Söndag

Jag hinner precis pusta ut och ladda om. Strax ska jag bege ut och måla, medan kvällssolen fortfarande håller sig ovanför trädtopparna. Vi har precis sagt hejdå till ett filmteam som filmade en reklamfilm i trädgården. Min granne frågade strax innan semestern om han inte kunde få använda vår trädgård i några scener. ”Visst sa vi” och tänker inte mer på det. I morse – prick femton minuter efter att vi vinkat adjö till våra brittiska vänner som bott över en natt – backade en lastbil in på uppfarten. Ljud- och ljusfolk, stylist, statister och marknadschefer fick maka ihop sig på altanen med bullar, snacks och kaffe i plastmuggar medan det gjordes sommarscener. Kul var det!

I morgon är det min andra arbetsvecka. Ska cykla in till kontoret för första gången på 7 veckor. Önska mig lycka till!

Ville bara säga hej. Vi hörs snart igen. Då ska vi prata om Äskhults by, valet, färgsättning på boden och annat livsviktigt.

Kram

Treåringskalas

Ingen vet hur det hände men helt plötsligt har vi en treåring i huset. Eller närapå i alla fall, han fyller inte år förrän i morgon.

Eftersom första måndagen efter semestern är nesligt att fira födelsedag på, låtsades vi att han fyllde år i dag. I morse fick han presenter på sängen och pannkakor till frukost. Vi hade gjort vårt bästa för att tillgodose sakerna på önskelistan, som uteslutande bestod Batman-och robotrelaterade saker. Roligt med tanke på att han aldrig sett Batman?

Choklad är Nils favoritgrej i hela världen (näst Batman och robotar). Därför blev det en chokladtårta i hela tre våningar.

Med Batman i marsipan på. Eftersom marsipan står högt på listan över favoritsaker näst efter choklad, Batman och robotar.

Barnen lade sista handen vid skapelsen lagom till att gästerna kom. Än hade tårtan inte nått sin fulla potential.

Det var morfar, Annika, min bror Hampus och grannarna Tommy och Kerstin som var bjudna till kalaset. Min mamma skulle också kommit men hon blev tyvärr sjuk. Andreas svängde ihop en charkbricka att snacksa på.

Brickornas bricka, dessutom. Tryffelchips, marconamandlar, tryffelsalami, fyra sorters ost och vindruvor. Tomater och paprika från trädgården. Vi åt andaktsfullt!

Kanske inte Nils som var strängt upptagen med sin nya Polisbilsrobot som han fick av Tommy och Kerstin.

”Mamma fota mitt ballongfinger” pep Juni förtjust. Hon har lärt sig blåsa ballonger nästan helt själv och har aldrig varit stoltare.

Mannen i bakgrunden är min bror Hampus och han är också stolt över sina fingrar.

När charkbrickan lagt sig var det dags för hedersgästen att göra entré:

”DONE!” som Gordon Ramsay säger.

Den ser helt sjuk ut och det var den också. Tre lager av choklad i olika former, marsipan och så lite hallonfluff för balansens skull.

Belåten treåring som skrapar marsipanen av tårtan.

Chockmätta var ordet för att beskriva tillståndet efteråt.

Nils hade inga svårigheter att ragga medhjälpare till hans legobygge. Här hjälper morfar till att montera en… robot.

Andreas svalkar sig med lite San Pellegrino läskeblask. En slurp är att dyka ner i ett minnesåll fullt med minnen från italienska rivieran.

Sen luta sig tillbaka på våra Grythyttan från Blocket. Den gamla sorten med det bästa gunget. Är så spänd att få visa våra planer på altaninredning, men det får vi ta i ett annat inlägg.

När allt var hopbyggt läste morbror Saga-sagor.

Och när kaffet var uppdrucket och gästerna gått hem gick vi inte och spelade Finns i sjön. Jag fortfarande iklädd klänning och förkläde.

Just finns i fönn är det enda Nils begriper, och han vrålar det lite titt som tätt oavsett vems tur det är, och oaktat om korten verkligen finns i fönn eller på hann. Men lika kul ändå. Rundan kröntes av att Nils tjöt till i högan sky ”I MORGON FÅR JAG INGA PJESENTER!” och brast ut i storgråt.

Tack och lov ändå, eftersom vår kvot av Batman och robotar är definitivt är fylld för all överskådlig framtid.

Kram

Vi elbilade ner till bröllop i Montpellier

En av mina bästa kompisar från gymnasiet – Johan – skulle gifta sig. Johan, som när jag berättade om mitt och Andreas påvra spontanbröllop i Brooklyn utbrast ”låter som mitt drömbröllop” – bjöd i stället in till en tredagarsfest, komplett med en katolsk ceremoni i Frankrike. Ett tvärt kast på klassiskt Johanskt manér.

Försökte boka tågbiljetter i våras, men fick ett milt anfall av att försöka pussla med rutt och avgångar och övernattningar. I stället fick det bli elbilen!

Ganska omgående beslutade vi oss för att barnen inte skulle med. Femhundra mil tur och retur till ett förmodat stekhett sydfrankrike lockade inte. De tillbringade i stället en vecka med kusinerna och morfar och Annika. Varje dag fick vi filmer från voltige-träningar, strandutflykter och lekplatser. Samtidigt kunde vi bränna ner i ganska rask takt för att inte vara borta för länge. Stor succé!

I Malmö hämtade vi upp yx-julia (jag, julia och johan hängde i gymnasiet) och satte kurs Tyskland. Egentligen skulle en fjärde medpassagerare med, men hon fick ställa in i sista sekund.

Bilen

Den frågan som väckt mest nyfikenhet på instagram är vilken sorts bil vi har. Vi har en begagnad Tesla, som vi köpte för några år sedan när utbudet av elbilar inte var lika stort som det var i dag. Batterikapaciteten är 100 KwH och räckvidden ca 45 mil per laddning. Räckvidden får man ta med en nypa salt, den beror på hastighet, väder och vind, om det är flackt eller kuperat. Vi snittade 2.5 timme mellan varje laddstopp.

Rutten

Ner åkte vi Göteborg (vi lämnade barnen där) ––> Koblenz –> Dijon –> Montpellier, och hem Montpellier –-> Lausanne –> Danmark (minns inte ens orten, vi kom fram halv 2 på natten) –> Stockholm. Vi avsatte 2.5 dagar per resa, och hann med att turista lite i Cochem i Moseldalen på vägen ner. Vi använder appen A Better Route Planner för att planera rutt, och även Teslas egen GPS är till stor hjälp. I a Better Route Planner fyller man i vilken sorts bil man har, och så hjälper den till att planera rutten och laddstoppen.

Vi hann promenera till Cochems Kejserliga Slott, med anor från 1100-talet.

På vägen ner körde vi längs Moseldalen, känt för sina Rieslingviner. Vi hade absolut kunnat bränna gummi på Autobahn och kommit fram snabbare, men då hade vi inte fått kört längs moselflodens krökningar, sett medeltida borgar och kilometer efter kilometer med prydliga vinrankor. Så värt omvägen.

Andra natten sov vi i Dijon. Dit kom vi ca tio på kvällen, efter ett långt laddstopp där vi också botaniserat bland ostarna, charken och cornichongerna på Supermarchén. Vi tog in på B&B Hotel för 80 euro och gick ut på byn och tog en öl.

Morgonen därpå följde vi motorvägarna längs Rhenfloden, och strax efter kl 17.00 parkerade vi bilen i ett parkeringshus mitt i centrala Montpellier. En snabb dusch och ett ombyte senare klapprade stegen mot en välkomstdrink på Bar Decadence, en liten bar på ett gammalt torg inne bland Montpelliers smala gränder.

Dagen efter började med en överraskande god hotellfrukost. Efter det blev det shopping. Jag köpte fem Marseilletvålar.

Och Julia lite franskt fruktgodis och dyra sardiner.

Andreas köpte lavendelhonung. ”Precis vad jag behöver till min Pain d’epice jag bakar om julen” sa han.

Och nu var det dags för bröllop. Det var för mycket för att skriva här. Herregud, om man slår upp mitt och Andreas påvra bröllop i en ordbok är deras motsatsordet.

Julia, Johan och jag innan den katolska ceremonin. Jag har hyrt min klänning via Rentroutine och det är en Proenza Schouler med en simpel men genial passform.

Vilket bröllop. Jag tänker mycket på ynnesten i att vara så älskad. Av sin partner men också av vänner och familj. Att ha vänner som reser över halva kontinenten bara för att få fira kärleken. Då är man rik.

Festen hölls på ett Domain des Moures, några mil utanför Montpellier. När vi kom dit var det cirka 40 grader varmt och solen brände trots att det var sen eftermiddag.

Vi vilade fötterna och sippade på drinkar. Jag drack exakt tre små gin och tonic (och 6 cl whisky men det behöver vi aldrig prata om igen) hela kvällen och höll mig pigg fram till 02.

Puss puss. Nu hade jag bytt skor. Och Andreas skjorta.

Mitt i natten åkte vi hem, som besegrade tonåringar påväg hem från disko.

Dagen efter åt vi brunch (tog inga bilder, det var för varmt) och åkte sedan hem igen. I stället för Tyskland körde vi igenom Schweiz, där vi stannade en natt i Lausanne. Det var vackert men dyrt och jag rekommenderar ingen att vaska en hotellnatt betald i Schweizerfranc.

Tyskland svepte vi igenom på en dag, och sov sista natten. Halvvägs i Tyskland stannade och laddade vid ett nedgånget 70-talshotell, som såg ut som en Sovjetlämning. Döm av förvåning när baksidan såg ut såhär. Som taget ur Narnia! Blev akut inspirerad och fotade utemöblerna.

I danmark var allt fullt och hotellnätterna svindyra. Jag ringde runt och prutade tills vi hittade ett för 1400 i stället för 4000. Så värt!

Och dagen efter – på pricken sex dagar sedan vi åkte – sladdade vi in på uppfarten och mötte morfar och Annika och två överförtjusta barn.

Laddning

Allt som allt betalade vi 6000 kr i snabbladdning för mer än 500 mils resa. Absolut inte gratis, men billigare än att flyga och dessutom går utsläppen från en elbil inte att jämföra med de från en flygresa.

Nuförtiden får alla bilmärken ladda på de Tesla-stationer som har överkapacitet (i Sverige är det 44 av 50), väl värt att känna till om man inte har en Tesla.

Laddningen tar olika lång tid beroende på rutten och hur mycket man behöver ladda. Appen A Better Route Planner planerade exempelvis i fler – men i gengäld kortare – laddstopp. Vi fördrev tiden med att handla snacks, springa, göra mikroträning eller driva runt på en närliggande matmarknad.

Övernattning

På väg ner kostade rummen ca 80 euro för tre personer – otroligt överkomligt. På väg upp var rummen dubbelt så dyra. Nästa gång tror jag att vi håller oss till att övernatta i Tyskland och Frankrike. Där går det med lätthet att hitta fräscha hotellrum för överkomliga priser.

Hatten av om du orkat läsa hela vägen hit. Och om du har några frågor om att elbila i Europa får du gärna ställa dem i kommentarerna, så ska jag svara efter bästa förmåga.

Kram