Mitt sista inlägg. Nu är året snart slut. Bara timmar kvar.
Det här året har blivit ett reflektionsår. Inte alltid frivilligt. Utöver att fundera kring min konsumtion har jag funderat mycket på livet och vad jag vill göra med mitt liv. Mitt i allt sökte jag lite utbildningar och kurser och till min förvåning blev jag antagen.
2018 blir en nystart på många sätt. Jag har begärt tjänstledigt från mitt jobb och blir heltidsstudent från och med den 15 januari. Jag ska plugga juridik på SU. Läskigt och kul på en och samma gång.
Jag har insett att jag vill börja yoga igen. Har köpt ett yogakort och sagt upp mitt Satsmedlemskap.
Bloggen då? Det har varit lärorikt att blogga men som ni säkert märkt så har jag inte varit särskilt aktivt mot slutet. Det är Sophia som driver på denna blogg med bravur. Istället har bloggen blivit ett stressmoment för min del. Jag tycker det känns jobbigt att ta outfitbilder och skriva inspirerade inlägg om konsumtionens vara eller icke-vara. Det tar tid och engagemang som för att göra det bra. Så enkelt är det.
Är mer road att ta del av Sophas tankar än mina egna. Hon är grym på att skapa relevant och inspirerade innehåll.
Kram på er och lycka till med smartare konsumtion.
/Martina
I förra inlägget berättade jag om årets höjdpunkter, men eftersom jag tycker att det är viktigt att visa upp en nyanserad bild tänkte jag också dela med mig av saker som inte gått så bra. Trots att det tar emot och trots att det känns både fånigt och pinsamt på samma gång. Jag har ju tak över huvudet och mat på bordet och inget att klaga över. Men tack vare året som gått har jag fått tillfälle att blicka inåt i stället för rikta fokus på materiella belöningar. Och det kan vara oerhört skräckinjagande eftersom man inte alltid vet man hittar.
2017 för mig har inneburit tid för att reflektera över hur jag har valt att leva mitt liv. Många, troligen de flesta människor får aldrig möjligheten att välja hur de vill leva – det är redan bestämt av någon annan. Det är ett oerhört privilegie att – som jag – ha möjligheten att välja bort till exempel klädshopping för att jag redan har garderoben full, kunna flytta till hus, ha en livspartner som jag valt av kärlek och ett arbete som jag trivs med. Och därför kan det kännas så fruktansvärt jobbigt att erkänna högt för sig själv att man inte mår bra. Man har ju trots allt valt livet man lever själv?
2017 handlade mycket om att känna efter. Att försöka leta efter kärnan i det som skaver. Ni andra som också har barn kanske lättare kan relatera. Man älskar sitt barn, men man älskar inte alltid livet med barn. Småbarnslivet kan vara oerhört påfrestande för kärleken, arbetet, vänskapsrelationerna, självuppfyllandet – för allt det där hamnar i andra hand. Ofta har jag känt det som att mitt liv är tisdagar på repeat. Upp i ottan, åka till jobbet, hämta på förskolan, laga mat, preppa matlåda, röja upp och gå och lägga mig. Bli väckt varje natt för att sedan vakna alldeles för tidigt och återupprepa samma procedur igen.
Så när jag i somras fick ett samtal av en rekryteringsbyrå och erbjöds jobb som marknadsansvarig på ett nytt företag var det något som väcktes till liv igen. Det var ett välkommet avbrott från vardagen, och jag blev alldeles för smickrad för att inte tacka ja. Så det gjorde jag. Samma dag som vi skrev på papperna för huset skrev jag också på papper för nytt jobb. Trots att jag hade ett jobb som jag trivdes bra med och egentligen inte letade efter ett nytt.
Problemet var bara att det var en jättedålig rekrytering. För att göra en lång historia kort: jag tyckte att jag hade varit öppen med mina förutsättningar med småbarn som kräver en viss flexibilitet för hämtning/lämning (det tyckte rekryteraren också) men när jag hade två veckor kvar av min uppsägningstid kom en kalldusch: vd:n mejlade en mening och skrev att jag skulle arbeta fasta kontorstider varje dag. Efter ett klargörande samtal på telefon stod det klart att under de första sex månaderna erbjöds ingen flexibilitet (som vi var överens om tidigare i processen). Först blev jag milt upprörd och sen svinarg. Det var uppenbart att vd:n försökt sälja in sig som en modern ledare för en modern arbetsplats men egentligen inte kunde överkomma sina mossiga fördomar om unga kvinnor med barn.
Så jag fick sparken kan väl man säga. Detta trumfade till och med mitt förra (imponerande) rekord när jag fick sparken (och sedermera återanställdes) under första arbetspasset på en korvkiosk sommaren 2006. Eller det var väl ganska ömsesidigt? I alla fall så har jag aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Snörvlande förklarade jag läget för min chef på arbetsplatsen där jag hade sagt upp mig och hon erbjöd mig jobbet tillbaka på stående fot. Så fint! Har nog aldrig varit så tacksam men också känt mig så förödmjukad i ett.
Skammen brände kvar länge. Det hade ju mejlats ut till hela företaget om mitt kommande avsked, jag hade berättat för vänner och familj.. Men jag hade inte skrivit något här. För någonstans inom mig visste jag redan från början att det var en dålig matchning. Jag borde aldrig ens tackat ja till en andra intervju. Men jag gjorde det ändå, för det var ju trots allt en förändring i någon riktning. I motsats till allt annat som bara stod stilla som het, dallrande luft, i mitt liv.
Jag tror att många människor – särskilt under småbarnsåren – ställer sig frågan ”ska det vara såhär?”. Jag gjorde det jättemånga gånger. Tillslut nästan varje dag. Jag minns inte exakt vad som blev vändningen, men någon gång i november kom jag fram till ”nej, såhär ska det väl ändå inte vara?” Och jag samlade mod till mig och gick till en doktor som bad mig fylla i ett formulär, lade huvudet på sned och sa ”mmm, jag förstår”. – Du lider nog av en depression, sa hon bara efter några minuter.
Där satt jag besöksstolen, med tårar som vällde fram och en klump i bröstet och kände med ens hur jag blev några gram lättare. Nej, det ska inte vara så här! Man ska inte må så dåligt som jag gör. Så jag fick hjälp. Samma eftermiddag hämtade jag ut ett recept på Sertralin, ett antidepressivt preparat som man kan bli illamående, yr och tydligen gå upp i vikt av. Jag har fått alla de där biverkningarna men jag har också fått mitt liv tillbaka. Efter tre dagar vaknade jag utan ångest, i går åkte jag och Andreas till Bygg-Ole utan att någon av oss bröt ihop eller ville skilja sig. Tvärtom började jag skratta där jag annars hade fräst som en ilsken katt. Jag har haft orken att styra om min vardag – nu varvar vi hämtningar/lämningar, jag har gått på middagar med mina kompisar, jag gör roliga grejer med mitt barn och jag skrattar varje dag.
Jag tror inte att jag blev deprimerad i år. Jag tror att det har smugit sig på under en lång tid, men jag har dövat känslorna genom att rikta uppmärksamheten på annat håll. På saker att köpa, på hur jag ska förbättra mig själv på olika sätt, på hur jag kan fixa ett mer trivsamt hem. Inte förrän jag började att skala bort allt det där andra kunde jag börja lyssna inåt. Och inom mig hittade jag något som jag egentligen inte alls ville kännas vid.
Snart kan jag kryssa för ett helt år som köpfri (från allt vad kläder och accessoarer heter) men också bloggare. Det har varit ett oerhört intressant, lärorikt, utmanande och väldigt roligt år. Låt oss titta tillbaka på några av höjdpunkterna.
Januari brakade igång med en glitterbomb till nyårskostym, ambitiösa löften…
.. och braksuccé i Aftonbladet TV (nåja, vi gjorde det åtminstone) för att prata om vårt shoppingfria år. Jag och Martina lyckades båda dyka upp i jeansskorta, Rodebjer Haina-brallor (bästa brallan) och boots. Det enda som skiljer är sisådär två decimeter i längd och att Martina har mitt- och jag sidobena. Så fruktansvärt läskigt och kul på samma gång. Har fortfarande inte vågat titta då jag inte vill veta om jag framstår som en toka. Bättre att leva i ovisshet..
Februari ägnades åt projekt omsömnad. Lagade ovan nämnda Haina-brallor och lämnade in skinnkjolar till läderskräddaren (som också visade sig vara Stockholms största återförsäljare av BDSM-pryttlar och jag fick fullt sjå med att hålla Juni borta från läderpiskor, -huvor och -kroppsstrumpor samtidigt som jag skulle spela oberörd. Till exempel fick min mockakjol en vågad kant, tjusigt va?
I mars flydde vi Stockholms kyla och snålblåst och parkerade oss på Phu Quoc i Vietnam. Egentligen hade vi tänkt resa runt i Vietnam och Kambodja, men ni som har hängt med sedan dess minns att så blev det inte. Vi hade fullt sjå med en vår nyss fyllda ettåring och värmen gjorde att vi inte kunde resa så som vi hade önskat.
Nåväl. Vi åkte på så mycket dagsturer vi kunde. Åt framförallt goda middagar för en spottstyver.
Satt på stränder i solnedgången..
Sportade tunna trikåklänningar.
Badade och hängde på stränder.
Åt färsk frukt och drack iskaffe.
Och suktade efter hotellets morgonrock i detta världsfina print. Höll emot dock och köpte ingenting (så när som på en tygbehållare åt Junis blöjor) på hela resan. Helt sjukt men sant. Inget jag ångrar i dag.
Mars blev till April på det mest fasansfulla sätt. Den 7:e april drabbades Stockholm av ett terrordåd och Juni och Andreas, som var på Kulturhuset (mitt emot Åhlens) tvingades att evakuera under hastiga omständigheter. Mitt i eländet spirade kärleken när Stockholmarna öppnade upp sina hem för alla som inte kunde ta sig hem på grund av nedstängd kollektivtrafik.
April tuffade på. Vi bland annat ner till Skåne..
Och gick på loppis!
Hittade en lampa signerad Josef Frank, en så kallad ”Carl Larsson-lampa” från 60-talet i silkestyg. Tyvärr i ruggigt skick men det löste jag genom att tvätta den med ljummet vatten och galltvål. Och tadaa!
Så kom maj. Jag åkte till Malmö igen för att gå på kalas. Och bestämde mig för att lära mig fota bättre! Det tar sig lite va?
Och det var högsommarvärme! Så sjukt att se dessa bilder nu.
Juni nalkades. Och vi monterade äntligen färdigt garderoben som stått halvfärdig sedan ett år tillbaka.
Det picknickades.
Och firades nationaldag i Rosendals trädgårdar.
Och team Recovering Shopaholics firade midsommar ihop!
I Juli tog vi semester och styrde kosan mot Skåne. Lite utflykter på exempelvis Katrinetorps landeri.
Vi anlitade en barnvakt (mormor) och hade och åkte på spa och sov över (premiär, hurra!)
Jag kämpade på med mina lagade linnetröjor. Tur att det inte var en så varm sommar.
Det var dejtkväll vid stranden i Båstad.
Och promenader i evighetslånga solnedgångar.
Det fikades en masse.
Och mitt i allt detta fattade vi ett livsomvälvande beslut! Att flytta till hus.
Så kom augusti. Jag hade mitt livs ära som toast madame åt min bästa kompis Karin. Gjorde det i lånad klänning eftersom jag inte hade en klänning som lämpade sig för bröllop i lada på Österlen. En av mitt livs finaste dagar!
Fortsatte pyssla med kläder. Tema vågigt ftw.
Så kom september och det var dags att vinka adjö åt lägenheten på Södermalm. Det var med kluvna känslor som vi lade ut den till försäljning. Har aldrig älskat en lägenhet så som jag älskar denna. Med blått kök.
Gröna tapeter från William Morris.
Och grönt badrum och tre kakelugnar. Givet hur marknaden har utvecklats är jag såklart ganska lättad över att den är såld, men i en drömvärld hade jag behållt den med.
I oktober började vi så smått att flytta in till huset, som ligger i Saltsjöbaden utanför Stockholm.
Och bekanta oss med omgivningarna.
Då hade jag också gått tio månader utan att shoppat så mycket som en socka. Efter att jag postat denna bild köpte jag nya strumbyxor dock, eftersom det är enligt regelboken. (strumpbyxor, mössor och underkläder räknades egentligen inte).
I november beslutade jag mig för att investera i en elcykel för att vara mindre bilbunden. Nu letar jag efter en begagnad cykelvagn så att jag kan cykla även med Juni (har dock köpt barnstol på Blocket).
Och vi började att boa in oss på allvar i huset.
I december hade jag två stora nyheter! Välkommen till famijen Kjell..
Och Ing-Britt! (eller Ping-Ing som Juni säger). Nu leker livet!
Jag räknade också ihop vad jag sparat under året med köpstopp på kläder: 50 000! Mitt framtida jag tackar och bockar.
Detta var årets höjdpunkter! 2017 var ett händelserikt år: Flytt, husliv, kattfamilj, småbarnskaos, hobbyblogg och allt däremellan. Allt har förstås inte varit toppar, och i morgon tänkte jag skriva om 2017 års största misslyckanden. Eller bulor på vägen, om en föredrar att se det så.
God fortsättning på er alla läsare. Året lider mot sitt slut. Det känns märkligt att ”få” shoppa igen även om jag måste vara ärlig och medge att det ska bli kul också. Vad har detta år medfört i form av lärdomar? Vilka insikter har jag fått med mig för att jag ska kunna bli en mer medveten konsument? Om jag har blivit en bättre konsument får tiden utvisa men några insikter tar jag med mig från detta år.
Min still:
Basfärger:
Jag gillar inte färg. Eller jo, jag gillar marinblått och mörkgrönt i måttliga mängd. Kala mig astråkig men jag föredrar svart, vitt, grått och marinblått. Fina färger som går att matcha i alla oändlighet med varandra.
Enfärgat: Jag gillar inte heller mönster. Visst, randigt är fint och jag har fler randiga tröjor i min garderob men galnare än så blir det inte. Jag håller mig till enfärgat. Beundrar Sophia som mixar både färger och mönster på ett stilsäkert sätt.
Byxor: Jag är inte klänning och kjoltjej. Visst, på sommaren gillar jag kjolar och klänningar men överisa året samlar de mest dam. Visst, en snygg basklänning och en klassisk kjol kommer införskaffas så småningom men jag är mest bekväm i byxor och då främst jeans. Ska försöka utvidga mina vyer och hitta några snygga par dressade byxor också.
Bekvämlighet:
Plaggen ska vara bekväma. Hellre en storlek större och en lite slappare passform en för tajt och obekvämt. Måga plagg detta år har rykt för att de helt enkelt inte passar. Antingen för att jag ändrat passform eller för att de egentligen aldrig varit särskilt bekväma. Jag tenderar dessutom att inte använda plagg som inte har rätt storlek.
Sneakers och låga skor:
Jag är ingen klackperson. Tvärt om. Klacken får max vara ca 5 cm om det nu ska vara en festligare sko. Men till vardags använder jag helst sneakers eller låga boots. Men faktiskt helst sneakers. Jag går i princip överallt så behöver jag bekväma skor för att att kunna ta mig fram obehindrat.
Inför framtida inköp:
Planering:
Var mer strategisk i mina inköp och se till att köpa plagg som jag behöver. Inga spontanköp (eller i alla fall minimera spontanköpen)
Pris/kvalitet:
Efter jag bestämt mig för ett inköp. Hitta bästa möjliga kvalitet till bästa möjliga pris. Jag ska vara mer öppen för olika varumärken och mer fokuserad på plaggets material samt att priset känns rimligt för plaggets ändamål. Målet är att faktiskt hitta prisvärda varianter av de plagg som jag hittills insisterat på att inhandla på exemplevis Acne.
Behov:
Igen, ställa mig frågan behöver jag verkligen det här? Hittar jag bra plagg. Lägg undan det en timme eller tills nästa dag och fundera ett varv extra. Det kommer sannolikt spara mig både tid och pengar.
Har jag blivit en bättre konsument?
Svårt att säga. Jag har absolut blivit mer medveten kring konsumtion, miljö och material. Men det är svårt att säga hur det påverkat mig i parktiken då jag inte fått lov att shoppa. Förhoppningsvis har detta år fått mig börja att tänka till lite extra och bli en mer medveten konsument.
Innan du planerar för en dag på mellandagsrean tycker jag att du lyssnar på Köplycka eller prylångest i SR play-appen.
Erica Dahlgren modererar skickligt ett samtal om konsumtion, jakten på prylar och status kontra minimalism och framtidens konsumtion. Om jag hade minsta köplust innan var den puts väck efter att ha lyssnat på samtalet.
Medverkar gör en forskare, en filosof, en minimalist och en loppissamlare. Kul att höra allas röster även om *spoilier alert* alla verkar vara tämligen eniga om att vår konsumtion inte är hållbar. Frågor som avhandlas är bland andra: Varför är vi samlingsbenägna Är minimalism bara en cynisk trend som möjliggör att vi kan köpa ännu mer nytt? Har vi för mycket pengar? Hur konsumerar vi om tio år?
Dan före dopparedagen stuvade jag in hela familjen plus katter och min bror i bilen för färd till julfirande i Skåne. Vi kom till Gullmarsplan (strax söder om stan) och någonstans där tappade jag det. Katterna jamade i förskräckelse och jag hade en puls som ett litet pälsdjur. ”Nej, denna cirkus går inte” tänkte jag. Så vi vände. Fick förstås fruktansvärd ångest för att jag inte skulle fira jul med släkten, men efter att jag pratade med min pappa som försäkrade att allt var lugnt så kändes det bättre.
Julen firade vi i stället hemma med tillsammans med Andreas mamma. Det blev inte enligt plan men en härlig och avspänd jul. Gammelfarmor, mormor och morfar fick vara med på facetajm i stället.
Mästerkock som han är svängde han ihop ett helt julbord, bakade eget bröd och vispade ihop en pannkaksfrukost över en kväll.
Jag drog på mig en gammal Dagmarklänning (köpt på Brunigallerians loppis för hundra höstar sedan sedan).
Och matchade med lila läppstift.
Och sen åt vi! Köttbullar, lax, sill, brysselkål, potatis med mera.
Efter maten var det dags för kattgos.
Kjell var oerhört lättad över att slippa transportburen.
Även Ing-Britt. Har du sett en så mysig katt? Svårt att smälta att de är halvsyskon. Ing-Britt är blåögd och skelar och därför känner jag extra samhörighet med henne.
Det loppisfyndade julklappspusslen gjorde succé och höll Juni upptagen resten av kvällen. Hon fick också en gosedjursräv av min bror som hon höll i ett hårt grepp. Min totala kostnad för julklappsinköp slutade på 60 kronor, ganska rimligt va?
Eftersom Junis farmor också är en riktig sömnadsexpert passade jag på att be om hjälp med ett projekt. Jag håller på att fixa till köksentren och ska sy ett skynke för vårt skrymsle med tvättmaskin och torktumlare.
Naturligtvis lade sig katten ovanpå. (Det är väl lag på att alla katter lägger sig på nya kläder/tyger så fort de är uppackade?).
Medan vi fixade tog Ing-Britt sig en lur på några kuddar bredvid i stället.
Även om det blev ett annorlunda firande blev det mysigt ändå. Jag hade fattat samma beslut alla gånger om. Så ovärt att bila ner till Skåne med en ambulerande cirkus av stressade djur, vilda barn och riden av en särskilt ilsken PMS.
Hoppas att du hade det fridfullt, vad du än gjorde.
Snart är köpstoppet över och jag tänkte försöka summera året. Det är med en känsla av stolthet som jag lämnar 2017! Året har varit otroligt lärorikt, stundtals jobbigt (såhär i vintertider har jag tex inte riktigt känt klädpeppen) men mestadels väldigt roligt. Och nyttigt.
Att ödmjukt och uppriktigt ställa sig frågan varför man gör saker är något jag varmt kan rekommendera. Varför shoppade jag fastän jag inte behövde? Svaret är kanske inte helt enkelt. Av olika anledningar har jag tidigare känt att jag behövt konsumera. För att fylla tiden, för att alla andra gör det, för att jag känner att jag inte duger som jag är, för att jag måste lägga pengarna på något. Men att försöka fylla inre hål med yttre attribut är dömt att misslyckas. Köpglädjen ersätts ganska snabbt med ångest och skamkänslor, och att distrahera sig själv från grundproblemet med shopping bidrar knappast till någon lösning. Det kommer alltid finnas företag med affärsidén att övertyga dig om ett problem du egentligen inte har. Frågan är bara vilken grundinställning som jag ska ha till det.
En viktig lärdom är att vända på resonemanget när jag står inför ett köpbeslut. Inte fråga sig om jag behöver något bara för att det erbjuds eller på grund av ett upplevt problem. Nu frågar jag mig själv i stället: Kan jag klara mig utan? Det har visat sig att jag klarar mig väldigt bra utan väldigt många kläder. Den inställningen applicerar jag på alla mina köpbeslut och den har hjälpt mig att gå från en slentrianshoppare till en medveten inköpare.
Hur mycket har jag sparat?
Jag har inte levt överdrivet sparsamt utöver klädköpstoppet (har tex investerat i en elcykel och köpt några begagnade möbler). Men jag har lagt undan allt jag skulle lagt på klädshopping i olika sparformer och till dags datum rör det sig om cirka 50 000. (!!!!) Det känns nästan absurt att se siffran i pränt. Särskilt som jag inte har den fetaste plånboken utan en vanlig, genomsnittlig lön. Femtiotusen! Det kan man göra mycket för. Jag har dock valt att inte göra något särskilt utan kommer att fortsätta att investera dem i fonder och aktier. Jag tänkte försöka skriva mer om hur jag ser på ekonomi, konsumtion och hur man kan göra mer medvetna inköp framöver.
Framåt då?
2018 fortsätter jag på den inslagna vägen. Tack vare att jag engagerat mig i hållbarhetsfrågor för kläder har jag också upptäckt fler områden där jag kan leva mer hållbart och medvetet. Det ser jag fram emot! Däremot blir det inget renodlat köpstopp – ett år tycker jag räcker. Mina mål är följande:
Andra hand i första hand. Mängden textilier har ökat lavinartat de senaste trettio åren (eller i alla fall 300%). Det betyder det finns mängder av kläder i omlopp som vi kan förlänga livscykeln för. Det vill jag vara med och bidra till. De flesta nyinköp ska vara begagnat.
Att använda min plånbok som röstsedel. Att producera schysst och hållbart kostar – inget snack om saken. De nyinköp som behöver göras ska göras hos producenter/handlare som kämpar (många gånger motströms) för en bättre värld, och därmed behöver ta skäligt betalt för sina varor. Jag tänker såhär: Det spelar ingen roll för en lågpriskedja om de tappar en kund, men en ny kund kan göra all skillnad i världen för en liten ekobutik. Buy less, choose well.
Fortsätta utrensingsresan. Jag vill att alla mina kläder ska förtjäna sin plats i garderoben. Plaggen är till för att bäras och slitas och inte samla damm.
Stort tack för all hjälp med att välja vinterskor! Jag har fått drösvis med svar här och på Instagram. Precis som jag verkar ni hålla på antingen Blankens eller Kavat-skorna. Gudars. Kan inte bestämma mig. Tur att jag har tid att marinera.
Denna vecka började med lite julbestyr. Först ut har vi haft en liten otraditionell julceremoni; nämligen en liten minnesstund över Kjells testiklar. Nu är han en kastratkatt och tassar omkring här hemma alldeles ynklig och med tratt.
Kjellsklingen är ganska förnärmad över tratten men ids inte riktigt protestera.
Vi har en gran! En trind och tät gran. Vi hjälptes åt att klä granen. Juni var mycket exalterad och hängde alla kulor på sin favoritgren. Här står jag och är generös med min troskant.
Sjukt koncentrerad som synes.
Röda kulor, glitter (som hängs runt granen och inte vertikalt från toppen som vissa vildingar förespråkar..viktigt!) och Junis första föreskolepyssel. Hon har tillverkat tre lerhjärtan men ett ser ut som en vinspya. Eftersom vi har klent med julpynt i övrigt behåller vi alla tre, men tanken är att bara spara ett julpyssel från varje år.
Granen kom några flitiga ungdomar från kvarteret och lämnade. De knackade dörr i oktober och frågade om vi ville köpa och få hemlevererat. Det kunde vi inte tacka nej till.
Och här står den nu!
Ganska praktfull va? Ingen julstjärna men man kan inte ha allt.
En annan stor nyhet är att Kjells halvsyrra flyttat hem till oss. Hon heter Spirit men vi kallar henne Ing-Britt. En riktig myskatt. Hon är ett år gammal, nyfiken, framåt och social.
Ing-Britt och vår kaosiga hall. Här planerar vi för ny tapet men orken ska bara infinna sig.
Mina fodrade dr Martens har varit mina ständiga följeslagare i höstrusk, vinterslask och snömodd sedan 2012. Jag har faktiskt inte ägt ett par andra vinterskor utan burit dem varje dag mellan november-mars. Först på grund av att jag inte hade råd med ytterligare ett par, men sedan för att jag tyckte att det var alldeles för svårt att välja.
Men efter ett så frekvent användande är sulorna är blankslitna och hälen nedsjunken. Alltså blir ett nytt par vinterkängor oundvikligt efter årsskiftet (och köpstoppets slut). Det ska vara ett hållbart val och jag har satt upp ett antal kriterier:
De ska hålla i minst sex år men helst tio. Alltså god kvalitet.
De ska vara fodrade och tåla lek i pulkabacken men jag vill inte dö av skam om jag bli påkommen iförda dem innanför tull.
De ska vara hållbart producerade (och detta är en avvägningsfråga, för få alternativ som jag hittat bockar för allihop). Gärna närproducerade, schysst tillverkade (tex naturgarvat skinn och producerade i europa) och av någon med hållbarhetsprofil.
De får kosta max 3000. (jag vet att det låter som galet mycket pengar, men jag räknar med att använda dem varje dag i minst sex år. Det landar på en överkomlig summa per säsong)
Har du några tips? Hit me i kommentarsfältet! Här är mina idéer so far:
Pendling börjar nästan bli ett uttjatat ämne här i bloggen. Men jag antar att jag gillar att skriva om det eftersom det var ett stort kliv att börja pendla. Man byter en sorts bekvämlighet mot en annan. I stället för i tråkig dötid har pendlingen blivit en av mina guldstunder på dagen (om detta säger mer om mitt sorgliga liv än kollektivtrafikens förtjänster är oklart, men låt oss inte haka upp oss på det… ). Det är en stund för mig själv. För att samla mina tankar eller beta av eftersläpande jobb. Men sedan förra veckan gör jag inget av detta. I stället har jag ett nytt bestyr. Nämligen detta:
Sticka och lyssna på dokumentärer/ljudbok! Både vilsamt och utmanade för sinnet på samma gång. Dessutom helt befriat från det dåliga samvetet som annars kommer med en halvtimmes slösurfande. Extremt berikande att ge efter för sin skaparlust och inte köplust! Vill bara poängtera att mitt hantverk lämnar en del övrigt att önska men det spelar mindre roll. Det är något förnöjsamt med att låta händerna bara vara sysselsatta. Möjligen att man ser lite fånig (hipstervulgär) ut. Det får man bjuda på i så fall.
Som sista spiken i kistan för mitt begynnande pensionärsliv har jag gjort en annan stor förändring.
Säg hej till Kjell!
Kjell är en blandning mellan Norsk skogskatt, Sibirier, Siames och virvelmarsvin. Han är snart ett år gammal.
Och en mycket försiktig och skygg ung herre som snarkar högljutt. Bakom den skygga fasaden döljer sig en riktig myskatt som helst bara vill bli kliad på magen. På måndag ska Kjell skiljas från sina testiklar (rip) och efter det ska han få återförenas med sitt halvsyskon. Japp – vi ska ha TVÅ katter. Den andra katten är jättegosig, framåt, nyfiken och busig – ja allt det där som inte Kjell är.
Jag är så himla glad för att Kjell har flyttat hem till oss. Mitt hjärta ömmar för alla djur men särskilt mycket för de som ingen annan verka ömma för. Kjellskling var sist ut av nio syskon eftersom ingen annan föll för honom. Han har därför blivit kvar och bott på en inglasad balkong. I dag har han varit på veterinärbesök och konstaterats vara kärnfrisk sånär som på att han var lite för välgödd.
Om jag plockade många pensionärspoäng förut är det inget mot de senaste veckorna. Men det är ok. Jag har omfamnat min inre åldring för länge sen.
