I går firade jag min man som fyllde jämnt. Hipp hipp hurra för honom! Vi ordnade med finfrukost hemma. Tände en brasa, åt avokadomacka och drack gokaffe och surrade. I födelsedagspresent överraskade jag honom med en weekendresa. Nästa maj packar vi kofferten och styr mot Moskva, bara vi två. Mitt ränksmideri har pågått nästa hela året och – fy fasiken – som jag längtar.
Detta är utan tvekan den dyraste present jag har gett min man. Förvisso kommer resan mig lika mycket till godo, men även om man räknar bort mina kostnader är den med råge dyrast. Det hör faktiskt inte till vanligheterna att någon av oss gör sig ett så stort besvär (tvärtom har vi flera gånger gett en födelsedagspresent hastigt inslagen i en kastrull). Ibland kan jag nästan känna att vi är sorgligt snåla jämfört med vår omgivning. Vi har till exempel inte gett varandra en julklapp.. någonsin? (Jag vill dock hävda att min julklapp är att Andreas slipper köpa julklapp åt mig, hehe). Inte heller ger vi varandra fysiska presenter på årsdagar eller eller några andra dagar för den delen.
Jag vill verkligen inte döma andra människor eller deras relationer, men det finns vissa fenomen som jag bestämt inte vill bidra till att normalisera. Exempelvis uppfattningen om att man måste ge en ”push present”. Alltså att mannan (i en heterosexuell relation) ska ge kvinnan en påkostad present – inte sällan en märkesväska – som belöning efter förlossningen. Hur skevt är inte det? Förlossningsskador och -komplikationer, sömnbrist, smärtande bröst och depressioner talar vi tyst om – men att prata högt och vitt om väskan vi ska få efteråt är helt socialt accepterat. Det finns en miljon grejer att noja över som nybliven förälder, jag tycker bara inte att väskan ska vara en av dem.
Ibland kan jag också känna att det vilar något olustigt över den typen av presenter. Kvinnor lånar ut sin kropp i nio månader. Många får lida av sviterna från en graviditet för resten av livet. Män köper en dyr väska som tack. Som att det ens går att jämföra?
Det är också något ironiskt över alla män som inte vacklar när det ska inhandlas en väska för tiotusen men blir alldeles handfallna när de ska handla vinterkläder till barnen.
En push present är förstås bara ett exempel av många ekonomiska skevheter som kan uppstå relationer. Bara en sådan sak som våra förväntningar på vad en present ska kosta. En stor bloggare som i dag talar sig varm om vikten att leva ekonomiskt gjorde sig för några år sedan känd för citatet ”det är så svårt att hitta presenter för under 500 kronor”. Det finns en utbredd förväntan om att män ska ge dyra presenter till kvinnor, och att alla kvinnor – öppet eller i hemlighet– suktar efter märkesväskor eller smycken. Vad säger det egentligen om hur vi ser på varandra? Och varför pratar vi aldrig om vad våra relationer får kosta?
För mig känns den typen av gåvor något som hör till en svunnen tid. När kvinnor saknade egen möjlighet till försörjning och mannens ekonomiska status (i den mån kvinnan hade förmån att välja) var en avgörande faktor för familjelyckan. För mig är onödigt dyra presenter ofta synonymt med ett ojämställt förhållande. För den med mest pengar blir gesten ett sätt att befästa överläget, och den som mottar gåvan påminns om sitt underläge. För hur ska den med mindre pengar kunna matcha gåvan?
Oavsett känns det som att många presenter ges av helt fel anledningar. För att släta över. Fredsgåva. Muta. En tyst överenskommelse. För att liva upp. För att man inte vågar att inte ge. Vi lever i en förväntanskultur där det är norm att ge bort saker vid så många tillfällen att vi sällan frågar varför vi behöver ge. Finns det inga annat sätt att visa sin kärlek och uppskattning på? Jo självklart, men det är så lätt att det inte hinns med. Både jag och min man önskar att vi var bättre på att prioritera in gemensamma upplevelser som bryter av vardagen. För jag tror att de flesta har behov av att liva upp vardagslivets slentrian ibland.
Självklart tycker jag att alla som vill ska ge sin nyförlösta partner en dyr väska. Men jag tror att de flesta kvinnor blir gladare av en sovmorgon och att få gå på toaletten ifred.
Vad tror du?
Kram Sophia
Första gången jag hört om fenomenet push present.
Jag hade heller aldrig hört talas om det förrän jag blev gravid. Då var det mer eller mindre att betrakta som givet. Fick jättemånga frågor om vad ”jag önskade mig” och Andreas lika många antydningar om ”vilken väska det var som gällde”. Ja sa tyvärr inte så mycket då, men jag tycker att hela grejen är ganska olustig.
Har också reagerat på push-present fenomenet. Känns så märkligt att det ska köpas dyra saker när det man verkligen behöver är hjälp och stöd från sin partner under en ganska tuff period i livet. Känns som något från en svunnen tid.
Ja exakt. Alltså jag tycker inte att det är något fel med att vilja ge sin partner en fin present, men just det här med att det hetsas så mycket om dyra presenter.. Som att det finns någon prestige i vad man får.
Väldigt intressant inlägg! Det enda jag kan tycka är ännu värre än ”push present” är morgongåva – som visserligen inte förekommer i svensk kultur idag (tror jag?) men väl i en hel del andra kulturer. Alltså en fin present, helst ett dyrbart smycke, som kvinnan får av mannen morgonen efter bröllopsnatten. Grundtanken är helt enkelt ett det är belöning för att hon var oskuld, och kanske också (nu börjar det likna ”push present”) som kompensation för det fysiska obehag han utsatt henne för under bröllopsnatten.
Jag har för mig att jag har läst attmorgongåva härstammar från den tiden då kvinnor inte hade några alla rättigheter eller tillgångar. Tanken var att morgongåvan skulle vara något (tex ett litet torp) som säkerställde att kvinnan skulle ha ”något” om mannen dog. Att va oskuld var något inget man fick något för, det var bara vedertaget ?
Intressant! Jag kan faktiskt inte traditionen bakom morgongåva (är för all del gift men vi hade inget traditionellt bröllop så jag har aldrig haft tillfälle att läsa på). Men läste som hastigast på www nyss och det verkar stämma att det var en slags livförsäkring som gavs till kvinnan efter bröllopet, men inte riktigt blev hennes egendom förrän mannen gick bort. Skönt att det är nya tider ny, hursom!
Det är egentligen ingen motsättning, för visst är det som du säger, att det som sedan kom att utvecklas till något mer symboliskt, typ ett vackert smycke, tidigare var mera att jämföra med en livförsäkring. (Hemgiften hör hit också. Att kvinnan förde med sig något i boet försäkrade henne respekt och var i många kulturer en form av säkerhet för kvinnan, då hon kunde få tillbaka den om mannen dog eller skilde sig från henne.) Och visst togs det för givet att man var oskuld. Men om jag har förstått det rätt så kallades det morgongåva och gavs morgonen efter bröllopet just därför, som en bekräftelse på att allt var som det skulle. Fast egentligen hoppas jag att jag har fel om det…
Den enda ”pushpresent” jag möjligen kan tycka är relevant är ett bidrag till en privat operation för att återställa ett söndertrasat underliv, då landstingen inte tycker det verkar vara så viktigt. Pushpresent (=dyr väska) måste vara den unknaste presenttraditionen näst morgongåva. Helt obegripligt hur tex modepoddar kan tycka att det är något att tjata sig till. Och känna sig nöjd med. Lever vi på 1800-talet?!
Detta är förstås helt sjukt att det är så lågprioriterat, men kvinnosjukvård är ju tyvärr ett kapitel för sig. Jag tycker inte att det är fel att vilja ge sin partner något fint och symboliskt (om man genuint vill göra det), men just hetsen + förväntan på dyra presenter känns olustig. Och otidsenlig!
Hade inte heller hört talas om pushpresent innan jag läste inlägget men håller med dig om synen på det hela. Då finns det bättre presenter i form utav stöttning och bekräftelse och egentid på toan. <3
Har förstått att det inte alls är alla som hört talas om det! Har nog blivit på modet på senare.
Ingen push-present, ingen julklapp, ingen morgongåva. Men jag är lika lycklig (kanske lyckligare 😉 ) ändå. 🙂 Gillar mer små vardags-gåvor som att ge den ena sovmorgon, köpa snittblommor som båda kan njuta av några dagar, eller planera och fixa barnvakt för att kunna göra något tillsammans (barnvakt är otroligt sällsynt för oss, så blir lyx de få gånger per år det sker).
Mysigt och roligt med en Moskva-weekend utan barn!
Innan vi fick barn lyckades jag överraska Herr Minimalist med en resa till Berlin en långhelg, han visste inte vad vi skulle göra eller vart vi skulle åka förrän i flygbussen på väg till Arlanda. Men hade fått små lappar veckorna innan med ledtrådar och packningstips. Man var så påhittig, ambitiös och kreativ innan barnen kom… 😉