Month: januari 2021

I stället för att stressa ut efter frukosten testade vi en ny strategi i dag. Äta lunch vid 11 och bege oss ut efteråt, lagom till att småbarnet ska sova eftermiddagslur. Häng med!

Jag hade inte på mig isländsk ulljacka och rosa mössa. Det var i fredags, men bättre sent än aldrig. Dagens klädsel vill jag inte bjuda på. Långkalsonger, benvärmare och raggsockar. Gränslöst fult faktiskt.

Andreas och Juni åkte i förväg och jag och Nils promenerade en av mina favoritslingor till skidbacken. Ser du husen som sticker upp som praliner på kullen? Oklädsamt avundsjuk på alla som bor där.

Vi har en skidbacke, med slalomklubb och allt, en kvarts promenad hemifrån. Hade ingen aning om detta när vi flyttade hit, och jag har aldrig varit där annat än för att springa back-intervaller. Förra året blev det ju ingen snö.

Desto mer i år. Och när det är minusgrader, som det är nu, körs det med snömaskin. Detta är en helt ny värld för mig som skåning. Slalom? Snömaskin? Exotiskt!

Mindre brydd var minstingen som låg utslagen i vagnen. Nedbäddad i åkpåse, och dubbla overaller.

Här är anledningen till vår destination. Andreas håller på att lära Juni att åka skidor. Denna backe kallas för familjebacken. Otroligt missvisande om du frågar mig.

Den är ju tämligen brant? Men full av äppelkindade barn som susar ner i ilfart och hoppar på guppen (hoppen? – vet inte ens vad det heter). Exotiskt det med.

Två modiga slalomåkare. Juni har precis börjat på skidlekis en dag i veckan, och är helt lyrisk efteråt. I dag ville hon bara öva lite inför morgondagens lektion.

Själv har jag bara åkt skidor vid några enstaka tillfällen. Det tänkte jag dock inte låta hindra mig. Vi har hyrt en stuga i Branäs i mars (anpassar givetvis efter corona-situationen och avbokar om det avråds) och jag har skrivit upp mig på skidskola. Vill lära mig ordentligt så att jag också kan åka med barnen i backen. Att hålla andan och hoppas på det bästa är räknas väl knappast som en rimlig teknik.

Efter några vändor i backen vaknade Nils och vi knatade favoritslingan hemåt igen. Förbi Grünewaldvillan, möjligen det finaste huset som finns i hela Saltsjöbaden. Ritad av Ferdinand Boberg.

Och slutligen knäppte jag den här bilden när vi promenerade förbi Uppenbarelsekyrkan. Den ritades av Ferdinand Boberg och byggdes mellan åren 1910-1913.

Och sen var vi hemma vid vårt krypin. Inte ritat av Ferdinand Boberg, dessvärre. Men gott nog åt oss.

Kram

Jag vill bara flika in angående inlägget om pandemi-vardagen att det inte är så att pandemin gjort mig lycklig på något sätt. Den har bara eliminerat några källor till olycka.

Jag saknar också vänner, familj, att resa, restauranger, biobesök, simhallen – allt det där vi kunde ta för givet fram tills för 10 månader sedan. Upplevelser som skänker mig korta stunder av lycka.

Men vardagen som vi levde i innan var inte hållbar i längden. Låt mig berätta.

Varannan dag gick jag upp i arla morgonstund för att cykla till jobbet (innan dess åkte jag 06.19-tåget och det var bedrövligt), innan barnen hade klivit upp. Livet blev roligare när jag började unna mig att äta något annan än medhavd skrivbordslunch, men fortfarande förtog den konstanta tidsnöden mycket av livsandan. Varannan dag kunde jag sitta lite längre på kontoret, men varannan dag cyklade jag vid 15 för att hinna vara vid förskolan kvart i fyra. Och då satt Andreas kvar på kontoret till 18, och var hemma lagom till nattning. Minimalt med tid ihop och maximalt med tråkiga måsten och åtaganden. Som att ägna hela kvällarna åt att arbeta ikapp, tvätta, städa och diska, ackompanjerat av mitt dåliga samvete för att jag inte gjorde mer av livet.

Sådär har vi hållit på. Pressat, stressat och förhandlat för att få vardagen att flyta sånär. Ändå kände jag nästan jämt att det var precis på håret att vi fick ihop den här veckan också. Ofta gick jag och lade mig med känslan av att jag är helt värdelös som inte klarar något varenda förälder genom tiderna klarat.

Lycka är inte ett permanent tillstånd, och vardagen i pandemin gör mig inte lycklig. Den har bara befriat mig från en mängd situationer som gjort mig olycklig. Och berett vägen för korta stunder av tillfredställelse.

Kram

Att detta..

Ska bli till det här!

Man behöver inte vara religiös för att begripa att naturens skiftningar är en nåd, om det nu finns en sån.

Men nu är nu, och nu ligger det ett tjockt vaddtäcke av snö över hela trädgården. Och det är så fint och välkommet. Igår började Juni på skidlekis, och efter två timmar i backen med Andreas var hon sprickfärdig av stolthet resten av dagen. Jag och lillbarnet tillbringade förmiddagen i en inhägnad lekpark, han är i en fas då inget mindre än ett stängsel duger. Han planerar ständigt för nästa rymning.

Jag kan knappt se mig mätt på snön. Det känns nästan orimligt att den äntligen är här. Till och med säckarna med grus gör sig inlindade i bomull. Grusgången lär inte bli färdig inom det närmsta, som du kanske ser.

Det satt fint med en riktig snösmocka. Vore det upp till mig får snön gärna ligga till mars.

Jag tycker att det är snudd på stötande att det alltid är samma serier som rekommenderas i bloggar och på kultursidor. ”Ett oändligt utbud till trots så rekommenderar 20 av varandra oberoende personer samma jävla tv-serie om schack, samtidigt”. Jag känner ofta att tv-serier behöver vara i karantän minst ett halvår eller så innan jag ger mig i kast med dem. Vill ju ta mig an dem med obefläckat sinne!

Därför kommer här två tv-serietips du garanterat inte fått någon annanstans. Se dem nu och så kan vi titta på schack-serier nästa jul.

Star Trek Original Series – Netflix.

Snart har vi tittat färdigt på hela Original Series som spelades in 1966-1969. Eller ja, jag somnar alltid halvvägs in, men eftersom varje avsnitt är uppbyggd kring samma dramatiska båge behöver man liksom inte slutet. (Spoiler: en hoppspark löser allt!) Det största behållningen av att titta på tv-serier som är inspelade för länge sedan men utspelas i framtiden, är att det kastar ljust på hur oerhört dåliga vi är på att gissa framtida värderingar. Star Trek var första tv-serie att visa en kyss mellan en svart kvinna och en vit man (Uhura & Kirk), och det ansågs fortfarande vara något modigt då. Att Uhura som svart kvinna ens hade en huvudroll i en mestadels vit ensamble var även det banbrytande för den tiden. Ändå måste man lägga bort genusglasögonen om man ska stå ut. Kvinnorna framställs i princip enbart som kuttersmycken och dumma våp i behov av skydd från män. Replikerna, i den mån de ens har några, är fåniga och förutsägbara. De är ängsliga, halvnakna hysterikor som Kirk måste hjälpa med sitt manliga klarsinne. Alla sina brister till trots är Star Trek tv-historia av en anledning.

Johan Falk, Netflix

Johan Falk-serien är mest känd för att huvudrollsinnehavaren Jakob Edlund strösslar varje avsnitt med minst 15 ”vaffan” och för att Joel Kinnaman är med. Nu har vi ägnat minst sex helger tillsammans Johan Falk. Och sämre sällskap kan man ha! Ett: den utspelar sig i Göteborg och bara det är trevligt. Två: Joel Kinnaman är lysande som Frank Wagner men får ändå se sig överglänst av Jens Hultén som spelar den otursförföljde gangsterfarsan i ett kriminellt gäng. Tre: Hobbykriminologer som jag får sitt lystmäte i nyttjandet av hemliga tvångsmedel och andra gottigheter. Jag betvivlar ändå starkt att riktig span bedrivs i så stor omfattning från gråa Lexusar där det sitter en snut i funktionsplagg med en kamera stor som en skolåda. HOPPAS verkligen att riktiga spanare är smidigare än så. <3

Och var mina tips på serier. Jag sa aldrig att de är bra, jag sa bara att du inte fått dem förut.

Kram

Ser du den lila pricken? Det är en leksugen Nils påväg till inskolningen på förskolan. Jag ska inte ljuga och säga att det varit fantastiskt att jobba och plugga hemifrån samtidigt som Andreas varit föräldraledig med Nils, och alla aktiviteter varit inställda. Rofyllt har det inte varit.

Men nu har vi snart två förskolebarn, till hela familjens glädje. Stoltare storasyster får man leta efter.

Stillar min tulpanväntan med ett knippe präktiga köpetulpaner i lila och rosa. Vasen köpte vi på loppisen i centrum, och den bryter av allt vårt sekelskiftesvurmande på ett välbehövligt sätt. Känns väldigt 90-tal på det allra bästa sättet.

Mina crépesblommor har flyttat in en loppad vas och står vanligtvis inne i vitrinskåpet. Letar ständigt nya användningsområden. Hittills har jag använt dem som julpynt i granen och som servettring till jullunchen.

Och det var de bilderna. Kram

Jag har fotat flitigt under ledigheten, men har inte orkat släpa fram kameran utan nöjt mig med mobilfoton. Även du får nöja dig med alster från min telefon.

På nyårsafton bar jag en hyrd blåsa från Day By Birger et Mikkelsen. Unnade mig känslan av att vara finklädd fast vi bara firade hemma med närmsta familjen. Mitt mellandagsfynd är nämligen ett hyr-abonnemang hos It’s Released, en tjänst där man väljer tre plagg i månaden för 750 kr. På bokhyllan hänger det andra plagget, en stormönstrad sidenklänning från Marimekko.

Hyra kläder har jag enbart goda erfarenheter av. Det är prisvärt i jämförelse med att köpa nytt, och ett hållbart sätt att variera garderoben utan att lägga tid på att köpa och sälja på second hand.

Nyårsafton var så stillsamt ett nytt år kan vara. Till middag åt vi blinis och skaldjur och drack champagne. När barnen lagt sig tittade vi på Johan Falk och avslutande året med ”vaffan”-bingo. Ett annat nyår hade det känts bedövande sorgligt, men som avrundning på 2020 kunde jag inte tänka mig något mer passande. Kanske till och med att föredra?

Innan middagen slog jag en lov ner hit; till Vår Gård och mötte upp och några vänner.

Gott nytt år sade vi! Och kastade oss i. Det gjorde vi inte alls utan det föregicks av en stunds överläggande med våra respektive förstånd. Att kallbada är som en mental styrkeprövning, i alla fall för mig. Njuter gör jag inte förrän jag kommit upp och är påbyltad med ull och dun.

Det var nyåret som blev. Långt ifrån mitt värsta.

Kram

Sophia