DN skriver så nyktert om uppoffringar i klimatets namn att jag önskar att jag skrivit det själv. Jag själv retar mig på att alla andra retar sig på begreppet offra! Ständigt bespottat, trots att det faktiskt är helt korrekt. ”Svenskar ska inte behöva offra Thailandsresan” är ett mantra bland politiker.
Varför är det så fruktansvärt provocerade att prata om något vi inte gör i dag, för att få det bättre i morgon?
Jag sparar och investerar – det vill säga offrar konsumtion i dag – för att få mer pengar i morgon. Jag offrar en timme i soffan till förmån för en timme på gymmet i dag, för att jag vill ha bättre hälsa resten av livet. Av samma skäl äter jag inte sötsaker varenda gång det bjuds. Jag offrar många belöningar i dag, för att få uppleva något mer givande i framtiden.
Man kan förvisso tycka att allt ovanstående är en fråga om personlig moral. Och absolut, det drabbar främst en själv om man inte prioriterar sin egna hälsa eller ekonomi. Men det blir ju inte en fråga om personlig moral när valen vi gör i dag främst påverkar våra barns livsutsikter. Jag tror inte många föräldrar hade tagit springnota om barnen satt kvar vid bordet. Ändå är det precis så vi gör med klimatet. Vi frossar fastän kontot ekar tomt och hoppas att barnen kan lösa ut oss.
Många är vi som får ofrivilliga spasmer i ögat när det önskas grattis på kvinnodagen. Däremot tycker jag inte att det behöver vara så tokigt att uppmärksamma vad vi faktiskt åstadkommit under det senaste seklet. Många delar poster i sociala medier från profiler som i princip skriver att allt går åt fel håll. Gärna med senaste nyhetsskandalen som obestridligt bevis.
Även om det finns många orättvisor kvar att bekämpa tycker jag det är en en historielös tolkning, och jag hade hellre sett att man använde andra argument för att engagera fler i jämställdhetskampen.
För det första är det fel.
De senaste 100 åren har kvinnor fått rösträtt, vi har infört föräldraförsäkring, förskola, kvinnor har rätt till högre utbildning, värnplikten är könsneutral, kvinnor får bli poliser eller hemmafruar eller inget alls, två kvinnor får gifta sig (av en kvinnlig präst) och bli mammor ihop. Vi har fri abort, preventivmedel, barnbidrag, könsneutral föräldraförsäkring, samtyckeslagstiftning, en reformerad sexköpslag som kriminaliserar förövaren och inte offret och vi sambeskattar inte längre gifta par. Bland mycket annat.
Min farmor var soloförälder under tidigt 60-tal. Tre månaders föräldrapenning erbjöds heltidsarbetande kvinnor. Min farmor har berättat om hur hon förgäves försökte få kommunen att erbjuda någon sorts barnomsorg. Men varken förskola eller fritids fanns. Och soloförälder förresten, det var inte ordet man använde om ogifta och ensamstående mödrar.
Jag tänker också på utvecklingen under de senaste decennierna. Hur glad jag blir av att se alla unga tjejer jag möter på stan som obesvärat går utan bh. Som har bekväma jeans och inget smink och som växer upp med ordet samtycke i sitt vokabulär. Det skänker mig så mycket hopp!
För det andra är det att nedvärdera allt tidigare generationers kvinnor har behövt offra för sådant vi tar för givet i dag. Har 100 år av aktivism inte betytt något?
För det tredje skickar det nedslående signaler om medborgarengagemang. Varför engagera sig om allt bara blir sämre?
Nej. Vi säger inte grattis på kvinnodagen. Men kanske inte heller att allt gått åt helvete?
I dag uppmärksammar vad tidigare generationers kvinnor åstadkommit för vår skull, och funderar över vad vi kan göra för nästkommande. Engagemang lönar ju sig!
I dag hade jag ett uppföljningsmöte med en psykolog. Hur går det med allt? frågade hon. Och jag kunde för första gången på många år berätta att det går faktiskt ganska bra. ”Varför då” undrade hon? ”Jo, försöker att unna mig att göra saker som jag vet att jag mår bra av”, svarade jag. Som att träna, äta näringsrik mat och gå och lägga mig i tid. Plocka upp en bok då och då och ringa en vän och försöka plocka upp i hemmet varje kväll. Och så unnar jag mig en löprunda när hjärnan behöver vila.
Under nästan hela mitt vuxenliv har jag sett allt sånt som måsten, och med detta har hjärnan automatiskt sorterat dem som tråkigheter. ”Jag måste börja träna”, eller ”jag måste sluta äta godis på vardagar”. Men se det är det fina med att vara vuxen, det måste man inte alls.
Men jag vet hur bra jag mår av att träna och att äta näringsriktig mat. Det unnar jag mig välmåendets skull.
Måsten har man bara tre här i livet. Har man barn måste man sörja för deras välmående främst. Man måste försörja sig och man får inte ha ihjäl någon. Resten är valfritt! Man måste inte alls gå och lägga sig i tid, man måste inte ha ett städat hem och man måste absolut inte träna.
Sedan jag började tänka så är det inre motståndet mot alla vuxligheter gradvis nötts ner. Det är lättare att förhandla med mig själv när det handlar om förmåner och inte bestraffningar.
”Mmm, vad bra” svarade psykologen, och skrev upp detta på sin whiteboard. ”Unna dig i stället för måsten” står där nu i blått till alla som kan tänkas behöva höra det.
Även bland kvinnor finns en tydlig motreaktion mot jämställdhet, inte sällan bland feminister. Att uppmana män att vara hemma med barn är nämligen att utmana naturens ordning! Kvinnor som stannar hemma med sina barn längre än män gör nämligen bara det naturliga, och samhällsproblemet är moderskapet inte värdesätts tillräckligt.
Jag håller inte med.
Att tillhöra en grupp som blir diskriminerad innebär inte automatiskt att man förtjänar kompensation. Vi betalar inte någon för att föda barn i Sverige, eftersom våra livmödrar inte är en näringsverksamhet som står till statens förfogande. Man får dess värre inte dra av momsen på sin Bugaboo för att man ”föder samhället”. Att kvinnor inte ska bli diskriminerade för att de bär och föder barn är förstås en annan och väldigt angelägen fråga.
Som så ofta när det handlar om jämställdhet glider debatten över i att handla om kvinnor. När det stora problemet är att föräldraskap en domän där männen underpresterar. Vulverinekoos skriver att det är biologiskt logiskt för kvinnor att vara hemma med barn längre, eftersom de ammar och behöver återhämtning efter födseln.
Hur ska man kvantifiera återhämtning på ett samhällsplan? Vissa kvinnor dras med skador resten av livet, andra behöver ett år av återhämtning och vissa springer ett maraton tre månader efter födseln. Förlossningsvården har brister precis som eftervården. Men inget som vi löser med hjälp av skevt uttag av föräldrapenningen, tyvärr. Och ammar fulltid gör man ju sällan när barnet är ett år.
Sanningen är att föräldradagarna är mer ojämlika än vad vi tror. Det handlar inte om biologiska förutsättningar, utan snarare om normer och strukturer. Det är inte nämligen inte alla pappor som inte vill vara hemma.
Det är främst män med låga eller väldigt höga inkomster som inte tar ut någon föräldraledighet. Troligen är det inte så att just deras kvinnor behöver mer återhämtning eller ammar längre, utan att de befinner sig i en kontext där föräldraskap ses som något omanligt. Studier visar också att samkönade par delar på föräldraledigheten i större utsträckning, vilket kullkastar teorin om att den födande kvinnan behöver längre tid hemma.
Vi har allt att vinna på att pappor är hemma mer, men mycket lite att förlora.
Har du tänkt på när män började ta ut föräldraledighet som förändrades också synen på balans mellan arbete och fritid? I tjänstemannasektorn finns det i dag en utbredd kultur som tillåter småbarnsföräldrar att flexa med arbetstiden för att hämta barn. Det hade vi aldrig haft om inte männen också delade på barnansvaret. Tack vare att män också började livspussla, ses barnbestyr numera som en mänsklig angelägenhet och inte bara en kvinnlig.
Fler pappor som är hemma innebär bättre möjligheter att kombinera en yrkesroll med föräldraroll.
Men de flesta kvinnor vill inte ha kompensation för att föda barn (Sydkorea och Ryssland har några av världens lägsta födslotal), de vill ha en partner att dela ansvaret med. Så att de slipper få skitpensioner och sämre karriärmöjligheter.
ps. De grova generaliseringarna om ”alla” kvinnors biologiska förutsättningar i Vulverinekoos inlägg lämnade jag utanför. Det får bli ett annat inlägg.
Hemmaföräldrars nätverk har debatterat flitigt på DN, och jag har läst med ömsom höjda ögonbryn och ömsom förskräckelse. Nätverket är en sammanslutning föräldrar som vill väcka liv i frågan om en slags lön för de som inte har sina barn på förskola.
Jag klargöra att jag inte har något emot att föräldrar vill vara hemma med sina barn. Oavsett bevekelsegrund – om det är på grund av bristande tilltro till förskolan, att man föredrar att vara med sina barn framför arbete, eller om man hatar sin chef – för all del, stanna hemma så länge du vill.
Men.
Låt oss inte bedra oss själva om varför förskolan finns. Förskolan existerar för att föräldrar – framförallt mammor som tidigare var utestängda från arbetsmarknaden, ska kunna arbeta och finansiera vår välfärd.
Fantastiska pedagoger, en stimulerande miljö och social kontext, att som förälder bibehålla en yrkesidentitet – det är positiva bieffekter men inte grundanledningen till varför vi har kraftigt subventionerad barnomsorg i Sverige. Vill du inte nyttja barnomsorg är det i sin ordning, men att inte bruka en samhällsservice innebär inte att du är berättigad till kompensation. Lika lite som att du kan få extra återbäring för att du inte gått till vårdcentralen, eller lägre skatt för att du inte pluggat på universitet.
Subventionerad förskola är en rättighet för alla som arbetar (eller studerar för att arbeta, eller söker arbete), men inte förknippat med något tvång.
Hemmaföräldrars nätverk presenterar barnomsorgspengen som en universallösning på nästan alla problem i den barnrelaterade välfärden. Stressig miljö på förskolan – inför barnomsorgspeng. Rekord i VAB – det löser barnomsorgspengen. Barn som underpresterar i skolan – barnsomsorgspeng!
Men inget om de uppenbara nackdelarna. Som att:
Vårdnadsbidraget, föregångaren till barnomsorgspengen, nyttjades främst av de som redan stod långt från arbetsmarknaden och hade dåliga möjligheter till egen försörjning. Det blev kostsamt för såväl individen som staten.
Kvinnor i barnafödande ålder är redan diskriminerade på arbetsmarknaden. Kampen för att kvinnor ska kunna kombinera en yrkesidentitet med föräldrarollen har varit lång och kostsam och den är inte över än. Att ge föräldrar (med erfarenhet från tidigare försök: främst kvinnor) möjligheten att behålla en anställning i flera år utan att arbeta, innebär ett dråpslag mot kvinnors attraktionskraft på arbetsmarknaden.
Varför ska föräldrar som ”måste” (hemmaföräldras nätverks ordval) nyttja förskolan, tillbringa en enda minut extra på arbetet för att finansiera barnomsorgspeng åt föräldrar som vill bli kompenserade för att de inte förvärvsarbetar. Reformutrymme – i den mån det finns – inom välfärden borde självklart fördelas solidariskt, och inte strösslas över en liten klick.
Och sist:
Det är inbjudande att tänka att barnomsorgspengen bara skulle användas av föräldrar med barnens bästa i intresse. Och att hemmiljön per automatik alltid är tryggare än en förskola. Tyvärr finns det gott om exempel på föräldrar – som på grund av bristande omsorgsförmåga, missbruk eller annan problematik – troligen skulle spendera bidraget på allt utom familjens välmående. Förskolan är vissa barns enda trygga punkt, och de barnen får vi inte glömma.
Den svenska buffén av omsorgsupplägg: kommunal eller privat förskola, waldorf-förskola, dagmamma – eller inget alls, är inte vad som kännetecknar brist på valfrihet. Jag slår vad om att just valfrihet – eller brist därpå – inte är småbarnsföräldrars mest trängande problem.
Tvärtom har vi ett sällsynt överflöd som vi ska fortsätta värna. Kvinnor i Sverige behöver i lägre utsträckning välja mellan karriär och familj, utan kan välja både och eller bara endera. Bara för att de flesta småbarnsföräldrar inte vill stanna hemma från arbetet i flera år, betyder inte att de att inte kan. Bara att de väljer annorlunda.
Hemmaföräldrars nätverkare har statens (och min, i egenskap av feminist) tillåtelse att stanna hemma tills barnen blir myndiga om de så vill. Men som de själva förtjänstfullt pekade ut – det finns stora problem i både förskola och skola – låt oss spendera våra gemensamma resurser på dem i stället.
I somras diskuterade jag Anna Björklunds bok med min kompis, särskilt kapitlet om skönhet. Min vän har ett fysiskt arbete i en mansdominerad bransch, och har haft som utarbetad strategi att låta sig betraktas som ett objekt och inte ett subjekt. Medvetet undviker hon smink och kvinnligt kodade kläder under arbetstid. Jag förutsatte att hon skulle vara starkt kritisk till den uppenbara assymetrin mellan kvinnliga och manliga skönhetsideal. Hon var dock inte hälften så uppeldad som jag, och nöjde sig krasst med att konstatera att skönhetsidealen är vad de är, men att kvinnor också har agens att bestämma över sin insats. Och det ligger något i det, få kvinnor tvingas ta botox under pistolhot.
Jag vill börja med att klargöra att jag och Anna Björklund är uppvuxna med helt olika ideal, och hon beskriver en barn-och ungdomstid som är helt främmande för mig. Hon vittnar om en utseendefixerad kultur där en fuldag var anledning nog att sjukskriva sig. Själv bodde många år med en ensamstående pappa, och blev introducerad för konceptet ”balsam” först i tioårsåldern.
Det påstås ofta att vi är en utseendefixerad generation. Jag köper inte att samtiden är mer utseendefixerad än tidigare generationer, skillnaden är väl bara att fler har resurser att ägna sig åt sitt utseende och att metoderna är fler.
Skönhetsindustrins allra största problem är att den till stor del torgför rent nonsens, som i sämsta fall är rent hälsovådligt. Som konsumenter är vårt största problem är vi så villigt låter oss luras, trots att de flesta av oss rent logiskt känner igen en marknadsföringsbluff när vi ser den. Om antirynkkrämer hade fungerat, hade Donatella Versace inte spenderat en förmögenhet på att se ut som en vaxfigur i ansiktet.
Narrativen kring manlig och kvinnlig fåfänga är intressant. Fåfänga kvinnor målas nästan alltid ut som offer – duperade av ouppnåeliga ideal – eller dumma våp som är oförtjänta av allmänhetens respekt. Särskilt kvinnor vars ansträngningar syns tydligt. Fåfänga män ses som omanliga och självupptagna.
Är det verkligen så att alla kvinnor som ägnar sig åt digra skönhetsrutiner antingen är offer eller våp? Eller säger detta mer om hur vi betraktar kvinnligt kodade sysslor? Att vi alltid söker efter förklaringar? Och att vi tenderar att utvärdera kvinnor efter hur goda kvinnliga förebilder de är?
Det är sällan män ställs till svars för att vara dåliga manliga förebilder. Kvinnliga intressen ska i hög grad utsträckning problematiseras (som ofta används om ett modernare ord för moraliseras) medan manligt kodade intressen ses som legitima. Alternativt som kuriosa nördintressen.
Nu låter det som att jag är helt okritisk till skönhetsindustrin. Det är jag inte, men jag är nog mest kritisk till att vidlyftiga marknadsföringspåståenden alltför sällan granskas. Inte att industrin existerar över huvud taget.
I debatten läser jag ofta att kvinnor spenderar orimliga summor på skönhet varje månad (nu verkar det vara så att summorna är mycket ojämnt fördelade mellan olika grupper, mest spenderar kvinnor i Stockholm). Och att detta alltid ställs i kontrast mot ett intresse för sparande. Och argumentationen håller i teorin; det är ju svårt att räkna avkastningen på en porminimerad hy.
Men. Finns det några som helst bevis för att kvinnor skulle ersätta hyaluronsyra mot pensionssparande? Är det inte lika troligt att pengarna skulle spenderats på andra nöjen? Restaurangbesök, resor, ännu mer kläder? Vi vill ju gärna tro att alla människor innerst inne är rationella och nyttiga, och allt som betraktas som icke-rationellt och onyttigt är ett resultat av marknadsföring och destruktiva normer. Men människor i en kontext är ju mer komplicerade än så. Och varför resonerar vi inte på samma sätt med tatueringar? Piercingar? Det är ju också ett ovarsamt spenderande av en potentiell pensionspott.
Faktum är dock att finns en inneboende logik i att göra sig vacker. Vi ger attraktiva människor obestridliga fördelar i form av mer uppmärksamhet, högre lön och högre social status. Detta tror jag att vi måste diskutera mycket mer i stället för att problematisera folks ansträngningar att bli attraktiva. Det är ett hyckleri att öppet bestraffa vad vi i innerst inne belönar.
Jag har också landat i slutsatsen att fåfänga och skönhet är en skala, och inte något binärt. Min kompis – som för övrigt är orättvist attraktiv och aktivt måste förfula sig – ägnar sig också skönhet när hon känner för det.
Jag är betydligt mer skönhetsfixerad nu än för 10 år sedan. Men jag äger inga syror eller masker, och sminkar mig inte dagligdags. Har absolut inga problem med att vara ful, men njuter av att känna mig åtråvärd. Som den tarvliga, simpla, lilla, onyttiga människa jag är.
I tisdags gick jag på aw på Vår Gård med mina grannar Jessica och Sandra. Osökt kom vi in på valet och regeringsbildningen, och jag kunde inte hålla min stigande frustration över klimatpolitiken inne. Allt är åt helvete, eller hur?
Tack och lov för andras perspektiv. Vi pratade om EU-politiken, handeln med utsläppsrätter och att Ursula von der Leyen fokuserar på ”made in Europe”, en direkt uppmaning att begränsa den handeln med Kina. Får tyvärr erkänna att jag var pinsamt okunnig om det mesta.
Jag menar inte att man ska blunda för problemen runt knuten. Men att stirra sig blind på inhemsk politik – särskilt utfästelser som görs tidigt i mandatperioden utan någon hänsyn till lagförslagens genomförbarhet – får inte optimismen att frodas direkt. Optimism behöver i alla fall jag, annars tryter motivationen att engagera mig.
Jag tänker inte uppehålla mig vid enskilda riksdagsledamöter som varken erkänner klimatkris eller evolutionsläran. Ja, det är knäppt och tack och lov är de undantaget snarare än regeln.
Och aw:n på Vår Gård?! Majgadd!! Ögonen ploppade nästan ur sina hålor.
Ofta när jag läser i sociala medier om ämnen som berör psykisk ohälsa, kroppen, hormoner inleds det ofta med ”varför pratar vi aldrig om…?”
Jag är inte så säker på att det finns ämnen i dag som det inte pratas om. Tack vare sociala medier finns det ju ett forum för allt! Jag är själv med grupper som handlar om allt från byggnadsvård till grupper med organiseringstips.
Det där kunde jag också haspla ur mig i tid och otid. Varför pratar vi aldrig om PMS? Varför berättade ingen för mig att PMS blir vanligare efter man fått barn? Varför praaaaaatar ingen om detta?
Nu tycker jag att det som princip är en ganska barnslig inställning. För sanningen är att det pratas om det mesta i dag, men de flesta av oss är inte så bra på att lyssna. Jag själv har aldrig fäst någon särskild vikt vid hormonsystemet förrän det plötsligt en dag missgynnade mig. Som med så mycket annat kroppsligt tog jag det för givet. Även om någon biologilärare i nian spänt blicken i mig, och med allvarlig min förkunnat ”.. och när du genomgått en graviditet kan du förvänta dig PMS. Och värre för varje barn!” – så är det inget jag hade kommit ihåg såhär tjugo år senare.
Det är så lockande att skylla sin okunskap på andra. På samhället, medier eller institutioner eller tidigare generationers tystnadskultur. Och för all del, kvinnohälsa har varit både esoteriskt och stigmatiserande – men inte på många, många år. Jag försöker vara lite ödmjuk för att sjukvården inte kan informera i förebyggande syfte om allt, till alla. Det är okej – till och med fullt mänskligt – att ha kunskapsluckor. Det viktigaste är ju trots allt att informationen finns tillgänglig när man väl behöver den. (Det är dock en annan fråga som jag gärna pratar mer om).
Jag kan inte skylla min okunskap på någon annan än mig själv. Jag är precis som de flesta andra dålig på att ta till mig sådant som jag inte är direkt berörd av. Jag har till exempel usel koll på prostatacancer, trots att det är den vanligaste cancerformen i Sverige.
Men nej. Jag har ingen att skylla på, och det är faktiskt helt i sin ordning.
Om en vecka är det val. Ska inte vara ytterligare en som kommer ut som politiskt deprimerad. Ett fritt och och demokratiskt val väntar, med en mångfald av partier att välja mellan. Det är fortfarande en seger värd att fira.
Kommer heller inte vädja om att be folk att rösta på vad de vill, så längde de inte röstar på ett särskilt parti. Vet förstås inte hur människor fungerar i allmänhet, men tippar att de som allvarligt överväger just det alternativet snarare tar det som en uppmaning. ”Våga inte berätta för mig hur jag ska rösta!”
Tänker att eftervalsanalyserna får ge svar på varför ett särskilt parti lockar knappt 3% av unga kvinnor men bortåt vart fjärde ung man. Skillnaderna i hur vi uppfattar världen ter sig så avgrundsdjup, att jag inte kan låta bli att undra om det inte finns ett korn av sanning i det nötta slagordet att män är från Mars och kvinnor från Venus.
Jag har i alla fall bestämt mig vilka som får min röst i år. På lokalpolitisk nivå värderar jag cykelinfrastruktur, att bevara grönområden och klimatomställning högst. För min del är hållbarhetsfrågan mycket större än energifrågan som ju överskuggar allt annat just nu. Allra viktigast är att frigöra oss från fossilberoendets bojor, nu och inte om 20 år. Jag har inget emot att enskilda hushåll får bidrag för att klara exceptionella elräkningar, men dessa miljarder som utlovas i allmosor till var och en borde förstås användas till att klimat-och energieffektiviseringar i stället för subventioner. Kortsiktiga prioriteringar just nu gör mig otroligt uppretad!
Många upplever att det är alldeles för svårt och dyrt att leva klimatsmart i dag. En flygbiljett kostar mindre än tåget, ekologisk mat är alldeles för dyrt, och ett grönt elavtal kostar mer än en konventionellt. Törstiga bensinbilar är fortfarande bra mycket billigare än de flesta elbilarna.
Jag håller med på många punkter. Det är för dyrt och krångligt att leva mer hållbart. Därför röstar jag för att det ska bli både billigare och lättare.
Ps. du får gärna berätta om dina tankar kring valet. Klicka ur caps lock och gör en andningsövning innan du skriver bara. KRAM
Jag är en debattglad person, och det har jag varit så länge jag kan minnas. Att aldrig vika ned sig i en debatt är lite av ett familjedrag, på gott och ont. Min faster var exempelvis namnkunnig vargdebattör för miljöpartiet. Tills en dag då hon skaffade hund och bosatte sig i vargrevir och sällade sig till motståndarsidan. Med besked, dessutom! Hennes blodtryck slår i taket om man yppar något som kan tolkas som att man inte vill nuke:a alla vargar omedelbart.
Även om jag fortsatt själv är vargförespråkare tycker jag att det är hedrande att våga ändra uppfattning. Det krävs engagemang för att stå upp för sin sak när man har rätt, men det krävs en stor portion mod att erkänna att man hade fel.
Min faster är väl dock snarare ett exempel på när man anpassar åsikterna efter den egna bekvämligheten – vargens existensberättigande får inte vara på bekostnad av hennes eget.
”Var beredd att kompromissa med dina åsikter – men aldrig dina värderingar” läste jag en gång, och det är något jag försöker att ha som honnörsord. Att våga ändra åsikt om jag presenteras för ny information. Jag har ändrat åsikt massor av gånger. Nu senast blev jag överraskad över att jag åtminstone är mindre negativt inställd till Nato.
Jag är för fred och nedrustning som princip. Men efter senare tidens debatt har jag fått massor av ny information, och känner mig åtminstone ambivalent inför frågan. Nu går ju Sverige vidare med frågan oavsett, så rent politiskt spelar det ingen roll.
Det är motbjudande att sitta i samma försvarsallians som en despotisk Erdogan, samma gäller om Trump åter griper makten i USA. Samtidigt är Nato en försvarsallians och inte en anfallsallians, Sverige kommer aldrig att behöva bistå ett annat lands krigföring. Ansökan görs med förbehållet att inga permanenta trupper eller kärnvapen placeras på svensk mark. Nato kräver årliga försvarsanslag på 2% av BNP, men att stå utanför och samtidigt rusta upp försvaret (vilket verkar vara alternativet) själva skulle innebära årliga kostnader på 3%-4% av BNP. Det är gigantiska summor som vi kan lägga på omställning i stället. (Här kan man invända att vi borde lägga allt försvarsanslag på omställning, men faktum är att försvaret även är nödvändigt i samband med naturkatastrofer. Och är det verkligen önskvärt att inte ha någon militär beredskap överhuvudtaget?)
Rent värderingsmässigt ser jag hellre nedrustning och avspänning. Men som världen är beskaffad just nu, med ett eskalerande maktspel mellan despotiska och aggressiva män (Putin, Bolsonaro, Xi Jiangping och inte att förglömma Trump om han återvänder) – är det inte klokare för ett lilleputtland att gå samman med andra?
Om Finland går med i Nato är Sverige det enda land i Skandinavien som står utanför. Det lockar heller inte. Putin har ju visat sig vara kapabel till nästan vilka dårskap som helst, och det enda som står mellan oss och galningen i öst är en liten, näringsfattig vattenpöl vi kallar Östersjön.
Ja. Som du hör har jag svårt att navigera i frågan. Känslan av att vi resonerar med Nato på samma sätt som min faster resonerar med vargen – att det är en fråga om stundens bekvämlighet – är svår att skaka av sig. Å andra sidan känns det orimligt att vara helt oförberedd på Rysslands nycker.
Jag önskar att jag vore tvärsäker i min hållning som Natomotståndare, men den förmånen har jag inte. Det här är säkert obekvämt att läsa för många som utgår från att alla klimat-och miljöengagerade av princip är motsträviga i alla försvarsfrågor. Å andra sidan ser jag det som sanity check att åtminstone utvärdera och ompröva sina ställningstaganden då och då.
Vad tycker du? Du får gärna kommentera hur du resonerat.
(ps, behöver väl knappt säga detta eftersom jag alltid får så himla kloka kommentarer – men – argumentera gärna för din sak, och undvik påhopp på motståndarsidan)
