Dra sin lans av de rätta skälen

Att jag svingat mot konsumtion i allmänhet och överkonsumtion i synnerhet är väl ingen hemlighet. Hela min blogg har ju namngetts av den enkla anledning att jag är urbota trött på att shopping ses som svar på allt för många av samtidens frågor. Och för att jag har ledsnat på de många modetidningar och -bloggar som bara handlar om att köpa nytt. Och för att jag tycker att alltför mycket av vår dyrbara tid här på jorden ödslas på att oroa oss över hur vi ser ut och vad andra ska tycka. Om jag tycker att mode och kläder är ytlig förströelse? Absolut! Tramsigt nonsensintresse? Verkligen inte! Jag själv tar ju min klädhobby på största allvar.

Många som jag diskuterar kläder och hållbarhet med uttrycker sig urskuldande om sitt eget klädintresse. Ibland anar jag till och med ett självförakt. Som att ett modeintresse är något som man har mot bättre vetande. Jag tycker också att det är fel att vi shoppar alldeles för mycket och alldeles för billigt. Jag är den första att skriva under på att en förändring behöver ske. Men inte för att det är ett fånigt intresse, utan för att jag vill att kläderna som vi bär ska komma fler till glädje.

Egentligen är det väl inte så märkligt att vi tänker så. Tänk efter. Nästan alla kvinnokodade intressen har haft låg status genom historien. Hispiga kvinnor förr skulle stilla sina neuroser med handarbete. Att livnära sig som konstnär var något som var bara var män förunnat. Matlagning, som förr sköttes av kvinnor, blev inte omhuldat i populärkulturen förrän männen ställde sig köket. Då blev det helt plötsligt en fråga om vetenskap och kemi. Inredning har setts som en tramssyssla som i huvudsak existerar för att overksamma hemmafruar ska ha något att göra. Gruppjympa och aerobics är löjeväckande aktiviteter men Ironmanlopp och tynglyftning är fullt rimliga.

Manligt kodade intressen får gärna vara helt meningslösa men betraktas ändå med en slags vördnad. En man med en hobby är passionerad och möjligen nördig, vilket ändå i sammanhanget är en beundransvärd egenskap. Mäns och deras hobbies problematiseras aldrig i omsvepande termer. Får Märklintågsmännen höra att de bara försöker fylla ett inre tomrum med sin hobby? Mår män som målar warhammergubbar kanske dåligt inombords? Aldrig nagelfars väl triathletens shoppingvanor trots att han kan bränna tiotusentals kronor på en kolfiberram med två hjul och flera tusenlappar på en figurkramande dräkt i neopren.

Mode och kläder är självklart ibland en ren ytlighet och förströelse. Men de flesta människor behöver väl ytligheter som kontrasterar livets mindre glammiga inslag? Och att ett mode-och klädintresse alltid måste manifesteras i köpfester eller konsumtionshets håller jag inte med om. Under hela  året med bloggen har jag inspirerats av människor (främst kvinnor) som kreerar, tillverkar, lagar, designar och utövar normkritik med kläder och mode. Precis lika givande för mig  som vilken annan hobby som helst är för någon annan. Nördigt och passionerat.

Så jag drar min lans för en hållbar konsumtion men jag drar också min lans för att modeintresset ska få vara jämbördigt de hobbys som råkar tilltala fler män.

För mycket av allt, för lite av mycket

För korta ben för långa byxor. För smala vader för korta byxor. För breda höfter för tajt kjol. För breda höfter för kjol med vidd. Vidd i kjolen fungerar inte med för raka höfter. Kurviga höfter är inte tillräckligt raka för kjol utan vidd. För stora lår, för långa tår. För breda axlar för dubbelknäppt, för smala axlar för axelvaddar. För mycket rumpa för tajta byxor, för tajt rumpa för stora byxor. För mycket bröst för urringat, för ringa bröst för att ha nåt att visa opp. För lång för korta byxor, för kort för långa. För gammal för kortkort, för ung för vadlångt. För tjock, för smal. För bred, för tunn. För fel. För mycket av allt eller för lite av mycket. 

Nog för att det är svårt att som kvinna klä sig för att behaga andra, men är inget mot hur svårt det är att blidka sig själv. Sedan barnsben får vi höra vad vi bör klä upp eller ner, vad som ska trollas bort eller vad man är skyldig att framhäva. Så till den milda grad att många av oss ständigt lystrar till en inre röst som manar och förmanar och kritiserar. Som alltid ser till att vi har något att vara missnöjd över, oavsett om det vår kropp eller vår framtoning.

Jag längtar så till den dag då vi kan klär oss på samma premisser som män. När vi slipper oroa oss över om vi behagar andra och – framförallt – när vi slipper blidka vår inre kritiker. ”Men män har det inte heller lätt, de blir ju också dömda för sina kläder”. Ja, så är det förstås. Men meningarna ovan är sådant jag hör av mina tjejkompisar nästan varje gång vi ses. Min man pratar ibland också om vad han inte kan bära. Han vill till exempel gärna ha Converse men tycker inte att han har fötterna för dem. ”De gör nämligen ont”.

 

 

Innan du handlar på Wish

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg och ställde mig frågan varför ett av världens folk var så besatt av att handla billigt.  Upprinnelsen var en rad artiklar som rapporterade om att Post Nord inte förmådde att ta hand om de hundratusentals leveranser från exempelvis Wish och Alibaba – som fullkomligt flödade in varje dygn. Jag undrade varför ingen nyanserade problemet med vår köplusta och grävde liite djupare att bara gnälla på Postens kapacitet.

I alla fall. Jag fick flera tips av läsare med länkar till artiklar som skrivit om ämnet. Nedan har jag samlat dem så att du kan läsa mer – och förhoppningsvis peppa din omgivning att avstå från köp vid nästa tillfälle.

Helena tipsar om en artikel som heter ”Wish är tokbilligt men någon annan betalar priset” skriven av Kit. (som för övrigt publicerades samma dag som mitt inlägg, hehe). Läs den här. 

Rebecka tipsar om serien ”Kvalitet” på UR play, med den stridbara designer Camilla Thulin. Se den här. I tio program följer kläderna från ursprung till färdiga plagg.

Svt har skrivit om Malin som handlade en tröja på Wish och fick en allergisk reaktion.

Dagens Industri har gjort en så kallad explainervideo om Wish. Se den här.

Uppdatering 22/1-2018: Sajten Breakit skriver också om problemen med att handla från exempelvis Wish här.

Och detta var ungefär allt som jag hittade. Har jag missat? Lämna en rad i kommentarsfältet så länkar jag till artikeln i inlägget.

Nu hoppas jag att detta bara är början på en större mediegranskning.

Kram

Sophia

 

 

 

 

Innan du ger dig ut på mellandagsrean

Innan du planerar för en dag på mellandagsrean tycker jag att du lyssnar på Köplycka eller prylångest i SR play-appen.

Erica Dahlgren modererar skickligt ett samtal om konsumtion, jakten på prylar och status kontra minimalism och framtidens konsumtion. Om jag hade minsta köplust innan var den puts väck  efter att ha lyssnat på samtalet.

Medverkar gör en forskare, en filosof, en minimalist och en loppissamlare. Kul att höra allas röster även om *spoilier alert* alla verkar vara tämligen eniga om att vår konsumtion inte är hållbar. Frågor som avhandlas är bland andra: Varför är vi samlingsbenägna Är minimalism bara en cynisk trend som möjliggör att vi kan köpa ännu mer nytt? Har vi för mycket pengar? Hur konsumerar vi om tio år?

Lyssna till exempel här. 

Stor kram Sophia

 

Varför är ett av världens rikaste folk besatt av att handla billigt?

Posten har återigen råkat i skottgluggen för långa leveranstider och bortslarvade paket. De senaste veckorna har flera stora kvälls-och dagstidningar rapporterat om ”postkaoset” som riskerar att lägga sordin på julstämningen eftersom klapparna riskerar att inte nå fram i tid. PostNord själva skyller på att de drunknar i paketleveranser från Kina.

Jag tänker inte raljera jättemycket om det roliga i att Posten (som arbetar med att dela ut post!) dignar under arbetsbördan (som består i att ta hand om post!) och och gnäller på de som betalar för deras tjänst (obs gratis tips: anställ fler).

På ett annat lite mer intellektuellt plan förstår jag dock att det är svårt att rusta för en sån enorm ökning, så jag släpper det. Jag hade egentligen tänkt skriva en text om vad man bör tänka på på innan man handlar från de kinesiska jättarna Ali express eller Wish. Så jag började i vanlig ordning med att researcha. Men i jakten på de stora svarta rubrikerna om e-handelsfenomenen i öst gick jag bet.

De enda negativa artiklarna handlar om att frakten till Sverige från Kina (som är rekordbillig eller gratis pga en teknikalitet som gör att den subventioneras) troligen kommer att höjas på sikt och att frakten hit inte är miljövänlig. Det är allt. Den samlade journalistiska gärningen verkar annars bestå av  listor med beställningar som ”blivit tokiga” och någon insmickrande långläsning i en stor affärstidning. Inga kritiska artiklar om hur produkterna tillverkas och vem som tillverkar dem. Jämför detta med den grundliga genomgången av HM:s förehavanden.

Så här är min andra uppmaning till alla som arbetar med journalistik. Vem granskar den nya masshandeln? Att svenskar vill handla billigt är inte ett nytt fenomen. Men det som förr var förknippat med lokala lågpriskedjor sker nu globalt och direkt från producent till konsument. I Kina finns en produktionsmotor som arbetar på högvarv och vår aptit på billiga produkter verkar inte dämpas.

Jag skulle vilja läsa artiklar som granskar hela kedjan – från produktionen i Kina till konsumtionen här. Här är lite frågor som jag vill ha svar på:

  • Vem garanterar att produkterna lever upp till europeiska miljöregler och att gränsvärden för ex kemikalier inte överskrids?
  • Vilka risker är förknippade med denna typ av privatimport?
  • Vem bär ansvaret om privatpersoner importerar produkter med miljövådliga ämnen som skadar personer eller miljö i Sverige?
  • Hur vet man som konsument om varan är schysst producerad?
  • Hur mycket mer utsläpp sker i Kina som är direkt förknippad med vår konsumtion av dessa produkter här?
  • Hur fungerar det med återvinningen av alla dessa prylar? I vilket sopberg hamnar de och vilka konsekvenser får det?
  • Jag skulle också vilja veta mer om drivkrafterna till varför ett av världens rikaste folk är besatt av att handla så billigt som möjligt. ”Fyndkulturen” är oerhört intressant i sig.
  • Vart vänder man sig för att reklamera varor köpta på Wish eller Ali express?

Detta är vad jag funderar på. Ingen vore dock gladare än jag om det visade sig att jag hade fel. Tips gärna om du har fler granskande artiklar, så sammanställer jag dem i ett eget inlägg. Annars hoppas jag självklart på att någon nappar på uppmaningen.

Stor kram

Sophia

Två fel gör inte ett rätt

Jag läste precis det här inlägget hos Trendenser och kan inte hålla mig från ett litet inspel, med förhoppning att nyansera debatten. Det handlar om att mörka träslag av ädelsträ spås bli 2018 års stora inredningstrend – trots att det riskerar att få oerhört negativa miljökonsekvenser eftersom långsamtväxande urskog skövlas i fjärran länder för att mätta skandinavernas aptit på senaste inredningstrenden.

Jag personligen älskar mörka träslag och vintagemöbler och min kärlek kommer inte att blekna i första taget. Bordet på bilden är i mörkbetsad furu – ett rätt bra alternativ till ädelträ om du frågar mig.

Hon skriver bland annat: 

Hur kommer det sig att vi nordbor som sopsorterar, försöker äta närodlat och ekologiskt och oroar oss över klimatfrågan inte tycks ha några som helst problem att stoltsera med möbler gjorda av svåråtkomliga mörka ädelträslag när det vankas hemma-hos-reportage eller uttalanden i sk trendspaningar? 

Jag håller helt och hållet med. Och mycket efterlängtat att någon med en så stor plattform ägnar sig åt hederlig folkbildning. Men jag tycker att hon bara sätter fingret på halva problemet. Det största bekymret är ju vår omättliga aptit på trender från första början. Varför ringer ens tidningar och frågar om inredningstrender? Varför anses det vara okej – till och med norm – att anpassa inredningen efter säsong eller mode?

Jag tänker på min svärmor. När hon gifte sig på 60-talet åkte de till NK och köpte soffor och matsalsmöbler för en halv förmögenhet. Och vet du vad? De möblerna har hon kvar nästan femtio år senare. På hennes tid var inredningsinköp av det slaget något man gjorde en enda gång i livet. Måhända att det slunkit med någon möbel av ädelträ men nog är det är värre miljösynd att slänga ut en fullt fungerande möbel för att köpa en ny men förvisso närproducerad? För att ersätta den med ytterligare något nytt när trenden dikterar något annat.

Miljökonsekvenserna för att producera möbler av ädelträ är inte försvarbara – men alternativet kan ju inte vara att alla ska köpa nya trämöbler av andra träslag? Två fel gör inte ett rätt.

Det bästa vore ju förstås om dessa möbler aldrig producerats från första början. Men nu när de redan finns i omlopp tycker jag att vi använder dem tills de inte kan användas mer. Och inte förrän då köper vi nya trämöbler, som tillverkats på hållbart vis och som sedan ärvs från en generation till nästa. Oavsett vad trenden säger 2019 eller 2020 eller alla kommande år. Och nästa gång en tidning ringer och frågar om inredningstrender kan man ju svara att trend och inredning inte går ihop.

Kram Sophia

Vill inte handlarna att någon ska betala fullpris längre?

Jag läste precis hur en modebloggare förnöjsamt skrev att Black friday ersatts av Black week, för numera var det rea hela veckan. Jag förstår att bloggare och konsumenter hyllar den från väst nyligen importerade rean, men jag förstår inte den stora förtjusningen hos handlarna?

Midsommarrea, mid season sale gånger två, mellandags- och julrea. Och nu alltså Black week. Snart finns det bara några strödagar kvar som är inklämda mellan olika reor. Men vem gynnar det egentligen?

Knappast gynnas de mindre handlarna som kämpar om marginalerna i lågpriskriget mot klädjättarna. Knappast kan väl detta gynna sömmerskorna i Bangladesh, som redan i dag är de största förlorarna i en prispressad marknad. Branschorganisationen Svensk handel har gått så långt och kallat Black friday-fenomenet för ”en köpfest för kunderna men en pina för handeln”. Samma organisation fastslår också att Black friday är här för att stanna: handeln ökade med 1,3 miljarder (!) under förra årets rea, och i genomsnitt handlar varje person för 1871 kronor. Det är alltså inga kaffepengar som omsätts under en enda rea-dag.

Jag förstår att alla de där genomsnittliga 1871 kronorna inte består av lyxköp. Det finns säkert ensamstående föräldrar som passar på att unna sig årets enda klädesplagg, och studenter som ger sig själv en rejäl vinterjacka i julklapp. Och många som unnar sig det där inköpet som de suktat efter länge. Men det finns nog minst lika många som bara köper ännu en till av något som de inte behöver.

Många handlare skyller på branschen för bristande marginaler. För många mellanled från producent till konsument sägs det. Jag tror dock att det bara är halva sanningen. Många jättar verkar ju ha råd att rea ut halva sortimentet varannan månad. Då förstår till och med jag att det inte blir mycket över till sömmerskan. Det spelar väl ingen roll hur många mellanled man kapar, hur mycket man tummar på kvaliteten, säkerheten i fabrikerna eller miljöregleringen för att minska kostnader– det blir ju ändå aldrig lönsamt om ingen någonsin betalar vad det egentligen kostar.

Jag tycker egentligen att rean är en himla bra grej. Som barn till ensamstående föräldrar vet jag verkligen vilken skillnad den kan göra. Men det övergår mitt förstånd att handlarna driver på rea-fenomenet till sin spets. En rea ska per definition vara tillfällig – men trenden verkar peka åt att den blir ett permanent tillstånd i handeln. Om inte ens butikerna själva vill att vi ska betala fullpris för kläderna – vem vill det då?

Kram Sophia

 

Varför pratar vi aldrig om kostsamma relationer?

I går firade jag min man som fyllde jämnt. Hipp hipp hurra för honom! Vi ordnade med finfrukost hemma. Tände en brasa, åt avokadomacka och drack gokaffe och surrade. I födelsedagspresent överraskade jag honom med en weekendresa. Nästa maj packar vi kofferten och styr mot Moskva, bara vi två. Mitt ränksmideri har pågått nästa hela året och – fy fasiken – som jag längtar.

Detta är utan tvekan den dyraste present jag har gett min man. Förvisso kommer resan mig lika mycket till godo, men även om man räknar bort mina kostnader är den med råge dyrast. Det hör faktiskt inte till vanligheterna att någon av oss gör sig ett så stort besvär (tvärtom har vi flera gånger gett en födelsedagspresent hastigt inslagen i en kastrull). Ibland kan jag nästan känna att vi är sorgligt snåla jämfört med vår omgivning. Vi har till exempel inte gett varandra en julklapp.. någonsin? (Jag vill dock hävda att min julklapp är att Andreas slipper köpa julklapp åt mig, hehe). Inte heller ger vi varandra fysiska presenter på årsdagar eller eller några andra dagar för den delen.

Jag vill verkligen inte döma andra människor eller deras relationer, men det finns vissa fenomen som jag bestämt inte vill bidra till att normalisera. Exempelvis uppfattningen om att man måste ge en ”push present”. Alltså att mannan (i en heterosexuell relation) ska ge kvinnan en påkostad present – inte sällan en märkesväska – som belöning efter förlossningen. Hur skevt är inte det? Förlossningsskador och -komplikationer, sömnbrist, smärtande bröst och depressioner talar vi tyst om – men att prata högt och vitt om väskan vi ska få efteråt är helt socialt accepterat. Det finns en miljon grejer att noja över som nybliven förälder, jag tycker bara inte att väskan ska vara en av dem.

Ibland kan jag också känna att det vilar något olustigt över den typen av presenter. Kvinnor lånar ut sin kropp i nio månader. Många får lida av sviterna från en graviditet för resten av livet. Män köper en dyr väska som tack. Som att det ens går att jämföra?

Det är också något ironiskt över alla män som inte vacklar när det ska inhandlas en väska för tiotusen men blir alldeles handfallna när de ska handla vinterkläder till barnen.

En push present är förstås bara ett exempel av många ekonomiska skevheter som kan uppstå relationer. Bara en sådan sak som våra förväntningar på vad en present ska kosta. En stor bloggare som i dag talar sig varm om vikten att leva ekonomiskt gjorde sig för några år sedan känd för citatet ”det är så svårt att hitta presenter för under 500 kronor”. Det finns en utbredd förväntan om att män ska ge dyra presenter till kvinnor, och att alla kvinnor – öppet eller i hemlighet– suktar efter märkesväskor eller smycken. Vad säger det egentligen om hur vi ser på varandra? Och varför pratar vi aldrig om vad våra relationer får kosta?

För mig känns den typen av gåvor något som hör till en svunnen tid. När kvinnor saknade egen möjlighet till försörjning och mannens ekonomiska status (i den mån kvinnan hade förmån att välja) var en avgörande faktor för familjelyckan. För mig är onödigt dyra presenter ofta synonymt med ett ojämställt förhållande. För den med mest pengar blir gesten ett sätt att befästa överläget, och den som mottar gåvan påminns om sitt underläge. För hur ska den med mindre pengar kunna matcha gåvan?

Oavsett känns det som att många presenter ges av helt fel anledningar. För att släta över. Fredsgåva. Muta. En tyst överenskommelse. För att liva upp. För att man inte vågar att inte ge. Vi lever i en förväntanskultur där det är norm att ge bort saker vid så många tillfällen att vi sällan frågar varför vi behöver ge. Finns det inga annat sätt att visa sin kärlek och uppskattning på? Jo självklart, men det är så lätt att det inte hinns med. Både jag och min man önskar att vi var bättre på att prioritera in gemensamma upplevelser som bryter av vardagen. För jag tror att de flesta har behov av att liva upp vardagslivets slentrian ibland.

Självklart tycker jag att alla som vill ska ge sin nyförlösta partner en dyr väska. Men jag tror att de flesta kvinnor blir gladare av en sovmorgon och att få gå på toaletten ifred.

Vad tror du?

Kram Sophia

Lever vi i ett hyperkonsumtionssamhälle?

Jag stötte på termen hyperconsumerism (hyperkonsumtion) i ett kommentarsfält nyligen. Hade aldrig hört talas om teorin innan och blev förstås nyfiken. På Wikipedia står det att läsa:

”Hyperkonsumtion refererar till konsumtionen av tjänster och varor som har icke funktionella syften och samhällspressen att köpa dessa varor eftersom de formar ens identitet.

I ett hyperkonsumtionssamhälle är alla sociala upplevelser drivna av marknadsmekanismer. Hyperkonsumtionen drivs framåt av varumärken eftersom människor ofta skapa djupa känslomässiga band till de varumärken som är identitetsbyggande, vilket i sin tur är vad som driver dem att konsumera.

Ytterligare ett kännetecken på att vi lever i ett hyperkonsumtionssamhälle är besattheten av något nytt som får människor att slänga ut det gamla. Det är särskilt framträdande inom exempelvis modeindustrin där produktlivscykeln ibland är så kort som några veckor.

Varor är ofta att betrakta som rena statussymboler eftersom de köps i första hand för att visas upp för andra (och på så sätt symbolisera exempelvis rikedom). Vissa teoretiker hävdar att konsumtionsbegäret inte drivs av vår vilja att konkurrera med andra utan snarare är att betrakta som ett hedonistiskt nöje.

Hyperkonsumtion beskrivs ofta för att ha religiösa inslag. Det lyfts fram som en religion som håller konsumtionen högst av allt, och ersätter de traditionella religösa ritualerna med nya. Att gå till kyrkan ersätts med att gå till gallerian.  Helgon är ersatta av kändisar. Shoppingterapi i stället för botgörelse. Strävan efter ett bättre liv efter döden är ersatt av en strävan för ett bättre liv i nuet. Hyperkonsumtion har till och med kommersialiserat religiösa symboler. Exempelvis är det inget märkligt att se icke troende bära smycken med religiösa symboler. ”

Vad tror du? Lever vi i ett hyperkonsumtionssamhälle? 

Det är ju tämligen lätt för alla till höger om vänsterpartiet att avfärda teorin som gammal vänstersmörja i ny förpackning. Samtidigt är många av beskrivningarna alldeles för träffsäkra för att vi ska kunna ignorera dem helt.

Mina tankar leds osökt på in på trilogin Hungerspelen. Det är ju en framtidsdystopi där huvudstaden enbart befolkas av en narcissistisk, hedonistisk och fullkomligt empatibefriad elit medan alla utanför stadsgränserna lever i armod och förtryck. Kanske är det inte så att de på den svenska landsbygden riskerar att förslavas i närtid, men beskrivningen känns inte våldsamt avlägsen för flera delar av innerstan. Där känns det som att shopping, skönhetsbehandlingar, träning och uteliv liksom ÄR hela livet och inte inslag i livet.

Kram Sophia

 

Vi har inte råd med ännu en kvinnofråga

Tidskriften Camino har vigt ett helt nummer åt tema rensande och minimalism. Efter att ha uppmärksammat att så gott som alla forum på temat befolkas av kvinnor ställer sig chefredaktören den ledande frågan om rensandet inte riskerar att bli en kvinnofälla? I sin research hittade hon nämligen få eller inga män som ägnade sig åt att rensa hemmet eller reflektera över sin konsumtion. Jag är benägen att hålla med. Visst är det märkligt att de flesta någon gång i livet går från singel till duo – vanligen tillsammans med någon av det motsatta könet – men bara en av dem tar ansvar för de gemensamma prylarna?

Lika märkligt är det med bilden av vem som köper vad i hushållet. Bara tänk på ordet shopaholic. Själva sinnebilden av en shopaholic är en kvinna som vidlyftigt slösar pengar på prydnadskuddar, doftljus och blommor. Krimskrams. Inte heller sällan slösas det med andras (makens) pengar. En shopaholic är också oförmögen att förstå de mest grundläggande ekonomiska termer som budget eller amortering.
Hur roande det än kan vara med fördomar tycker jag det är tråkigt om de förblir just det. Är det verkligen rimligt att kvinnors köpbeteende får klä skott för överflödet av prylar som utmärker vår samtid? Naturligtvis inte.
Om man får lita på Kronofogdens statistik var 280 000 män skuldsatta 2016, att jämföra med 144 000 kvinnor. Siffrorna verkar vara tämligen konstanta tillbaka till 2010. Fram till 2014 mätte Kronofogden antalet betalningsförelägganden som var ett resultat av förfallna sms-lån, och även där var männen i majoritet. Ironiskt kan det tyckas att de flesta intiativ som handlar om att ”ta kontroll över sin privatekonomi” främst riktar sig mot kvinnor.
För kvinnor förstår sig inte på aktier, sparande, huslån eller investeringar. De vill bara shoppa kläder och doftljus och kuddfodral. Det är fördomar som är lika falska som det är sant att män generellt är mer ekonomiskt sinnade. Det är ju dubbelt så troligt att en man hamnar hos kronofogden som en kvinna.
Ändå så så initieras det ekonomigrupper för kvinnor till höger och vänster. Och de flankeras av Instagramkonton i överflöd. De startas av och för kvinnor som har tröttnat på
prylkaos och kortsiktiga materialistiska belöningar. Det är återigen kvinnorna som tar ansvar för något som vi kan beskylla hela västvärlden för: Nämligen att konsumera över sina tillgångar. Nej män kanske inte handlar särskilt många doftljus. Men de shoppar båtar, eldrivna verktyg, elektronik – och hobbyprylar. Och de rensar inte särskilt ofta heller. Jag har handlat mycket på Tradera i mina dagar, allt från barnkläder till inredning och endast två gånger har namnet indikerat att säljaren varit något annat än en kvinna.
Jag säger inte att dessa initiativ för kvinnor inte ska få finnas. Tvärtom, jag åtnjuter själv förmånen att få vara en del av flera nätverk. Jag bara undrar var alla nätverk för män håller hus? Det är ju faktiskt de som verkar behöva det mest.
Jag vill inte att konsumtion ska bli ännu en kvinnofråga, för det har vi nämligen inte råd med. Jordens resurser och hur vi konsumerar dem är frågor som berör oss alla.
Kram Sophia