Vill inte handlarna att någon ska betala fullpris längre?

Jag läste precis hur en modebloggare förnöjsamt skrev att Black friday ersatts av Black week, för numera var det rea hela veckan. Jag förstår att bloggare och konsumenter hyllar den från väst nyligen importerade rean, men jag förstår inte den stora förtjusningen hos handlarna?

Midsommarrea, mid season sale gånger två, mellandags- och julrea. Och nu alltså Black week. Snart finns det bara några strödagar kvar som är inklämda mellan olika reor. Men vem gynnar det egentligen?

Knappast gynnas de mindre handlarna som kämpar om marginalerna i lågpriskriget mot klädjättarna. Knappast kan väl detta gynna sömmerskorna i Bangladesh, som redan i dag är de största förlorarna i en prispressad marknad. Branschorganisationen Svensk handel har gått så långt och kallat Black friday-fenomenet för ”en köpfest för kunderna men en pina för handeln”. Samma organisation fastslår också att Black friday är här för att stanna: handeln ökade med 1,3 miljarder (!) under förra årets rea, och i genomsnitt handlar varje person för 1871 kronor. Det är alltså inga kaffepengar som omsätts under en enda rea-dag.

Jag förstår att alla de där genomsnittliga 1871 kronorna inte består av lyxköp. Det finns säkert ensamstående föräldrar som passar på att unna sig årets enda klädesplagg, och studenter som ger sig själv en rejäl vinterjacka i julklapp. Och många som unnar sig det där inköpet som de suktat efter länge. Men det finns nog minst lika många som bara köper ännu en till av något som de inte behöver.

Många handlare skyller på branschen för bristande marginaler. För många mellanled från producent till konsument sägs det. Jag tror dock att det bara är halva sanningen. Många jättar verkar ju ha råd att rea ut halva sortimentet varannan månad. Då förstår till och med jag att det inte blir mycket över till sömmerskan. Det spelar väl ingen roll hur många mellanled man kapar, hur mycket man tummar på kvaliteten, säkerheten i fabrikerna eller miljöregleringen för att minska kostnader– det blir ju ändå aldrig lönsamt om ingen någonsin betalar vad det egentligen kostar.

Jag tycker egentligen att rean är en himla bra grej. Som barn till ensamstående föräldrar vet jag verkligen vilken skillnad den kan göra. Men det övergår mitt förstånd att handlarna driver på rea-fenomenet till sin spets. En rea ska per definition vara tillfällig – men trenden verkar peka åt att den blir ett permanent tillstånd i handeln. Om inte ens butikerna själva vill att vi ska betala fullpris för kläderna – vem vill det då?

Kram Sophia

 

Varför pratar vi aldrig om kostsamma relationer?

I går firade jag min man som fyllde jämnt. Hipp hipp hurra för honom! Vi ordnade med finfrukost hemma. Tände en brasa, åt avokadomacka och drack gokaffe och surrade. I födelsedagspresent överraskade jag honom med en weekendresa. Nästa maj packar vi kofferten och styr mot Moskva, bara vi två. Mitt ränksmideri har pågått nästa hela året och – fy fasiken – som jag längtar.

Detta är utan tvekan den dyraste present jag har gett min man. Förvisso kommer resan mig lika mycket till godo, men även om man räknar bort mina kostnader är den med råge dyrast. Det hör faktiskt inte till vanligheterna att någon av oss gör sig ett så stort besvär (tvärtom har vi flera gånger gett en födelsedagspresent hastigt inslagen i en kastrull). Ibland kan jag nästan känna att vi är sorgligt snåla jämfört med vår omgivning. Vi har till exempel inte gett varandra en julklapp.. någonsin? (Jag vill dock hävda att min julklapp är att Andreas slipper köpa julklapp åt mig, hehe). Inte heller ger vi varandra fysiska presenter på årsdagar eller eller några andra dagar för den delen.

Jag vill verkligen inte döma andra människor eller deras relationer, men det finns vissa fenomen som jag bestämt inte vill bidra till att normalisera. Exempelvis uppfattningen om att man måste ge en ”push present”. Alltså att mannan (i en heterosexuell relation) ska ge kvinnan en påkostad present – inte sällan en märkesväska – som belöning efter förlossningen. Hur skevt är inte det? Förlossningsskador och -komplikationer, sömnbrist, smärtande bröst och depressioner talar vi tyst om – men att prata högt och vitt om väskan vi ska få efteråt är helt socialt accepterat. Det finns en miljon grejer att noja över som nybliven förälder, jag tycker bara inte att väskan ska vara en av dem.

Ibland kan jag också känna att det vilar något olustigt över den typen av presenter. Kvinnor lånar ut sin kropp i nio månader. Många får lida av sviterna från en graviditet för resten av livet. Män köper en dyr väska som tack. Som att det ens går att jämföra?

Det är också något ironiskt över alla män som inte vacklar när det ska inhandlas en väska för tiotusen men blir alldeles handfallna när de ska handla vinterkläder till barnen.

En push present är förstås bara ett exempel av många ekonomiska skevheter som kan uppstå relationer. Bara en sådan sak som våra förväntningar på vad en present ska kosta. En stor bloggare som i dag talar sig varm om vikten att leva ekonomiskt gjorde sig för några år sedan känd för citatet ”det är så svårt att hitta presenter för under 500 kronor”. Det finns en utbredd förväntan om att män ska ge dyra presenter till kvinnor, och att alla kvinnor – öppet eller i hemlighet– suktar efter märkesväskor eller smycken. Vad säger det egentligen om hur vi ser på varandra? Och varför pratar vi aldrig om vad våra relationer får kosta?

För mig känns den typen av gåvor något som hör till en svunnen tid. När kvinnor saknade egen möjlighet till försörjning och mannens ekonomiska status (i den mån kvinnan hade förmån att välja) var en avgörande faktor för familjelyckan. För mig är onödigt dyra presenter ofta synonymt med ett ojämställt förhållande. För den med mest pengar blir gesten ett sätt att befästa överläget, och den som mottar gåvan påminns om sitt underläge. För hur ska den med mindre pengar kunna matcha gåvan?

Oavsett känns det som att många presenter ges av helt fel anledningar. För att släta över. Fredsgåva. Muta. En tyst överenskommelse. För att liva upp. För att man inte vågar att inte ge. Vi lever i en förväntanskultur där det är norm att ge bort saker vid så många tillfällen att vi sällan frågar varför vi behöver ge. Finns det inga annat sätt att visa sin kärlek och uppskattning på? Jo självklart, men det är så lätt att det inte hinns med. Både jag och min man önskar att vi var bättre på att prioritera in gemensamma upplevelser som bryter av vardagen. För jag tror att de flesta har behov av att liva upp vardagslivets slentrian ibland.

Självklart tycker jag att alla som vill ska ge sin nyförlösta partner en dyr väska. Men jag tror att de flesta kvinnor blir gladare av en sovmorgon och att få gå på toaletten ifred.

Vad tror du?

Kram Sophia

Lever vi i ett hyperkonsumtionssamhälle?

Jag stötte på termen hyperconsumerism (hyperkonsumtion) i ett kommentarsfält nyligen. Hade aldrig hört talas om teorin innan och blev förstås nyfiken. På Wikipedia står det att läsa:

”Hyperkonsumtion refererar till konsumtionen av tjänster och varor som har icke funktionella syften och samhällspressen att köpa dessa varor eftersom de formar ens identitet.

I ett hyperkonsumtionssamhälle är alla sociala upplevelser drivna av marknadsmekanismer. Hyperkonsumtionen drivs framåt av varumärken eftersom människor ofta skapa djupa känslomässiga band till de varumärken som är identitetsbyggande, vilket i sin tur är vad som driver dem att konsumera.

Ytterligare ett kännetecken på att vi lever i ett hyperkonsumtionssamhälle är besattheten av något nytt som får människor att slänga ut det gamla. Det är särskilt framträdande inom exempelvis modeindustrin där produktlivscykeln ibland är så kort som några veckor.

Varor är ofta att betrakta som rena statussymboler eftersom de köps i första hand för att visas upp för andra (och på så sätt symbolisera exempelvis rikedom). Vissa teoretiker hävdar att konsumtionsbegäret inte drivs av vår vilja att konkurrera med andra utan snarare är att betrakta som ett hedonistiskt nöje.

Hyperkonsumtion beskrivs ofta för att ha religiösa inslag. Det lyfts fram som en religion som håller konsumtionen högst av allt, och ersätter de traditionella religösa ritualerna med nya. Att gå till kyrkan ersätts med att gå till gallerian.  Helgon är ersatta av kändisar. Shoppingterapi i stället för botgörelse. Strävan efter ett bättre liv efter döden är ersatt av en strävan för ett bättre liv i nuet. Hyperkonsumtion har till och med kommersialiserat religiösa symboler. Exempelvis är det inget märkligt att se icke troende bära smycken med religiösa symboler. ”

Vad tror du? Lever vi i ett hyperkonsumtionssamhälle? 

Det är ju tämligen lätt för alla till höger om vänsterpartiet att avfärda teorin som gammal vänstersmörja i ny förpackning. Samtidigt är många av beskrivningarna alldeles för träffsäkra för att vi ska kunna ignorera dem helt.

Mina tankar leds osökt på in på trilogin Hungerspelen. Det är ju en framtidsdystopi där huvudstaden enbart befolkas av en narcissistisk, hedonistisk och fullkomligt empatibefriad elit medan alla utanför stadsgränserna lever i armod och förtryck. Kanske är det inte så att de på den svenska landsbygden riskerar att förslavas i närtid, men beskrivningen känns inte våldsamt avlägsen för flera delar av innerstan. Där känns det som att shopping, skönhetsbehandlingar, träning och uteliv liksom ÄR hela livet och inte inslag i livet.

Kram Sophia

 

Vi har inte råd med ännu en kvinnofråga

Tidskriften Camino har vigt ett helt nummer åt tema rensande och minimalism. Efter att ha uppmärksammat att så gott som alla forum på temat befolkas av kvinnor ställer sig chefredaktören den ledande frågan om rensandet inte riskerar att bli en kvinnofälla? I sin research hittade hon nämligen få eller inga män som ägnade sig åt att rensa hemmet eller reflektera över sin konsumtion. Jag är benägen att hålla med. Visst är det märkligt att de flesta någon gång i livet går från singel till duo – vanligen tillsammans med någon av det motsatta könet – men bara en av dem tar ansvar för de gemensamma prylarna?

Lika märkligt är det med bilden av vem som köper vad i hushållet. Bara tänk på ordet shopaholic. Själva sinnebilden av en shopaholic är en kvinna som vidlyftigt slösar pengar på prydnadskuddar, doftljus och blommor. Krimskrams. Inte heller sällan slösas det med andras (makens) pengar. En shopaholic är också oförmögen att förstå de mest grundläggande ekonomiska termer som budget eller amortering.
Hur roande det än kan vara med fördomar tycker jag det är tråkigt om de förblir just det. Är det verkligen rimligt att kvinnors köpbeteende får klä skott för överflödet av prylar som utmärker vår samtid? Naturligtvis inte.
Om man får lita på Kronofogdens statistik var 280 000 män skuldsatta 2016, att jämföra med 144 000 kvinnor. Siffrorna verkar vara tämligen konstanta tillbaka till 2010. Fram till 2014 mätte Kronofogden antalet betalningsförelägganden som var ett resultat av förfallna sms-lån, och även där var männen i majoritet. Ironiskt kan det tyckas att de flesta intiativ som handlar om att ”ta kontroll över sin privatekonomi” främst riktar sig mot kvinnor.
För kvinnor förstår sig inte på aktier, sparande, huslån eller investeringar. De vill bara shoppa kläder och doftljus och kuddfodral. Det är fördomar som är lika falska som det är sant att män generellt är mer ekonomiskt sinnade. Det är ju dubbelt så troligt att en man hamnar hos kronofogden som en kvinna.
Ändå så så initieras det ekonomigrupper för kvinnor till höger och vänster. Och de flankeras av Instagramkonton i överflöd. De startas av och för kvinnor som har tröttnat på
prylkaos och kortsiktiga materialistiska belöningar. Det är återigen kvinnorna som tar ansvar för något som vi kan beskylla hela västvärlden för: Nämligen att konsumera över sina tillgångar. Nej män kanske inte handlar särskilt många doftljus. Men de shoppar båtar, eldrivna verktyg, elektronik – och hobbyprylar. Och de rensar inte särskilt ofta heller. Jag har handlat mycket på Tradera i mina dagar, allt från barnkläder till inredning och endast två gånger har namnet indikerat att säljaren varit något annat än en kvinna.
Jag säger inte att dessa initiativ för kvinnor inte ska få finnas. Tvärtom, jag åtnjuter själv förmånen att få vara en del av flera nätverk. Jag bara undrar var alla nätverk för män håller hus? Det är ju faktiskt de som verkar behöva det mest.
Jag vill inte att konsumtion ska bli ännu en kvinnofråga, för det har vi nämligen inte råd med. Jordens resurser och hur vi konsumerar dem är frågor som berör oss alla.
Kram Sophia

Det är inte viljan att ha det ombonat som det är fel på

Jag står med ena handen i en burk med linoljefärg medan jag skriver detta. Just nu fixar och donar vi för fullt i huset för att det ska bli beboeligt. Vilket det förstås egentligen är, men bara inte så som vi vill ha det.

Mina tankar har osökt fört mig till det här med renovering. Det har ju blivit ett minst lika stort livsstilsprojekt som klädstil för många. Drygt en miljon svenskar köpte rot-tjänster under 2016. Den totala kostnaden för staten landade på 11.2 miljarder (källa: Skatteverket). Jag själv är en av de som utnyttjat rotavdraget för renoveringen av vår förra lägenhet. Men jag kan inte låta bli att undra över varför det skrivs så lite om de konsekvenserna av vårt hysteriska renoverande? Vi renoverar bort kulturvärden och byggnadshistoria till förmån för kortsiktiga trender. Jag läste en artikel på nätet i tidningen Land som hävdade att mer byggnadshistoria försvinner i dag än under 60-talet, men att det denna gång sker helt utan protester. Det vill säga att vi jämnar gamla byggnader med marken eller blåser ut dem till förmån för ny, modern inredning (vilket också är intressant eftersom undersökningar visar på att äldre byggnader tingar högre försäljningspriser är nybyggna hus).

Jag vill såklart inte skriva någon på näsan, utan bara lyfta fenomenet med renoveringsfeber eftersom det är så högaktuellt för mig. Detta är mitt tredje boende och min tredje renovering. Jag ska villigt erkänna att under min första renovering hade jag inte en susning om att något som byggnadsvård ens existerade som begrepp, eller att moderna renoveringsmetoder ofta är väldigt dåliga för miljön. Jag ville bara ha ett fint kök som alla andra. Intresset växte så smått fram när vi köpte vår förra lägenhet, men inte förrän nu har jag börjat att bejaka det på allvar. Jag är på inga sätt en expert utan ser mig själv som en nyfiken nybörjare som gärna lär mig mer om hur man renoverar på hållbart vis.

För om det är något som jag tycker saknas i debatten så är det frågan om hur vi renoverar med hållbara metoder. Jag tänker också på hållbarhet över tid. För jag anser inte att hemmet är något som bör dikteras av trender. Det är ju helt absurt att vi har förväntningar på oss själva att soffan eller köket är något som ska bytas ut efter rådande trend.

Jag tycker inte att det är något fel på att vilja bo ombonat. Vi har alltid velat smycka ut både oss själva och vårt hem. Om människan inte hade en förkärlek för det estetiska hade vi väl aldrig besvärat oss med grottmålningar. Men jag tycker att det är osunt så som vi konsumerar inredning och nu även inredning av det mer permanenta slaget, så till exempel kök och badrum. Vitvaror behandlas som förbrukningsvaror och diskbänken är något man byter ut efter humör.

Jag ska strax återgå till måleriverkstaden, men jag vill dela med mig över hur jag (numera, jag har ju tidigare gjort prick alla missar en kan göra på området) resonerar kring renovering:

  • Är det motiverat? Är det en fråga om underhåll en standardförbättring eller handlar det bara om att jag ska få det i min smak? Det senare behöver inte vara fel men jag försöker välja metod därefter.
  • Vad är den förväntade livslängden? Renoverar jag enligt en rådande trend eller så som jag faktiskt vill bo?
  • Hur mycket kan jag göra själv? Min erfarenhet är att ju mer man gör själv, desto mer respekterar man hantverket. Om den nya kulören i vardagsrummet är resultatet av mitt eget blod, svett och tårar är jag mindre benägen att ändra även om trenderna förändras.
  • Vilka miljövänliga alternativ finns det? Jag utgår från att alla konventionella metoder är dåliga för miljön och så försöker jag läsa på om alternativ.
  • Hur påverkar den eventuella renoveringen bostadens själ? Nationalromantiken har sin särprägel och funkisen sin. Jag försöker numera att tänka på bostadens karaktär innan jag gör någon oåterkalleligt ingrepp. Om något har hållit i nästan hundra år lär det hålla i minst hundra till.

Hur tänker du kring renovering och inredning?

Kram Sophia

 

Sluta konsumera passivt – fyra tips

 

Många tänker nog att konsumtion är kopplat till en faktisk transaktion av något slag. Pengar mot vara eller tjänst. Begreppet konsumtion har vidgats för mig under köpstoppet. När jag inte shoppar inser jag plötsligt hur mycket tid jag lagt på konsumtion. Och inte bara på inköpen. Utan tid som jag har tillbringat med att läsa bloggar, kolla pinterest, ändlösa instagram-safaris eller slösurfa på webbshoppar.

Att vara konsument inskränker sig inte till själva transaktionen utan du är också ständigt en passiv konsument. För företagen innebär vår ständigt uppkopplade tillvaro en potentiell guldgruva. Du är inte bara en kund utan också varumärkesambassadör, följare eller fan. Detta innebär förstås oändliga möjligheter för företagen att skapa ”moments of inspiration” som i sin tur leder till ett fiktivt köpbehov.

För att radikalt minska min aktiva konsumtion har jag varit tvungen att minska min passiva konsumtion. Med det menar jag att inte längre vill ta del av ”moments of inspiration” som leder till ett fiktivt köpbehov. Jag har gjort ett detoxprogram för att sluta konsumera passivt:

Avprenumera på alla nyhetsbrev. Trodde du att mejlmarknadsföring är en utdöende form av marknadsföring som inte funkar? Tänk om. Det är fortfarande en av de mest effektiva marknadsföringsmetoderna. Varje gång du påminns om varumärket i inkorgen börjar du passivt konsumera och företaget kan skapa ”moments of inspiration” med tillfälliga erbjudanden, förhandsinformation om reor med mera. Om du klickar på länkarna via mejlutskicken kan de också spåra ditt beteende på deras webbshop och på sätt skapa erbjudanden som är ännu svårare för dig att stå emot.

Avfölj i sociala medier. Något som företagen betalade dyra pengar för tio år sedan får de gratis i dag. Nämligen din uppmärksamhet. Många företag är generösa med bra innehåll på sociala medier, men priset du betalar är din tid. Din tid är förstås inte slutmålet utan det är att omvandla ditt intresse till ett köp. Att hålla sig uppdaterad på olika företag via sociala medier är definitivt en form av passiv konsumtion.

Säg upp medlemskapet. Det är lätt att lockas av löftena om bra rabatter och poäng som ska omvandlas till rabatter. Men tänk såhär. Ett företag vill aldrig rabattera en vara som du redan har planerat att köpa – de vill förstås bara att du ska köpa en till. Och det är vad poängen är till för. Att du ska införskaffa ytterligare ett plagg som du inte visste att du ville ha. Dessutom är medlemsskapet startskottet för malströmmen av reklampost till din brevlåda. Och att läsa reklamutskick är passiv konsumtion om något. Många hävdar att det är ekonomiskt att vara en lojal kund, jag hävdar att det bara finns en som vinner på din lojalitet. Och det är inte du.

Var en kräsen läsare. Jag älskar att läsa bloggar, och föredrar dem ofta framför traditionella tidningar. Jag förstår verkligen varför företag fullkomligt öser pengar över influencers för att de ska marknadsföra produkter. För det funkar!  Vi människor är så oerhört skickliga på att jämföra oss med andra. Det är så lätt att vilseledas till att tro att alla andra verkligen lever så som de visar upp i sin blogg eller instakonto. Ett ombonat hem, en välsorterad garderob, välartade barn och en älskvärd partner. Det är inte bara din utan även de flesta annonsörers dröm. Många bloggares vardag erbjuder den perfekta inramningen för annonser och samarbeten. Som i sin tur skapar ett oändligt antal ”moments of inspiration”. Minns att många bloggar i dag är välregisserade draman med kostymer, kulisser och skådespelare. Ingen vettig människa har hemmet fullt av instagramvänliga stilleben, bara psykopater och döva har barn som aldrig skriker och relationer kan inte existera utan konflikter. Jag har såklart inte slutat att följa alla bloggar, jag har bara blivit väldigt kräsen. Jag mäktar inte med bloggarna som bara handlar om veckans köp och långfrukostar. De tär mer än det när.

Rannsaka dig själv. Hur mycket tid tillbringar du som passiv konsument? För min del var det skrämmande mycket. Att minska min passiva konsumtion har varit en förutsättning för att jag ska klara mitt köpstopp. Jag märker ju inte längre när jag går miste om något. Det har också frigjort timmar varje vecka, som jag kan ägna åt annat. Till exempel bloggen!

Har du några fler tips att bjussa på? Skriv dem gärna i kommentarsfältet.

Kram Sophia

Mer på ämnet:

Så får du bukt med din överfulla garderob

Älska kläder men hata mode

 

 

Sju månader

 

Nu har det gått sju månader av mitt och Sophias shoppingstopp. Inte en ända gång har jag fallit för fresteelsen att shoppa  något.

Hur känns det då?

Det känns bra. Jag tänker givetvis fortfarande på kläder, mode och stil. Jag tycker ju det är kul. Men, jag har börjat omvärdera min stil och hur jag vill konsumera i framtiden. Framförallt är det tydligt vilka plagg jag använder och vilka som samlar damm i garderoben. Jag och Sophia peppar varandra och bloggen är också en utmärkt kanal att påminnas om vad syftet med vårt shoppingstop är. Jag blir mer och mer irriterad ju fler felköp jag upptäcker. Inser att jag har många plagg som inte riktigt har en bra passform och som jag därmed inte känner mig fin i vilket resulterar i att de inte används.

Samtidigt uppskattar jag mer de plagg jag faktiskt använder och har bestämt mig för att framtida klädinvesteringar ska vara betydligt färre plagg, bättre kvalitet och SNYGGA. Tänker unna mig förre plan som jag VERKLIGEN vill ha.

Det är tydligt min shopping är väldigt känslorelaterad. Jag har haft flera situation som jag normalt skulle fira eller trösta mig själv med shopping för dämpa eller förstärka mina känslor. Istället har jag tvingats hantera de situationerna på annat vis. Vilket är nyttigt. Istället för att ”fly” undan problemet och köpa något, tvingas jag jag reflektera och bearbeta händelserna istället. Ibland går jag till gymet, ibland gråter jag, och ibland ringer jag en vän. Jag tar itu med känslorna stället för att blanda in konsumtion i bilden.

Hur reagerar omgivningen på mitt shoppingstop?

Jag har nog inte fått en negativ kommentar. Alla är väldigt positiva och tycker det är en bra grej. De allra flesta blir också inspirerade att på något sätt tänka till kring sin konsumtion. Det är ju det vi vill inspirera till. Vare sig det gäller kläder, skor, väskor, inredningsprylar eller dyl.

Sen tycker jag att alla borde ta ett längre uppehåll om man har någon form av konsumtionslast. Mer för att testa hur livet blir om man plockar bort något.

Kram

/Martina

Låt dig ”inspireras” – om du har en miljon

När jag berättar om mitt köpstopp för människor brukar den spontana reaktionen vara ”wow, SÅ bra, men så jobbigt det låter”. Det är oklart om det är uppriktigt menat eller väl spelat intresse, men det är ändå en intressant reaktion. Svårt? Jobbigt? Det enda jag gör är ju att inte göra något. Att inte konsumera kläder är ju en icke-handling. Men jag förstår att det kan tyckas svårt för många. Det är ju förväntat att den mesta av vår vardagliga strävan ska resultera i någon slags konsumtion.

Jag bläddrade nyligen i Sveriges största modemagasin i jakt på inspiration. För inspiration är vad som utlovas på förstasidan. När jag hade bläddrat färdigt var jag allt utom inspirerad. Förbluffad och en känsla av att bli snuvad ja, men knappast inspirerad. Många mediekonsumenter i dag suckar över att reklamen har tagit över. I detta fall var knappast reklamen problemet, utan snarare innehållet. Eller bristen på innehåll.

Vem behöver bli inspirerad för en miljon?

Magasinet bestod till största delen av förslag på plagg eller skönhetsprodukter att köpa. Jag räknade dem till och med. Tidningen innehåller 162 sidor (reklam medräknat och den är inte blygsam sett till antal sidor) och på de sidorna rymdes totalt 325 köptips. Allt från badtofflor från Chanel för 5700 kronor till ögonsbrynsgelé för 275 kronor. Den sammanlagda summan för allt som redaktionen tipsar om landar på hisnande 1 071 469 kronor. Om vi förbiser den uppenbart modesta redaktionella ansatsen i att göra ett glossy magasin som i allt väsentligt är en prålig katalog – vem behöver bli inspirerad att shoppa för en miljon kronor? De måste tro att den genomsnittliga läsaren har en enorm köpkraft och fantastiskt lite fantasi. Frågan är vad de önskar ingjuta för inspiration hos dem som inte har en miljon att lägga på shopping?

Hade jag läst magasinet för ett år sedan hade jag nog inte reagerat. För faktum är att det inte betraktas som märkligt att vilja shoppa så mycket som plånboken tillåter. Och om en tom börs är hämskon kan en alltid berätta för andra vad de bör köpa, eller förlåt, ”inspirera”. Men mode handlar ju om så mycket mer än bara shopping. Det kan vara konst, hantverk, aktivism eller en livsstil.

Att vilja tipsa om favoritprodukter eller plagg är i sig inget fel. Det är ju egentligen en fin gest, att dela med sig av sina pärlor. Men att kalla sig Sveriges största modemagasin och inte vara något annat än en väldesignad katalog – det är väl inte alls särskilt inspirerande?

//Sophia

Ofrivillig gråsamhet

silverkjol &other storiesKanske har du själv drabbats. Kanske har du någon närstående eller en bekant som har smittats. Det är högst troligt eftersom vi har att göra med en riksåkomma. Jag pratar naturligtvis om gråsamheten som håller det svenska modet i ett järngrepp.

I mitt fall är gråsamheten högst ofrivillig men det finns naturligtvis dem som självvalt exponerar sig för åkomman. Eller, är det verkligen så?

Tänk på det svenska modeundret. Om det svenska modeundret kunde sammanfattas i en enda sinnebild, vad är den då? Jo det är förunderliga fenomenet att en hel befolkning frivilligt klär sig i likadana kläder och samtidigt koketterar med förmågan att stå emot grupptryck. Det är som Kent sjunger i Svart snö ”alla här vill leda men vi följer ändå blint”. Inte ens Nordkorea kan stoltsera med ett så stort folkligt stöd för Statsuniformen. Alla vuxna som vägrar ordet ”hen” av rädsla för att det gör barn till grå, könlösa varelser. Jag kan avslöja att att det knappast är RFSU som är orsaken till att Stockholms innerstad till majoriteten består av trumpna miner i grå unisexkostymer. Nej, anledningen stavas Acne. Eller Whyred. Och efter dem följer en lång svans av kedjor som Weekday och Monki.

Är inte det ett under så säg?

Sett ett samhällsperspektiv är gråsamheten ett fascinerande fenomen, och jag uppmanar samtliga av Sveriges samhällsvetare att inleda omfattande forskning utifrån frågan ”Varför klär sig alla svenskar i grått?”

Jag är uppriktigt nyfiken. Svenskar som håller värden så som individens frihet och unika uttryck så högt, hur kommer det sig att vi också är så bekväma med den mest extrema sortens flockbeteende?

Jag förstår att de grå kläderna för många har blivit ett sätt att markera grupptillhörighet. ”Jag bär grått, alltså finns jag på modehimlen om än bara som askan efter en modestjärna”. Jag förstår också hur den estetiska cykeln växelverkar; ett grått utbud föder en grå efterfrågan som i sin tur ökar utbudet som i sin tur göder efterfrågan. Det är ju så trender skapas men också slutligen möter sitt öde. Tillslut minskar efterfrågan medan utbudet ökar och precis i det ögonblicket övergår trenden till passé. Men vår brinnande kärlek för grå plagg verkar aldrig att falna.

Medan jag skriver detta förstår jag att jag själv önskar att jag vore mer modemodig. Den sorgliga sanningen är förstås att jag också lider av kronisk, ofrivillig gråsamhet. För hur jag än anstränger mig återkommer jag till de grå plaggen, om och om igen. Eller är det plaggen som återkommer till mig?

Det som är himla fint med ett köpstopp är jag att tvingas att använda de plagg som jag äger. Och vill jag inte bära samma plagg dag ut och dag in blir det till att experimentera. Med små myrsteg tassar jag in på obruten mode-mark. Vågar kombinera en färgstark blus med en mönstrad kjol eller två olika sorters mönster i samma outfit. Är det kanske också svaret för fler svenskar? Är receptet mot ofrivillig gråsamhet avhållsamhet?

Hur funkar du med stil? Är du också fast i ofrivillig gråsamhet eller någon annan klädmässig snuttefilt?

Kram Sophia

Så får du bukt med din överfulla garderob – tips som faktiskt funkar

Bildkälla

Elle har skrivit om ett för oss kärt ämne – nämligen den överfulla och oorganiserade garderoben. Enligt artikeln är vi nordbor riktigt usla på att utnyttja vår garderob. Hela åtta av tio känner ofta att de inte har något att ha på sig och mer än var tredje person har svårt att stänga garderoben på grund av alla plagg. Ungefär samma siffror som när Myrorna gjorde en motsvarande undersökning för några år sedan.

All ära åt Elle som tagit sig an ämnet. De har låtit förvaringsexperten (från en stor garderobsförsäljare) att expertkommentera artikeln med sina bästa förvaringstips. Eftersom jag själv har vandrat den smärtsamma vägen från en oorganiserad ormgrop av plagg till en ordning som närmast har preussiska anslag, vill jag dock göra några smärre justeringar av tipsen. Nu säljer jag ju inte garderober utan förespråkar snarare att de flesta kan arbeta med den garderob som är dem givna.

Expertens tips:

Sätt igång och rensa! Om du inte använt ett plagg under det senaste året – då är det dags att säga hejdå. Skänk eller sälj det du rensat ut.

Min kommentar:

Hmm, senaste året? Jag tycker inte att det finns någon definitiv gräns för när du måste rensa ut ett plagg. Du kanske av flera anledningar inte burit ett favoritplagg på över ett år, men det är inte säkert att ni behöver skiljas åt för det. Frågan är: ser du någon framtid ihop med plagget? Går du på fester som kräver balklänning? Trivs du i utsvängda jeans? Låt alla plagg som inte skänker dig glädje att gå vidare till nya ägare och var tacksam för tiden ni fick ihop.

Expertens tips:

2. Sätt upp delmål. Ta en låda, hylla eller viss typ av kläder i taget.

Min kommentar: Dela för guds skulle inte upp det! Att rensa är jobbigt, tråkigt och smärtsamt. Gör det direkt. Omedelbums. Sedan är du färdig och kan skörda frukterna av ditt slit.

3. Uppmuntra dina vänner att rensa ut sina garderober samtidigt. Sedan kan ni ha en klädbytarkväll istället för att köpa nytt.

Min kommentar: Bra grej. Rekommenderas!

4. Organisera garderoben utifrån säsong. När sommarkläderna åker fram plockar du bort vinterkläderna och tvärtom. Förvara inaktuella kläder i vakuumförpackningar eller varför inte i resväskor som inte används för tillfället.

Min kommentar: Om du inte har suuuuperbegränsat med garderobsutrymme är detta inget jag rekommenderar. Risken är bara att du klamrar dig fast vid plagg som du borde släppa taget om och i stället låter dem ligga oanvända på andra gömställen. Sommarkläder kan med fördel användas vintertid om du bär dem lager på lager. Och vinter har vi ju cirka tio månader om året. Så gör dig inte besväret.

5. Försök att hänga så mycket kläder som möjligt. Det spar plats och ger dig bättre överblick.

Min kommentar: Så urbota dumt råd! Det spar knappast plats att hänga plagg. Tvärtom. Hängande plagg tar upp flera gånger så mycket yta som vikta plagg. Vilket förstås är praktiskt om du råkar saluföra just garderober, men knappast annars. Vik kläderna enligt Konmari-metoden så att de kan stå på högkant. Spar massor av plats och ger god överblick.

6. Utnyttja dolda förvaringsytor om du har ont om plats hemma, exempelvis baksidan på garderobsdörren. Det finns specialanpassade korgar som lätt kan hängas på dörren.

Min kommentar: Faktiskt aldrig stött på en sådan lösning så jag kan inte säga något om det. Låter lite konstigt dock. Mitt bästa tips är annars att använda avdelare i lådorna. Lådor i lådorna. Det kan vara allt från gamla glasslådor, iphone-kartonger, skokartonger mm. Med avdelade lådor kan du segmentera dina plagg bättre och snabbt få en helikoptervy, även med sömngrusiga ögon.

7. Skapa nya rutiner som underlättar för framtiden. Ett tips är att hänga alla galgar åt fel håll. När du använt ett plagg och hänger tillbaka det så vänder du galgen åt rätt håll. På så sätt ser du vilka kläder som aldrig används och att det är dags att skänka eller sälja dessa.

Min kommentar: Ett bra tips. Du kan också experimentera med kapselgarderober, det vill säga att bära ett förutbestämt antal plagg under tre månader, för att få en uppfattning om vad du egentligen klarar dig med. Gör det också till rutin att vika och lägga in kläderna på sin dedikerade plats i garderoben så slipper du att de lägger sig i en ormgrop.

Bilden på den ”välorganiserade garderoben” då?

Bilden som jag lånade från artikeln tycker jag inte alls illustrerar en välorganiserad garderob. Tvärtom disponerar garderoben det tillgängliga utrymmet väldigt dåligt. Det ser opraktiskt ut med massa lådor med lock som döljer plagg och dessutom är det alldeles för rymligt mellan hängare och lådor. Så onödigt med allt det tomrummet!