättmaskin som har en app. Aldrig använt appen, inte ens laddat ner. En ugn som har inbyggt wifi. Aldrig använt. En app för att låsa upp ytterdörrarna. Aldrig använt. En gång fick Andreas en Alexa, alltså en högtalare som man ska prata med. Jag vet inte om du har någon erfarenhet av Internet of Things, men samtalen med Alexa var några av de mest meningslösa konversationer jag någonsin haft. Tror att Alexa har sökt sin tillflykt till skafferiet hon med
Jag betackar mig alla dessa appar som kommer med anskrämliga och missprydande lådor som förfular min vardag. Jättelänge försökte jag upprätthålla en fasad av att vara intresserad. Av rädsla för att framstå som den surgubbe jag onekligen är. Men jag står för att jag är en teknikens fiende. Och så länge tekniken inte är smartare än att jag fortfarande måste vika min tvätt och laga min mat förblir det så.
I dag var det ledig fredag, och som så många andra fredagar ägnade vi dagen åt.. ärenden! Märkligt hur det nästan har blivit tradition att uträtta något riktigt tråkigt på vår extra helgdag. Åka till återvinningscentralen, byggvaruhuset.. Aja, det är sysslor som ska göras det med.
Förmiddagen tillbringade vi med att provköra elbil. Och det var faktiskt första gången jag satt i en elbil, ändå sjukt att det dröjde till 20 år inpå tvåtusentalet. Vi har en tio eller elva år gammal dieselbil idag. Den används inte i vardagen, men väl på helger och till resor. I ett år har vi diskuterat ett dilemma; är det bättre att fortsätta köra vår fossilbil tills den är skrotmogen, eller är det klimatmässigt bättre att köpa en ny (begagnad) elbil? Vi har hela tiden trott att det är rimligare att köra slut på vår fossilbil och därefter byta till elbil. Men så verkar inte vara fallet.
Andreas har gått helhjärtat in för uppgiften att speja efter en lämplig elbil. Han har gjort ett maffigt excelark med en hel drös bilar från Blocket som jämför en ohygglig massa saker och delar in cellerna i rött och grönt, bra eller dåligt.
Detta känns som ett beslut man tror att man tar med förnuftet, men där känslan har sista ordet ändå. Som när man köper bostad. Visst att man gör kalkyler, analysera priser i området och jämför objekt med varandra. Men till syvende och sist är det hjärtat som fattar beslutet. Man ser sig själv påta i en lummig trädgård en varm försommardag. Barn som skrattandes klättrar över staketet intill grannhuset. Eller så gör man inte det, och då spelar det ingen roll hur snusförnuftigt huset än är. Det är de små dagdrömmarna som avgör ändå.
Lovade ju att skriva om min klädutmaning för 2020, och här kommer den. Men låt oss kalla den Stilutmaning, det låter festligare.
Det blir inget köpstopp i år. Anledningen är att jag behöver en del saker som jag omöjligen kan vara utan, till exempel färg till bokhyllan. Och helt ärligt behöver jag en snällare utmaning i år. Lite mindre utmanande utmaning, eftersom jag tycker att vardagen är tillräckligt karaktärsprövande som den är.
Min garderob består till största delen av gamla plagg, och en del nyförvärvat som jag handlat på loppis, i LWL-gruppen, på Sellpy eller Varié. Min stil har varit ganska oförändrad de senaste åren, trots att väldigt mycket har hänt i mitt liv. Jag har ett annat arbete, en ny vardag utanför staden och en kropp märkt av två graviditeter. Jag förtjänar bättre, anser jag själv i alla fall.
Hur jag än anstränger mig så fastnar jag ofta i samma plagg, om och om igen. Svarta jeans och randig t-shirt är någon slags vardagsuniform för tillfället. Eller nu ljög jag, träningsbrallor har jag till allt utom födelsedagsmiddagar. Rätt så dötrist för en slumrande estet. Grejen är att jag är helt tom på inspiration när jag väl behöver den. Modemagasin ger mig absolut ingenting. Bloggar och instagram erbjuder inte den handgripliga inspirationen, eftersom jag sällan känner igen min kroppsform i andras stil. Det handlar inte om att jag tror på stilregler, utan bara att jag föredrar vissa silhuetter, snitt och färger.
2019 års stilutmaning:
Aktivera hela garderoben genom att testa nya kombinationer av plagg regelbundet. Veckoplanera outfits när jag börjar arbeta igen, och minst en dag i veckan testa en tidigare osedd kombination. Syftet är att ha en varierad, rolig och tillgänglig garderob och ett lustfyllt förhållande till kläder, som inte är synonymt med nyköp. Jag ska bli vassare på att gräva där jag står.
Eventuella nya kläder handlar jag andrahand, av vänner, byter eller lånar. Budgeten är 10 000.
Det låter ju ganska basic? Ja, det är det nog också. Ett enkelt och redan beprövat koncept att återbruka för att utmana kreativiteten. Tänkte börja använda Pinterest och köra ”saw it, pinned it, wore it”-utmaningar. För det är ju busenkelt och tillgängligt. Och förhoppningsvis svinkul!
Allright? Då kör vi! Eller jo, jag kommer att börja på allvar om drygt en månad. Sålänge jag ammar och dras med en ö-kupa är det helt poänglöst eftersom 90% av mina kläder inte passar.
Det är alltid kul att höra om dina utmaningar. Berätta om du har någon!
Jag har minsann glömt att visa dig bilder från biblioteket va? I mellandagarna tapetserade Andreas halva rummet med Duros tapet Gysinge. Den valde jag efter att ha sett en bild på instagram och tittat i en tapetbok. Den gav mig en särskild känsla som ingen av de cirka 25 proverna framkallade. Då var det bara att köra!
I förmiddags sken en blek januarisol på tapeten, och jag skulle nästan säga att den är som allra finast då.
Till och med pillerfikusen från Andreas mammas lägenhet, som demonstretat sitt missnöje med vår boning genom att bli helt brun, verkar ha återhämtat sig efter att vi placerat den i hörnet. Antar att den trivs bättre med utsikten.
Snickaren kommer efter trettonhelgen för att bygga färdigt bokhyllan. Sen ska jag bara måla med linoljefärg, och så kan vi avsluta kapitlet med biblioteket efter två års velande och planerande.
Tack för alla fina kommentarer på förra inlägget förresten. Jag vill absolut inte sluta blogga, och det känns fint att det finns minst en person till som tycker likadant. Jag har bara tappat min röst lite grann.
