Paradisets skuggsida

Jag vet inte hur länge vi har sett fram emot resan hit. Alla vi känner som varit i Tulum lovordar det som en liten bit av paradiset. Jag kan verkligen inte säga att de har fel, för det här skulle mycket väl kunna vara en av jordens vackraste platser. Under en helg här kan man dyka i ett av världens vackraste korallrev, simma med havssköldpaddor, bada i undervattensgrottor, besöka ett av världens sju underverk, äta fantastisk mat lagad på lokala råvaror, få massage på stranden… Allt medan man bor eko. Nämnde jag att det är barnvänligt också?

Så vad är problemet? Tja… Jag antar att det är jag? Och alla som jag som vallfärdas hit och sväljer konceptet eko-chic semester med hull och hår. Min man återberättade ett samtal han hade haft med en taxichafför. Måste väl vara bra affärer här? Förvisso, svarade han. Men han har ju inte råd att bo i Tulum, för det har ju nästan ingen mexikan. Sedan berättade han en hårresande berättelse om hur hotellägarna med hjälp av polisen vräker lokalinvånare som inte vill sälja sin mark till hotellen. Jag vet inte om ni någon gång har sett en mexikansk polisman, men de är skräckinjagande bara på avstånd. De är klädda i kravallutrustning från topp till tå och bär blankpolerade automatvapen som gnistrar i solen. De står i rondellen eller utanför motsvarigheten till ICA Maxi. Polisbilen ser ut som ett militärfordon och på flaket tronar en enorm kulspruta. Jag tror inte att jag hade varit så kaxig om de knackade på mitt i natten och bad att jag lämnade bort nycklarna till mitt hem.

Läser man lite äldre (sisådär några år gamla) reseguider till Tulum tecknas en bild av en sömnig och pittoresk semesterort. En dold karibisk pärla. Här är det svårt att få tag på taxi och bäst är det att ta sig fram med cykel, kan man läsa. Jag vet inte hur det var för några år sedan men jag hade för mitt liv inte velat cykla med min tvååring på den enda gatan som finns vid strandremsan. Nu trängs man med enorma amerikanska suvar, stora bussar och taxibilar som åker fram och tillbaka som i ett lämmeltåg.

Men den vackra, orörda naturen då? Jag har varit för godtrogen för att inte ta reda på vad eko chict betyder. Men det antyder ju att det är något hållbart. Jag vet inte hur hållbart det är att bygga kilometer efter kilometer med hotellkomplex som ska serva de ”medvetna” västerlänningarna som gärna sopsorterar (vi har till exempel sopsorteringsstation vid vår lägenhet men ironiskt nog inga kärl i lägenheten för att sortera i). Men tydligen dumpar hela byn hushållsavfallen i djungeln. Inte nog med avfallet åker ner i  undervattensgrottorna som är lite av regionens stolthet, vattnet är också fullt med kokainrester. Och allt detta åker slutligen ut till havet och tar effektivt död på korallreven som lockar dykturister från hela världen. Tydligen är det allt bistrare tider för havssköldpaddorna också då hotellen cirklar allt närmare stränderna dit de återvänder för att lägga sina ägg.

Taxichauffören berättade för min man om hur utbredd korruptionen är här. Men i vår Lonely Planet stod det ju att korruptionen var extremt låg jämfört med andra delar av Mexiko där drogkartellerna härjar mer eller mindre fritt? Jag var tvungen att googla och nyhetsartiklarna i sökresultatet krackelerar bilden av den kvasispirituella paradisbyn med sina livspeppiga yogacitat på vägskyltarna. Det är berättelser om hur lokala politiker säljer ut eftertraktad mark för vrakpriser till släktingar och vänner. Några som gjort sina namn kända genom att ta ton emot exploateringen har hittats mördade och deras fall är inte uppklarade.

Jag berättade ju om hur vi första veckan låg sänkta i sviterna av en magparasit. Det var en gastkramande upplevelse som jag inte önskar ens min värsta fiende. Men för de lokala Tulum-invånarna som bor söder om hotellkomplexen är magsjukdomar vardag. Deras kloaksystem är inte dimensionerade för anstormningen av turister och lokalborna drabbas regelbundet av magsjukdomar till följd av förorenat vatten.

Och allt detta är på grund av en våldsam turistboom som skett under de senaste fem åren. Det går alltså inte att skylla på gamla synder, utan allt detta är på grund av att jag – och folk som jag – vallfärdar hit för att få oss en dos av paradiset innan det försvinner här med.

Vår hyresvärd – en av allt att döma mycket trevlig och proper kvinna från Kanada – har satt upp en lapp på ytterdörren med tips på miljösnälla alternativ till plastpåsar, plastflaskor med mera. I all vänlighet.  På lappen står också:

With knowledge comes caring

With caring comes change

Pass this message along – there is no time to waste. 

Måhända att jag var naiv som på riktigt trodde att det gick att kombinera lyxturism och hållbarhet. Men nu vet jag bättre. Under två veckors tid har jag fotat och filat på en maffig (och barnvänlig) reseguide till Tulum. Jag har absolut ingen lust att publicera den längre. Jag kan inte med gott samvete rekommendera någon att åka hit under förespeglingen att detta är hållbar turism.

Jag har verkligen inte gett upp hoppet om att resa hållbart. För mig är det helt otänkbart att leva ett helt liv utan att ta del av vad resten av världen har att erbjuda. Men det får bli på något annat sätt framöver. Och nästa gång någon marknadsför sig med begreppet eko chict kommer jag att läsa på ordentligt innan.

Källa bland annat här.

 

Avundsjukans fulaste tryne är mitt

Vi har precis tagit oss ned till Tulum i Mexiko. En hipp ”eco chic” (begrepp som används för att ta hutlöst betalt för hotellrum utan AC) resort två timmar söder om Cancún. Besvikelsen över att ha bokat ett rum utan AC och knappt rinnande vatten har inte riktigt lagt sig när vi  går ut. På Instagram ser hela Tulum ut som en eco chic paradisfond, och hittills lever det upp till sitt namn.  På måfå vandrar vi in på  en lyxig strandklubb i tron om.. uppriktigt vet jag faktiskt inte vad jag trodde… att vi skulle hitta hem?

På strandklubben är det dagsparty, eller tidig kvällsfest, vad vet jag. Det är så chict det bara kan bli. En fräck dj som spelar techno och unga brunbrända människor som sittdansar och ser ut att ha våldsamt kul. Men inte sådär vulgärt kul som de har på till exempel stranden i South Beach utan mer värdigt.

Men här kan vi inte vara, vi har ju vårt barn med oss?!

Trevande sätter vi oss femtio meter utanför klubben, för säkerhets skull med vinden i rätt riktning från den marijuanaberikade luften på klubben. En annan, mer vågad spansk barnfamilj står närmre. Mamman svajar topless till musiken och pappan spexar i sarong.

Vi tar fram hinkarna och spaden till vår dotter och hon är inte sen att ta för sig av den vita och släta sanden. Medan hon gräver stirrar vi stint mot de klubbande gästerna.

Om avundsjukan hade haft ett ansikte hade jag varit dess fulaste tryne just då. Om jag vore en sådan där humörkristall som var trendig på 90-talet hade jag varit svart som natten. Tankarna vindlade iväg. Varför sitter vi här och bygger sandslott när vi kan dagspartaja med hipsters från New York? Vilka nollor vi är. Ska vi inte bara skita i hela grejen? Under några minuter fantiserade jag om att vi skulle åka hem. Ge finger åt alla unga, brunbrända människor med livet framför sig. Livet tar dem ändå tillslut, tänkte jag en smula skadeglatt.

Min självömkanssafari blev dock tvärt avbruten av ett gurglande läte. Mitt barn kaskadkräktes över hela sin sandby. Som om det kunde bli sorgligare. Men faktum är att det var det bästa som hänt mig i dag.

Jag skriver inte detta för att raljera över småbarnslivet, eller försöka göra någon komisk poäng av att alla föräldrar är töntar. Jag skriver detta för att påminna mig själv om hur bra jag har det.

Det vidrigaste med avundsjuka är att den inte tar någon som helst hänsyn till vad man redan har. För stunden berövar den en på allt. Där och då kunde jag inte uppskatta att jag satt på en paradisstrand med de två viktigaste personerna på jorden. Jag begärde ännu mer av livet för annars kan det kvitta.

Jag skriver det här för att påminna mig om vad jag har. Och för att påminna mig om att avundsjukan inte är farligare än man låter den bli. Ibland krävs det en magsjuk tvååring för man ska slungas tillbaka till verkligheten igen.

Kram Sophia

Påverka vilka som påverkar dig

Jag har följt debatten om influencers ansvar med stort intresse. Många verkar tycka att bloggare är att skylla för det mesta dåligt i dag. De borde veta bättre än att skriva om bantning, träning eller posta sexualiserade bilder på sig själva. Förstår de inte vilken inverkan de har på unga kvinnor? Hur kan de med att hälsohetsa när så många lider av ätstörningar? Hur kan de med att skriva om dyra väskor när vissa av deras läsare lever på en undersköterskelön?

De flesta influencers själva hävdar å andra sidan sin rätt att skriva om precis vad som helst. Deras följare får själva ta ansvar för sitt eget mående. De betackar sig den påtvingade titeln av Jourhavande Kvinnlig Förebild.

Jag tycker att det hela är en snårig fråga. Visst håller jag med om att det är orimligt att enskilda människor förväntas ta ansvar för hur andra människor mår. Å andra sidan är det ju vad de säljer? De har ju till och med titulerat sig själva påverkare. Att påverka andra är ju vad som betalar deras lön?

Något som jag tycker ändå skiljer sig från vår tids influencers till skillnad från de som påverkade förr är att vi som följer dem faktiskt kan välja bort. Vi kan faktiskt välja om vi vill bli påverkade i en eller en annan riktning. Det är ju unikt ur ett rent historiskt perspektiv. Och det tycker jag gör all skillnad i världen.

Det var inte så att vi kunde välja om vi ville bli kristnade när det begav sig för det var det någon annan som bestämde. För två decennier sedan kunde vi inte ens välja tv-kanal – för det gjorde SVT åt oss. Vi kunde inte välja skola eller välja vem som skulle ge oss vård. Vi kunde ju knappt välja parti, socialdemokraterna var ju politiska hegemoner under flera decennier. Fram till 60-talet kunde de flesta kvinnor inte välja om de ville arbeta eller stanna hemma. Fram till någon generation innan valde många inte ens vem de skulle leva sitt liv med. De kunde inte välja att skilja sig eller välja en partner av samma kön. Poängen är att vi aldrig levt i en friare tid och aldrig haft tillgång till en så rik flora av åsikter.

Jag säger inte att influencers inte ska avkrävas ansvar för vad de gör i sin yrkesutövning. Jag tycker definitivt att vi kan ställa krav på att de ska välja annonsörer med omsorg, för vi läsare är ju bloggarens valuta. Det går absolut för sig att fråga resebloggare om hur hen resonerar kring alla utsläpp som kommer av att personen far jorden runt enkom för att hitta innehåll till sin kanal. Men det är skillnad på att ifrågasätta någons kommersiella samarbete och någons person. Visst kan det svida till när en person vars åsikter man brukar hålla högt tycker annorlunda. Alltför ofta läser jag rader som ”jag som alltid haft så höga tankar om dig” eller ”nu tappade du min beundran” från kränkta läsare i de större bloggarnas kommentarsfält. Som att de är skyldiga att tycka och bete sig prick enligt läsarens förväntningar, för annars är de dåliga förebilder. Men att lägga energi på att knuffa ned en person från en piedestal de aldrig bett att få stå på tycker jag är sorgligt.

Att ständigt föregå med gott exempel är också ett ok som bara åläggs andra kvinnor. Ingen tycker att Zlatan sviker sina sämre bemedlade fans när han köper ytterligare ett lyxhus. Ingen blir kränkt av en jojobantande Leif GW Persson. Ingen ifrågasätter manliga företagsledare som tar flyget i tid och otid. Jag har massor av gayvänner som tar utmanande selfies utan någon anklagar dem att dåliga förebilder för andra män. Varför tillskriva enskilda kvinnor så mycket makt över andra kvinnors liv?

Influencers åtnjuter mycket makt i egenskap av sitt yrke, på gott och ont. Men vi som följare åtnjuter desto mer. Vi har makten att bestämma vem vi ska lyssna på. Tycker du inte om bantningstips och dieter? Läs inte dem. Det gör inte jag. Välj bort bloggarna som du tycker hetsar kring konsumtion. Det har jag gjort! Jag läser inget som jag inte tycker ger mig något mervärde. Glöm inte bort att du kan påverka vilka som påverkar dig. Det är inte 1952 längre. Välj och välj bort.

P.s detta är hur jag tycker att vuxna människor ska förhålla sig till bloggare och influencers. När det kommer till innehållsmarknadsföring och barn ställer jag betydligt högre krav på de som kapitaliserar på barnens uppmärksamhet. Minderåriga saknar förmåga att förhålla sig kritiskt till information på samma sätt som man kan förvänta sig av vuxna. Om man tjänar pengar på barns intressen får man också tåla att bli granskad i egenskap av förebild.

 

Dra sin lans av de rätta skälen

Att jag svingat mot konsumtion i allmänhet och överkonsumtion i synnerhet är väl ingen hemlighet. Hela min blogg har ju namngetts av den enkla anledning att jag är urbota trött på att shopping ses som svar på allt för många av samtidens frågor. Och för att jag har ledsnat på de många modetidningar och -bloggar som bara handlar om att köpa nytt. Och för att jag tycker att alltför mycket av vår dyrbara tid här på jorden ödslas på att oroa oss över hur vi ser ut och vad andra ska tycka. Om jag tycker att mode och kläder är ytlig förströelse? Absolut! Tramsigt nonsensintresse? Verkligen inte! Jag själv tar ju min klädhobby på största allvar.

Många som jag diskuterar kläder och hållbarhet med uttrycker sig urskuldande om sitt eget klädintresse. Ibland anar jag till och med ett självförakt. Som att ett modeintresse är något som man har mot bättre vetande. Jag tycker också att det är fel att vi shoppar alldeles för mycket och alldeles för billigt. Jag är den första att skriva under på att en förändring behöver ske. Men inte för att det är ett fånigt intresse, utan för att jag vill att kläderna som vi bär ska komma fler till glädje.

Egentligen är det väl inte så märkligt att vi tänker så. Tänk efter. Nästan alla kvinnokodade intressen har haft låg status genom historien. Hispiga kvinnor förr skulle stilla sina neuroser med handarbete. Att livnära sig som konstnär var något som var bara var män förunnat. Matlagning, som förr sköttes av kvinnor, blev inte omhuldat i populärkulturen förrän männen ställde sig köket. Då blev det helt plötsligt en fråga om vetenskap och kemi. Inredning har setts som en tramssyssla som i huvudsak existerar för att overksamma hemmafruar ska ha något att göra. Gruppjympa och aerobics är löjeväckande aktiviteter men Ironmanlopp och tynglyftning är fullt rimliga.

Manligt kodade intressen får gärna vara helt meningslösa men betraktas ändå med en slags vördnad. En man med en hobby är passionerad och möjligen nördig, vilket ändå i sammanhanget är en beundransvärd egenskap. Mäns och deras hobbies problematiseras aldrig i omsvepande termer. Får Märklintågsmännen höra att de bara försöker fylla ett inre tomrum med sin hobby? Mår män som målar warhammergubbar kanske dåligt inombords? Aldrig nagelfars väl triathletens shoppingvanor trots att han kan bränna tiotusentals kronor på en kolfiberram med två hjul och flera tusenlappar på en figurkramande dräkt i neopren.

Mode och kläder är självklart ibland en ren ytlighet och förströelse. Men de flesta människor behöver väl ytligheter som kontrasterar livets mindre glammiga inslag? Och att ett mode-och klädintresse alltid måste manifesteras i köpfester eller konsumtionshets håller jag inte med om. Under hela  året med bloggen har jag inspirerats av människor (främst kvinnor) som kreerar, tillverkar, lagar, designar och utövar normkritik med kläder och mode. Precis lika givande för mig  som vilken annan hobby som helst är för någon annan. Nördigt och passionerat.

Så jag drar min lans för en hållbar konsumtion men jag drar också min lans för att modeintresset ska få vara jämbördigt de hobbys som råkar tilltala fler män.

För mycket av allt, för lite av mycket

För korta ben för långa byxor. För smala vader för korta byxor. För breda höfter för tajt kjol. För breda höfter för kjol med vidd. Vidd i kjolen fungerar inte med för raka höfter. Kurviga höfter är inte tillräckligt raka för kjol utan vidd. För stora lår, för långa tår. För breda axlar för dubbelknäppt, för smala axlar för axelvaddar. För mycket rumpa för tajta byxor, för tajt rumpa för stora byxor. För mycket bröst för urringat, för ringa bröst för att ha nåt att visa opp. För lång för korta byxor, för kort för långa. För gammal för kortkort, för ung för vadlångt. För tjock, för smal. För bred, för tunn. För fel. För mycket av allt eller för lite av mycket. 

Nog för att det är svårt att som kvinna klä sig för att behaga andra, men är inget mot hur svårt det är att blidka sig själv. Sedan barnsben får vi höra vad vi bör klä upp eller ner, vad som ska trollas bort eller vad man är skyldig att framhäva. Så till den milda grad att många av oss ständigt lystrar till en inre röst som manar och förmanar och kritiserar. Som alltid ser till att vi har något att vara missnöjd över, oavsett om det vår kropp eller vår framtoning.

Jag längtar så till den dag då vi kan klär oss på samma premisser som män. När vi slipper oroa oss över om vi behagar andra och – framförallt – när vi slipper blidka vår inre kritiker. ”Men män har det inte heller lätt, de blir ju också dömda för sina kläder”. Ja, så är det förstås. Men meningarna ovan är sådant jag hör av mina tjejkompisar nästan varje gång vi ses. Min man pratar ibland också om vad han inte kan bära. Han vill till exempel gärna ha Converse men tycker inte att han har fötterna för dem. ”De gör nämligen ont”.

 

 

Innan du handlar på Wish

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg och ställde mig frågan varför ett av världens folk var så besatt av att handla billigt.  Upprinnelsen var en rad artiklar som rapporterade om att Post Nord inte förmådde att ta hand om de hundratusentals leveranser från exempelvis Wish och Alibaba – som fullkomligt flödade in varje dygn. Jag undrade varför ingen nyanserade problemet med vår köplusta och grävde liite djupare att bara gnälla på Postens kapacitet.

I alla fall. Jag fick flera tips av läsare med länkar till artiklar som skrivit om ämnet. Nedan har jag samlat dem så att du kan läsa mer – och förhoppningsvis peppa din omgivning att avstå från köp vid nästa tillfälle.

Helena tipsar om en artikel som heter ”Wish är tokbilligt men någon annan betalar priset” skriven av Kit. (som för övrigt publicerades samma dag som mitt inlägg, hehe). Läs den här. 

Rebecka tipsar om serien ”Kvalitet” på UR play, med den stridbara designer Camilla Thulin. Se den här. I tio program följer kläderna från ursprung till färdiga plagg.

Svt har skrivit om Malin som handlade en tröja på Wish och fick en allergisk reaktion.

Dagens Industri har gjort en så kallad explainervideo om Wish. Se den här.

Uppdatering 22/1-2018: Sajten Breakit skriver också om problemen med att handla från exempelvis Wish här.

Och detta var ungefär allt som jag hittade. Har jag missat? Lämna en rad i kommentarsfältet så länkar jag till artikeln i inlägget.

Nu hoppas jag att detta bara är början på en större mediegranskning.

Kram

Sophia

 

 

 

 

Innan du ger dig ut på mellandagsrean

Innan du planerar för en dag på mellandagsrean tycker jag att du lyssnar på Köplycka eller prylångest i SR play-appen.

Erica Dahlgren modererar skickligt ett samtal om konsumtion, jakten på prylar och status kontra minimalism och framtidens konsumtion. Om jag hade minsta köplust innan var den puts väck  efter att ha lyssnat på samtalet.

Medverkar gör en forskare, en filosof, en minimalist och en loppissamlare. Kul att höra allas röster även om *spoilier alert* alla verkar vara tämligen eniga om att vår konsumtion inte är hållbar. Frågor som avhandlas är bland andra: Varför är vi samlingsbenägna Är minimalism bara en cynisk trend som möjliggör att vi kan köpa ännu mer nytt? Har vi för mycket pengar? Hur konsumerar vi om tio år?

Lyssna till exempel här. 

Stor kram Sophia

 

Varför är ett av världens rikaste folk besatt av att handla billigt?

Posten har återigen råkat i skottgluggen för långa leveranstider och bortslarvade paket. De senaste veckorna har flera stora kvälls-och dagstidningar rapporterat om ”postkaoset” som riskerar att lägga sordin på julstämningen eftersom klapparna riskerar att inte nå fram i tid. PostNord själva skyller på att de drunknar i paketleveranser från Kina.

Jag tänker inte raljera jättemycket om det roliga i att Posten (som arbetar med att dela ut post!) dignar under arbetsbördan (som består i att ta hand om post!) och och gnäller på de som betalar för deras tjänst (obs gratis tips: anställ fler).

På ett annat lite mer intellektuellt plan förstår jag dock att det är svårt att rusta för en sån enorm ökning, så jag släpper det. Jag hade egentligen tänkt skriva en text om vad man bör tänka på på innan man handlar från de kinesiska jättarna Ali express eller Wish. Så jag började i vanlig ordning med att researcha. Men i jakten på de stora svarta rubrikerna om e-handelsfenomenen i öst gick jag bet.

De enda negativa artiklarna handlar om att frakten till Sverige från Kina (som är rekordbillig eller gratis pga en teknikalitet som gör att den subventioneras) troligen kommer att höjas på sikt och att frakten hit inte är miljövänlig. Det är allt. Den samlade journalistiska gärningen verkar annars bestå av  listor med beställningar som ”blivit tokiga” och någon insmickrande långläsning i en stor affärstidning. Inga kritiska artiklar om hur produkterna tillverkas och vem som tillverkar dem. Jämför detta med den grundliga genomgången av HM:s förehavanden.

Så här är min andra uppmaning till alla som arbetar med journalistik. Vem granskar den nya masshandeln? Att svenskar vill handla billigt är inte ett nytt fenomen. Men det som förr var förknippat med lokala lågpriskedjor sker nu globalt och direkt från producent till konsument. I Kina finns en produktionsmotor som arbetar på högvarv och vår aptit på billiga produkter verkar inte dämpas.

Jag skulle vilja läsa artiklar som granskar hela kedjan – från produktionen i Kina till konsumtionen här. Här är lite frågor som jag vill ha svar på:

  • Vem garanterar att produkterna lever upp till europeiska miljöregler och att gränsvärden för ex kemikalier inte överskrids?
  • Vilka risker är förknippade med denna typ av privatimport?
  • Vem bär ansvaret om privatpersoner importerar produkter med miljövådliga ämnen som skadar personer eller miljö i Sverige?
  • Hur vet man som konsument om varan är schysst producerad?
  • Hur mycket mer utsläpp sker i Kina som är direkt förknippad med vår konsumtion av dessa produkter här?
  • Hur fungerar det med återvinningen av alla dessa prylar? I vilket sopberg hamnar de och vilka konsekvenser får det?
  • Jag skulle också vilja veta mer om drivkrafterna till varför ett av världens rikaste folk är besatt av att handla så billigt som möjligt. ”Fyndkulturen” är oerhört intressant i sig.
  • Vart vänder man sig för att reklamera varor köpta på Wish eller Ali express?

Detta är vad jag funderar på. Ingen vore dock gladare än jag om det visade sig att jag hade fel. Tips gärna om du har fler granskande artiklar, så sammanställer jag dem i ett eget inlägg. Annars hoppas jag självklart på att någon nappar på uppmaningen.

Stor kram

Sophia

Två fel gör inte ett rätt

Jag läste precis det här inlägget hos Trendenser och kan inte hålla mig från ett litet inspel, med förhoppning att nyansera debatten. Det handlar om att mörka träslag av ädelsträ spås bli 2018 års stora inredningstrend – trots att det riskerar att få oerhört negativa miljökonsekvenser eftersom långsamtväxande urskog skövlas i fjärran länder för att mätta skandinavernas aptit på senaste inredningstrenden.

Jag personligen älskar mörka träslag och vintagemöbler och min kärlek kommer inte att blekna i första taget. Bordet på bilden är i mörkbetsad furu – ett rätt bra alternativ till ädelträ om du frågar mig.

Hon skriver bland annat: 

Hur kommer det sig att vi nordbor som sopsorterar, försöker äta närodlat och ekologiskt och oroar oss över klimatfrågan inte tycks ha några som helst problem att stoltsera med möbler gjorda av svåråtkomliga mörka ädelträslag när det vankas hemma-hos-reportage eller uttalanden i sk trendspaningar? 

Jag håller helt och hållet med. Och mycket efterlängtat att någon med en så stor plattform ägnar sig åt hederlig folkbildning. Men jag tycker att hon bara sätter fingret på halva problemet. Det största bekymret är ju vår omättliga aptit på trender från första början. Varför ringer ens tidningar och frågar om inredningstrender? Varför anses det vara okej – till och med norm – att anpassa inredningen efter säsong eller mode?

Jag tänker på min svärmor. När hon gifte sig på 60-talet åkte de till NK och köpte soffor och matsalsmöbler för en halv förmögenhet. Och vet du vad? De möblerna har hon kvar nästan femtio år senare. På hennes tid var inredningsinköp av det slaget något man gjorde en enda gång i livet. Måhända att det slunkit med någon möbel av ädelträ men nog är det är värre miljösynd att slänga ut en fullt fungerande möbel för att köpa en ny men förvisso närproducerad? För att ersätta den med ytterligare något nytt när trenden dikterar något annat.

Miljökonsekvenserna för att producera möbler av ädelträ är inte försvarbara – men alternativet kan ju inte vara att alla ska köpa nya trämöbler av andra träslag? Två fel gör inte ett rätt.

Det bästa vore ju förstås om dessa möbler aldrig producerats från första början. Men nu när de redan finns i omlopp tycker jag att vi använder dem tills de inte kan användas mer. Och inte förrän då köper vi nya trämöbler, som tillverkats på hållbart vis och som sedan ärvs från en generation till nästa. Oavsett vad trenden säger 2019 eller 2020 eller alla kommande år. Och nästa gång en tidning ringer och frågar om inredningstrender kan man ju svara att trend och inredning inte går ihop.

Kram Sophia

Vill inte handlarna att någon ska betala fullpris längre?

Jag läste precis hur en modebloggare förnöjsamt skrev att Black friday ersatts av Black week, för numera var det rea hela veckan. Jag förstår att bloggare och konsumenter hyllar den från väst nyligen importerade rean, men jag förstår inte den stora förtjusningen hos handlarna?

Midsommarrea, mid season sale gånger två, mellandags- och julrea. Och nu alltså Black week. Snart finns det bara några strödagar kvar som är inklämda mellan olika reor. Men vem gynnar det egentligen?

Knappast gynnas de mindre handlarna som kämpar om marginalerna i lågpriskriget mot klädjättarna. Knappast kan väl detta gynna sömmerskorna i Bangladesh, som redan i dag är de största förlorarna i en prispressad marknad. Branschorganisationen Svensk handel har gått så långt och kallat Black friday-fenomenet för ”en köpfest för kunderna men en pina för handeln”. Samma organisation fastslår också att Black friday är här för att stanna: handeln ökade med 1,3 miljarder (!) under förra årets rea, och i genomsnitt handlar varje person för 1871 kronor. Det är alltså inga kaffepengar som omsätts under en enda rea-dag.

Jag förstår att alla de där genomsnittliga 1871 kronorna inte består av lyxköp. Det finns säkert ensamstående föräldrar som passar på att unna sig årets enda klädesplagg, och studenter som ger sig själv en rejäl vinterjacka i julklapp. Och många som unnar sig det där inköpet som de suktat efter länge. Men det finns nog minst lika många som bara köper ännu en till av något som de inte behöver.

Många handlare skyller på branschen för bristande marginaler. För många mellanled från producent till konsument sägs det. Jag tror dock att det bara är halva sanningen. Många jättar verkar ju ha råd att rea ut halva sortimentet varannan månad. Då förstår till och med jag att det inte blir mycket över till sömmerskan. Det spelar väl ingen roll hur många mellanled man kapar, hur mycket man tummar på kvaliteten, säkerheten i fabrikerna eller miljöregleringen för att minska kostnader– det blir ju ändå aldrig lönsamt om ingen någonsin betalar vad det egentligen kostar.

Jag tycker egentligen att rean är en himla bra grej. Som barn till ensamstående föräldrar vet jag verkligen vilken skillnad den kan göra. Men det övergår mitt förstånd att handlarna driver på rea-fenomenet till sin spets. En rea ska per definition vara tillfällig – men trenden verkar peka åt att den blir ett permanent tillstånd i handeln. Om inte ens butikerna själva vill att vi ska betala fullpris för kläderna – vem vill det då?

Kram Sophia