Till garderobsprojektet hade jag köpt fyra stycken linnegardiner från Ikea. När jag fållat gardinerna hade jag fyra tämligen stora spillbitar över. Vad göra? Jo, använda till något annat såklart. Nog ska familjen Stök & Gris hitta användning för ett gäng linneservetter som kan användas om och om igen.
Du behöver:
Spillbitar av linnetyg som räcker till så stora servetter som du vill ha.
Tråd: Helst icke-syntetisk.
Nålar.
Sax.
Symaskin
Strykjärn.
Tidsåtgång: ca en till två timmar.
Så här gjorde jag:
Ett vanligt mått på linneservetter är 45×45 centimeter, så jag började med att klippa ut sex stycken bitar som var 49 x 49 cm.
Jag behöll alla sidor som redan var fållade.
Sedan vek jag och strök in den råa kanten (den med trådar) , vek igen, och strök igen. På så vis får man bara jämna kanter. Därefter nålade jag kanten. Jag nålade alla sex bitar i ett svep.
Sy raksöm så som är så lik de gamla kanterna som möjligt. I mitt fall var det ca 1 mm in på fållen.
Färdigt.
Så där. Ett gäng prima linneservetter för en spottstyver. Såg att HM Home säljer linneservetter för 125 kronor stycket, så en kanske ska överväga en karriär i servettbranschen. Eller inte. Men kul och lätt var det.
Troligen känner du till Nix-registret mot oönskad telefonförsäljning. Men visste du att det finns ett motsvarande register för adresserad direktreklam?
När vi bodde kvar i stan fick jag drivor med adresserad reklam. Varje gång gick den raka vägen till återvinningen. Vilket slöseri! Jag måste kryssat för många urvalskriterier – och ännu fler sedan jag fick barn – för det kom mer än lovligt vissa dagar. Allt från blöjprover och lotterier till mäklarannonser.
Trots att jag arbetar på en marknadsavdelning själv (dock 2b2 och främst med digital marknadsföring) hade jag inte koll på att man kan betacka sig all adresserad reklam. Men det kan man alltså. På Swedmas hemsida avregistrerar man sig enkelt med bank-id eller mobilt bank-id. Inga formulär som ska beställas, frankeras och skickas. Tjoff, bara.
Nix-registret gäller för all direktreklam som är personligt adresserad. All oadresserad går att stoppa med en ”ej reklam-skylt” på brevlådan.
Det fungerar däremot inte om du har en kundrelation till avsändarföretaget. Då måste du kontakta dem och be om att få bli avregistrerad. Nu väntar jag bara på en tjänst där man kan administrera alla avregistreringar på reklam, oavsett kundstatus. En tar sig för pannan när man begrundar att Elon Musk troligen har landat en farkost på Mars innan det går att säga nej till all form av reklam i brevlådan.
Jag är väl knappast ensam om att tycka att det är något magiskt över hösten. Vissa tillfällen på dagen är det så vackert ute att jag nästan måste hålla andan av rädsla för att förstöra det om jag andas ut. Som när dagen bräcker och himlen blir rosa sammet. Eller när eftermiddagssolen färgar trädkronorna gyllengula. Då känns hösten så fin och vemodig och mjuk.
I lördags var precis en sådan dag. Vi har haft fullt upp med sysslor från morgon till kväll de senaste helgerna, så vi har liksom missat hela höstens skådespel. Men nu hann vi äntligen ut på en promenad i grannskapet (efter den obligatoriska vändan på byggvaruhuset för att köpa en ny tumstock).
Jag sportade en översizad, brunlila dunjacka från Uniqlo (second hand). Brukar matcha den med ullhalsduk från Acne och en lila mössa, så också denna dag. Jag tycker att det är en svinfräck kombo men ser också att jag är förvillande lik en fräsig tant på avstånd.
Området ligger omgivet av vatten. Har planerat att bli en hurtig vinterbadare men nu när jag ställs inför realiteten så framstår det plötsligt som den dummaste tanke jag tänkt. Det är bara oktober men det ser redan fruktansvärt kallt ut.
Grant så det förslår. Det är ett gammalt Grand Hotel som skymtar i bakgrunden. Kan tänka mig att det en gång varit pampigt och storslaget, men nu ser det mest nedgånget och ruffigt ut. Putsen faller av och lämnar beiga fläckar i den vita fasaden. Hoppas att ägaren har planer på att återställa dess forna glans.
Hamnade mitt i ett jättefält av kaveldun.
Och kom sedan fram till en mycket lämplig badplats. Tyvärr. Nu ser det ut som jag måste göra slag i saken.
Inte bara jag var road av utsikten. Bästa stället för att kasta småsten.
I denna lilla vik kan det bli ett dopp eller två.
Närheten till naturen var en av de stora anledningarna till att vi fattade mod och lämnade stan. I stället för att sitta hemma och sörja alla de där restaurangmiddagarna som inte blir av eller utekvällarna som ingen har ork till ville vi vädra mer frisk luft. Nu har jag samlat kraft till ytterligare en vecka på pendeltåget. Det är märkligt hur min inställning har förändrats till huslivet sedan jag fick barn. Innan vi fick Juni såg jag absolut ingen charm med att bo i hus. Då ville jag ha omedelbar närhet till barer, stök, jobb och affärer. Klipp till två år senare och jag blir salig som ett barn av att se lite kaveldun fladdra för vinden.
Livet ändå. Så fint att man kan överraska sig själv.
När man vet att man inte får köpa något nytt är det som att allt man äger blir lite mer värt. Då känns det helt plötsligt lite mentalt lättare att ägna en kvart åt att putsa sina skor. Att rengöra och putsa ett par läderskor kan nästan få dem att se ut som nya. Om man låter bli att slarva och putsa dem någon gång varannan månad (beroende på användningsfrekvens) så kan man förlänga skornas liv med flera år. Hett tips är också att köpa skoblock i cederträ. Cederträet dämpar lukten av fötter (som vi ju alla lider av, mer eller mindre..) och skoblocken ser till att lädret håller formen. Jag har förlagt mina skoblock i någon flyttkartong och redan efter en månad utan märker jag att mina läderskor börjar tappa livsgnistan.
Min skovårdsrutin är föga komplicerad utan är som följer.
1: Rengör med fuktig trasa (alt tvättsvamp vid grov smuts) och galltvål.
2. Läderbalsam. Gnider in med en trasa.
3. Skoputs. Även den gnids in med trasa.
4. Gno in den med borste.
4. Färdigt! Eventuellt gnider jag in skorna med lite vattenavstötande vax som bonus, men långtifrån alltid.
Vill du läsa fler kläd- och skovårdstips? Allt finns samlat under kategorin klädvård.
Två månader kvar av köpstoppet och jag har inte en enda strumpbyxa utan generande hål i. Surt, sa räven.
Jag tror att människor kan delas in i två typer: de som älskar att planera först och de som älskar att göra först och planera sedan.
Planeraren älskar struktur, ordning och reda och kan inte njuta till fullo om saker inte är planerade på förhand. När man går ut och äter vill planeraren ha kollar menyn på förhand och har bestämt sig innan vi kommer till restaurangen. På resor är hotellen noga utvalda och närområdet researchade veckor innan avresa.
Den som älskar att göra först är inte så noga med planering. Själva restaurangbesöket är upplevelse nog, blir det god mat också blir det bara en bonus.
Planeraren älskar att researcha inför köp. Göraren älskar att köpa.
Jag till i allt väsentligt den senare. I min yrkesroll föredrar jag ordning och struktur och kan trolla ur mig både gantscheman och pertdiagram om nöden kräver – men privat är jag en oreda.
Jag älskar till exempel att fixa och dona med renoveringsprojekt. Hatar att planera dem. Vill tillbringa så lite tid som möjligt med att göra ritningar och förbereda inspirationskollage (gör aldrig inspirationskollage, blir oinspirerad av blotta tanken). Jag vill bara göra direkt medan jag drivs av energin från impulsen. Vilket förstås ofta resulterar i att resultatet blir någonstans mellan undermåligt och katastrof. Och så slutar det med att jag får göra om, ibland om och om igen.
Det är inte så att jag föredrar katastrof på något sätt. Det är bara det att det brukar bli katastrof även när jag försöker planera för att undvika katastrof. Därför har jag utvecklat mina efterplaneringsskills, det vill säga att dra mentala lärdomar av sådant som gick snett och hur det skulle undvikits. Gudars så skicklig jag har blivit på att efterplanera. Men ibland tröttnar man ju på att läxa upp sig själv. Jag har definitivt börjat att lessna på mina malande inre monologer om vad jag borde gjort annorlunda (som jag självklart aldrig omsätter i riktig planering). Tidigare handlade vi i snitt tio (10!) gånger per vecka och jag sa till mig själv varje gång att det nu var dags att börja veckoplanera. Gjorde jag någonsin det? Nej, i stället löpte planeringsrebellen i mig amok.
Men hörrni. Nu är det nya tider. Om jag ska ha en chans att ta mig levande igenom åren som pendlande småbarnsförälder är det dags konvertera från efter-planerare till för-planerare. Jag har betat mig igenom många områden redan och dessutom hittat en rad smarta verktyg som hjälper mig med struktureringen. Ett försummat område är dock garderobsplaneringen. Från och med nu börjar jag planera och lägga fram kläder för hela veckan, med start på söndag. Någon annan som är med på utmaningen?
Här är de appar/verktyg utan vars hjälp min vardag hade krackelerat fullständigt:
Tink – för att hålla koll på utgifter och göra budget.
Dreams – för att lägga undan till mina olika sparmål. Ett av mina mål är till exempel en eldriven lådcykel som jag vill köpa senast i maj nästa år.
Wunderlist – Vanlig, hederlig att göra-lista.
Wrike – Projektledningsverkyg för att planera husunderhåll och renovering.
Trello – För att planera och kollaborera om att göra-listor, när man behöver en mer överskådlig vy än vad som ska göras.
Slack – För att chatta med mina kollegor i särskilda ämnesrelateradegrupper (eller ”kanaler”). Död åt mailto:alla!
Google Drive/Dropbox – för att spara och dela dokument och filer.
Flickr – Lagra bilder. Har även en Flickr-app i telefonen som automagiskt backupar mobilbilderna.
Genius Scan – För att fota av papper och göra pdf:er. (Tror att den kostade 7 kr).
Tripit – för att planera resor, hålla koll på biljetter och bokningar och aktiviteter.
Alla tjänster är gratis att använda om jag inte skrivit annat.
Jag har testat outfitplaneringsappen Stylebook men den föll mig inte i smaken. Det blev liksom för MYCKET planering. Orka planera in outfits i kalendern? Nej någon måtta..
Har du några andra tips på outfits/garderobsplanerare som jag har missat?
Tidskriften Camino har vigt ett helt nummer åt tema rensande och minimalism. Efter att ha uppmärksammat att så gott som alla forum på temat befolkas av kvinnor ställer sig chefredaktören den ledande frågan om rensandet inte riskerar att bli en kvinnofälla? I sin research hittade hon nämligen få eller inga män som ägnade sig åt att rensa hemmet eller reflektera över sin konsumtion. Jag är benägen att hålla med. Visst är det märkligt att de flesta någon gång i livet går från singel till duo – vanligen tillsammans med någon av det motsatta könet – men bara en av dem tar ansvar för de gemensamma prylarna?
Lika märkligt är det med bilden av vem som köper vad i hushållet. Bara tänk på ordet shopaholic. Själva sinnebilden av en shopaholic är en kvinna som vidlyftigt slösar pengar på prydnadskuddar, doftljus och blommor. Krimskrams. Inte heller sällan slösas det med andras (makens) pengar. En shopaholic är också oförmögen att förstå de mest grundläggande ekonomiska termer som budget eller amortering.
Hur roande det än kan vara med fördomar tycker jag det är tråkigt om de förblir just det. Är det verkligen rimligt att kvinnors köpbeteende får klä skott för överflödet av prylar som utmärker vår samtid? Naturligtvis inte.
Om man får lita på Kronofogdens statistik var 280 000 män skuldsatta 2016, att jämföra med 144 000 kvinnor. Siffrorna verkar vara tämligen konstanta tillbaka till 2010. Fram till 2014 mätte Kronofogden antalet betalningsförelägganden som var ett resultat av förfallna sms-lån, och även där var männen i majoritet. Ironiskt kan det tyckas att de flesta intiativ som handlar om att ”ta kontroll över sin privatekonomi” främst riktar sig mot kvinnor.
För kvinnor förstår sig inte på aktier, sparande, huslån eller investeringar. De vill bara shoppa kläder och doftljus och kuddfodral. Det är fördomar som är lika falska som det är sant att män generellt är mer ekonomiskt sinnade. Det är ju dubbelt så troligt att en man hamnar hos kronofogden som en kvinna.
Ändå så så initieras det ekonomigrupper för kvinnor till höger och vänster. Och de flankeras av Instagramkonton i överflöd. De startas av och för kvinnor som har tröttnat på prylkaos och kortsiktiga materialistiska belöningar. Det är återigen kvinnorna som tar ansvar för något som vi kan beskylla hela västvärlden för: Nämligen att konsumera över sina tillgångar. Nej män kanske inte handlar särskilt många doftljus. Men de shoppar båtar, eldrivna verktyg, elektronik – och hobbyprylar. Och de rensar inte särskilt ofta heller. Jag har handlat mycket på Tradera i mina dagar, allt från barnkläder till inredning och endast två gånger har namnet indikerat att säljaren varit något annat än en kvinna.
Jag säger inte att dessa initiativ för kvinnor inte ska få finnas. Tvärtom, jag åtnjuter själv förmånen att få vara en del av flera nätverk. Jag bara undrar var alla nätverk för män håller hus? Det är ju faktiskt de som verkar behöva det mest.
Jag vill inte att konsumtion ska bli ännu en kvinnofråga, för det har vi nämligen inte råd med. Jordens resurser och hur vi konsumerar dem är frågor som berör oss alla.
Det ryktades om sensommarvärde i Stockholm under lördagen. Detta sket jag fullständigt i och förlorade mig i måleriet i stället. Nu har jag strukit de sista lagren på projekten som upptagit min tid de senaste veckorna. Dels har jag målat trappan som tidigare varit trären och dels har jag målat en alkov i sovrummet som ska få tjänstgöra som garderob. Kanske får äta opp detta när vintermörkret håller oss i järngrepp, men så befriande att skita i måsten och bara ägna sig åt det en vill. Visst är det jobbigt att måla och särskilt med linoljefärg som kräver tålamod, tålamod och ytterligare tålamod. Men jag får som ett rus i kroppen när jag blir färdig med ett projekt som jag kämpat med länge. När jag drar över med penseln för sista gången glömmer jag bort värkande axlar och stel nacke och allt känns mödan värt. Sedan att ruset varar i cirka fem minuter innan den ersätts av en annan fixarklåda är ju en annan fråga.
Låt oss ta en titt på vad som har skett de senaste veckorna.
Här är trappan innan målning:
Och efter tre strykningar med Ottosons Silvergrå blandat med titanzink. Här är trappan nymålad och ser fortfarande fläckig ut. Fläckarna försvinner allteftersom underlaget blir mättat. Sist jag målade med linoljefärg tog det flera månader innan de blanka fläckarna försvann. Då blir färgen matt och otroligt behaglig för ögat att vila på. Nu är det bara att ge sig till tåls. Ser du förresten färgfläckarna till nere vänster på sidan? Det är inte min färg som stänkt upp, utan det är färgen som fanns under den vita snickerifärgen. Troligen har trappan tidigare varit målad i en grågrön nyans av något slag.
Har ju varvat med ett annat projekt som än så länge inte är färdigt. I vårt sovrum finns en alkov som är byggd i en kattvind. Den hade de tidigare ägarna som sovalkov. Vi sov där inne på prov en natt och drabbades båda av lätt klaustrofobi.
I stället flyttade vi ut sängen under fönstret och sov mycket bättre. Utanför fönstret grönskar det fortfarande även som träden börjar att bli kala.
Utrymmet ska i stället användas som garderob. För om det är något som vi lider brist på så är det garderobsutrymme. Huset är ju ursprungligen en sommarbostad och garderobsutrymmet är planerat därefter. Här är insidan, som innan hade en brun tapet, precis målad i Ottossons mörkgrå.
Den ser nästan svart ut på bilderna. Det är ju egentligen helt omöjligt att uppskatta färgnyanser bara genom att titta på färgprover. De ter sig så annorlunda beroende på vilka andra färger de spelar mot och hur ljuset faller. Jag vet att man ska provmåla innan men jag skiter faktiskt väldigt ofta i det. Går hellre på magkänsla och om jag inte gillar slutresultatet så gör jag om det i stället. Regler är till för att brytas och det är ju min egen tid som jag ödslar i så fall.
Det som fattas är garderobsinredningen (står färdigmonterad utanför bild) och ett hyllplan som jag också målat i samma färg. Den ska förhoppningsvis monteras under morgondagen och sedan ska jag bara fålla en gardin som får fungera som skynke.
Garderobslösningen är en egentligen en tillfällig lösning. Tanken är att bygga en platsbyggd förvaring som smälter in i rummet bättre. Just nu har vi skriande behov av förvaring men inte tid eller lust att bränna massa pengar på en dyr men permanent lösning. Skönt då att ha använt metoder som är skonsamma mot miljön och plånboken. Linoljefärg är ju bra mycket drygare än vattenbaserad färg och räcker till många fler kvadratmeter per liter. En liten provburk med färg räcker till att måla båda sidorna av en dörr. Två gånger.
Det som också ska fixas inom kort är tapeter (och taket, men det är en historia för sig). Just nu lutar jag åt denna välpinnade gulklimp från William Morris: Pimpernel Bayleaf Manilla (bildkälla).
Har förstås aldrig tapetserat själv innan men det är ju bara att testa sig fram. Att lära sig saker genom att bara göra dem är en oöverträffad metod enligt mig. Visst skulle vi kunna hyra en tapetserare, men då missar jag ju chansen att göra ett taffligt första försök som vi kan skratta gott åt sedan. Min devis är att få saker i livet behöver bli perfekta, de flesta behöver bara bli gjorda.
Klockan har inte ens hunnit slå 06.30 men jag sitter redan på pendeln till jobbet
Skulle vilja skriva att livet med hus är fantastiskt, men faktum är att det just nu känns som ett destruktivt förhållande. Det är en partner som psykar en genom att vara ömsom kall och ömsom varm. Varje kväll upptäcker jag något nytt att göra som noteras på den milslånga att-göra-listan, men också någon ny egenhet som jag förälskar mig i.
Dagarna består av arbete och barnbestyr och varje kväll sadlar jag om till målare/arga snickaren.
låt oss ta en titt på vad jag sysslar med:
Börjar varje morgon här, i pendelkuren.
Måndag:
Vill blotta ankeln men har varken ankelbyxor eller klackar med lågt skaft. Lösningen blir en uppvikt finbyxa samt ett par vanliga klackar med remmar i skaftet som jag pillar bort. Et voilà: ankelbyxor och ankelskor.
Världens enklaste diy vare här.
Tisdag: Gör en ansträngning och försöker se anständig ut. Utmaningen är så få plagg som möjligt. Här blus, vida byxan och sneakers och inget mer. Den propra outfiten döljer väl det faktum att jag är ett vandrande haveri. Sanningen är att jag kom till jobbet utan deo, med ett par trosor i fickan samt en fryst parmesanskalk istället för ugnspannkaka i matlådan. Småbarnslivet ftw.
Onsdag: målar insida av garderob med linoljefärg.
Torsdag: börjar se slutet på trappmålningen. Bara en strykning till..
Jag står med ena handen i en burk med linoljefärg medan jag skriver detta. Just nu fixar och donar vi för fullt i huset för att det ska bli beboeligt. Vilket det förstås egentligen är, men bara inte så som vi vill ha det.
Mina tankar har osökt fört mig till det här med renovering. Det har ju blivit ett minst lika stort livsstilsprojekt som klädstil för många. Drygt en miljon svenskar köpte rot-tjänster under 2016. Den totala kostnaden för staten landade på 11.2 miljarder (källa: Skatteverket). Jag själv är en av de som utnyttjat rotavdraget för renoveringen av vår förra lägenhet. Men jag kan inte låta bli att undra över varför det skrivs så lite om de konsekvenserna av vårt hysteriska renoverande? Vi renoverar bort kulturvärden och byggnadshistoria till förmån för kortsiktiga trender. Jag läste en artikel på nätet i tidningen Land som hävdade att mer byggnadshistoria försvinner i dag än under 60-talet, men att det denna gång sker helt utan protester. Det vill säga att vi jämnar gamla byggnader med marken eller blåser ut dem till förmån för ny, modern inredning (vilket också är intressant eftersom undersökningar visar på att äldre byggnader tingar högre försäljningspriser är nybyggna hus).
Jag vill såklart inte skriva någon på näsan, utan bara lyfta fenomenet med renoveringsfeber eftersom det är så högaktuellt för mig. Detta är mitt tredje boende och min tredje renovering. Jag ska villigt erkänna att under min första renovering hade jag inte en susning om att något som byggnadsvård ens existerade som begrepp, eller att moderna renoveringsmetoder ofta är väldigt dåliga för miljön. Jag ville bara ha ett fint kök som alla andra. Intresset växte så smått fram när vi köpte vår förra lägenhet, men inte förrän nu har jag börjat att bejaka det på allvar. Jag är på inga sätt en expert utan ser mig själv som en nyfiken nybörjare som gärna lär mig mer om hur man renoverar på hållbart vis.
För om det är något som jag tycker saknas i debatten så är det frågan om hur vi renoverar med hållbara metoder. Jag tänker också på hållbarhet över tid. För jag anser inte att hemmet är något som bör dikteras av trender. Det är ju helt absurt att vi har förväntningar på oss själva att soffan eller köket är något som ska bytas ut efter rådande trend.
Jag tycker inte att det är något fel på att vilja bo ombonat. Vi har alltid velat smycka ut både oss själva och vårt hem. Om människan inte hade en förkärlek för det estetiska hade vi väl aldrig besvärat oss med grottmålningar. Men jag tycker att det är osunt så som vi konsumerar inredning och nu även inredning av det mer permanenta slaget, så till exempel kök och badrum. Vitvaror behandlas som förbrukningsvaror och diskbänken är något man byter ut efter humör.
Jag ska strax återgå till måleriverkstaden, men jag vill dela med mig över hur jag (numera, jag har ju tidigare gjort prick alla missar en kan göra på området) resonerar kring renovering:
Är det motiverat? Är det en fråga om underhåll en standardförbättring eller handlar det bara om att jag ska få det i min smak? Det senare behöver inte vara fel men jag försöker välja metod därefter.
Vad är den förväntade livslängden? Renoverar jag enligt en rådande trend eller så som jag faktiskt vill bo?
Hur mycket kan jag göra själv? Min erfarenhet är att ju mer man gör själv, desto mer respekterar man hantverket. Om den nya kulören i vardagsrummet är resultatet av mitt eget blod, svett och tårar är jag mindre benägen att ändra även om trenderna förändras.
Vilka miljövänliga alternativ finns det? Jag utgår från att alla konventionella metoder är dåliga för miljön och så försöker jag läsa på om alternativ.
Hur påverkar den eventuella renoveringen bostadens själ? Nationalromantiken har sin särprägel och funkisen sin. Jag försöker numera att tänka på bostadens karaktär innan jag gör någon oåterkalleligt ingrepp. Om något har hållit i nästan hundra år lär det hålla i minst hundra till.
I gymnasiet var jag under något år ihop med en kille i årskursen över. Jag var 16 när vi blev ihop och han 17. Han hade dock redan flyttat hemifrån och bodde i en tvåa tillsammans med sin katt (den sprang tyvärr bort under en fest). Lägenheten var inredd precis så som man tänker sig att unga män inreder. I vardagsrummet tronade en enorm tv och som resten av möblemanget arrangerades kring. Som bänkar runt ett altare. Svarta skinnfotöljer, någon knasig matta, stor säng och takplafonder – standardutrustningen i en pojklägenhet alltså.
Döm av min förvåning när jag en dag kom förbi och pojkvännen var i full färd med att hänga upp två handbroderade tavlor föreställande en medeltida, äppelkindad prins och cockerspanielhundar med bedjande ögon. Tavlorna var stora som kartonger och satt i maffiga guldramar. Detaljrikedomen i motiven hade imponerat på den mest luttrade syslöjdsläraren. Det är en underdrift att skriva att tavlorna stod i bjärt kontrast till pokerbordet som också var lite av ett blickfång i lägenheten. I köket höll de tidigare ganska skralt fyllda lådorna på att digna av husgeråd. För mitt stilla sinne undrade jag vad en sjuttonåring vars paradrätt var att servera capricciosa från pizzerian i huset skulle med potatispressar, kastruller och allehanda blommiga koppar till.
Vi fick ett skrivbord av ett par vänner som flyttrensade. En välanvänd gåva som det fanns ett reellt behov av.
Snart kröp det fram att han hade fått allt i present av sin högt älskade mor. Hon hade nämligen rensat i sina förråd och i samband med detta bestämt sig för att fylla på i sonens lägenhet. Han hade förstås inte hjärta att säga nej tack utan huserade pliktskyldigt hennes utrensade prylar. Detta var första men absolut inte sista gången som han fick ta emot gåvor som hans mor trugade på honom. En gång fick han till och med en perserkatt (som jag vill minnas hette Prinsessan men som han döpte till Percy för att återupprätta någon slags manlighet) som hårade något kopiöst och vantrivdes fruktansvärt.
Gåvor som inte är gåvor
Det är lätt att fnissa åt det raljanta exemplet ovan, men hur står det egentligen till med etiketten för att ge bort gåvor?
Min erfarenhet är att det är väldigt vanligt – särskilt vid utrensningar – att man försöker truga på vänner och bekanta sina avlagda prylar. Att ge bort saker man själv tyckt om till någon i närstående gör det ju aningens lättare att skiljas från saker. De hamnar på en bekväm armslängd bort. För den som skänker blir det en mental krockkudde som lindrar separationsångesten.
Hur vanligt är det inte att vänner som rensat i sina garderober säger ”du som passar så bra i denna, vill du inte ha den?”. Jag har gjort det dussintals gånger själv. En vänlig gest kan tyckas, men egentligen inte särskilt vänligt om man granskar den närmare. Det handlar ju lika mycket om att jag inte vill att prylen eller plagget försvinner för all framtid som jag vill göra min vän glad.
Låt inte dina garderobsvärmare bli någon annans garderobsvärmare
KonMari-metoden förbjuder uttryckligen det här tillvägagångssättet vid gåvor. KonMari uppmanar alla som vill skänka utrensade prylar att först fråga personen exakt vad de behöver. Risken är annars överhängande att mina garderobsvärmare blir mina kompisars garderobsvärmare.
De flesta vanligt uppfostrade människor värjer sig för att tacka nej till den gåva. Det känns otacksamt mot den som ger. Jag har själv tackat ja till en massa prylar som jag själv rensat ut ett halvår senare (och inte sällan skänks vidare som en slags skampokal).
Tänk så mycket tid och energi som slösas för att saker inte hamnar rätt från början. Och tänk så mycket lättare det vore om man också pratade om etikett för att ge gåvor och inte bara ta emot. Att man visar sin tacksamhet för gåvor är ju givet, men även givaren bör i min mening förhålla sig till ett par utvalda etikettregler:
Fråga personen om de behöver något innan du skänker. Berätta inte ens vad du planerar att rensa ut för det riskerar att väcka ett onödigt ha-begär. Säg bara ”Jag håller på att rensa ut, finns det något som du behöver och som jag ska spara undan till dig?”. Be dem vara specifika.
Truga aldrig. Om personen behöver en kaffekopp men inte den kaffekopp som du rensar ut, var inte påstridig. Det är socialt obekvämt att inte acceptera en gåva så gör det lätt att säga nej. Dra hellre en vit lögn. ”Du får gärna mina kaffekoppar om du har behov av dem, annars har jag andra som vill ha dem”. Att de andra är återvinningsstationen eller Myrorna behöver du ju inte nämna.
Var ärlig. Denna kan tyckas självklar men kan ändå vara svår. Så många gånger som jag har sagt ”jo den passar ju jääääättebra” när min kompis provar min avlagda tröja trots att den är tre storlekar för stor. Tänk såhär: vill du att det du skänker ska komma till användning? Var då ärlig med om det egentligen inte passar.
Hur du några regler för att skänka bort avlagda grejer? Eller något annat tips att bjuda på.
Kram Sophia
Om du tyckte om detta inlägg borde du också gilla de här:
