Har du någon gång sett reklam för en hållbar klädkollektion av återvunnen polyester? Sett en annons om världens mest hållbara bensinbil? Antagligen. Problemet är att det är klassiska exempel på greenwashing, att marknadsföra en produkt som mer hållbar än vad den är.
Egentligen borde det inte vara möjligt, och om det väl sker borde vi som konsumenter bli fly förbannade. För det är faktiskt olagligt! Så är det. Att marknadsföra produkter med ord som anspelar på hållbarhet är faktiskt reglerat i marknadsföringslagen.
Ändå så är greenwashing så normaliserat att de flesta inte höjer ögonbrynen när en av världens största aktörer i en av världens smutsigaste branscher släpper en ”hållbar kollektion”. Men det borde vi göra!
Varför Greenwashing är ett problem
Volvo marknadsför sig som ett av världens mest säkra bilmärken, och det får väl ändå sägas att de kan leverera på det löftet. De gör omfattande forskning och satsar årligen stora belopp för att förbättra säkerheten. Och de har belägg för sina påståenden som visar hur säkra de är. Men tänk om de nöjt sig med att bara göra världens säkraste bilbälte, och inte ansträngt sig inom något annat? Struntat i krockskyddet i karossen och tagit ur airbagen. Tänk vilka oerhörda konsekvenser det skulle få! Hur många skulle lita på att de är världens säkraste bilmärke då?
Samma gäller ju för att marknadsföra hållbarhet.
Jag menar inte att företag inte får kommunicera vad de gör bra. Men reklamen för hållbarhet måste återspegla hela verksamheten och inte plocka russinen ur kakan. Eller ännu värre, utgå från att det är en ”hållbarhetstrend” man ska haka på och inte en verksamhetsomställning.
Konsumenter som vill göra rätt förtjänar saklig och korrekt information. Det tror jag ändå att de flesta kan skriva under på.
Hur vi kan påverka
Som tur är finns det bra sätt att organisera sig. Maria Soxbo, Isabelle McCallister,Yrsa Lindberg (personen bakom kontot @greenwashingisverige som bland annat fick BMW fällda för greenwashing) och Anna Branten har gått ihop och lanserat sajten stoppagreenwashingen.nu.
På sajten kan influerare, företag och byråer (ofta skapas ju kampanjerna i samverkan mellan dessa aktörer) sajna upp sig och backa kampanjen #stoppagreenwashingen. Gör man det lovar man att hålla sig till lagen när man marknadsför något som grönt, hållbart eller klimatsmart och så vidare. Rätt självklart ändå, va? Det är inget att tänka två gånger på! Självklart skriver man på.
Men hur vet jag om det är greeewashing
Lagen är ju rätt tydlig. Problemet är att konsumentsverket tillsyn är slapp, för att inte säga obefintlig, och därför passerar även den mest skamlösa greenwashingen obemärkt förbi.
På stoppagreenwashingen.nu kan man som influencer läsa på om vad marknadsföringslagen säger om hållbarhet. Där finns också massor av frågor och svar för den som känner sig förvirrad i gråzonerna.
Kanske kan du uppmuntra dina favoritinfluencers att skriva på? Säg att du gärna ser reklam (som ju gör att personen kan producera innehåll som är helt gratis att ta del av), men att du förväntar dig att reklamen är saklig.
I morgon är det söndag. Inte en dag för tidigt om du frågar mig. Ska strax runda av denna lördag och lägga mig raklång i sängen och.. sova? Andreas har varit och åkt skoter med en kompis sedan i onsdags (det är bara de två i en enslig stuga på ett fjäll), och jag har varit själv med barnen. Egentligen hade vi hoppats på att åka till Annika över helgen, men eftersom smittläget är katastrofalt i Stockholmsregionen just nu känns det onödigt riskabelt.
Vi har haft fina dagar ihop. Det märks att Nils är ett litet barn och ingen bebis längre. Barnen kan leka självständigt medan jag snor ihop frukost eller slänger in en maskin tvätt. Står stjärnorna dessutom i linje får jag fem minuter att läsa tidning och dricka kaffe medan de roar sig med att rita.
Medan Nils sov middag i dag provade jag igenom månadens hyrplagg från Its Released. Klänningen är från Stine Goya och jag ger mig själv fem av fem möjliga som plockade den av bara farten. ”En häxklänning, mamma!” sa Juni. Bästa sorten om du frågar mig.
Först tänkte jag skriva om att inget väsentligt hänt i veckan. Men det är inte sant! Jag for äntligen till optikern som gav mig domen närsynt på ena ögat och översynt på andra. Förklarar varför ser jag helt dugligt med båda ögonen, men som en kratta om jag blundar med ena. Köpte ändå glasögon att ha till när jag kör bil och arbetar. Är alldeles för gammal för att tycka att det är rimligt att köra bil och behöva kisa för att tyda skyltarna.
Det allra roligaste sparade jag till sist: Vi har fått bygglov. Efter en del vändor hos nämnden och ca 1.5 år efter att vi påbörjade projektet har vi äntligen tillstånd att bygga till 14 kvadrat. De ska användas till en köksentré med platsbyggd förvaring, ett gästrum (som blir vårt sovrum när barnen inte längre vill dela rum) och badrum på nedervåningen. Med TVÄTThörna!
Drömmen var att ha en rymligare tvättstuga (hade helt sjukt nog kunnat offra toaletten för det), men för att få bygga ut var vi tvungna att inkludera ett handikappanpassat badrum. Vi har ju inget badrum på bottenvåningen, utan bara en mikroskopisk gästtoa under trappen. I efterhand känns det förstås rimligt. Vem vet, vi kanske själva kommer ha stor nytta av det i framtiden.
I sommar drar projektet igång. Vi tar hjälp av en snickare som dels är en fena på gamla hus (är länsombud för Byggnadsvårdsföreningen) och dessutom arbetar med återbruk och sunda material. Vi strävar efter att bygga så hållbart som möjligt, inifrån och ut.
Delar gärna med mig av projektet med utbyggnaden, om det finns något intresse? Det är egentligen ingen fråga, självklart vill du veta!
Kors i taket! Nu har vi äntligen satt upp ett par gardiner. Med betoning på ett par. Vi har ju två fönster i vardagsrummet, men jag beställde visst bara till det ena. Det andra är fortfarande lika naket som kvist om våren.
Men förlåt hur tjusigt blev inte detta då? Det är gardiner från Ian Manking, Ticking Stripe 2 i färgställningen Sage, om vi ska vara petiga. Köpta och uppsydda av Engelska Tapetmagasinet.
Sy kan jag absolut göra själv. Men eftersom jag inte ens lyckades beställa gardiner till båda fönstren är det föga troligt att jag skulle hitta tiden att fålla gardiner just nu. Och det här blev otroligt fint.
Nu får jag ha is i magen en månad eller så. Då får även det andra fönstret gardiner. Här har jag skrivit mer om gardinerna och varför jag valde just dem, om du är nyfiken.
Välkommen till vår söndageftermiddag. Den har faktiskt inte varit något särskilt. Jag har suttit med skolarbete, precis som igår och i fredagskväll. Även om vi tar varannan vab-dag är det tufft att missa dagar i skolan. Alla uppgifter går ju inte att planera om som på ett arbete.
Nog om det! Kolla vad fint Andreas och barnen har påskat medan jag suttit med inlämningar.
Några kvistar sly och Andreas mammas påskpynt anno tidigt 80-tal. Hjärtsnörp ändå! Jag är så tacksam för hur mina perspektiv skiftar i takt med att jag blir äldre.
Fullkomligt gräsligt hempyssel är som de allra dyrbaraste släktklenoderna. Skeva påskkärringar av gamla flörtkulor, gult garn som blivit kycklingar av varierad kvalitet. Och så påskäggen i 70-talsstuk. Nej, Svenskt Tenn kommer inte att ringa. Men hemmet sjunger, som Beata Heumann skulle sagt.
Det är så fint att se hur även familjens minsta anstränger sig för att pynta. I några minuter tills att han får ett nytt, vilt infall och vill testa påskkärringarnas flygförmåga.
Det var den rapporten från en söndageftermiddag. Klart slut. Kram
Det finns i alla fall ingen måltid som är tråkig hemma hos oss. En familjen vinnlägger sig om att matstunden ska vara stämningsfull om inget annat.
På middagar tror de flesta att man äta från sin tallrik. Men hur ska man bedöma kocken om man inte smakat från allas tallrikar? Kan man verkligen vara säker på att allas smakar likadant? Nils har för vana att peka på någons tallrik och gasta ”den, den, den!”. Eller så avger han bara ett läte som en brunstig flodhäst ”mmm mmm mm” och vinkar diktatoriskt med handen. Det finns ju inget värre än någon som snålar med godsakerna. Likt en medeltida konung klampar han fram till fikande främlingar på lekplatsen för att inkassera bullskatt. ”Min, min, miiiin!” tjuter han.
Man får inte bli kränkt om Nils tar sig friheter med uppläggningen. Oftast är det på tok för lite vatten i! Men det löser han enkelt genom att tömma vattenglaset över tallriken. Det är inte annat än att han kan tömma tallriken i vattenglaset om det kniper. Och inte är han mindre generös än att han låter en hälla salt rakt i hans näve, skulle man understå sig att servera en undersaltad rätt. Han må vara kräsen men inte omöjlig!
”Man har inte roligare än man gör sig” tycker Nils. En tråkig måndagsmiddag livar man upp genom att svinga hakklappen några varv runt huvudet för att sedan låta den segla i en båge och landa i monsteran. Trötta nunor piggas upp med roliga sketcher och miner! Ingen klår Nils i arga leken.
Det är ju faktiskt inget kalas utan kras. När matstunden lider mot sitt slut signalerar man genom att sätta tallriken på huvudet. Och slänga skeden rakt över bordet på sin storasyster. Så att budskapet når fram! Full pott om man prickar hennes dricksglas så att det spricker. För att vara extra tydlig är det bra att triumfatoriskt banka nävarna i bordet.
Så går det till när man har oturen att äta med mannen som har Sveriges sämsta bordsskick.
I fall du undrar varför vi har plaststolar, plastskydd på golvet, plastbestick, plasttallrikar och plastglas. Rädda vad som räddas kan.
I Sverige returneras i snitt var femte plagg som säljs. Men siffrorna varierar stort, från 18% till 60% beroende på typ av plagg. Allra mest returneras plagg från snabbmodet.
Hör du till dem som beställer två av varje storlek? Eller en av varje färg? Då är den här texten särskilt till dig.
En stor del av klädförsäljningen har flyttat ut på nätet. De stora e-handlarna som Boozt, Nelly, H&M lockar med fri frakt och fria returer. Det låter ju smidigt, men sanningen är att fri frakt bara finns i teorin. I verkligheten kostar en retur tre gånger så mycket som frakten ut till konsumenten. Då ska man också förstå att i genomsnitt returneras var femte plagg, men för snabbmode returneras så mycket som 60% av plaggen.
För att göra returhanteringen billigare skickas returnerade plagg till länder som Polen eller Estland, ibland till och med till Asien, för att fräschas till och packas om. (Då har plaggen redan gjort en lång resa till Sverige, via en mängd mellanhänder. Ofta odlas bomullen i ett land, tyget vävs och färgas i ett annat och plagget sys i ett tredje.. Därefter har plagget rest hela långa vägen till Sverige, nästan alltid från låglöneländer i Asien.)
Det är big business i länder som Polen och Estland att hantera våra returplagg. De fräschar till, packar om och skickar tillbaka de plagg som går att sälja igen. Men långt ifrån alla plagg hittar ett nytt, beständigt hem.
Plaggen åker från mellanhand till mellanhand, och ansvaret också
Kombinationen ständiga nyheter och generösa returtider gör att vissa plagg gått ur trend när de returnerats och inte kan säljas på nytt. Nelly.com skyltar till exempel med ”nyheter varje dag”, i kombination med gratis retur i 14 dagar (förutsatt att man köper ett nytt plagg inom 24h).
Vissa plagg är använda och behöver fräschas upp – men om ett plagg är för billigt (ett riktmärke som nämnts är ca 600 kr), är det inte lönsamt att till exempel laga eller tvätta, packa om och sälja igen. Lösningen blir då att bulksälja plagg till verksamheter som köper och säljer restlager utanför Europa, vanligen i Afrika eller Asien. För att inte konkurrera med sig själva vill modeföretagen inte att plaggen säljs på deras inhemska marknader.
Eller så kan plaggen skänkas till välgörenhet, men även välgörenhetsaffärerna säljer vidare per kilo till länder utanför Europa, om plaggen inte omsätts i butik. Långt ifrån allt går att sälja i mottagarlandet, och de saknar ofta möjligheten att ta hand om avfall på korrekt sätt. De plagg som bedöms vara säljbara hamnar på marknader, men resten hamnar på soptippar där de eldas upp.
En sund returkultur bygger på att företagen, konsumenterna och politiken bidrar.
Vad kan man göra själv
Det finns några saker som jag tycker att man som konsument kan tänka på för att bidra till en sundare returkultur:
Acceptera att det inte finns något som heter ”fri frakt eller fri retur”. Om inte du betalar något är det för att någon annan tar kostnaden.
Köp aldrig fler plagg än du faktiskt tänkt använda. Gör research kring färg och passform innan du slår till, och acceptera att den ”perfekta nyansen” kanske bara finns i ditt huvud.
Ha koll på måtten. Mät stussvidd, bystvidd, innerbenslängd, midjemått och ärmlängd och spara måtten i telefonen.
Börja fota dagens outfit. Detta låter kanske som ett märkligt råd. Men faktum är att jag tränat upp mitt ögonmått tack vare att jag sett alldeles för många bilder på mig själv i plagg med dålig passform. Du behöver förstås inte lägga ut några bilder på instagram om du inte vill.
Hitta dina favoritpassformer (och material). Välj ut fem favoritplagg från garderoben och hitta de gemensamma nämnarna. Vilken skärning gillar du? Passform? Vilka ringningar? Och vilka material? Skriv ner allt i telefonen och checka av innan du handlar online. Skriv också upp allt du inte gillar. Jag undviker till exempel lågt skurna jeans, båtringning och allt i polyester och akryl.
Vad ska företagen göra då?
Det är inte bara köpglada konsumenters fel att vi har fastnat i ett osund returkultur. Boozt, en av Sveriges största e-handlare, har en finanschef som säger att ”de älskar returer, det är en del av deras affärsmodell”. Boozt har en returgrad på 37,5% (40% tills att de blockade 13 000 kunder med ett ”osunt köpmönster). Man kan inte älska det faktum att nästan fyra av tio plagg kommer tillbaka. Vilken annan verksamhet som helst hade kallat till krismöte om 40% av varorna kommer i retur, men Boozt säger sig ”älska dem”. Även om den sortens tondöva uttalanden förvisso är en uppfriskande kontrast till alla plattityder om ”hållbarhetsambitioner”, är den fan inte okej. Den vittnar om en respektlös attityd mot det skyhöga pris klimatet, miljön och utsatta textilarbetare betalar för att deras kunder ska ”buy and try”.
Modeföretagen behöver se om sin affärsmodell och returhantering och väga in miljö-och klimatkostnaderna – och inte bara de ekonomiska – i returhanteringen.
De måste sluta marknadsföra sig med fri frakt, det är en bluff!
Hållbara affärer måste vara högsta prioritet. Ett problem är målkonflikter: Försäljningsavdelningen tar till tveksamma metoder för att sälja mer, ”köp nu, prova hemma och betala sen”, medan kostnaden för returerna bokförs på något annat konto. Olika företagsmål hamnar i konflikt med varandra.
Tack om du orkat läsa hela vägen hit! Och särskilt tack om du är en person som vanligtvis returnerar mycket, men ändå tagit dig igenom hela texten. Jag hoppas att du också vill vara med och bidra till en sundare returkultur.
Varför jag skriver detta (och mina källor!)
Jag skrev detta blogginlägg för att sammanfatta en serie stories på Instagram om returer. Själv inspirerades jag av finska Yle:s granskning om returer i Finland, som de skrivit om här. Snälla läs artikeln, den är väldigt pedagogisk och bra. Finland har för övrigt lagstiftat om fria returer, och som en konsekvens returnerar de flest plagg i hela Skandinavien. Vartannat plagg åker tillbaka.
Det finns en svensk studie, gjord 2018 på Handelshögskolan i Göteborg, som granskat miljökonsekvenserna av modebranschens returer. Här finns ett pressmeddelande som sammanfattar studien. Jag har hämtat de flesta siffror härifrån.
Om du känner dig mentalt rustad vill jag verkligen rekommendera videon, ”the Hidden Burden of Fashion Waste” (ca 20 min). Här kan du se var kläderna hamnar efter de sålts per kilo till länder utanför Europa. Varning för bedrövande bilder dock.
Nyp mig i armen vad kul det är att vara Sophia i dag. Har precis passerat målsnöret efter en hektisk period. I dag presenterade jag resultatet av tre månaders projekt för min uppdragsgivare jag haft som en del i ett skolprojekt – och hör och häpna – de frågade inte om jag var dum i huvudet. Tvärtom. De vill att jag presenterar för hela företaget! Efter en sån återkoppling unnar jag mig att vara mallig resten av helgen innan jag börjar tillåter mig själv att ha prestationsångest inför nästa presentation.
Min stickade tröja är från Hope. Så nöjd att det är ett hyrplagg. Maxar användningen nu medan det fortfarande är kallt och lämnar tillbaka lagom tills att man kan ta fram vårskorna. Matchar med lång jeanskjol och kashmirstrumpbyxor. Det är ju fortfarande minusgrader ute.
Strax ska jag hämta kidsen och ta med dem på fredagsfika med Andreas som sitter och arbetar på Vår Gård. Visst känner man livet i sig när ljuset bjuder till såhär? Fick feeling och sprang milen i förmiddags i ett tempo jag inte kunnat hålla sedan innan jag blev förälder. 80% vårkänslornas förtjänst.
Livet kan bara bli bättre nu. Hur mår du? Känner du livet i dig? Eller är det fortfarande tufft och kämpigt. Så kan det också vara. <3.
Hej från min onsdag. Igår gjorde jag inte vad jag brukar göra och knata direkt hem efter lämningen, utan jag slog en lov hit. Till badbryggan där jag tar mina söndagsdopp.
Det var en helt oförstörd morgon. Så jungfrulig att jag kände att ett häftigt andetag kunde få vattenytan att krusa sig. Stod här och njötglodde en stund.
Men i dag var jag inte här för att bada. Utan för att arbeta. Vår Gård har i brist på konferensgäster öppnat upp sina arbetsytor för grannskapet. Här finns det wifi och handsprit och gott om plats. Och den här utsikten.
Skulle jag någon gång få för mig att bygga en passage skulle det inte vara mindre anspråkslöst än att utsikten tar andan ur en.
Jag hade egentligen ingen anledning annat än att jag var less på att sitta vid matbordet och arbeta. Andreas också, så vi gick hit tillsammans och satte oss vid varsitt bord och sen såg jag inte röken av honom på resten av dagen.
På lunchen knatade rakt ut i allt det härliga och tog en promenad med en granne. Vi pratade såklart om C-ordet tills vi blev alldeles matta. Fy fan vad jag aldrig ska prata mer om Corona sen.
Vår Gård har liksom lyckats med stilmixen nationalromantik och 60-tal. Tycker det är så otroligt fint!
I alla fall fastnade jag för den här lilla väggbonaden med Josef Franks ”under ekvatorn” som sitter utanför toaletterna. Den hade jag velat plocka med mig hem. Tror för övrigt att 2021 blir året då väggbonaden får sitt rättmätiga erkännande. Inte mig emot.
Och sen slog klockan 15.15 och jag packade ihop för dagen. Lunch hann jag och Andreas aldrig äta tillsammans. Klassiker.
Och det var det spektakulära som hände igår. I ett vanligt liv hade det bara varit ytterligare en dag. I pandemi-livet en pulshöjning motsvarande en efterlängtad konsert, minst.
Jag kämpar för att hitta roliga grejer att skriva om, det ska du veta. Men omständigheterna kunde varit mer gynnsamma. Barnen hann tillbringa 1.5 dagar på förskolan tills det skickades ut ett mejl att en av lärarna testats positivt. Nu är valet att chansa och låta barnen gå i förskolan eller låta dem vara hemma resten av veckan helt kärnfriska. Med risk för att de redan är smittade ändå. Samtidigt som vi ska gå omlott och pussla för att få vardagen att gå ihop. Vi som precis andades ut för att vi överlevt nästan tre veckor med vab-jobb-plugg-pusslet. Vilket livstrassel.
Som lök på laxen tvärdog min dator igårkväll, en Macbook Pro som inte är ett år gammal. Går inte att starta! Den blinkar till, precis som att den slår upp ögonen och ba ”ånej, inte du igen!” och slocknar sen som ett ljus. Nämnde jag att jag har deadline på ett projekt jag slitit med i tre månader? Otrolig tajming för ett teknikhaveri.
En bra grej som hänt är att jag dels hittat ännu en av Josef Franks 1165-stol på Blocket. Och köpt ekologiska lammskinnsdynor (som jag förstår det som är sydda på överblivna stuvbitar) till alla stolarna. Det är som att de fått en peruk. Hur fint?
