Gravidplaggen

Missen jag gjorde förra graviditeten var att strunta i gravidplagg helt och hållet. Eller jo, jag hade två par mammajeans men det var allt. Utöver dem envisades jag med mina vanliga kläder in i det sista. Det var dumt av två skäl. Dels såg jag rent objektivt gräslig ut under två tredjedelar av graviditeten. Men framförallt förstörde jag massor av fina plagg med min stora mage. Alla överdelar med någon typ av stretch i sig gick inte att använda efteråt. De bara fladdrade som en gardin för vinden.

Denna gång har jag köpt på mig några plagg som är vigda för ändamålet. Kanske inte gravidkläder, men åtmistone gravidkompatibla. I går kom ett efterlängtat paket från Sellpy med tre grejer jag köpt. Två omlottklänningar och en skjortklänning.

En omlottklänning i svart från Esprit. Helt klart det värdigaste plagget. Till nästa gång kanske jag ordnar med ett gravidstrumpbyxor så att jag besparar världen åsynen av överhänget till ett par alldeles för lågt skurna strumpbyxor. Kanske.

Ändå nöjd.

Ytterligare en omlottklänning från märket Randolph. Måste knäppa ihop överdelen med en säkerhetsnål och den musgrå nyansen kanske inte bör bokföras som vårfärg, men den är åtminstone skön.

Sommarens it-plagg kommer nog att bli denna. En bomullsskjorta från Indiska. Skön och förhållandevis värdig.

Bad Andreas fota av en dagens. Inser direkt att valet av strumpbyxor är fruktansvärt opassande, men vad gör man? Ska be att få hem det där enda överlevande paret gravidjeans från min kompis nu.

Och det var allt! Om jag kommer att amma denna gång så funkar kläderna lika bra till det. Och i alla fall skjortan och den svarta omlottklänningen kan jag se mig själv i många år framöver.

Kram

Sophia

Fikafritt

Många gravida mår illa de första månaderna, och en del tappar suget på all mat. För mig är det precis tvärtom. Får ett enormt sug på alla mat, diskriminerar ingen maträtt hur skarp i smakerna den än är. Dessvärre kommer mitt förhöjda smaksinne också med ett ökat sockersug. När jag var gravid med Juni åt jag nog godis eller fika varje dag i nio månader. Och precis så började det även denna gång. På nyårsdagen satte jag något slags rekord och åt på egen hand ett halvt kilo godis. Efter godisfrossan fick jag nog och beslutade mig för att det är slut med sött för resten av året. Den utmaningen har jag förstås påbörjar många gånger innan, och övergett lika många gånger. Men det här gången skulle det bli annorlunda.

Sedan dagen efter nyår har jag avstått bullar, kakor, godis och glass. Tror inte jag har ätit så lite sött sedan mitt (misslyckade) godisfria år när jag var tolv. Och det är väldigt nöjd med! En graviditet är slitsam för kroppen, i alla fall för min. För mig är det viktigt att ge kroppen så goda förutsättningar som möjligt att orka med en graviditet och småbarnstid. En massa tomma kalorier och häftiga svängningar i blodsockret hjälper knappast.

Jag äter fortfarande frukt och är inte så nogräknad med socker som är tillsatt med mat, som i fruktyoghurtar eller torkad frukt i nötblandningar. Äter mer än gärna vitt bröd och snabba kolhydrater i form av pasta. Det får vara gott nog såhär. Men jisses, detta har nog varit den svåraste utmaningen jag tagit mig an.

Två månader av sug

De första två månaderna var i princip lika illa som när jag slutade röka 2011. Jag var nästan helt uppslukad av att fantisera om bakverk och godis. Kvällarna var allra värst. Då gick jag i skytteltrafik till skafferiet och åt nävar med russin. Suget kändes i hela kroppen. Jag visualiserade hur jag åt chokladbitar som smälte i munnen, eller satte tänderna i en sockrig vaniljbulle. Det brukar hävdas att 21 dagar är vad som krävs för att etablera en ny vana. Snicksnack, säger jag. Det tog nästan två månader innan min hjärna slutade kräva kladdkakor och glass.

Nu har det gått tre månader och jag har fortfarande fikafritt. Äter varken godis, glass, chips eller bakverk. Läsk har jag aldrig gillat, så det behövde jag inte ens vänja mig av vid. Det mest intensiva suget har mattats av. Ibland kan jag drabbas av ett tillfälligt sug, men det försvinner ofta lika snabbt som det kom. Jag behöver inte förhandla med mig själv varje gång det vankas fikastund, det sitter i ryggmärgen att tacka artigt men bestämt nej.

Alternativsnacksen

Första veckorna slank det ner en del sockerfria powerbars. De gjorde tyvärr inte avvänjningen lättare, antar att det berodde på att sötningsmedlet i barsen påverkar hjärnan på ungefär samma sätt. Nu äter jag snacks ungefär en dag i veckan, och då blir det oftast popcorn, mörk choklad (minst 85%) eller majskaka med ostsmak. Majskakorna med ostmak behöver jag knappast konkurrera med resten av familjen om..

Effekterna som jag märker av är jämnare blodsocker och aptit. Äter mycket större portioner nu än annars, men det hör graviditeten till. Energinivån är mer konstant under dagen, och sockermonstret är under kontroll. Kroppen mår så mycket bättre! En annan effekt är att jag har färre skuldkänslor kopplat till mat. Skuldkänslor kring mat och ätstörda beteenden som främst drabbar kvinnor är egentligen inte ett ämne som jag vill beröra  i detta inlägg. Inte för att det inte är angeläget eller viktigt, utan för att min sockerdetox inte har ett dugg med viktkontroll att göra.

Jag kan avslöja att jag inte lyckats locka med resten av familjen. Juni är ju bara tre, så hon äter inte godis (hon har bara smakat vid två tillfällen) och bullar eller popcorn blir det bara på lördagar eller vid särskilda tillfällen. Andreas är också lite av en gottegris, men inte illa däran som jag var. Jag tycker gott att han kan dra ner på sötsakerna, men det är faktiskt inte min ensak. Han trugar inte på mig kakor och jag tjatar inte på honom om han äter godis.

 

 

Jag hade som mål att undvika sötsaker resten av året. Efter tre månader känner jag mig inte lockad att någonsin börja igen? Jag skulle ju liksom aldrig drömma om att börja röka igen. Nu är det nog många som tänker ”men varför bara inte äta med måtta?!”. Jag gör sällan saker med måtta, och hade jag kunnat äta sötsaker med måtta hade behovet aldrig uppstått från början. Faktum är att vi äter ju inte snask för att det är dugg bra för oss, och jag ser inte riktigt poängen med att äta ohälsosamma saker bara för att visa för andra att det kan göras med måtta. Godis är ju inte bara dåligt för människor, det är ju även en riktig klimatbov. Så nej, jag hoppas att jag kan undvika sött framöver, även om det bara bjuds ”med måtta”.

Stor kram

Sophia

Tre ska bli fyra

 

Hej,

Som någon redan kanske sett på instagram har jag ruvat på en hemlighet. Om allt går vägen ska vi bli en till i familjen! Det är förstås lång tid kvar. Inte förrän lagom till sensommaren är det beräknat. Å ena sidan känns det som en enorm, livsomvälvande händelse. Å andra sidan som det mest naturliga i hela världen. Och så är ju, enormt och alldagligt på samma gång.

Hur jag ska jag genomlida en graviditet med värdigheten i behåll med kläderna som hänger i min garderob är ett mysterium dock. Förra graviditeten syntes magen knappt förrän i sjätte månaden. Denna gång har jag inte kommit i mina byxor sedan sjätte veckan. Det var någon som skrev och undrade hur min kapselgarderob gick. Här har ni svaret. Knappt fyra månader och det det naturliga urvalet har krympt min garderob med ca 90%.  En tager vad den haver, är mottot jag lever efter.

Kläderna är dock mitt allra minsta bekymmer. Rent fysiskt har jag mått bra, så pass bra att  jag knappt vågar säga det rakt ut. Sånär som på en ofantlig aptit och en känslig näsa har jag knappt märkt av graviditeten. Däremot har det inneburit en känslomässig påfrestning. Kommer jag att orka ytterligare en period med dålig sömn (vår dotter hade nästan ett och ett halvt år av kackig sömn från att hon var ca 7 månader)? Kommer jag att mäkta med två barn? Kommer vi att orka eller tar det knäcken på oss? Tja, är det inte den ena så är det det andra antar jag.

Jag är förstås väldigt förväntansfull också. Kan knappt bärga mig för att få möta en ny, liten skapelse för allra första gången. Att veta att personen kommer att finnas med mig för resten av mitt liv. Ynnesten att få lära känna en person mer och mer för varje dag. Att det kommer att finnas en till människa i mitt liv som är viktigare än allt. Som jag kommer att älska gränslöst så länge mitt hjärta slår. Men som aldrig kommer att känna min kärlek, annat än för sina egna barn. Det är ändå större än allt.

Någonstans läste jag att föräldraskap är att möta ett barn och att möta sig själv. Jag är mer än redo att möta mitt barn, men ibland känner jag mig inte mogen att möta mig själv.

Spännande kommer det att bli!

Stor kram

Sophia