Här kommer de sista två kategorierna som jag har organiserat i min garderob, nämligen mina träningskläder och mina pyjamaser och myskläder. Likt de övriga kategorierna har jag vikt även dessa kläder.
Här är resultatet:
Träningskläder
Myskläder
Nu har jag levt med denna ordning i några veckor och jag har lyckats hålla det fint. Har även organiserat min mans garderob efter samma princip för att jag inte stod ut med hans röriga lådor. Det är lite lättare tycker jag att hålla det fint med den här metoden eftersom jag inte röjer runt lika mycket när jag ska välja plagg. Det är mer överskådligt. Har även insett att jag nog kommer behöva rensa garderoben igen, men det får bli en projekt till hösten.
I helgen som var har vi haft kalas för min dotter Ingeborg eller Bojan som vi kallar henne. Minst sagt en provning men väldigt lyckat. Vi delade upp släkt och vänner vilket var tur. Orutinerade trodde vi att alla på en gång var en strålande idé men min mamma fick oss på bättre tankar.
Min mamma var uppe på besök och efter kalaset på lördagen stannade hon och min miste kvar och käkade middag. Väldigt trevligt. Lyckades även sälja varsin tröja till dem (kompispris såklart). Inte så svårt när vi har väldigt lika smak när det kommer till kläder.
Helgen började på bästa sätt med debut för mitt nya livskoncept: Sophia-dagen. Också kallat veckans bästa dag. Som ett test arbetar är jag numera i arbetslinjens tjänst mellan måndag och torsdag. På fredagar gör jag i stället vad som faller mig in. Tanken är mest att ägna mig åt kreation på olika sätt. Lära mig illustrera på riktigt, lära mig foto, redigera videor. Eller bara sörpla kaffe och äta munkar. Tanken med köpstoppet är ju bland annat att hitta alternativa sätt att belöna mig själv, och jag kan inte komma på en bättre belöning än en Sophia-dag. Detta är alltså ett test fram till i sommar men förhoppningsvis blir det längre än så.
Helgens avslutades även i bästa hållbara konsumtionstema. Föreningen som jag bor i hade städdag och detta hade vi bestämt att kombinera med en trivselaktivitet, nämligen bokbytardag.
Jag samlade ihop utlästa böcker. Mestadels skämsiga deckare eftersom jag har varit en flitig konsument av fulkultur. Viktigt är dock att ha ett intellektuellt alibi. Ser ni mitt? Murakami samt en obegriplig bok skriven på vers som jag aldrig läst mer än tre sidor i.
Blev också en hög Filtertidningar anno 2015. Jag har tydligen prenumererat och sedan glömt att adressändra och nu är min prenumerationsstatus mycket oklar. Flyttade för 1.5 år sedan och kom inte på det förrän nu. Dessa hamnar nog dock i återvinningen.
Samlade ihop alla böckerna i min Balenciaga-väska.
Och bredde ut mig på bokbytarbordet. Fint bord va? Obs att den lättsamma deckaren är min. Boken om blues, jazz och country är inte min. Surprise.
Vad fick jag med mig tillbaka då? De polyglotta älskarna, min grannes intellektuella alibi bland hennes hav av lättsamma deckare. Jodå. Matchar jackan finfint om inget annat.
Vänligen bortse från faktum att denna blogg gör anspråk på att ha något som helst modeintresse. Här är alltså dagens outfit. Jacka: second hand från Uniqlo, byxor: misslyckade avklippta ankeljeans (tidigare utsvängda jeans med misslyckat hemgjort pressveck) numera städjinns, och sneakers: gamla med målarfärg. Frippan är en klassiker som jag kallar ”business in the front, party in the back”.
Kombinerad städ-och bokbytardag är ett hett tips för er som har gemensamma städdagar med grannar. Ett himla enkelt sätt att rensa utlästa böcker och få nya, helt gratis och 100% hållbart.
Det är inte bara Jesus som är flitig under Påska – så också Sveriges andrahandsförsäljare om man får tro Blocket. Påsken är tydligen en högtid för all sorts kommers på andrahandssajterna enligt uppgift från nämnda tjänst. Själv vill jag titulera mig lite av en Blocket-veteran. Och under påskhelgen försvann både en gammal Ikea-byrå och en soffa. Blocket har skänkt mig många fynd och avhjälpt mig från flertalet uttjänta möbler genom åren. Blocket har också givit mig en stundom misantropisk livshållning och migränanfall. Inte sällan har jag svurit för mitt inre ”nu var det sista jävla gången” efter en särskilt knölig affär.
Jag vill verkligen understryka att jag har gjort många goda affärer och råkat på mängder av hyvens folk på Blocket också. Men nu förpliktigar titeln på blogginlägget ett visst innehåll och därför tänkte jag dela med mig av mina budord för att lyckas med affärer på Blocket. Eller åtminstone hur du undviker att bli en rövhatt som retar upp folk så till den milda grad att de överväger en polisanmälan för ”förargelseväckande beteende”.
Kökssoffan ovan är en av mina bästa blocket-köp.
Här är mina essensen av flera års Blocketerfarenheter nerkokade i fem budord:
Du skall icke söka kontakt under falska förespeglingar. Detta fenomen slår nästan aldrig fel. En hugad spekulant hör av sig och vill komma och köpa det annonserade föremålet. Gärna klockan 23 en söndagkväll eller 11 en måndagförmiddag. Spekulanten är mycket ivrig. Spekulanten kommer och tittar, ställer mängder av frågor för att sedan tacka för sig. Spekulantens partner skulle nämligen ”aldrig släppa in en sådan över tröskeln”. Jag tror att detta är vad som inom bilvärlden kallas för ”däcksparkare”, alltså personer som aldrig haft för avsikt att köpa utan bara vill tjöta lite. Kontakta bara säljaren om verkligen har för avsikt att köpa. Det finns gott om hobbyklubbar på nätet för den som vill utbyta erfarenheter.
Du skall hava respekt för den andre partens liv och förehavanden. Affären är i hamn och det enda som återstår är det fysiska överlämnandet. Det görs upp planer och stäms av mot scheman och t-banelinjer. Helt plötligt vill den ena parten flytta platsen för transaktionen till arbetsplatsen, utanför förskolan, på gymmet – allt för att optimera sitt livspussel. Hen glömmer dock att den andra också har ett livspussel. Begär inte för mycket av den som köper eller säljer och var beredd på att göra små uppoffringar själv.
Du skall icke fara med osanning. Hela vitsen med Blocket är att köpa och sälja begagnade föremål. Alla förstår att det som du säljer är använt i någon utsträckning. Var uppriktig med alla skavanker och du har betydligt bättre chanser att ro en schysst affär i hamn. Att som köpare göra sig besväret att fara tvärs över stan bara för att upptäcka att föremålet inte alls är det skick som beskrivits i annonsen är inget annat är slöseri med liv. Du behöver för den sakens skull inte vara ursäktande för skavanker, det hör till, men om en stol saknar ett ben är det en gynnsam detalj att nämna i annonsen.
Du skall icke sukta efter hela handen. Jag har vid ett par tillfällen skänkt bort möbler som är i gott skick (främst Ikea-möbler som i Stockholm har ett negativt andrahandsvärde eftersom att Stockholmare – trots all crossfit och pilates – inte orkar bära något tyngre än en soffkudde) mot avhämtning. Varje gång har jag fått ett stort antal mejl på kort tid. Varje gång med en handfull skamliga förslag. Folk som frågar om jag kan frakta en byrå två tunnelbanestationer men de betalar gärna ”en mindre kostnad” eller spekulanter som gärna vill ha soffkuddarna men inte soffan eller min favorit: Hen som kan komma direkt ”och hämta ALLT på bilden”. Nej, du får inte ta mina stringhyllor, marmorbord eller ärvda matta, de råkade bara finnas med på bilden. Om någon ger något till skänks, ta emot och säg tack, men be inte om mer.
Du skall icke begära sådant som du ej har råd med. I många fall bjuder prissättningen in till en viss prutmån. Om du är villig att köpa utan övrigt knussel så är jag inte oäven för lite prut. På Blocket flockas dock en stor drös patologiska prutare. Du har fin möbel ute på annons för 8000:- och Pelle Prutare ringer och erbjuder 1100:-. Du säger tack men nej tack och Pelle Prutare blir då förnärmad och frågar sturkst ”vad är ditt bästa pris då?” varpå du svarar 8000. Pelle Prutare blir då ännu mer ilsken och slänger på luren. Ibland är det inte fel att ha lite skam i kroppen.
Under påskhelgen skänkte jag alltså bort en Ikeabyrå och i annonsen stod det tydligt att det var mot avhämtning. Trots detta får jag ett mejl med en förfrågan om att köra byrån några hundra meter. Jag svarade syrligt att jag gärna körde byrån för 1900 per timme, standard konsulttimpris, och minimidebitering två timmar. Personen svarade förolämpat ”tack men nej tack” och antydde att det minsann var en oförskämd prissättning. Jag svarade att det var en oförskämd fråga. Hen ursäktade sig då med att hen hade ett litet barn och saknade både bil och körkort. Jag svarade att jag också hade ett litet barn och saknade möjligheten att frakta runt otympliga föremål runt stan, därav annonsen. Och att den enda motprestationen jag krävde är att den som får byrån åtminstone kommer och hämtar den själv. Triumferande log jag för mitt inre och trodde att jag hade fått sista ordet. Hen frågade då om inte vi är i samma föräldragrupp eftersom mitt namn såg bekant ut. Det gick en ilning genom kroppen. Jo visst var vi det. Hen hälsade att vi ses på lekplatsen framöver. Jag skämdes och sa att det gör vi nog.
Denna anekdot leder mig osökt in på mitt sista råd: Vänlighet kostar inget.
Vad är dina erfarenheter från Blocketaffärer? Någon rolig historia att bjussa på?
Minns ni denna gamla goding? En acnekjol som jag faktiskt ärvt (stulit) från min mor. Den har många år på nacken och har dessvärre hängt oanvänd i garderoben under flera säsonger. Problemet? Den höga midjan extra ordinaire. Jag såg ut som en huvudfoting eller någon hämtat ifrån en musikvideo på 80-talet; hår, en byst och en kjol. Ungefär så.
Den har hängt hos läderskräddaren (slash BDSM-månglaren) på Rosenlundsgatan sedan i februari och inte förrän jag kom hem från Vietnam förra veckan hade jag möjlighet att hämta upp den.
Resultatet ser du här.
Kjolen har kapats cirka 4 centimeter i linningen. Det var inte helt okomplicerat och skräddaren/lädergurun fick sätta in två nya knappar. Om man kikar noggrant ser man att de nya knapparna inte har samma färgskiftningar som de undre, men det är knappt urskiljbart för blotta ögat. Kostnaden var knappt 600 kronor. Huvva, tänker säkert en del om priset, men om man betänker vad plagget kostade i inköpspris så är det ganska överkomligt. Numera är jag dessutom medveten om hur miljövidrig processen att garva skinn är, och därför känns det extra bra att förlänga livslängden på ett plagg som redan har producerats.
Personligen kan jag inte vara mer nöjd. Kjolen har fått en helt ny passform och kommer att bli en ny favorit i garderoben.Vad tycker du? Hit eller miss?
Min kollektion av stickade tröjor har minskat en del. Flera trasiga och för små plagg har äntligen sorterats ut. Nu är de som jag har kvar prydligt invikta och enkla att ta fram. Innan jag bytte vikteknik så var det kaos bland koftor och tröjor. Numer råder det organiserat lugn i lådan. Jag fick till och med en halv låda över. Så nöjd över att inte bara få mer ordning utan öven mer plats.
Söndagkväll och jag har precis nattat Juni. Precis innan hon ska somna rullar hon över på sidan och börjar att andas med tunga och jämna andetag. Och jag tänker på hur oerhört lycklig jag kan skatta mig, vetandes om att mitt barn sover tryggt i sin säng. I fredags drabbades vi av ett elände som Sverige tidigare varit förskonat ifrån, och för ett ögonblick var tryggheten borta. Mitt i fredagsrusningen, mitt i hjärtat av själva Stockholm. Alla som någonsin varit i Stockholm har troligtvis satt sin fot på det stråket. Andreas och Juni var på Rum för barn i Kulturhuset, tvärs över Sergels Torg, och blev vittnen till dådet. En svart rökpelare som stiger från Åhléns, människor som flyr i panik över torget, oron som stegras inne på Rum för barn när de inser att lastbilen inte råkat ut för en olycka, kaoset som uppstår när lokalen snabbt måste utrymmas. Allt gick bra för dem. De kom hem välbehållna, utan vagnen som lämnades kvar i all uppståndelse, men välbehållna.
Några timmar senare sitter vi hemma och dagens ohyggliga händelse har börjat att sjunka in. Jag kan inte låta bli att oroas hur det här kommer att påverka oss. Alla vi Stockholmare och svenskar. Kommer oron att ta över? Är tryggheten borta för alltid? Jag inser att jag behöver handla mat och är rädd för att det kommer att vara helt folktomt ute. Kliver utanför porten och möts av sorlet från baren i huset. Vart jag än vänder mig ser jag människor som pratar, kramas, dricker öl och lever. Ingen hade kunnat ana detta var en stad som var lamslaget av skräck några timmar tidigare.
Den natten blommade körsbärsträden i Kungsträdgården. Dagen efter var Sergels torg åter fyllt av människor. Varje år när våren kommer till Stockholm är det som att något vaknar i oss. Lekplatserna fylls med ivriga barnfamiljer, bakfulla ungdomar sätter sig mot husväggar och delar pizza, torgen blomstrar med handlarnas färgsprakande tulpaner och hortensior. Så också denna vår. I fredags drabbades vi av en ondska som i värsta fall kan sätta skräck i en hel nation. Om man inte gör som Stockholm gjorde, och möter den med gränslös kärlek.
I onsdags var ena halvan av oss, jag närmare bestämt, med i en paneldiskussion kring hållbarhet och miljö inom modebranschen.
Arrangör för diskussionen var Just Africa och designern Sabrina Nkondola. Förutom mig så medverkade även Rahwa Hadgu från Naturskyddsföreningen, Zahra Abdulla från WWF Sverige Ungdom, Shahina Begum från Botkyrka kvinnoresurscenter och Robin Rushdi grundaren av Gröna Grannar.
Vi diskuterade allt ifrån hur företagen kan bli bättre på hållbarhet och miljö till hur vi som individer kan ta ansvar och handla mer hållbart. Det blev intressanta diskussioner där vi både höll me dåvarande men även hade lite skilda åsikter.
Det som började som ett vad – att inte shoppa kläder på ett år – har utvecklats till något mer. I takt med att jag har hittat andra influenser än mina vanliga modebloggar och modetidningar har mitt intresse för att leva mer hållbart vuxit. En vanlig fördom som jag möter är min ambition är synonymt med ett tråkigt liv. Att ställa om min klädkonsumtion helt plötsligt innebär att jag inte ska klä mig i något annat än hampa och lin för resten av livet. Att hela grejen att försöka att inte konsumera som normen är att vinka adjö till allt kul här i livet.
Men det önskar jag meddela – med all önskvärd tydlighet – att ett tråkigt liv är ej min devis. Jag kan däremot dela mig av vad jag inte tycker är särskilt kul:
Att ha en överfull garderob men ändå tillbringa 90% av tiden med att känna att jag inte har något att ha på mig.
Att lägga timmar varje år på att rensa ut, bara för att lägga dubbelt så många timmar med att fylla på igen.
Att känna ångest över att min garderob inte är “tillräckligt uppdaterad”.
Att känna ångest över att 80% av kläderna hänger oanvända månader eller år i sträck.
Att inse att jag min strävan efter en unik klädstil inneburit att jag klätt mig precis som alla jävla andra (ledsen för svordom men tyckte att detta bör sägas med emfas).
Att ha prioriterat bort upplevelser; middagar, roliga grejer med vänner eller familjen, utbildningar eftersom jag valt att köpa kläder i stället.
Vetskapen om att en kvinna på andra sidan jorden har ett livsfarligt skitjobb bara för att jag ska ha möjligheten att köpa ett plagg till.
Detta är inte alls särskilt kul.
Jag vågar påstå att ingen vill ligga på dödsbädden och se scener från ett tråkigt liv spelas upp i för det inre. Jag vågar också påstå att glädjen i livet har väldigt lite att göra med saker vi äger. Men ska man få ägna sig åt mode eller inredning? Jo självklart. Att känna att man bär fina kläder eller har ett fint hem skänker ju mycket glädje i vardagen. Men jag vill inte att min glädje ska vara på bekostnad av någon annans. Det handlar egentligen bara om att fatta lite smartare beslut och bli smartare på att fatta beslut, och inte hemfalla i dåliga men bekväma rutiner. Prioritera. Välja med omsorg. Ta hand om grejer. Ge dem en chans till. Tänka bortom trender. Och när det är dags att skiljas sina pinaler – sälja eller skänka till någon annan som vill ha.
På min dödsbädd vill jag se tillbaka på ett rikt liv. Känna att det har varit en ynnest att ha fått se min dotter växa upp och upptäcka världen. Men det förutsätter ju att det finns en värld för henne att upptäcka. Att hon ska få bada i ett hav som inte är fullt med plast. Svalka varma fötter i en sjö som inte är förgiftad. Andas luft som inte är förorenad. Uppleva andra kulturer och inte bara västerländska ideal på export. Att fortsätta leva som jag lever, utan att förändra min konsumtion, kommer att innebära att min dotter aldrig får tillgång till den värld vi känner till nu. Och det vore hemskt tråkigt. Men att utforska ett mer hållbart liv, fatta smartare beslut, köpa mindre men göra mer – det låter faktiskt ganska roligt.
Min utrensning resulterade i att jag nu endast äger 4 par jeans, vilket är väldigt lite för mig som är lite utav en jeanstjej. Men, jag har ju insett att jag gillar en typ av jeans bäst och det blir att köpa några fler av dem när shoppingstoppet upphör. Detta för att det ena av min två par av min favoritmodell sprack. Ni kan läsa om den misslyckade lagningen här. Nog om det. Antalet färre jeans resulterade i att de får dela låda med mina sweatshirts. Här kan ni se hur Marie Kondo vill att man viker jeansen:
Resultatet: 4 par prydligt vikta jeans, två svarta sweatshirts, 2 grå sweatshirts och en tunt stickad kashmirtröja, även den i grått.
En av insikterna när jag har vikt efter hennes metod är att kläderna verkligen får plats. Jag upplever att jag nyttjar utrymmet bättre. Har fått plats över till andra saker osv.
