Vilka saker räddar jag om huset brinner ner?

Måtte detta inte ske nu men ibland leker jag med tanken om vad jag skulle göra om huset började brinna. Inte på sättet som du tänker kanske. Utan tankeövningen är som en liten hälsokoll på mig själv.

Låter det jättekonstigt? Låt mig förklara.

Jag skulle rädda mitt barn och Andreas och mig själv. Sedan absolut inget mer. Och vet du? Så länge som vi alla klarar oss så skulle det inte vara en så stor grej. Och det är precis som jag vill ha det.

För många år sedan arbetade jag på kundtjänst på ett försäkringsbolag. Emellanåt pratade jag med människor vars hus brunnit ner. Men oftare pratade jag med folk som oroade sig över att huset skulle brinna ner. De skulle fota och katalogisera alla ägodelar och bad om råd kring brandsäker förvaring av personliga tillhörigheter. De samtalen gav mig en tankeställare. Så oerhört meningslöst att ha en massa grejer om man bara går omkring och oroar sig för dem?

Jag vill inte oroa mig för att bli av med några som helst ägodelar. Därför kan jag påstå att om huset brinner ner i morgon (förutsatt att vi klarar oss) så är det inte världens grej. Garanterat jobbigt, säkert chockartat och händelsen i sig är säkerligen traumatiserande. Men jag vill inte lägga en sekund på att oroa mig över mina prylar. Därför har jag i princip inga ägodelar som jag tillskriver något större affektionsvärde. Allt är ersättningsbart. Vi har ingen dyr konst på väggarna och äger inga föremål med samlarvärde. Jag har inga dyra smycken eller arvegods. Jag äger ingenting som inte går att ersätta.

Vissa kanske tycker att det låter kulturellt torftigt men det håller jag inte med om. Jag har alltid prioriterat saker med högt bruksvärde. Det är inte så att jag inte gillar vackra prylar, för det gör jag. Men jag vill aldrig vara rädd för att använda dem. Samtidigt som jag älskar alla gamla prylar vänder jag mig från gamla tiders inställning om ”finrum” eller ”finporslin”, alltså att vissa saker inte är till för att användas. Åtminstone inte till vardags och inte av vanligt folk. Mina prylar har bara ett värde så länge jag kan använda dem.

Därför leker jag med ibland med tanken om att huset brinner ner. Bara för att kontrollera att jag känner samma som förut och att jag inte äger saker som jag är för känslomässigt fäst vid.

Hur tänker du med dina prylar?

Stor kram

Sophia

Vem är den skyldiga då?

Just nu läser jag ”Vill ha mer— om barn tid och konsumtion” av Katarina Bjärvall. Bokens gavs ut 2005 men eftersom jag har en tvååring hemma är den högaktuell för min del. Det borde den vara för fler, förresten.

Jag har ungefär hälften kvar och kommer att återkomma med en fullständig recension. Men det var ett stycke som fick mig att haja till så pass att jag skriver detta nu. Det var om reklamfinansierade skolböcker. Hon tog upp en bok som handlade om Miljö och sponsrades av företag så som Atlas Copco, KLM, Saab, Duni, Michelin och OKQ8  och ytterligare ett halvdussin namnkunniga jättar. Gemensamt för dem alla? Knappast några som jag förknippar med ett brinnande miljöengagemang i vart fall.

Minimalisterna skrev klokt för några veckor sedan något såhär (tar det fritt ur minnet eftersom jag tyvärr glömde bort deras väldigt slagfärdiga formulering): Om man får tro företagens årsredovisningar så ligger alla i framkant vad gäller miljöarbete. Konstigt nog finns det inga företag som gör sig skyldiga till miljöförstöring, nedskräpning eller utsläpp. Om man får tro dem själva i alla fall. Så om det inte finns några företag som förstör miljön, vem är det då?

Det tycker jag sammanfattar miljöfrågan otroligt bra.  Att kalla sig miljövänlig betyder något. Det ordet är förbehållet de företag som faktiskt är miljövänliga — inte miljöovänliga företag som gör lite miljömässiga punktinsatser då och då. Det måste vi komma ihåg. Och även om årsredovisningen är tryckt på oblekt papper och är full med ord som hållbarhet och CSR, så betyder det faktiskt ingenting om själva affärsidén är ohållbar från början.

Stor kram

Sophia

 

En stor obetydlig sak

Jag berättade ju att jag precis tagit tag i en surdeg. Allt har gått fint och nu tänkte jag att vi skulle prata mer om den. Jo jag har äntligen gått ner till 80% och arbetar numera ca sex timmar om dagen. ”Och jorden snurrade vidare?” tänker antagligen du. För så är det ju. Det är ju en helt värdslig grej egentligen men det är en stor sak för mig.

Sedan många år tillbaka har jag satt prestige i att vara en person med hög kapacitet. Jag tog inget CSN-lån för att finansera studier utan jobbade i stället vid sidan av. Först 20%, sedan 50 och tillslut 100. När jag hade mitt sista år läste jag heltid och pluggade heltid samtidigt. Och var ordförande i vår BRF. ”Jag vilar sen” har jag hela tiden tänkt. Fast när jag tog min examen var jag i princip gravid med Juni och när hon kom blev det inte så mycket vila att tala om. Att gå hemma hela dagarna gjorde mig otroligt rastlös. Jag startade föräldragrupper började jobba halvtid när hon var knappt sex månader. När jag tänker tillbaka så är det den tiden som jag minns med allra mest värme. Att få tillbringa dagarna med vuxna men OCKSÅ få bebisgos var bästa kombon. När min man sedan tog över hela ansvaret för föräldraledigheten gick jag direkt upp till heltid igen. Då bodde jag fem minuter från jobbet och tyckte att det funkade okej. Däremot blev jag stressad över att jag ”inte hängde med som förut”. För jo. Fastän jag jobbade heltid kände jag att jag halkade efter. Utveckligen gick så fort jag och hade inte längre helger och kvällar att lägga ned på att uppdatera mig eller göra sånt som jag tyckte var kul. Så då bestämde jag mig för att ta ledigt en dag i veckan och ägna mig åt sånt som jag tycker är kul och lärorikt. Det funkade i typ en månad och sedan flöt min tid ihop med familjens tid och jag kände att syftet lite hade gått om intet.

Sedan min dotter skolades in i höstas har vi delat på ansvaret. En hämtar och en lämnar. Och så fortsatte vi även när vi flyttat utanför stan. För en som inte har barn är detta tämligen okomplicerat. Men för de som också har barn i skolåldern kan relatera till alla dilemman som uppstår. Man vill briljera (eller åtminstone inte somna) på jobbet, inte lämna först och hämta sist. Kanske umgås lite med sin familj också. Det blir ett evigt pusslande med minuter. Tillslut knäckte jag koden. Om jag gick upp strax efter 05 hinner jag vara på jobbet vid 07, till och med ta en promenad i stället för att åka de sista stationerna med pendeltåget. Och om jag kastar i mig lunchen vid skrivbordet hinner jag 15.23-tåget och är vid förskolan strax innan 16. På mina lämningsdagar var jag på jobbet vid 09-isch och jobbade fram till 17-18. På de bra dagarna hann jag hem till nattningen. Med riktigt flyt hinner jag med ett kort träningspass på gymmet innan jag stupade i säng.

Sådär kan man hålla på tills man blir blå. Eller i mitt fall nedstämd, utsjasad, kroniskt irriterad och med en ångest som kändes som värk i kroppen. Jag var aldrig i nuet utan ägnade mig antingen åt att oroa mig över framtiden eller älta något som hänt. ”Hinner jag med tåget?” ”Om jag springer till mataffären får jag också träning, för jag hinner väl inte till gymmet också?” eller ”Jobbade jag verkligen tillräckligt mycket förra veckan?”

”Du vill ju vara hemmafru hör jag, ska du inte bara vara hemma ett tag” sa en välmenande vän när jag beklagade mig. Men jag älskar ju att göra det jag gör. Jag gick ju tillbaka till jobbet relativt tidigt för att jag saknade att jobba, inte för att jag var tvungen. Men jag älskar inte allt det där andra. Att ständigt jäkta med andan i halsen. Att alltid känna att inget någonsin blir hundra procent. Att aldrig vakna utsövd. Att jag aldrig anser mig ha tid till något. Att ständigt passa tider.

Grejen är ju den att jag är helt ny på jobbet. Mitt nya jobb är på ett ungt företag med ett stort behov av närvarande medarbetare, och jag är provanställd. Tillslut fattade jag mod och bokade möte och berättade som det var. Att jag inte orkar och att jag är ledsen för det. Jag bokade mötet  i tron om att jag skulle få sparken, fast på ett trevligt sätt ändå. Men jag möttes av förståelse och erbjöds ett par olika alternativ. Jag kan nog inte beskriva känslan av lättnad efteråt.

I efterhand är det helt sjukt att jag hållit på så som jag gjort. Härdat ut i ett lågintensivt krig på flera fronter. För visst har det gnisslat på alla håll och kanter. Jag vet inte hur andra reagerar på långvarig stress men jag blir mitt sämsta jag. Fräser som en ilsken katt, stör mig på allt och alla (de är ju så långsamma!), tappar fokus och blir tillslut knäpp. På riktigt knäpp. Kan börja gråta om kylskåpsdörren inte går att öppna på en millisekund (Det måste gå fortare!). Men  trots alla varningstecken har jag hela tiden bitit ihop och tänkt att det blir bra sen. Sen får jag vila. Men det sen har hela tiden skjutits på längre och längre fram i tiden.

Jag tror inte att jag hade vågat göra något åt min situation om det inte vore för bloggen. För genom den har jag fått kontakt med så många andra som trampat upp stigen åt mig. Som vågar ifrågasätta normer och utmana föreställningar om framgång och lycka. Tack vare dem har jag också börjat ställa mig de frågorna. Varför förknippar jag framgång och lycka med en bra karriär? Vad är ens en karriär? Är det något man gör hela tiden eller hoppar man av och på? Är man dålig på att arbeta om man inte gör det minst åtta timmar om dagen?

Så. Jag vill säga tack till alla ni som så frikostigt delar med era resonemang och livsval. Tack vare er så vågade jag också göra det. Och om detta kan hjälpa någon annan att fatta ett beslut som går emot ens invanda föreställningar om sig själv så blir jag otroligt glad.

Kram

Sophia

Det fula är att tiga om pengar

”Jag är uppvuxen med att man aldrig ska prata pengar” har jag många bekanta som säger samtidigt som de satt punkt för diskussionen. Kvar står jag med en känsla av att vara plattare än Skåne. Eller ”i min familj är det fult att prata pengar”. Meningarna har ofta dykt upp när jag velat prata exempelvis löner eller ekonomisk fördelning i hushållet. Som vad man ska våga begära på ett nytt jobb eller om vilken ränta man fått.

Förutom att det är en ganska förlegad inställning tycker jag att den är är direkt skadlig. Jag tror att roten till mycket onödig skuldsättning, överkonsumtion och dåliga ekonomiska beslut grundar sig i att vi pratar alldeles för lite om pengar. Särskilt i sociala sammanhang.Många växer upp i hushåll där det inte finns några pengar att prata om, medan andra växer upp och aldrig lär sig hushålla med dem.

Tidigare generationer har kanske inte behövt prata om pengar eftersom det inte finns så mycket att prata om? Huslån? Jaha, det betalar vi av på 25 år. Räkningarna betalas månadsvis på Posten och så är var det med den saken. Lönen följets fackets tariff.

Men vår ekonomiska verklighet är så otroligt mycket mer komplicerad. Visste du att när kreditkortet lanserades på 60-talet var det föremål för en het debatt och beskrevs av kritiker som ”den nya barskrapan?” Och det dröjde till 90-talet innan det slog igenom brett. I dag är det ingen som bemödar sig med att skriva ilska debattartiklar över kreditinstitutens bristande moral. Vi har liksom accepterat att vi blir lurade då och då.

När jag fyllde 18 fick jag hem ett brev från min bank med gratulationer och ett erbjudande om Mastercard med 5 000 i kredit. Tjoffpang bara. Ingen kreditupplysning eller ”ungdomsvänlig” text om vad en kreditskuld innebär. Som tur är nappade jag aldrig och har faktiskt aldrig gjort.

Generationerna innan oss slapp förhålla sig till sms-lån, snabblån, medlemslån, huslån, billån eller om de ville handla pennvässare på faktura. Men vi ska själva förhandla räntan, precis som lönen. Och tjänstepensionen. Och el-avtalet.

Så. Vi behöver prata mycket, mycket mer om pengar. Jag tycker tvärtom att det fula är att inte prata om pengar alls. För vem tjänar på det egentligen? De som fyller sina egna fickor med vår pension. Eller de som erbjuder kredit till 18-åringar vars enda inkomst är studiemedel. Eller de som skickar fakturan på pennvässaren.  Det är inte det minsta fint att knipa om pengar, jag tycker snarare att det är ofint att inte dela med sig av sin kunskap.

Begagnade barnskor: ja eller ej?

I helgen har vi kunnat njuta av riktigt sommarvärme trots att vi är i slutet på april. Förutom att värmen och ljuset är så otroligt välkommet efter vargavintern så tvingade den också oss till ett spontanköp. Vi blev lite tagna på sängen av värmen och fick springa till skoaffären och köpa vårskor till Juni. Hon hade inget annat än varmfodrade vinterkängor och det kändes inte rimligt att bära i tjugo grader. Det blev ett par ekomärkta Kavat-skor för 699 kronor. Egentligen hade jag planerat att i vanlig ordning köpa vårens och sommarens skor på Tradera. Vi har alltid lånat eller köpt begagnade barnskor till Juni eftersom det är snällare mot både plånbok och miljö men jag har förstått att det inte är helt vanligt.

När jag googlar verkar det vara indelat i två läger; de som nästintill tycker att det är barnmisshandel att låta barnen gå i begagnade skor och de som säger att de låter lite väl överdrivet. Ingen verkar tycka att det är helt fritt från risker. Risken i detta fall är att barnens fötter kan ta skada av att bära skor som är slitna av ett annat barns fötter.

Jag har försökt att googla efter någon forskning på området men går bet. Den enda som kan tas för en auktoritet som kommer med ett uttalande är en överläkare som kommenterar frågan till ett försäkringsbolag. Han hänvisar inte till någon forskning på men säger att barn i väldigt ung ålder kan man ärva, men annars nej. Dock finns det ingen närmare information om vad som menas med ung ålder.

Såhär tänker i alla fall jag: Jag har själv lånat kompisars väldigt ingångna skor. Det brukar inte vara särskilt bekvämt; skorna känns sneda och det kan klämma på fel ställen. Och om skorna är riktigt felslitna känns det nästan som att man går på en båt i sjögång. Men då rör det sig om väldigt ingångna skor.

Barn som inte ens väger femton kilo och använder ett par skor max några månader i taget kan omöjligt slita på skorna såpass att det känns obekvämt. Och exakt vad det farliga skulle bestå av hittar jag ingen forskning på. Den här typen av råd från branscher som själva tjänar på att jag konsumerar produkten brukar jag ta med en grov nypa salt. Särskilt när någon använder argumentet ”det är inte värt risken” utan att närmare specificera vilken risk. Tänk om vi vore lika lättövertalade när det kommer till andra frågor? ”Inte värt risken att dricka kranvatten”. ”Skulle aldrig utsätta mitt barn för risken att åka bil!”. Då tror jag att folk hade höjt på ögonbrynen och krävt att man åtminstone utvecklar sitt resonemang. Men när det kommer till de eventuella riskerna med att små barn ärver skor är det ingen som reagerar. Det har liksom fått statusen av en sanning bara för att ingen vågar ta risken att det eventuellt är helt fel.

Jag påstår inte att det är lögn. Jag säger bara att jag  vill ha mer information innan jag utesluter något. Och möjligen att logiken talar emot. För hur gjorde vi förr i världen i så fall? Inte hade gemene man råd att utrusta en syskonskara om sex barn med nya skor var tredje månad. Och på något underligt sätt hade folk fötterna i behåll som vuxna även då.

Om du känner till någon studie eller forskning på området så får du gärna dela med dig. Och jag vill gärna höra fler tankar om begagnade skor till barn — det verkar ju vara ett omdebatterat ämne.

Stor kram Sophia

Paradisets skuggsida

Jag vet inte hur länge vi har sett fram emot resan hit. Alla vi känner som varit i Tulum lovordar det som en liten bit av paradiset. Jag kan verkligen inte säga att de har fel, för det här skulle mycket väl kunna vara en av jordens vackraste platser. Under en helg här kan man dyka i ett av världens vackraste korallrev, simma med havssköldpaddor, bada i undervattensgrottor, besöka ett av världens sju underverk, äta fantastisk mat lagad på lokala råvaror, få massage på stranden… Allt medan man bor eko. Nämnde jag att det är barnvänligt också?

Så vad är problemet? Tja… Jag antar att det är jag? Och alla som jag som vallfärdas hit och sväljer konceptet eko-chic semester med hull och hår. Min man återberättade ett samtal han hade haft med en taxichafför. Måste väl vara bra affärer här? Förvisso, svarade han. Men han har ju inte råd att bo i Tulum, för det har ju nästan ingen mexikan. Sedan berättade han en hårresande berättelse om hur hotellägarna med hjälp av polisen vräker lokalinvånare som inte vill sälja sin mark till hotellen. Jag vet inte om ni någon gång har sett en mexikansk polisman, men de är skräckinjagande bara på avstånd. De är klädda i kravallutrustning från topp till tå och bär blankpolerade automatvapen som gnistrar i solen. De står i rondellen eller utanför motsvarigheten till ICA Maxi. Polisbilen ser ut som ett militärfordon och på flaket tronar en enorm kulspruta. Jag tror inte att jag hade varit så kaxig om de knackade på mitt i natten och bad att jag lämnade bort nycklarna till mitt hem.

Läser man lite äldre (sisådär några år gamla) reseguider till Tulum tecknas en bild av en sömnig och pittoresk semesterort. En dold karibisk pärla. Här är det svårt att få tag på taxi och bäst är det att ta sig fram med cykel, kan man läsa. Jag vet inte hur det var för några år sedan men jag hade för mitt liv inte velat cykla med min tvååring på den enda gatan som finns vid strandremsan. Nu trängs man med enorma amerikanska suvar, stora bussar och taxibilar som åker fram och tillbaka som i ett lämmeltåg.

Men den vackra, orörda naturen då? Jag har varit för godtrogen för att inte ta reda på vad eko chict betyder. Men det antyder ju att det är något hållbart. Jag vet inte hur hållbart det är att bygga kilometer efter kilometer med hotellkomplex som ska serva de ”medvetna” västerlänningarna som gärna sopsorterar (vi har till exempel sopsorteringsstation vid vår lägenhet men ironiskt nog inga kärl i lägenheten för att sortera i). Men tydligen dumpar hela byn hushållsavfallen i djungeln. Inte nog med avfallet åker ner i  undervattensgrottorna som är lite av regionens stolthet, vattnet är också fullt med kokainrester. Och allt detta åker slutligen ut till havet och tar effektivt död på korallreven som lockar dykturister från hela världen. Tydligen är det allt bistrare tider för havssköldpaddorna också då hotellen cirklar allt närmare stränderna dit de återvänder för att lägga sina ägg.

Taxichauffören berättade för min man om hur utbredd korruptionen är här. Men i vår Lonely Planet stod det ju att korruptionen var extremt låg jämfört med andra delar av Mexiko där drogkartellerna härjar mer eller mindre fritt? Jag var tvungen att googla och nyhetsartiklarna i sökresultatet krackelerar bilden av den kvasispirituella paradisbyn med sina livspeppiga yogacitat på vägskyltarna. Det är berättelser om hur lokala politiker säljer ut eftertraktad mark för vrakpriser till släktingar och vänner. Några som gjort sina namn kända genom att ta ton emot exploateringen har hittats mördade och deras fall är inte uppklarade.

Jag berättade ju om hur vi första veckan låg sänkta i sviterna av en magparasit. Det var en gastkramande upplevelse som jag inte önskar ens min värsta fiende. Men för de lokala Tulum-invånarna som bor söder om hotellkomplexen är magsjukdomar vardag. Deras kloaksystem är inte dimensionerade för anstormningen av turister och lokalborna drabbas regelbundet av magsjukdomar till följd av förorenat vatten.

Och allt detta är på grund av en våldsam turistboom som skett under de senaste fem åren. Det går alltså inte att skylla på gamla synder, utan allt detta är på grund av att jag – och folk som jag – vallfärdar hit för att få oss en dos av paradiset innan det försvinner här med.

Vår hyresvärd – en av allt att döma mycket trevlig och proper kvinna från Kanada – har satt upp en lapp på ytterdörren med tips på miljösnälla alternativ till plastpåsar, plastflaskor med mera. I all vänlighet.  På lappen står också:

With knowledge comes caring

With caring comes change

Pass this message along – there is no time to waste. 

Måhända att jag var naiv som på riktigt trodde att det gick att kombinera lyxturism och hållbarhet. Men nu vet jag bättre. Under två veckors tid har jag fotat och filat på en maffig (och barnvänlig) reseguide till Tulum. Jag har absolut ingen lust att publicera den längre. Jag kan inte med gott samvete rekommendera någon att åka hit under förespeglingen att detta är hållbar turism.

Jag har verkligen inte gett upp hoppet om att resa hållbart. För mig är det helt otänkbart att leva ett helt liv utan att ta del av vad resten av världen har att erbjuda. Men det får bli på något annat sätt framöver. Och nästa gång någon marknadsför sig med begreppet eko chict kommer jag att läsa på ordentligt innan.

Källa bland annat här.

 

Avundsjukans fulaste tryne är mitt

Vi har precis tagit oss ned till Tulum i Mexiko. En hipp ”eco chic” (begrepp som används för att ta hutlöst betalt för hotellrum utan AC) resort två timmar söder om Cancún. Besvikelsen över att ha bokat ett rum utan AC och knappt rinnande vatten har inte riktigt lagt sig när vi  går ut. På Instagram ser hela Tulum ut som en eco chic paradisfond, och hittills lever det upp till sitt namn.  På måfå vandrar vi in på  en lyxig strandklubb i tron om.. uppriktigt vet jag faktiskt inte vad jag trodde… att vi skulle hitta hem?

På strandklubben är det dagsparty, eller tidig kvällsfest, vad vet jag. Det är så chict det bara kan bli. En fräck dj som spelar techno och unga brunbrända människor som sittdansar och ser ut att ha våldsamt kul. Men inte sådär vulgärt kul som de har på till exempel stranden i South Beach utan mer värdigt.

Men här kan vi inte vara, vi har ju vårt barn med oss?!

Trevande sätter vi oss femtio meter utanför klubben, för säkerhets skull med vinden i rätt riktning från den marijuanaberikade luften på klubben. En annan, mer vågad spansk barnfamilj står närmre. Mamman svajar topless till musiken och pappan spexar i sarong.

Vi tar fram hinkarna och spaden till vår dotter och hon är inte sen att ta för sig av den vita och släta sanden. Medan hon gräver stirrar vi stint mot de klubbande gästerna.

Om avundsjukan hade haft ett ansikte hade jag varit dess fulaste tryne just då. Om jag vore en sådan där humörkristall som var trendig på 90-talet hade jag varit svart som natten. Tankarna vindlade iväg. Varför sitter vi här och bygger sandslott när vi kan dagspartaja med hipsters från New York? Vilka nollor vi är. Ska vi inte bara skita i hela grejen? Under några minuter fantiserade jag om att vi skulle åka hem. Ge finger åt alla unga, brunbrända människor med livet framför sig. Livet tar dem ändå tillslut, tänkte jag en smula skadeglatt.

Min självömkanssafari blev dock tvärt avbruten av ett gurglande läte. Mitt barn kaskadkräktes över hela sin sandby. Som om det kunde bli sorgligare. Men faktum är att det var det bästa som hänt mig i dag.

Jag skriver inte detta för att raljera över småbarnslivet, eller försöka göra någon komisk poäng av att alla föräldrar är töntar. Jag skriver detta för att påminna mig själv om hur bra jag har det.

Det vidrigaste med avundsjuka är att den inte tar någon som helst hänsyn till vad man redan har. För stunden berövar den en på allt. Där och då kunde jag inte uppskatta att jag satt på en paradisstrand med de två viktigaste personerna på jorden. Jag begärde ännu mer av livet för annars kan det kvitta.

Jag skriver det här för att påminna mig om vad jag har. Och för att påminna mig om att avundsjukan inte är farligare än man låter den bli. Ibland krävs det en magsjuk tvååring för man ska slungas tillbaka till verkligheten igen.

Kram Sophia

Påverka vilka som påverkar dig

Jag har följt debatten om influencers ansvar med stort intresse. Många verkar tycka att bloggare är att skylla för det mesta dåligt i dag. De borde veta bättre än att skriva om bantning, träning eller posta sexualiserade bilder på sig själva. Förstår de inte vilken inverkan de har på unga kvinnor? Hur kan de med att hälsohetsa när så många lider av ätstörningar? Hur kan de med att skriva om dyra väskor när vissa av deras läsare lever på en undersköterskelön?

De flesta influencers själva hävdar å andra sidan sin rätt att skriva om precis vad som helst. Deras följare får själva ta ansvar för sitt eget mående. De betackar sig den påtvingade titeln av Jourhavande Kvinnlig Förebild.

Jag tycker att det hela är en snårig fråga. Visst håller jag med om att det är orimligt att enskilda människor förväntas ta ansvar för hur andra människor mår. Å andra sidan är det ju vad de säljer? De har ju till och med titulerat sig själva påverkare. Att påverka andra är ju vad som betalar deras lön?

Något som jag tycker ändå skiljer sig från vår tids influencers till skillnad från de som påverkade förr är att vi som följer dem faktiskt kan välja bort. Vi kan faktiskt välja om vi vill bli påverkade i en eller en annan riktning. Det är ju unikt ur ett rent historiskt perspektiv. Och det tycker jag gör all skillnad i världen.

Det var inte så att vi kunde välja om vi ville bli kristnade när det begav sig för det var det någon annan som bestämde. För två decennier sedan kunde vi inte ens välja tv-kanal – för det gjorde SVT åt oss. Vi kunde inte välja skola eller välja vem som skulle ge oss vård. Vi kunde ju knappt välja parti, socialdemokraterna var ju politiska hegemoner under flera decennier. Fram till 60-talet kunde de flesta kvinnor inte välja om de ville arbeta eller stanna hemma. Fram till någon generation innan valde många inte ens vem de skulle leva sitt liv med. De kunde inte välja att skilja sig eller välja en partner av samma kön. Poängen är att vi aldrig levt i en friare tid och aldrig haft tillgång till en så rik flora av åsikter.

Jag säger inte att influencers inte ska avkrävas ansvar för vad de gör i sin yrkesutövning. Jag tycker definitivt att vi kan ställa krav på att de ska välja annonsörer med omsorg, för vi läsare är ju bloggarens valuta. Det går absolut för sig att fråga resebloggare om hur hen resonerar kring alla utsläpp som kommer av att personen far jorden runt enkom för att hitta innehåll till sin kanal. Men det är skillnad på att ifrågasätta någons kommersiella samarbete och någons person. Visst kan det svida till när en person vars åsikter man brukar hålla högt tycker annorlunda. Alltför ofta läser jag rader som ”jag som alltid haft så höga tankar om dig” eller ”nu tappade du min beundran” från kränkta läsare i de större bloggarnas kommentarsfält. Som att de är skyldiga att tycka och bete sig prick enligt läsarens förväntningar, för annars är de dåliga förebilder. Men att lägga energi på att knuffa ned en person från en piedestal de aldrig bett att få stå på tycker jag är sorgligt.

Att ständigt föregå med gott exempel är också ett ok som bara åläggs andra kvinnor. Ingen tycker att Zlatan sviker sina sämre bemedlade fans när han köper ytterligare ett lyxhus. Ingen blir kränkt av en jojobantande Leif GW Persson. Ingen ifrågasätter manliga företagsledare som tar flyget i tid och otid. Jag har massor av gayvänner som tar utmanande selfies utan någon anklagar dem att dåliga förebilder för andra män. Varför tillskriva enskilda kvinnor så mycket makt över andra kvinnors liv?

Influencers åtnjuter mycket makt i egenskap av sitt yrke, på gott och ont. Men vi som följare åtnjuter desto mer. Vi har makten att bestämma vem vi ska lyssna på. Tycker du inte om bantningstips och dieter? Läs inte dem. Det gör inte jag. Välj bort bloggarna som du tycker hetsar kring konsumtion. Det har jag gjort! Jag läser inget som jag inte tycker ger mig något mervärde. Glöm inte bort att du kan påverka vilka som påverkar dig. Det är inte 1952 längre. Välj och välj bort.

P.s detta är hur jag tycker att vuxna människor ska förhålla sig till bloggare och influencers. När det kommer till innehållsmarknadsföring och barn ställer jag betydligt högre krav på de som kapitaliserar på barnens uppmärksamhet. Minderåriga saknar förmåga att förhålla sig kritiskt till information på samma sätt som man kan förvänta sig av vuxna. Om man tjänar pengar på barns intressen får man också tåla att bli granskad i egenskap av förebild.

 

Dra sin lans av de rätta skälen

Att jag svingat mot konsumtion i allmänhet och överkonsumtion i synnerhet är väl ingen hemlighet. Hela min blogg har ju namngetts av den enkla anledning att jag är urbota trött på att shopping ses som svar på allt för många av samtidens frågor. Och för att jag har ledsnat på de många modetidningar och -bloggar som bara handlar om att köpa nytt. Och för att jag tycker att alltför mycket av vår dyrbara tid här på jorden ödslas på att oroa oss över hur vi ser ut och vad andra ska tycka. Om jag tycker att mode och kläder är ytlig förströelse? Absolut! Tramsigt nonsensintresse? Verkligen inte! Jag själv tar ju min klädhobby på största allvar.

Många som jag diskuterar kläder och hållbarhet med uttrycker sig urskuldande om sitt eget klädintresse. Ibland anar jag till och med ett självförakt. Som att ett modeintresse är något som man har mot bättre vetande. Jag tycker också att det är fel att vi shoppar alldeles för mycket och alldeles för billigt. Jag är den första att skriva under på att en förändring behöver ske. Men inte för att det är ett fånigt intresse, utan för att jag vill att kläderna som vi bär ska komma fler till glädje.

Egentligen är det väl inte så märkligt att vi tänker så. Tänk efter. Nästan alla kvinnokodade intressen har haft låg status genom historien. Hispiga kvinnor förr skulle stilla sina neuroser med handarbete. Att livnära sig som konstnär var något som var bara var män förunnat. Matlagning, som förr sköttes av kvinnor, blev inte omhuldat i populärkulturen förrän männen ställde sig köket. Då blev det helt plötsligt en fråga om vetenskap och kemi. Inredning har setts som en tramssyssla som i huvudsak existerar för att overksamma hemmafruar ska ha något att göra. Gruppjympa och aerobics är löjeväckande aktiviteter men Ironmanlopp och tynglyftning är fullt rimliga.

Manligt kodade intressen får gärna vara helt meningslösa men betraktas ändå med en slags vördnad. En man med en hobby är passionerad och möjligen nördig, vilket ändå i sammanhanget är en beundransvärd egenskap. Mäns och deras hobbies problematiseras aldrig i omsvepande termer. Får Märklintågsmännen höra att de bara försöker fylla ett inre tomrum med sin hobby? Mår män som målar warhammergubbar kanske dåligt inombords? Aldrig nagelfars väl triathletens shoppingvanor trots att han kan bränna tiotusentals kronor på en kolfiberram med två hjul och flera tusenlappar på en figurkramande dräkt i neopren.

Mode och kläder är självklart ibland en ren ytlighet och förströelse. Men de flesta människor behöver väl ytligheter som kontrasterar livets mindre glammiga inslag? Och att ett mode-och klädintresse alltid måste manifesteras i köpfester eller konsumtionshets håller jag inte med om. Under hela  året med bloggen har jag inspirerats av människor (främst kvinnor) som kreerar, tillverkar, lagar, designar och utövar normkritik med kläder och mode. Precis lika givande för mig  som vilken annan hobby som helst är för någon annan. Nördigt och passionerat.

Så jag drar min lans för en hållbar konsumtion men jag drar också min lans för att modeintresset ska få vara jämbördigt de hobbys som råkar tilltala fler män.

För mycket av allt, för lite av mycket

För korta ben för långa byxor. För smala vader för korta byxor. För breda höfter för tajt kjol. För breda höfter för kjol med vidd. Vidd i kjolen fungerar inte med för raka höfter. Kurviga höfter är inte tillräckligt raka för kjol utan vidd. För stora lår, för långa tår. För breda axlar för dubbelknäppt, för smala axlar för axelvaddar. För mycket rumpa för tajta byxor, för tajt rumpa för stora byxor. För mycket bröst för urringat, för ringa bröst för att ha nåt att visa opp. För lång för korta byxor, för kort för långa. För gammal för kortkort, för ung för vadlångt. För tjock, för smal. För bred, för tunn. För fel. För mycket av allt eller för lite av mycket. 

Nog för att det är svårt att som kvinna klä sig för att behaga andra, men är inget mot hur svårt det är att blidka sig själv. Sedan barnsben får vi höra vad vi bör klä upp eller ner, vad som ska trollas bort eller vad man är skyldig att framhäva. Så till den milda grad att många av oss ständigt lystrar till en inre röst som manar och förmanar och kritiserar. Som alltid ser till att vi har något att vara missnöjd över, oavsett om det vår kropp eller vår framtoning.

Jag längtar så till den dag då vi kan klär oss på samma premisser som män. När vi slipper oroa oss över om vi behagar andra och – framförallt – när vi slipper blidka vår inre kritiker. ”Men män har det inte heller lätt, de blir ju också dömda för sina kläder”. Ja, så är det förstås. Men meningarna ovan är sådant jag hör av mina tjejkompisar nästan varje gång vi ses. Min man pratar ibland också om vad han inte kan bära. Han vill till exempel gärna ha Converse men tycker inte att han har fötterna för dem. ”De gör nämligen ont”.