Plugga som vuxen – uppföljningen

Nästan två år har gått sedan jag skrev om mitt liv som mogen student, alltså att jag valde att skola om mig mitt i karriären.

Jag gick en kortare yrkesutbildning som UX-designer (jag har ju redan en fil kand från högskolan och var rakt osugen på längre, teoretiska studier igen), och i juni blev jag färdig. Redan innan examen hade jag skrivit på anställningskontrakt på Einride, och sedan dess arbetar jag som product designer (en vanlig titel inom tech för någon som arbetar med hela designprocessen för en digital produkt). Utdelningen för mina studier var bättre än jag vågat drömma om.

Jag vill tipsa om följande:

Gör din hemläxa innan du börjar plugga. Hur ser arbetsmöjligheterna ut efter examen? Löneläget? Lista dina fördelar såväl som utmaningar. Var uppriktig och gör en strategi för hur du ska landa första jobbet (om du har noll erfarenhet sedan tidigare, se till att skaffa dig erfarenhet genom sidoprojekt, skolprojekt med mera).

Alla kommer att undra varför du byter karriär, och rusta dig själv med ett bra svar. Själv hade ett tydligt mål och syfte: jag vill arbeta med digitala produkter som gör världen bättre. Under studietiden gjorde jag lista på drömföretag att arbeta på(Einride var ett av dem), och tack vare att jag berättade vitt och brett om mina storslagna planer fick jag tips om ett internship hos Einride via en kompis.

Bombmatte-metoden. Namnet stal jag av Dumma Människor, som för övrigt har ett utmärkt avsnitt på temat, men det är en strategi jag varmt rekommenderar. Tröskeln för att landa första jobbet kan vara hög, och se till att sprida både chanser och risker. Kontakta vänner/bekanta/obekanta på Linkedin för att undersöka möjligheterna till ett jobb. Skriv till dem ”jag ser att du arbetar på XX, och jag tror det hade passat mig eftersom XX. Får jag bjuda dig på en kaffe för att höra mer om hur det är att arbeta där?”.

Skaffa en mentor. På jobbet har jag den allra bästa mentorn man kan ha. Vi ses varje vecka, och hon ger mig feedback, tips och guidning i såväl yrkesmässiga problem som kollegiala. Att lära av de redan lärda är min allra bästa strategi för att snabbt utvecklas inom ett nytt område.

Feedback-kultur. Under studietiden trakasserade jag alla jag kände (inte jättemånga förvisso) som jobbade med UX-design och bad dem feedbacka på mina skolprojekt. Det var läskigt i början, men gav mig mycket mer än feedbacken från lärarna. Träna på att ta kritik om du inte redan är bra på det. Inom mitt yrke är det en förutsättning, men faktum är att kunna ta feedback är en förmåga jag har tränat upp.

Försitt inga chanser. Ett av mina första skolprojekt gjorde jag för Min Pension. Grupparbetet havererade (det var den mest toxiska gruppkonstellation jag någonsin varit i) och jag lämnade, men jag avslutade kursen och projektet för egen hand. Jag höll kontakten med Min Pension och det slutade med att jag frilansade för dem under sommaren. Mitt första betalda uppdrag, som framförallt gav mig erfarenhet och något att visa upp.

Öva på att ansöka. Jag gjorde inga jätteansträngningar eftersom jag redan hade blivit erbjuden en anställning, men jag sökte faktiskt några jobb mest för erfarenhetens skull. Det var ganska juniora tjänster, men det slutade faktiskt med att jag fick tre jobberbjudanden till (och några nej, såklart). Jag övade på att pitcha, sälja in mig själv, sätta ihop en portfolio, kommunicera kring designbeslut och det gav mig också värdefulla kontakter för framtiden. Om du får ett nej ganska sent i processen: fråga alltid vad du kan göra bättre till nästa ansökan.

Pjuh!

Det var mina tips.

Hoppas att du känner att du har självtillit nog att byta karriär. Det kommer att vara jätteläskigt, och det kommer antagligen gå alldeles utmärkt.

Kram

Småbarnsföräldrars största problem är inte brist på valfrihet

Hemmaföräldrars nätverk har debatterat flitigt på DN, och jag har läst med ömsom höjda ögonbryn och ömsom förskräckelse. Nätverket är en sammanslutning föräldrar som vill väcka liv i frågan om en slags lön för de som inte har sina barn på förskola.

Jag klargöra att jag inte har något emot att föräldrar vill vara hemma med sina barn. Oavsett bevekelsegrund – om det är på grund av bristande tilltro till förskolan, att man föredrar att vara med sina barn framför arbete, eller om man hatar sin chef – för all del, stanna hemma så länge du vill.

Men.

Låt oss inte bedra oss själva om varför förskolan finns. Förskolan existerar för att föräldrar – framförallt mammor som tidigare var utestängda från arbetsmarknaden, ska kunna arbeta och finansiera vår välfärd.

Fantastiska pedagoger, en stimulerande miljö och social kontext, att som förälder bibehålla en yrkesidentitet – det är positiva bieffekter men inte grundanledningen till varför vi har kraftigt subventionerad barnomsorg i Sverige. Vill du inte nyttja barnomsorg är det i sin ordning, men att inte bruka en samhällsservice innebär inte att du är berättigad till kompensation. Lika lite som att du kan få extra återbäring för att du inte gått till vårdcentralen, eller lägre skatt för att du inte pluggat på universitet.

Subventionerad förskola är en rättighet för alla som arbetar (eller studerar för att arbeta, eller söker arbete), men inte förknippat med något tvång.

Hemmaföräldrars nätverk presenterar barnomsorgspengen som en universallösning på nästan alla problem i den barnrelaterade välfärden. Stressig miljö på förskolan – inför barnomsorgspeng. Rekord i VAB – det löser barnomsorgspengen. Barn som underpresterar i skolan – barnsomsorgspeng!

Men inget om de uppenbara nackdelarna. Som att:

Vårdnadsbidraget, föregångaren till barnomsorgspengen, nyttjades främst av de som redan stod långt från arbetsmarknaden och hade dåliga möjligheter till egen försörjning. Det blev kostsamt för såväl individen som staten.

Kvinnor i barnafödande ålder är redan diskriminerade på arbetsmarknaden. Kampen för att kvinnor ska kunna kombinera en yrkesidentitet med föräldrarollen har varit lång och kostsam och den är inte över än. Att ge föräldrar (med erfarenhet från tidigare försök: främst kvinnor) möjligheten att behålla en anställning i flera år utan att arbeta, innebär ett dråpslag mot kvinnors attraktionskraft på arbetsmarknaden.

Varför ska föräldrar som ”måste” (hemmaföräldras nätverks ordval) nyttja förskolan, tillbringa en enda minut extra på arbetet för att finansiera barnomsorgspeng åt föräldrar som vill bli kompenserade för att de inte förvärvsarbetar. Reformutrymme – i den mån det finns – inom välfärden borde självklart fördelas solidariskt, och inte strösslas över en liten klick.

Och sist:

Det är inbjudande att tänka att barnomsorgspengen bara skulle användas av föräldrar med barnens bästa i intresse. Och att hemmiljön per automatik alltid är tryggare än en förskola. Tyvärr finns det gott om exempel på föräldrar – som på grund av bristande omsorgsförmåga, missbruk eller annan problematik – troligen skulle spendera bidraget på allt utom familjens välmående. Förskolan är vissa barns enda trygga punkt, och de barnen får vi inte glömma.

Den svenska buffén av omsorgsupplägg: kommunal eller privat förskola, waldorf-förskola, dagmamma – eller inget alls, är inte vad som kännetecknar brist på valfrihet. Jag slår vad om att just valfrihet – eller brist därpå – inte är småbarnsföräldrars mest trängande problem.

Tvärtom har vi ett sällsynt överflöd som vi ska fortsätta värna. Kvinnor i Sverige behöver i lägre utsträckning välja mellan karriär och familj, utan kan välja både och eller bara endera. Bara för att de flesta småbarnsföräldrar inte vill stanna hemma från arbetet i flera år, betyder inte att de att inte kan. Bara att de väljer annorlunda.

Hemmaföräldrars nätverkare har statens (och min, i egenskap av feminist) tillåtelse att stanna hemma tills barnen blir myndiga om de så vill. Men som de själva förtjänstfullt pekade ut – det finns stora problem i både förskola och skola – låt oss spendera våra gemensamma resurser på dem i stället.

Favoritböcker och-serier jag glömt slutet på

Har du också varit med om att bli så uppslukad av en bok, eller en serie, att karaktärerna dröjt sig kvar i åratal. Men när du minns tillbaka kan du inte redogöra för hur det slutade? Det händer mig alltför ofta. Jag blir så absorberad av stämningen, karaktärerna och miljön att slutet liksom inte riktigt får fäste.

Spoiler-varning!

På jullovet läste jag om den Den hemliga historien av Donna Tartt. Den läste jag första gången för 7 år sedan, och blev alldeles tagen.

Fem rikemansungdomar läser klassisk grekiska på ett college i New England under sena 80, eller tidiga 90-talet. Vi lär känna dem genom Richard Papen, kursens sjätte student, som varken kommer från pengar eller klass, men desperat försöker passa in i kotteriet. Redan på första sidan avslöjar han att de begått ett mord, och under de nästföljande 700 sidorna vecklar intrigen ut sig, långsamt, i ett behagligt alldagligt tempo. De slirar alltmer moraliskt, pådrivna av den självutnämnda ledaren Henry, gruppens största begåvning och listigaste intrigmakare, och eskalerar sedan mot moraset. Trots att de andra fem egentligen bara är en samling depraverade alkoholister är Richard chanslös mot deras dragningskraft, och även jag. Jag skrek ut i förvåning när jag läste slutet – även för andra gången. Jag hade nämligen helt förträngt det dramatiska slutet.

Harry Potter

Jag minns när jag la nävarna på De vises sten för första gången. Jag var 11 och lekte inne hos min granne. Jag satte mig ned på golvet med ryggen mot bokhyllan och började bläddra, och reste mig inte igen förrän timmar senare. Sju år senare kom den sista boken ut. Jag var i Stockholm med min kompis Bea, och dagen boken fanns i handeln rusade jag in på NK och köpte den engelska utgåvan. Resten av stockholmsvisiten var jag inget vidare resesällskap, utan bokstavligen gick med näsan i boken. Under flera år hade jag slukat alla HP-böckerna. Först de svenska, men när den svenska utgåvan dröjde i översättningen köpte jag de engelska utgåvorna när de släpptes. Och sedan läste jag den svenska översättningen. Det är tack vare Harry Potter som jag lärde mig såpass mycket engelska, trots att jag knappt varit utomlands och aldrig haft någon att öva med, att jag alltid hade högsta betyg utan att göra en enda läxa(än i dag är engelska mitt arbetsspråk, trots att jag aldrig bott en dag utomlands).

Jag var besatt. Av allt och alla, detaljerna, symboliken, dramat. Du kan ju ana chocken när jag läste om böckerna för ett par år sedan. ”Vad är det här för LUR, SÅHÄR SKA DEN JU INTE SLUTA?”

The OC

Om min generation är förkroppsligad i en serie måste det vara O.C. Jag brukade titta inne hos min granne när hennes mamma arbetade kväll. Efter avsnittet (onsdagar kl 20, om jag minns rätt) klev vi rakt ut på balkongen och tog en cigarett för att lugna nerverna. Sedan ringde jag ofta andra kompisar och hetsade upp mig igen över spänningen, eller bara för att fråga om låtlistan. Alla tittade på OC. Vi pratade om karaktärerna (var inte Marissa sjukt störig ändå?), kläderna och musiken. Om Ryan, som alltid kändes helt menlös och intetsägande. (Hur kunde Seth vara tönten när det uppenbart var Ryan?) Ingen detalj var för ringa för att diskuteras. Men slutet? Än i dag minns jag inte hur serien slutar, och det spelar ingen roll eftersom jag minns så tydligt hur varje avsnitt började (California here we come).

Satc

Nästan lika stort var det med Sex And the City. För vissa av mina kompisar var det nog större. Och jo, den var en big deaI när den kom. Det var vår första interaktion med kvinnliga roller som inte bara existerade för att spegla män. Och vi var förstås djupt engagerade i Aidan vs Big, men störst av allt var nog ändå storstadsatmosfären. Sjukt nog mindes jag inte alls hur originalserien slutade, utan blev väldigt överraskad när jag tittade på And just like that och fann att Carrie och Big gifte sig.

Instick

Å vad jag har mycket jag vill skriva om. Vardagsbetraktelser, köpstopp (och varför jag aldrig kommer att ha det igen), träningsrutiner som håller, inredningstankar, odlingsplaner, jämställdhet, hållbarhet (och vad som dödar mitt engagemang och vad som stärker mig) och mina förhoppningar om 2023. Men det är så svårt när tiden inte räcker. Arbetet har rullat igång med besked, men också förkylningar och andra livsbestyr.

Vi får se vad tiden räcker till. Tack till dig som hänger med trots att frekvensen är oförutsägbar och innehållet likaså.

Kram

Tipsen för mer harmoniska morgnar

Jag kan inte ha varit de enda som lämnade två chockade barn och omtumlade barn på föris och fritids i morse. ”Neeej, låt mig ligga kvar” pep de, och inte förrän 40 minuter senare hade båda fått på sig kläder.

Trots att vi blev ganska sena, och jag fick använda en sträng röst för att få dem att borsta tänder och ta på sig ytterkläder, blev det en klart godkänd morgon ändå. Och jag var så stolt att jag var tvungen att stanna upp och berömma mig själv. ”Bra jobbat, Sophia. Att du orkade hålla ihop såpass trots allt”.

Vi har nämligen haft så många krisartade morgnar att jag tappat räkningen. Det är förstås långt ifrån perfekt, men jag har ändå lärt mig en del knep. Kanske mest för mig själv, eftersom jag är den som oftast tappar humöret.

– Anteckna (om så bara mentalt) situationerna där krångel brukar uppstå och försök undvika malörer i största möjliga mån. Det är poänglöst att försöka lösa konflikter medan man är mitt i dem. Vissa perioder kräver olika olika strategier. Ibland måste vi välja kläder kvällen innan, för att undvika klädbråk på morgonen. Frukost likadant. I perioder kan man behöva preppa extra mycket, men behoven varierar över tid.

– Minimera stressmoment. När jag vet att en krismorgon är i annalkande försöker jag planera så att jag undviker onödiga stressmoment. Jag lämnar barnen, och går sedan hem igen och tar första morgonmötet hemma. Därefter åker jag i lugn och ro till kontoret. I mitt team har vi kommit överens om att inte boka möten före kl 09 eller kl 15, annat än i nödfall. Det hjälper otroligt mycket!

– Cykla och gå i stället för att åka kollektivt till jobbet. Jag älskar att cykla till jobbet, eftersom friheten jag får av att inte behöva anpassa mig till tågtider är oslagbar. Det sänker min stressnivå med 40% att inte behöva anpassa mig efter en tidtabell.

– Gå igenom morgonaktiviteterna tillsammans med barnet. Detta är bara för större barn! Min kollega skrev, tillsammans med barnen, upp allt som behövde göras innan de kom till skolan. Och satte sedan de namn på varenda aktivitet. ”Vem är det som tar fram kläder?” Mamma. ”Vem dukar fram frukost?” Mamma. ”Mamma gör ju väldigt många saker varje morgon. Kan ni lägga fram era kläder? Duka fram bestick?”. Med denna pedagogiska och visuella metod fick barnen en förståelse för vad som behöver göras, och dessutom får de ansvar över vissa aktiviter själv. Jag har gjort liknande varianter med min sexåring, och det brukar funka väldigt bra.

– Var snäll mot dig själv. Beröm dig själv precis som du berömmer barnen. Vi vuxna behöver, precis som barn, mångfalt mer av positiv feedback än negativ.

Det var mina tips!

Har du några? Snåla inte utan bjussa, för all del.

Storlien

På nyårsdagen steg vi upp 04 och stuvade in två sömndruckna barn i bilen. ”Nu har vi överlistat dem” resonerade vi, och förställde oss att de skulle sova halva resan. Tji fick vi! Men vi hade det trevligt ändå.

11.5 timmar och 3 laddstopp senare parkerade vi utanför stugan som vi hyrt. Stugbyn är som en tidskapsel från 1974 då stugorna byggdes. En kamin som tagen ur familjen Jetson, hemvävda bonader i höstfärger, och furu, furu, furu – vart man än vänder sig.

Och jag älskar det.

Vi hörs när vi är hemma igen.