Var tar alla de små drömmarna vägen?

Jag är med i en facebookgrupp som handlar om privatekonomi. I dagsläget har den 110 000 medlemmar – bara kvinnor – som utbyter allt från aktietips och diskuterar ekonomirelaterade frågor.  Jag hittade en väldigt underhållande tråd som handlade om vad medlemmarna skulle gjort om de var ekonomiskt oberoende. Tråden har hittills nästan 300 svar. Nyfiken som jag är har jag läst nästan allihop.

Vet du vad de flesta drömmer om? Världens största hus? Stor båt? Resa runt jorden?

Nej. De flesta svarande att de skulle ägna mer tid åt familjen, sin hobby (träna hundar, tillbringa tid i stallet), ägna sig åt välgörenhet och träna. På sin höjd var det någon som svarade att hon skulle unna sig att köpa in hjälp med trädgårdsskötsel. Ganska många ville fortsätta på sina vanliga jobb men arbeta färre timmar.

Jag kunde inte låta bli att notera att svaren står i bjärt kontrast till de drömmer vi vanligtvis möter i sociala medier, bloggar och magasin. Där är det drömmar om ett liv kantat av lyx som får ta plats. De stora drömmarnas arena. Hem sprängfyllda med exklusiva möbler, långväga resor till exotiska destinationer, att få leda ett företag som ”tar över världen”, ägna sig åt välgörenhet går väl an, men inte förrän den egna kassan är säkrad.

Det är förstås kittlande att läsa om stora drömmar och om människor med stora ambitioner. Men jag kan inte undvika att tycka att de små drömmarna trängs undan på bekostnad av de stora. Och att vi, mot bättre vetande, ständigt odlar myten om att lyckan bor i de stora drömmarna. Särkilt problematiskt blir det ju också eftersom att vi i dag vet att de där ouppnåeliga ideallivet har ett enormt pris för miljön. Men var tar de små drömmarna vägen? Jag skulle älska att läsa, precis som jag läste i tråden, om människor som väljer att leva i de där små drömmarna. Vars hopp om revolution är i den egna vardagen och inte på någon annan plats i världen.

En annan intressant grej är att frågan ställdes enbart till kvinnor. Vad får vi för svar om vi frågar bara män? Drömmer de också om mer familjetid och tid för träning? Eller är det hos dem som drömmarna om megabåtar och monsterhus bor?

Vad drömmer du om?

Stor kram Sophia

Mäklarclownen, klimatklubben.se:s nyaste medlem

 

Gårdagens outfit tvingade jag en kollega att fota utanför kontoret. Under ett mycket flyktigt ögonblick kände jag mig som en modebloggare. ”Definitivt en outfit värdig en modesajt”, tyckte jag. Bilderna talade dock för sig själva. ”Jösses, en clownmäklare!” var min spontana tanke när hur min kombo tedde sig utanför mitt huvud. Men man kan ju inte lika gärna vinna modelotteriet varje gång. Byxorna är i alla fall från Hope (begagnade) och skjortan är en gammal från Baum & Pfergarten. Skorna är Acne, även de  begagnade och med många år på nacken.

En kul grej som jag vill lyfta är Instagramkontot och facebook-gruppen klimatklubben.se som drivs av Emma Sundh, Slow fashion-Johanna och Husligheter. Här samlas såväl nya och inbitna klimaträddare under parollen ”tillsammans flyttar vi berg”.  Gruppens syfte är att uppmuntra till och tipsa om klimatsmarta val i vardagen, och bedriva opinion för ett grönare samhälle. Jag hoppas så att de förstår hur uppskattat det är att de – i egenskap av etablerade influencers – tar täten och sprider kunskap och pepp i klimatfrågor. Klimatrörelsen började i gräsrötterna, men detta är ett tecken på att den börjar leta sig mot toppen. Jag hoppas att makthavarna på allvar förstår att det finns ett  brett folkligt stöd för att genomföra ett grönt skifte i samhället. Vi är många som är villiga att offra vissa valmöjligheter i dag för att ge kommande generationer ett större handlingsutrymme. Jag har ju inte satt ett barn till jorden för att jag vill att det ska leva ett torftigt liv.  Snart är den gröna rörelsen inte längre en alternativ strömning utan mainstream. Det är jag i allra högsta grad levande bevis på! In och följ vettja, och känn dig välkommen oavsett om klimat-glasögonen precis landat på nästippen eller suttit där i åratal.

Nu är jag så trött att ögonen går i kors. Ska göra en snabbräd och städa upp hemmet eftersom jag får finbesök i morgon (får förhoppningsvis anledning att återkomma till detta) och sedan blir det bums i säng.

Kram

Sophia

 

 

 

Du är också en av alla andra

Om mindre än en vecka är det val. Än finns det gott om tid att läsa på och bilda sig en uppfattning. Jag för min del har redan bestämt mig. I år kommer jag att rösta på Miljöpartiet av det enkla skälet att jag vill se en grön omställning av vårt samhälle nu. Helst i går, men jag kan ta i morgon också. Men mycket längre än så kan vi inte skjuta på problemen.

Bekymret som jag ser det med miljöpolitik och-(o)engagemang är att de allra flesta underskattar vad de kan göra själva och överskattar vad andra borde göra. ”Det spelar ingen roll vad vi gör här i Sverige” invänder många syrligt. ”Det är någon annanstans utsläppen måste minska!” Det spelar jättestor roll och låt mig berätta varför.

För ungefär fem år sedan var jag i Indien. Vi tillbringade några dagar i Kerala som ligger längst ner på spetsen. Det omnämns som ett paradis för västerlänningar som söker tillflykt från en stressig vardag med yoga och ayurveda. Och visst var det paradisiskt vackert men också djävulskt fult på sina ställen. Stränderna som inte var till för turisterna fungerade som sopstation åt lokalbefolkningen. Drivor av plast låg i vattenbrynet och flaskor låg och guppade i vågorna som sorgliga vrakdelar. Det kom faktiskt några familjer ner till stranden när vi var där – för att slänga soppåsar.

Jag frågade en indier varför man inte bara slutade med att skräpa ner stränderna. Han tittade oförstående –”Alla gör ju det, så då vill ingen sluta?”

Du kanske tror att detta är beteendet bara återfinns på världens mindre bemedlade ställen? Att de som bor där inte har fått tillräckligt med information om plastens påverkan på havsmiljöerna och därför fortsätter av ren okunskap?

Jag är övertygad om att så inte är fallet.

I vår lokala Facebookgrupp finns det två saker som upprör; bilar som kör vårdslöst på Ringvägen (alternativt parkerar slarvigt utanför ICA) och oordning vid återvinningsstationen. I båda fallen är medlemmarna snara att lägga ut bilder på missdåden och beklaga sig med ilskna ord om sakernas förjävliga tillstånd. Det senare är  ett intressant fenomen. Folk tar alltså bilen (de flesta tar bilen) till vår återvinningsstation med sitt sorterade avfall och slänger påsarna UTANFÖR kärlen. Varför i hela  fridens namn? De allra flesta åkte ju till återvinningen med de bästa av intentioner. Men så hände något på vägen och de bestämde sig för att gå från miljöhjälte till nedskräpare. Det enda som förändrats var att någon annan hade ju ställt sin papperskasse med kartonger utanför kärlet, och om någon annan har gjort det, varför ska då jag slänga påsen i kärlek? Det kanske till och med kan ses som en offergåva till sop-fén? Och så samlas påse på påse utanför kärlen, trots att alla egentligen vet bättre.

I somras hörde jag ett radioreportage om vattenkvalitén i Stockholms badvatten. Många stränder hade fått underkänt och vissa stränder hade till och med rödflaggats, alltså att staten avrådde från att bada i vattnet. En av Stockholmsstränderna bedömdes ha otjänligt vatten; de hade funnit spår av E-koli-bakterier i badvattnet (bakterier från tarmen). Reportern på plats intervjuade de badande och frågade om de kände till att vattnet var otjänligt och fullt av bakterier, som bland annat orsakar kräkningar och diarrérer. ”Joo, det har jag hört och det låter ju jätteäckligt”, svarade en mamma som var där med sina små barn. ”Kommer ni att sluta bada nu”, frågade reporterns.  ”Nej, alla andra fortsätter ju bada och nu är det ju dessutom kört, hehe”, replikerade mamman.

Vi människor gör nästan alltid vad alla andra gör. Om någon slänger skräp på stranden som gör vi det också. Om andra badar i bajsvatten så håller vi för näsan och gör detsamma. Därför är det inte så konstigt att – trots 40 år av larmrapporter – så händer inte särskilt mycket i klimatfrågan. Utsläppen av koldioxid fortsätter att öka och mängden plast i havet likaså.

Om vi i Sverige visar att det går att ställa om så kommer andra följa efter. Om ett hushåll bestämmer sig för att sluta ta bilen vid förskolelämningar kommer andra i grannskapet våga göra likadant. Om någon i ett kompisgäng gör det coolt att bära second hand kommer fler i gänget att haka på.

Förvänta dig inte av andra vad du inte vill göra själv.

 

Mödan värt att sälja med Sellpy?

Edit: I dag jag ett 20 minuter långt samtal med vd:n för Sellpy, där han nyfiket och engagerat lyssnade till min feedback. Det är ett bemötande som slår det mesta inom kundtjänstväg. Det är en utmaning att i stor och lönsam skala sälja kläder på begagnatmarknaden. Hade det inte funnits utmaningar med den typen av verksamhet hade någon annan redan gjort det för länge sen. Hatten av Sellpy för utomordentlig kundtjänst! 

 

Sellpy är en tjänst som jag lovordat vid flera tillfällen. Efter senaste försäljningen känner jag dock att jag nästan ångrar att jag prisat dem. Det gick så rysligt dåligt. Jag förstår att denna sommar varit en utmaning för alla handlare, men jag har ändå svårt att dölja min besvikelse.

Deras idé är att göra affär av sånt de flesta tycker är trist. Hämta, fota, skriva annonser och skicka utrensade prylar och kläder. Jag tycker att idén är briljant men jag känner att delar av processen kan bli bättre. Väldigt mycket bättre. Det här är kritik framförd med kärlek, för jag vill egentligen att de ska lyckas.

Lite ytterligare bakgrund:

I våras gjorde jag en utrensning och fyllde en kasse, mestadels med märkeskläder från till exempel Isabel Marant, Rodebjer och Carin Wester. Inget var från senaste säsongen men definitivt säljbart. Det som jag bedömde inte vara i skick för att säljas lade jag i deras miljökasse. Det har tagit dem hela sommaren att sälja mina kläder. Jag förstår dock varför. Annonserna som kom ut var föga imponerande. Plaggen var skrynkliga och hängde slarvigt, bilderna var dåligt exponerade och kvaliteten på materialet syntes inte. Annonstexterna var torftiga, intetsägande och de glömde oftast detaljer som plaggets modell (vilket är big no no om man vill nå ut till såna som jag som hårdbevakar mina favoritplagg på Tradera).

Jag förstår inte. De har imponerade lösningar för kundtjänst, logistik och för sin sajt. De har lyckats med det smått otroliga i skala upp en verksamhet som tidigare varit olönsamt småskalig. Jag gillar verkligen Selly på grund av deras innovationstänk men knappast på grund av utförandet. Här är några riktiga lågvattenmärken från min försäljning:

Ullklänning från Isabel Marant: 38 kronor. 

Carin Wester-topp i signaturprintet med svansarna (ni som vet, vet): 0 kr.

Tjocktröja från Filippa K: 35 kr.

Ett par oanvända tidlösa Acne-byxor: 35 kr. 

Förlåt, men jag hade antagligen tjänat mer pengar om jag ställt upp ett loppisbord utanför Willys. Det här försäljningspriserna är blamerande usla.

All denna innovation, teknik och logistik och så har de inte en aning om hur man SÄLJER kläder på nätet?! Förbluffande bedrövligt. Vill de själva köpa kläder som är skrynkliga och ostajlade? Jag tror faktiskt inte det.

Jag brukar sällan ta till orda och gnälla såhär i bloggen. Men eftersom jag satt mitt rykte på spel genom att höja dem till skyarna tidigare, tyckte jag inte att det var mer än rätt. Med lite tur kanske mitt gnäll når en produktutvecklare på Sellpy. Allt som jag kritiserat ligger ju inom sfären av grejer som de ganska enkelt kan förbättra. Jag vill nämligen inget hellre än att börja älska dem igen. Så kom igen Sellpy, bättre kan ni.

Har du tips på liknande tjänster som jag kanske har missat? Som småbarnsförälder är jag löjligt förtjust i konceptet att leja bort Tradera-mäkleriet.

Stor kram

Sophia

 

 

Använd politiken till sånt som enskilda inte förmår

I höst röstar jag för fjärde gången. Tidigare val har rösten fallit på olika partier varje gång, men jag har ändå försökt göra initierade beslut. I år har jag inte bestämt mig än, men det kommer att troligen bli ett parti som sätter miljön och social jämlikhet högst på agendan.

Du kanske undrar varför?

Det är förstås inte givet att jag ska tycka som jag tycker. Skulle jag bara utgå från mitt liv, min situation och min plånbok skulle rösten hamna på något borgerligt parti. Men nu råkar jag dela livsutrymme, ekonomi och jordklot med alla andra människor så jag måste rösta för ett alternativ som jag tror gynnar dem också.

Det är inte så att jag inte förstår andra människor som röstar på ett alliansparti. Jag röstade till och med på dem i valet 2006, men som det ser ut nu dröjer det lång tid till nästa gång.

Jag bor i ett område där många har allt och lite till. Hus, fritidshus, båtar, dyra fritidsaktiviteter och utlandssemestrar. Själv växte jag upp utan allt det där, men kände mig ändå rik som både fick rida och spela fotboll. Men det är bara en liten parentes.

Det jag vill säga är att jag bor i ett område där de flesta redan har allt, men som ändå vill ha lite mer. Tage Erlanders tankegods om ”de stigande förväntningarnas missnöje” har aldrig varit känts så aktuellt som för den övre medelklassen 2018. Bostadsmarknaden har fullkomligt exploderat de senaste tio åren. Helt uppriktigt känner jag inte en enda person som ägt bostad i Stockholm en längre period och som inte är miljonär (sen att pengarna är låsta i bostaden är en annan fråga). Men vet du vad de mest tjatar om? Hur hög ”flyttskatten” är.

Jag betalar gärna skatt för jag ser inget bättre alternativ för utjämning av skillnaderna i våra levnadsvillkor. Jag vill inte sätta min tilltro något så godtyckligt som välgörenhet, där mottagaren är beroende av enskilda individers goda minne. Jag vill inte ha ett system där man måste visa sig värdig att få hjälp. Ett system där bara de som gjort fel av de rätta skälen anses ha tillräckliga skäl för vårt medlidande. Jag hatar idén om ett samhälle där folk ska skylla sig själva om de inte väljer rätt utbildning, rätt partner eller rätt pensionsfond. Jag hatar till och med en samhällsutveckling där varje enskild individ förväntas göra rätt val vid varje givet tillfälle. Vi är bara människor, kompletta med våra fel och brister. Vissa människor kommer att handla rätt, men ändå hamna helt fel. Vissa kommer att göra helt fel men ändå hamna rätt. Det går ju till exempel helt utmärkt att bli stormrik på att skövla urskog, driva onlinecasino eller att dränera jorden på olja. Andra kommer att dö utblottade efter ett liv i äldrevårdens tjänst.

Jag tror inte på att marknaden ska lösa allt. I så fall hade vi väl knappast haft de problem som vi har på vårt klot, som att vissa delar av världen har grejer i ett överflöd medan man i andra delar av världen står helt utan.

FN skriver att vår tid saknar motstycke i historien: Vi är den första generationen som kan utrota fattigdomen, men den sista som kan bekämpa klimatförändringarna. Vi får inte glömma bort det, särskilt inte i vår avlägsna men blomstrande del av världen. Jag tycker att alla bör ställa sig frågan: varför är det givet att jag ska ha just det jag har? Det finns ingen universell lag som säger att vi ska ha gratis vård, barnomsorg eller skola. Det är ett kollektivt åtagande och inget som kommer gratis. Vi alla offrar något för någon annans skull, och det är precis så det funkar när man är en del av ett kollektiv. För dagen vi bryter ett ben, får ett barn eller blir gamla är det någon annans möda som sörjer för oss.

Jag är inte så vänster att jag är emot till exempel städhjälp. Men jag vill att städaren ska ha skälig lön, pension och semester. Precis som jag förväntar mig av min arbetsgivare. Jag har faktiskt jobbat svart som städare i min ungdom (långt innan RUT) och tycker inte att yrket i sig är skamligt. Att städa är ett jobb och inte en identitet. Men jag vägrar jag blunda för problemen som uppstår när ett land gör sig beroende av underbetald arbetskraft.

Jag har inte pratat så mycket om miljön i detta inlägg, men om du läst bloggen tidigare kan det inte komma som en överraskning att klimatfrågan står högst på min agenda. Att rösta på ett parti som värnar miljön kan förstås i det korta perspektivet bli lite obekvämare för mig personligen. Och dyrare än om jag röstar på ett parti som ger fullkomligt fan i om nästa generation ens har ett samhälle. Men höj priset på flygbiljetter och jag kommer gladeligen att betala. Lagstifta bort miljövidriga alternativ och jag kommer utan knussel att välja de bättre. Använd politiken till sånt som enskilda inte förmår: Att göra det bättre för alla!

Kram

Sophia

 

Vilka saker räddar jag om huset brinner ner?

Måtte detta inte ske nu men ibland leker jag med tanken om vad jag skulle göra om huset började brinna. Inte på sättet som du tänker kanske. Utan tankeövningen är som en liten hälsokoll på mig själv.

Låter det jättekonstigt? Låt mig förklara.

Jag skulle rädda mitt barn och Andreas och mig själv. Sedan absolut inget mer. Och vet du? Så länge som vi alla klarar oss så skulle det inte vara en så stor grej. Och det är precis som jag vill ha det.

För många år sedan arbetade jag på kundtjänst på ett försäkringsbolag. Emellanåt pratade jag med människor vars hus brunnit ner. Men oftare pratade jag med folk som oroade sig över att huset skulle brinna ner. De skulle fota och katalogisera alla ägodelar och bad om råd kring brandsäker förvaring av personliga tillhörigheter. De samtalen gav mig en tankeställare. Så oerhört meningslöst att ha en massa grejer om man bara går omkring och oroar sig för dem?

Jag vill inte oroa mig för att bli av med några som helst ägodelar. Därför kan jag påstå att om huset brinner ner i morgon (förutsatt att vi klarar oss) så är det inte världens grej. Garanterat jobbigt, säkert chockartat och händelsen i sig är säkerligen traumatiserande. Men jag vill inte lägga en sekund på att oroa mig över mina prylar. Därför har jag i princip inga ägodelar som jag tillskriver något större affektionsvärde. Allt är ersättningsbart. Vi har ingen dyr konst på väggarna och äger inga föremål med samlarvärde. Jag har inga dyra smycken eller arvegods. Jag äger ingenting som inte går att ersätta.

Vissa kanske tycker att det låter kulturellt torftigt men det håller jag inte med om. Jag har alltid prioriterat saker med högt bruksvärde. Det är inte så att jag inte gillar vackra prylar, för det gör jag. Men jag vill aldrig vara rädd för att använda dem. Samtidigt som jag älskar alla gamla prylar vänder jag mig från gamla tiders inställning om ”finrum” eller ”finporslin”, alltså att vissa saker inte är till för att användas. Åtminstone inte till vardags och inte av vanligt folk. Mina prylar har bara ett värde så länge jag kan använda dem.

Därför leker jag med ibland med tanken om att huset brinner ner. Bara för att kontrollera att jag känner samma som förut och att jag inte äger saker som jag är för känslomässigt fäst vid.

Hur tänker du med dina prylar?

Stor kram

Sophia

Vem är den skyldiga då?

Just nu läser jag ”Vill ha mer— om barn tid och konsumtion” av Katarina Bjärvall. Bokens gavs ut 2005 men eftersom jag har en tvååring hemma är den högaktuell för min del. Det borde den vara för fler, förresten.

Jag har ungefär hälften kvar och kommer att återkomma med en fullständig recension. Men det var ett stycke som fick mig att haja till så pass att jag skriver detta nu. Det var om reklamfinansierade skolböcker. Hon tog upp en bok som handlade om Miljö och sponsrades av företag så som Atlas Copco, KLM, Saab, Duni, Michelin och OKQ8  och ytterligare ett halvdussin namnkunniga jättar. Gemensamt för dem alla? Knappast några som jag förknippar med ett brinnande miljöengagemang i vart fall.

Minimalisterna skrev klokt för några veckor sedan något såhär (tar det fritt ur minnet eftersom jag tyvärr glömde bort deras väldigt slagfärdiga formulering): Om man får tro företagens årsredovisningar så ligger alla i framkant vad gäller miljöarbete. Konstigt nog finns det inga företag som gör sig skyldiga till miljöförstöring, nedskräpning eller utsläpp. Om man får tro dem själva i alla fall. Så om det inte finns några företag som förstör miljön, vem är det då?

Det tycker jag sammanfattar miljöfrågan otroligt bra.  Att kalla sig miljövänlig betyder något. Det ordet är förbehållet de företag som faktiskt är miljövänliga — inte miljöovänliga företag som gör lite miljömässiga punktinsatser då och då. Det måste vi komma ihåg. Och även om årsredovisningen är tryckt på oblekt papper och är full med ord som hållbarhet och CSR, så betyder det faktiskt ingenting om själva affärsidén är ohållbar från början.

Stor kram

Sophia

 

En stor obetydlig sak

Jag berättade ju att jag precis tagit tag i en surdeg. Allt har gått fint och nu tänkte jag att vi skulle prata mer om den. Jo jag har äntligen gått ner till 80% och arbetar numera ca sex timmar om dagen. ”Och jorden snurrade vidare?” tänker antagligen du. För så är det ju. Det är ju en helt värdslig grej egentligen men det är en stor sak för mig.

Sedan många år tillbaka har jag satt prestige i att vara en person med hög kapacitet. Jag tog inget CSN-lån för att finansera studier utan jobbade i stället vid sidan av. Först 20%, sedan 50 och tillslut 100. När jag hade mitt sista år läste jag heltid och pluggade heltid samtidigt. Och var ordförande i vår BRF. ”Jag vilar sen” har jag hela tiden tänkt. Fast när jag tog min examen var jag i princip gravid med Juni och när hon kom blev det inte så mycket vila att tala om. Att gå hemma hela dagarna gjorde mig otroligt rastlös. Jag startade föräldragrupper började jobba halvtid när hon var knappt sex månader. När jag tänker tillbaka så är det den tiden som jag minns med allra mest värme. Att få tillbringa dagarna med vuxna men OCKSÅ få bebisgos var bästa kombon. När min man sedan tog över hela ansvaret för föräldraledigheten gick jag direkt upp till heltid igen. Då bodde jag fem minuter från jobbet och tyckte att det funkade okej. Däremot blev jag stressad över att jag ”inte hängde med som förut”. För jo. Fastän jag jobbade heltid kände jag att jag halkade efter. Utveckligen gick så fort jag och hade inte längre helger och kvällar att lägga ned på att uppdatera mig eller göra sånt som jag tyckte var kul. Så då bestämde jag mig för att ta ledigt en dag i veckan och ägna mig åt sånt som jag tycker är kul och lärorikt. Det funkade i typ en månad och sedan flöt min tid ihop med familjens tid och jag kände att syftet lite hade gått om intet.

Sedan min dotter skolades in i höstas har vi delat på ansvaret. En hämtar och en lämnar. Och så fortsatte vi även när vi flyttat utanför stan. För en som inte har barn är detta tämligen okomplicerat. Men för de som också har barn i skolåldern kan relatera till alla dilemman som uppstår. Man vill briljera (eller åtminstone inte somna) på jobbet, inte lämna först och hämta sist. Kanske umgås lite med sin familj också. Det blir ett evigt pusslande med minuter. Tillslut knäckte jag koden. Om jag gick upp strax efter 05 hinner jag vara på jobbet vid 07, till och med ta en promenad i stället för att åka de sista stationerna med pendeltåget. Och om jag kastar i mig lunchen vid skrivbordet hinner jag 15.23-tåget och är vid förskolan strax innan 16. På mina lämningsdagar var jag på jobbet vid 09-isch och jobbade fram till 17-18. På de bra dagarna hann jag hem till nattningen. Med riktigt flyt hinner jag med ett kort träningspass på gymmet innan jag stupade i säng.

Sådär kan man hålla på tills man blir blå. Eller i mitt fall nedstämd, utsjasad, kroniskt irriterad och med en ångest som kändes som värk i kroppen. Jag var aldrig i nuet utan ägnade mig antingen åt att oroa mig över framtiden eller älta något som hänt. ”Hinner jag med tåget?” ”Om jag springer till mataffären får jag också träning, för jag hinner väl inte till gymmet också?” eller ”Jobbade jag verkligen tillräckligt mycket förra veckan?”

”Du vill ju vara hemmafru hör jag, ska du inte bara vara hemma ett tag” sa en välmenande vän när jag beklagade mig. Men jag älskar ju att göra det jag gör. Jag gick ju tillbaka till jobbet relativt tidigt för att jag saknade att jobba, inte för att jag var tvungen. Men jag älskar inte allt det där andra. Att ständigt jäkta med andan i halsen. Att alltid känna att inget någonsin blir hundra procent. Att aldrig vakna utsövd. Att jag aldrig anser mig ha tid till något. Att ständigt passa tider.

Grejen är ju den att jag är helt ny på jobbet. Mitt nya jobb är på ett ungt företag med ett stort behov av närvarande medarbetare, och jag är provanställd. Tillslut fattade jag mod och bokade möte och berättade som det var. Att jag inte orkar och att jag är ledsen för det. Jag bokade mötet  i tron om att jag skulle få sparken, fast på ett trevligt sätt ändå. Men jag möttes av förståelse och erbjöds ett par olika alternativ. Jag kan nog inte beskriva känslan av lättnad efteråt.

I efterhand är det helt sjukt att jag hållit på så som jag gjort. Härdat ut i ett lågintensivt krig på flera fronter. För visst har det gnisslat på alla håll och kanter. Jag vet inte hur andra reagerar på långvarig stress men jag blir mitt sämsta jag. Fräser som en ilsken katt, stör mig på allt och alla (de är ju så långsamma!), tappar fokus och blir tillslut knäpp. På riktigt knäpp. Kan börja gråta om kylskåpsdörren inte går att öppna på en millisekund (Det måste gå fortare!). Men  trots alla varningstecken har jag hela tiden bitit ihop och tänkt att det blir bra sen. Sen får jag vila. Men det sen har hela tiden skjutits på längre och längre fram i tiden.

Jag tror inte att jag hade vågat göra något åt min situation om det inte vore för bloggen. För genom den har jag fått kontakt med så många andra som trampat upp stigen åt mig. Som vågar ifrågasätta normer och utmana föreställningar om framgång och lycka. Tack vare dem har jag också börjat ställa mig de frågorna. Varför förknippar jag framgång och lycka med en bra karriär? Vad är ens en karriär? Är det något man gör hela tiden eller hoppar man av och på? Är man dålig på att arbeta om man inte gör det minst åtta timmar om dagen?

Så. Jag vill säga tack till alla ni som så frikostigt delar med era resonemang och livsval. Tack vare er så vågade jag också göra det. Och om detta kan hjälpa någon annan att fatta ett beslut som går emot ens invanda föreställningar om sig själv så blir jag otroligt glad.

Kram

Sophia

Det fula är att tiga om pengar

”Jag är uppvuxen med att man aldrig ska prata pengar” har jag många bekanta som säger samtidigt som de satt punkt för diskussionen. Kvar står jag med en känsla av att vara plattare än Skåne. Eller ”i min familj är det fult att prata pengar”. Meningarna har ofta dykt upp när jag velat prata exempelvis löner eller ekonomisk fördelning i hushållet. Som vad man ska våga begära på ett nytt jobb eller om vilken ränta man fått.

Förutom att det är en ganska förlegad inställning tycker jag att den är är direkt skadlig. Jag tror att roten till mycket onödig skuldsättning, överkonsumtion och dåliga ekonomiska beslut grundar sig i att vi pratar alldeles för lite om pengar. Särskilt i sociala sammanhang.Många växer upp i hushåll där det inte finns några pengar att prata om, medan andra växer upp och aldrig lär sig hushålla med dem.

Tidigare generationer har kanske inte behövt prata om pengar eftersom det inte finns så mycket att prata om? Huslån? Jaha, det betalar vi av på 25 år. Räkningarna betalas månadsvis på Posten och så är var det med den saken. Lönen följets fackets tariff.

Men vår ekonomiska verklighet är så otroligt mycket mer komplicerad. Visste du att när kreditkortet lanserades på 60-talet var det föremål för en het debatt och beskrevs av kritiker som ”den nya barskrapan?” Och det dröjde till 90-talet innan det slog igenom brett. I dag är det ingen som bemödar sig med att skriva ilska debattartiklar över kreditinstitutens bristande moral. Vi har liksom accepterat att vi blir lurade då och då.

När jag fyllde 18 fick jag hem ett brev från min bank med gratulationer och ett erbjudande om Mastercard med 5 000 i kredit. Tjoffpang bara. Ingen kreditupplysning eller ”ungdomsvänlig” text om vad en kreditskuld innebär. Som tur är nappade jag aldrig och har faktiskt aldrig gjort.

Generationerna innan oss slapp förhålla sig till sms-lån, snabblån, medlemslån, huslån, billån eller om de ville handla pennvässare på faktura. Men vi ska själva förhandla räntan, precis som lönen. Och tjänstepensionen. Och el-avtalet.

Så. Vi behöver prata mycket, mycket mer om pengar. Jag tycker tvärtom att det fula är att inte prata om pengar alls. För vem tjänar på det egentligen? De som fyller sina egna fickor med vår pension. Eller de som erbjuder kredit till 18-åringar vars enda inkomst är studiemedel. Eller de som skickar fakturan på pennvässaren.  Det är inte det minsta fint att knipa om pengar, jag tycker snarare att det är ofint att inte dela med sig av sin kunskap.

Begagnade barnskor: ja eller ej?

I helgen har vi kunnat njuta av riktigt sommarvärme trots att vi är i slutet på april. Förutom att värmen och ljuset är så otroligt välkommet efter vargavintern så tvingade den också oss till ett spontanköp. Vi blev lite tagna på sängen av värmen och fick springa till skoaffären och köpa vårskor till Juni. Hon hade inget annat än varmfodrade vinterkängor och det kändes inte rimligt att bära i tjugo grader. Det blev ett par ekomärkta Kavat-skor för 699 kronor. Egentligen hade jag planerat att i vanlig ordning köpa vårens och sommarens skor på Tradera. Vi har alltid lånat eller köpt begagnade barnskor till Juni eftersom det är snällare mot både plånbok och miljö men jag har förstått att det inte är helt vanligt.

När jag googlar verkar det vara indelat i två läger; de som nästintill tycker att det är barnmisshandel att låta barnen gå i begagnade skor och de som säger att de låter lite väl överdrivet. Ingen verkar tycka att det är helt fritt från risker. Risken i detta fall är att barnens fötter kan ta skada av att bära skor som är slitna av ett annat barns fötter.

Jag har försökt att googla efter någon forskning på området men går bet. Den enda som kan tas för en auktoritet som kommer med ett uttalande är en överläkare som kommenterar frågan till ett försäkringsbolag. Han hänvisar inte till någon forskning på men säger att barn i väldigt ung ålder kan man ärva, men annars nej. Dock finns det ingen närmare information om vad som menas med ung ålder.

Såhär tänker i alla fall jag: Jag har själv lånat kompisars väldigt ingångna skor. Det brukar inte vara särskilt bekvämt; skorna känns sneda och det kan klämma på fel ställen. Och om skorna är riktigt felslitna känns det nästan som att man går på en båt i sjögång. Men då rör det sig om väldigt ingångna skor.

Barn som inte ens väger femton kilo och använder ett par skor max några månader i taget kan omöjligt slita på skorna såpass att det känns obekvämt. Och exakt vad det farliga skulle bestå av hittar jag ingen forskning på. Den här typen av råd från branscher som själva tjänar på att jag konsumerar produkten brukar jag ta med en grov nypa salt. Särskilt när någon använder argumentet ”det är inte värt risken” utan att närmare specificera vilken risk. Tänk om vi vore lika lättövertalade när det kommer till andra frågor? ”Inte värt risken att dricka kranvatten”. ”Skulle aldrig utsätta mitt barn för risken att åka bil!”. Då tror jag att folk hade höjt på ögonbrynen och krävt att man åtminstone utvecklar sitt resonemang. Men när det kommer till de eventuella riskerna med att små barn ärver skor är det ingen som reagerar. Det har liksom fått statusen av en sanning bara för att ingen vågar ta risken att det eventuellt är helt fel.

Jag påstår inte att det är lögn. Jag säger bara att jag  vill ha mer information innan jag utesluter något. Och möjligen att logiken talar emot. För hur gjorde vi förr i världen i så fall? Inte hade gemene man råd att utrusta en syskonskara om sex barn med nya skor var tredje månad. Och på något underligt sätt hade folk fötterna i behåll som vuxna även då.

Om du känner till någon studie eller forskning på området så får du gärna dela med dig. Och jag vill gärna höra fler tankar om begagnade skor till barn — det verkar ju vara ett omdebatterat ämne.

Stor kram Sophia