Tulpanfesten som (förhoppningsvis) kommer

I ett ögonblick av lättja och framtidsoptimism (och några delar hetsigt scrollade när barnen slocknat) i somras klickade jag hem en diger samling lökar från bulbs.se.

Vill du veta vilka sorter jag köpte?

Först golvades jag av Foxtrot, en sockervaddsrosa dubbel tulpan. Tänkte att de blir utmärkta tillsammans med Belicia, en vit tulpan med rosa kant, som mest påminner om mormors snusnäsduk. När jag ändå köpt två rosa tulpaner kunde jag inte motstå en tredje: Den bubbelgumsrosamelerade piontulpanen Angelique. Och om jag ändå har nästan en handfull rosa kan jag lite gärna ha en hel: enter Verona Sunrise. En dubbel tulpan med blomblad i en övertoning mellan champagne och augustihimmel. Du hör ju? Blir ju bara svulstigare och svulstigare. Det slutar inte där. Jämna sex rosa tulpansorter kom jag över. Sist men inte minst köpte jag Salmon van Eijk, en stor tulpan med laxrosa och aprikosa blomblad.

Det var alltså de rosa. Säg den som kan motstå en vit franstulpan? Jag kunde då rakt inte utan föll handlöst för tulpanen Honeymoon. Och slutligen köpte jag inte färre än tre paket av den skira, smörfärgade Verona. Fattades bara en rejäl färgklick. Och så fann jag Copper Image, en djupt aprikosrosa, nästan rostfärgad piontulpan.

Det slutade inte där. Mina narcisser behövde akut förstärkning av.. ja ännu fler narcisser! Köpte 25 stycken Cheerfulness, för helt uppriktigt – varför skulle jag inte? En bukettnarciss med små, nätta blommor. Till dem behövde jag något riktigt pråligt: Irene Copeland, en dahlialiknande, gräddfärgad narciss. Och så orkidénarcissen Lemon Hunter eftersom jag tyckte orkidénarciss lät så flott. En cremevit narciss med många blommor på varje stjälk. Som komplement till allt det cremevita behövde jag något som tar för sig, och därför valde jag också en Double Champernelle. En kraftigt gul narciss med dubbla, nästan pionliknande blad. Delnashaugh, med sina dubbla, aprikosfärgade blad följde också med av bara farten. Bara namnet var tillräckligt drömskt (och outtalbart) för att jag skulle trilla dit.

Här har du alltså min samling. Nu fattas bara var jag ska få plats med all vårprakt? En liten detalj jag inte ägnade så mycket uppmärksamhet i juni.

Men nog låter det storslaget ändå?

Möblerar om i det gröna rummet

Håll i slokhatten för nu ska vi prata om trädgårdsplaner. I söndags hade vi en riktig fixardag i trädgården. Här är för övrigt en vy som jag aldrig visar i varken blogg eller sociala medier; studsmattan!

Den är gigantisk och hiskelig, men vi fick den av gratis av våra grannar och då kan man inte klaga. Nästa år monterar vi upp den bakom huset på nordsidan. I stället ska vi sätta upp grindar och gräva rabatter på högra sidan av grusgången. Det senare brådskar lite eftersom jag beställt en sisådär 1500 tulpanlökar på Bulbs.se

Storbarnet är så stor att hon faktiskt kan hjälpa till. Här sopar hon studsmattan fri från nypon och löv.

Lillknodden styr rakt mot äppelträdet där han lärt sig att godsakerna dinglar från grenarna. Synd bara att redan tagit tillvara på varenda syrligt äpple.

Vad mer har ni på lut? Jo, vårt trädgårdsland ska bli utekök med tillhörande uteplats. Vi ska flytta på odlingslådorna och lägga fint grus här i stället. Längs planket ska jag sätta vildvin för att få det att smälta in, och där ska sedan själva uteköket stå. Där lådorna står kanske vi bygger en spaljé (med vinrankor som slingrar sig i taket, drömmen!) och så ska vi ha bord och stolar med plats för i alla fall tio personer. Okej, åtta i alla fall.

Här är utsikten från motsatt vinkel. Bakom björken skymtar man också havet.

Bakom backen som döljs av dahliabuskarna håller vi på att anlägga en äng. Äng låter anspråksfullt när det handlar om en 100 kvadrat gräsmatta som vi inte ids klippa. Klipper gör vi två nu bara gånger per säsong, och i söndags klippte vi den för sista gången i år.

Storbarnet roade sig bäst hon kunde.

Såhär ser ängen ut i högsommar. Tanken är att så fröer av ängsblommor här som ska få växa vilt och skapa trivsel för pollinerande insekter.

Sist men inte minst ska ostsidan få ytterligare lite kärlek. Tidigare fanns här bara ogräs, men vidjehortensiorna vi satte i våras har i alla fall tagit sig så pass att de blommat rikligt hela säsongen. Om än mycket glesare än förväntat. Kanske att vi fyller på med fler hortensior, jag vill ju ha en buskig och frodig häck.

Mot husets södra vägg står krukdahliorna och myser. Här tänkte jag fylla på mer fler till nästa säsong. Och på andra sidan gruset anlägger jag en rabatt. på våren sätter jag tulpanlökar där… men sen då? Jag vill helst ha en dahliarabatt till men min man är tveksam.

Såhär planerar vi för att möblera om i vårt gröna rum. Och jag kan inte säga annat än att det ska bli så roligt! Jag älskar att vara hemma om sommaren och njuta av en prunkande trädgård. Sedan vi flyttade till huset har vi knappt varit bortresta mer än någon vecka om sommaren. Allt vi vill ha finns ju här?

Kram

Förlåt att jag måste ha ihjäl dig

Att kvista ut i trädgården i bara morgonrocken och klippa små fyrverkerier till blommor att dekorera hyllor, serveringsvagnar och matbord med – ja, det är ett rent och skärt nöje. Men livet som dahliabonde lockar även fram mörkare sidor hos mig jag inte ens visste fanns.

Jag har provat att lura in dem i vikta små pappersfällor. Har till och med försökt locka med ett viste vikt av en krönika signerad Bengt Ohlson. En av de riktigt bra. Ungefär en av fem tvestjärtar är svagsinta nog att inte genomskåda mina fällor. Läste också att de gillar lakvatten från bokashi-kompost, och anlade små konstgjorda dammar under varje dahlia. I dem fångade jag två. En som drunknade på grund av eget oförstånd, och en jag puttade ner och lät bli att hjälpa upp. Det var hemskt att bevittna och jag led känslomässigt i timmar efteråt.

Som liemannen i linnemorgonrock stryker jag omkring i morgondaggen bland krukor och odlingslådor i jakt på tvestjärtar. Vi är nämligen flera i hushållet som dras till dahlior, men de förbannade små krypen nöjer sig inte med att kärleksglo på dem som jag gör. Och för detta måste de dö.

Tro inte att jag njuter av att ha ihjäl dem. Tvärtom våndas jag något oerhört. Kroppen stretar emot när jag anbefaller den att ha ihjäl en liten varelse vars enda brott är att den också gillar blommor. Kan inte låta bli att ljuda ett tyst förlåt innan jag släcker det lilla livet, och fundera på vilka mer som berörs? Hur gammal är den? Sörjs den av någon? Så lite jag vet om tvestjärtar annat än att de äcklar mig på en primal nivå. För hatar dem det gör jag. Jag vill inte ha ihjäl dem bara.

Värre är att jag mår illa över att jag mår dåligt. Själväcklet vet inga gränser när jag påminner mig om att det inte är jag som pliktar med mitt liv. Dessutom börjar jag bli lite orolig för min själsliga hälsa. Varför fortsätter jag med mitt massmörderi? När jag bevisliga är så illa rustad för att avsluta någons liv, hur litet det än månde vara.

Livet som dahliabonde är inte utan offer. Förlåt att jag måste ha ihjäl er små tvestjärtar.

Skördetid hos Dahliabonden

Jag får inte nog av trädgården just nu. Varje kväll går jag ut och nyper mig en till blomma och ställer i en vas. Titta på mina pioner? Overkligt vackra, som tecknade små varelser. De djupröda rosorna fick jag av en granne och bara doften allena gränsar mot magi.

I väggvasen har jag petat ner doftschersmin, en pion, den sista honungsrosen och rosa, gammaldags rosor som doftar torp, nymanglade lakan, eftermiddagsté och nytryckt deckare. Eller så doftar de för mig i alla fall.

Kram

Sophia