Tre dagar i Moskva

Hej,

Ni som hänger med mig på Instagram har fått frekventa uppdateringar från helgen. Jag och Andreas har nämligen varit i Moskva. Bara vi två! Utan medhavt barn för första gången på mer än två år.

Tänkte först inte skriva så mycket om resan eftersom det här knappast är en reseblogg. Men jag ändrade mig när jag fick så många nyfikna kommentarer. Det är visst fler än jag som är fascinerade av öst. Visst är det intressant ändå, att de flesta kan rabbla gator i New York eller namnge minst tre frukostfik i LA, men hur mycket känner de igen från Moskvas statsbild? Trots att staden bara ligger två timmar med flyg från Stockholm och med sina 12 miljoner invånare är bra mycket större än N.Y.

Till att börja med vill jag bara säga att jag bokade resan förra året, som en överraskning åt Andreas. I dag vet jag faktiskt inte om jag hade tagit flyget bara för en helgresa, vinterns debatt om flygresor har åtminstone gett mig en annan syn på flygtransporter. Men mer om det en annan gång.

Moskva är ökänt för att vara en dyr stad, så för att inte ha en torftig vistelse hade jag sparat med hjälp av Dreams-appen. Mina bästa triggers är lätt Tjuven & All in (den drar en summa varje måndag som minskar med tio kronor varje vecka. Så mycket enklare än att göra tvärtom och spara järnet precis innan avresa).

Resan började på Arlanda vid lunch i torsdags och landade vid tre lokal tid landade vi i Moskva (de ligger en timme före).

Att ta sig in:

Svarttaxichaufförerna ville ha 3000 rubel. En vanligt taxi kostade ca 1500 och en Uber ca 900 rubel in till centrala Moskva. Går också tåg, men det hoppade vi pga var för krångligt. Dock skulle det antagligen gått fortare eftersom vi fastnade i bilkö på vägen in och de dryga två bilen tog strax över två timmar att färdas. Bra att ha i åtanke om du planerar en resa dit.

Att bo:

Det finns hur många hotel som helst att välja på. Allt från backpacker-nivå till hutlösa lyxpriser. Jag valde hotel Savoy, ett centralt hotell nära Bolshoi-teatern som kostade 5700 kr för tre nätter. Strax över medelpriset gissar jag.

Första dagen satt vi fast i bilkö i cirka två timmar på väg till hotellet. Vi hade varit vakna sedan 05 och var rätt slitna och det blev en ganska tidig kväll. Vi åt en hamburgare på Fash (en kedja som har helt ok burgare och jättehög och skränig musik) och sedan tog vi en öl på Jawsspot.  Och sedan gick vi hem och sov i prick 12 timmar (hej småbarnsföräldrar).

På fredagen åt vi lunch (sov förbi frukosten, hehe) på en matmarknad som hette Central Market, också på promenadavstånd från hotellet. Från början var det en marknad för timmer, sedan blev det en blomstermarknad och i dag är det alltså matmarknad. Väldigt i tiden, antar jag. Andreas fick hjälp med att beställa (väldigt många pratar inte engelska men det finns alltid någon hjälpsam person som ställer upp och spontantolkar) lite georgisk ost-fest och dumplings. Smarr.

Vi promenerade vidare in i Tsetsnoy-parken och där blev vi törstiga. Hittade till Valenok som i det närmaste kan påminner om Trädgården, med pingisbord utomhus och en scen för (möjligen för karaoke?).

Kan varmt rekommendera körsbärsölen. Alla dricker den och jag förstår varför. Till en början smakar den ganska kemiskt och lite överdrivet sött, men efter två klunkar vänjer man sig och har i stället svårt att sluta. Vi spelade också några omgångar pingis (vilket är väldigt vågat eftersom sist vi spelade för sex år sedan blev vi så oense som vem som vann att vi gjorde slut. Sjukt när jag tänker tillbaka på det. Det var slut i tre dagar men sedan lyckades vi försonas.) och kom fram till att vi är ganska jämbördiga.

Hela resan pendlade vädret mellan gassande sol och spöregn. Så också i fredags. Mitt i pingisen kom en störtskur och vi blev kvar där i ca 3 timmar (och oräkneliga körsbärs-öl). Där kom vi också på den briljanta idén att vi skulle gå på konsert.

Sagt och gjort! Vi tog tunnelbanan till Adrenalin Theatre och köpte varsin biljett till Justice i biljettluckan för 3000 rubel var. Så smidigt!  Vi har sett dem två gånger förut men sist var för fem år sedan. Sjukt nog lät det exakt likadant? Att ta tunnelbanan i Moskva är en fröjd. Tågen är gamla och skramliga och det finns wi-fi. De ropar också ut stationerna på engelska så det är superenkelt att hitta.

Plus att det kostar typ 7 kronor enkel resa och man löser biljett i en lucka utan några krusiduller som reskassa medmera. Efter att vi konsertat färdigt var vi väldigt hungriga och bestämde oss för att åka till Café Pushkin. En turistig och anrik restaurang som man bara måste besöka. Den har öppet dygnet runt och är inredd precis som ett gammalt aristokrat-hem från 1800-talet. Överraskande gott.

Efter Pushkin gick vi till något öl-hak där man stod och drack öl utomhus, trots att baren var inomhus. Mycket sånt. Antar att det är för att alkohollagarna inte är så petigt utformade som i Sverige. Kommer tyvärr inte ihåg var det hette men vi stannade inte jättelänge heller. Efter det promenerade vi hem och sov i ytterligare 12 timmar.

 

  

Lördagen var vår sista heldag. Jag hade blivit rekommenderad att inte missa Gorki-parken och var inställd på minst en halvdag där. Tyvärr stod regnet som spön i backen så att strosa i parken lockade dessvärre inte. Vi hann med Röda Torget och en tur inne på Vasilj-katedralen. Den får du bara inte missa om du är i Moskva. När vi var där var det en manskör som sjöng inne i denna guldbelamrade lilla kammare. Nästan utomjordiskt vackert.

 

Ville väldigt gärna se Lenins Mausoleum men kön var cirka 300 meter lång och jag var lite för trött av all körsbärsöl för att mäkta med en lång, rysk kö. Efter katedralen var vi sjukt hungriga eftersom vi försovit oss till frukosten igen. Vi sprang i ösregnet till en Azerisk restaurang, Бараshka, som var riktigt bra. Vi beställde in typ motsvarande fem huvudrätter och åt nästan alltihop.

Efteråt gick vi till bastubadet och bad om varsin rysk massage. Trodde aldrig att jag skulle vara så tacksam över att tillbringa 90 minuter i händerna på en medelålders, barsk kvinna med hårda nypor.

Efter ett kort pit-stop på rummet gick vi till Jawsspot igen, takbaren nära hotellet, och drack körsbärsöl. Efter en pizza på en rimlig pizzeria som jag glömt namnet på gick vi tillbaka till hotellet och badade bastu. Och sedan var det sent och vi skulle upp 06 dagen efter för att åka hem.

På punkten övrigt: Vi hann bara se en bråkdel av vad Moskva har att erbjuda. Staden är gigantisk och har så många ansikten. Jag hade fördomar av slaget att alla ryssar bär Adidasoveraller, guldkedjor och  sportar råttsvansar (och faktiskt, sjukt många gör detta pga überhipsters) men här finns så otroligt många fler spännande subkulturer. Och så många coola outfits att vila ögonen på. De flesta Moskvabor känns väldigt coola och upptagna, precis som i de flesta andra europeiska huvudstäder jag besökt.

Bästa sättet att ta sig runt är att promenera eller åka tunnelbana (Moskva har för övrigt ett av världens största och mest mytomspunna tunnelbanenätverk). Såg seriöst ej fler än tio cyklister under hela resan och att cykla känns generellt sett som det är förknippat med livsfara. Det är rätt billigt att flyga dit från Sverige men visumet kostar ca 700 kronor och tar en vecka att få. Ett anständigt hotellrum är dyrt men mat, öl och upplevelser är billigare än i Sverige.

Fråga gärna om du undrar något!

Kram

Sophia

Paradisets skuggsida

Jag vet inte hur länge vi har sett fram emot resan hit. Alla vi känner som varit i Tulum lovordar det som en liten bit av paradiset. Jag kan verkligen inte säga att de har fel, för det här skulle mycket väl kunna vara en av jordens vackraste platser. Under en helg här kan man dyka i ett av världens vackraste korallrev, simma med havssköldpaddor, bada i undervattensgrottor, besöka ett av världens sju underverk, äta fantastisk mat lagad på lokala råvaror, få massage på stranden… Allt medan man bor eko. Nämnde jag att det är barnvänligt också?

Så vad är problemet? Tja… Jag antar att det är jag? Och alla som jag som vallfärdas hit och sväljer konceptet eko-chic semester med hull och hår. Min man återberättade ett samtal han hade haft med en taxichafför. Måste väl vara bra affärer här? Förvisso, svarade han. Men han har ju inte råd att bo i Tulum, för det har ju nästan ingen mexikan. Sedan berättade han en hårresande berättelse om hur hotellägarna med hjälp av polisen vräker lokalinvånare som inte vill sälja sin mark till hotellen. Jag vet inte om ni någon gång har sett en mexikansk polisman, men de är skräckinjagande bara på avstånd. De är klädda i kravallutrustning från topp till tå och bär blankpolerade automatvapen som gnistrar i solen. De står i rondellen eller utanför motsvarigheten till ICA Maxi. Polisbilen ser ut som ett militärfordon och på flaket tronar en enorm kulspruta. Jag tror inte att jag hade varit så kaxig om de knackade på mitt i natten och bad att jag lämnade bort nycklarna till mitt hem.

Läser man lite äldre (sisådär några år gamla) reseguider till Tulum tecknas en bild av en sömnig och pittoresk semesterort. En dold karibisk pärla. Här är det svårt att få tag på taxi och bäst är det att ta sig fram med cykel, kan man läsa. Jag vet inte hur det var för några år sedan men jag hade för mitt liv inte velat cykla med min tvååring på den enda gatan som finns vid strandremsan. Nu trängs man med enorma amerikanska suvar, stora bussar och taxibilar som åker fram och tillbaka som i ett lämmeltåg.

Men den vackra, orörda naturen då? Jag har varit för godtrogen för att inte ta reda på vad eko chict betyder. Men det antyder ju att det är något hållbart. Jag vet inte hur hållbart det är att bygga kilometer efter kilometer med hotellkomplex som ska serva de ”medvetna” västerlänningarna som gärna sopsorterar (vi har till exempel sopsorteringsstation vid vår lägenhet men ironiskt nog inga kärl i lägenheten för att sortera i). Men tydligen dumpar hela byn hushållsavfallen i djungeln. Inte nog med avfallet åker ner i  undervattensgrottorna som är lite av regionens stolthet, vattnet är också fullt med kokainrester. Och allt detta åker slutligen ut till havet och tar effektivt död på korallreven som lockar dykturister från hela världen. Tydligen är det allt bistrare tider för havssköldpaddorna också då hotellen cirklar allt närmare stränderna dit de återvänder för att lägga sina ägg.

Taxichauffören berättade för min man om hur utbredd korruptionen är här. Men i vår Lonely Planet stod det ju att korruptionen var extremt låg jämfört med andra delar av Mexiko där drogkartellerna härjar mer eller mindre fritt? Jag var tvungen att googla och nyhetsartiklarna i sökresultatet krackelerar bilden av den kvasispirituella paradisbyn med sina livspeppiga yogacitat på vägskyltarna. Det är berättelser om hur lokala politiker säljer ut eftertraktad mark för vrakpriser till släktingar och vänner. Några som gjort sina namn kända genom att ta ton emot exploateringen har hittats mördade och deras fall är inte uppklarade.

Jag berättade ju om hur vi första veckan låg sänkta i sviterna av en magparasit. Det var en gastkramande upplevelse som jag inte önskar ens min värsta fiende. Men för de lokala Tulum-invånarna som bor söder om hotellkomplexen är magsjukdomar vardag. Deras kloaksystem är inte dimensionerade för anstormningen av turister och lokalborna drabbas regelbundet av magsjukdomar till följd av förorenat vatten.

Och allt detta är på grund av en våldsam turistboom som skett under de senaste fem åren. Det går alltså inte att skylla på gamla synder, utan allt detta är på grund av att jag – och folk som jag – vallfärdar hit för att få oss en dos av paradiset innan det försvinner här med.

Vår hyresvärd – en av allt att döma mycket trevlig och proper kvinna från Kanada – har satt upp en lapp på ytterdörren med tips på miljösnälla alternativ till plastpåsar, plastflaskor med mera. I all vänlighet.  På lappen står också:

With knowledge comes caring

With caring comes change

Pass this message along – there is no time to waste. 

Måhända att jag var naiv som på riktigt trodde att det gick att kombinera lyxturism och hållbarhet. Men nu vet jag bättre. Under två veckors tid har jag fotat och filat på en maffig (och barnvänlig) reseguide till Tulum. Jag har absolut ingen lust att publicera den längre. Jag kan inte med gott samvete rekommendera någon att åka hit under förespeglingen att detta är hållbar turism.

Jag har verkligen inte gett upp hoppet om att resa hållbart. För mig är det helt otänkbart att leva ett helt liv utan att ta del av vad resten av världen har att erbjuda. Men det får bli på något annat sätt framöver. Och nästa gång någon marknadsför sig med begreppet eko chict kommer jag att läsa på ordentligt innan.

Källa bland annat här.

 

Semesterutstyrslarna

En månad med cirka tio plagg kan låta i skralaste laget. Men nej. Till och med denna gång har jag lyckats packa ett plagg som ännu inte kommit till användning.

Att börja packa lätt har varit betydligare svårare än det låter. Detta är tredje semestern och för varje resa har jag skalat bort fler och fler plagg, men inte förrän denna gång känner jag mig nöjd med antalet. Vill du se hela min packning för en månad så finns den här.

Låt oss kika på några av mina utstyrslar:

Den randiga klänningen från Hope är det finaste plagget som jag har med mig. Funkar lika bra på stranden som på middagen.

Beroende på hur man vill att den ska sitta kan man justera knytbandet olika hårt. Eller inte alls för en ledigare look.

Strandkaftanen från Lindex är en riktig vinnare.

Älskar denna kombo. Silkesskjorta och linnekjol. Svalt men dressat.

Allt i packningen matchar såklart inte. Men det gör inget! Jag var riktigt dålig på att följa stilregler, till och med när jag trodde på dem. I dag gör jag mig inget besvär utan matchar mönster och passform efter smak och tycke. Här blev det randigt med fläckigt och ett inslag av leopard.

Funkar det med!

En klänning  i linne från Anine Bing (köpt på Sellpy för typ en hundralapp) åkte också med i kappsäcken. För mitt inre visualiserade jag denna som den perfekta strandklänningen, men tyvärr motsvarade den inte mina förhoppningar. Den hade ett gummiband i midjan som var otroligt  obekvämt och osmickrande…

Så jag rotade fram en kökssax och gjorde affären kort med gummibandet. När jag kommer hem ska jag sy om klänningen till en blus eftersom den trots allt är gjord av bra material och sitter bra över axlarna och i ärmarna. Antingen gör jag det själv eller så testar jag Repameraen ny tjänst som hjälper en att  laga och göraändringar. Man skickar in sina trasiga kläder till dem och så lagar de och skickar tillbaka inom 14 dagar. Låter supersmidigt, särskilt om man inte bor i närheten av en skicklig skräddare.

Såhär ser klänningen ut nu. Lösare och luftigare.

Mina Birkenstocks har jag till allt. Såväl strandhäng som finmiddag eller  på vandring i Mayaruinerna i Koba.

Jag har några kombinationer kvar att föreviga. Dem bränner vi av nästa gång tycker jag.

Stor kram Sophia

Semesterstatusen

Hejsan!

Det har varit lite knapert på bloggfronten under veckan som gått men det har haft sina orsaker. Vi har fallit till föga för en otäck magsjuka en efter en. Värst har det varit för Juni som kämpat så tappert i en vecka. Nu har vi fått antibiotika tillsammans med ett halvt dussin andra mediciner, så det vore ju riktigt gräsligt om det inte vände. Jag besparar er gärna alla magstarka detaljer från veckans sjukdomshärj, men ni kan skriva opp att kombinationen  eco chic-hotell (läs snålt, spartanskt och dyrt) och mexikanska tarmparasiter inte borgar för semesterlunk.

Även i de tristaste stunder finns strimmor av glädje. En av dagarna som vi var övertygade om att vi var friska (fastän det var lur) gick vi till restaurangen Arca som vi hade läst gott om. Fördelen man har som småbarnsfamilj är att man alltid kommer först (i vårt fall en kvart innan öppning) och således har första tjing på någon annans avbokning. Vi unnade oss en drink och beställde in fler rätter än vad i egentligen mäktade med att äta. Alla bilderna är tagna från restaurangen när vi kom. Maten var den bästa dittills och det var – som vanligt utomlands – helt okomplicerat att ta med sig barn. När vi ätit ute med Juni har vi aldrig mötts av snörpta munnar eller förmanande blickar utan tvärtom – alltid en vänlig blick och någon i personalen som tar sig tid för lite bus. Hemma äter vi nästan aldrig ute med Juni eftersom vi sällan känner oss välkomna på restaurang. Och alternativen som faktiskt är barnvänliga är ofta väldigt dyra i förhållande till vad som serveras.

Så nu vet ni. Vi har precis flyttat till en lägenhet utanför Tulum. Med AC, tvättmaskin, kök och fungerande wifi. Halleluja!

På återhörande

Kram Sophia

Packningstips: bra grejer att ha i resväskan

En av Andreas bekanta säger att han aldrig reser någonstans utan en golfhandske och en cigarrsnoppare. Det låter förstås lagom dekadent och minnesvärt, men kanske inget för småbarnsfamiljen. Men här är i stället några saker som jag tycker förtjänar en plats  i resväskan vart det än bär hän.

Visst  behöver vi mer än vad som nämnts nedan, men det är ju don efter person. Alltså destinationen och syftet med resan får styra. Men detta är prylarna jag helst aldrig lämnar hemmet utan.

Galltvål. Jag har sjungit galltvålens lov vid flera tillfällen men faktum är att om du bara ska packa en grej så är det den. På resan packar jag den hårda tvålen. Den fungerar som fläckborttagare, tvättmedel för handtvätt (även finkläder) men den går också att använda som duschtvål om det verkligen kniper.

Grenuttag. Detta geniala packningstrick är signerat min man Andreas (medveten om att fler säkert tänkt samma geniala tanke, men ändå). De flesta brukar vara duktiga på att komma ihåg adapter, men sen då? Antingen packar man en adapter för varje elpryttel och hoppas på att det finns tillräckligt med uttag, eller så packar man en adapter och ett grenuttag. Et voilá – ström vare här.

Clean Kanteen. Att all denna plast förstör våra hav är väl knappast nyheter för någon. Men när man är utrikes är det ju lätt hänt att det köps fem-sex plastflaskor om dagen. Jag har börjat packa med mig en Clean kanteen som vi fyller på varje morgon. Plastflaskevatten är måhända oundikligt i vissa länder, men en fiffig grej är att köpa femlitersdunkar med vatten och fylla på i den medhavda flaskan. Vattnet hålls svalare längre, mycket billigare och bättre för miljön.

En penna i handbagaget. Många flygbolag utomlands tillhandahåller inte pennor när det ska fyllas i blanketter till ankomstdestinationen. Personalen kan också fräsa ifrån på skarpen om man ber om penna ”we’re not required to carry pens ma’am”. Happ. En penna i handbagaget bör man alltid unna sig oavsett.

Dessa pryttlar försöker jag aldrig att resa utan. När vi ändå pratar om packpryttlar man inte borde glömma är det på sin plats att nämna en grej som i min mening är helt onödig att släpa med sig:

Joggingskor. Jag är ingen särskilt erfaren löpare men har ändå en halvmara och några ytterligare lopp i bagaget och har sprungit regelbundet i fem år. Konditionen sitter inte i skorna hur mycket jag än vill. Jag har sprungit milen utan skor och otaliga kilometrar i gamla sneakers med sulor torra som fnöske. Mina knän är inget att hurra för men de dör inte av en runda i gamla skor. De som däremot är dåligt för knäna är när jag skippar stretchen eller inte tränar dem allsidigt under en längre tid. Om du har allvarliga problem kanske inte detta är för dig, men är du en vanlig motionär funkar detta bra. Jag kan för övrigt avslöja att mina nuvarande löpskor är tre år gamla och jag har inga planer på att byta ut dem i närtid. Jag ger inte mycket för rådet att de ska bytas ut varje år eller var tusende mil. Hur klarade vi oss fram till modern tid om det skulle visa sig stämma? Att springa är människans äldsta fortskaffningssätt, och vi sprang bra mycket mer innan vi hade dyra sneakers än efter. Kanske är jag lite väl kategorisk men jag märker verkligen ingen skillnad i min prestation som vanligt motionär om jag använder nya eller gamla skor. Möjlighet att de nya orsaker fler skavsår…

Förresten. Dela gärna med dig av måste-grejerna i din packning!

Stor kram

Sophia

 

 

 

Hejhej från Mexiko

Nu har vi varit på Mexikansk mark i några dagar. Vi har mellanlandat i Cancún för att om några dagar leta oss neråt mot Tulum. Och mellanlandning är beskrivande för känslan som vi har här. Vill så himla ogärna vara resenären som klagar på massturism och brist på autencitet (eftersom vår närvaro i högsta grad bidrar till just det) men ställer mig rådvill till vad jag annars ska skriva om Cancún? Om detta var huvudestination för vår resa hade jag varit mäkta besviken, men turligt nog är det bara en mellanlandning.

Jag ber på förhand om ursäkt för att bilderna är i så dålig upplösning. De blir sönderkomprimerade är jag importerar dem till mobilen från kameran. Det är förstås tacksamt för alla som sitter på kackig uppkoppling men föga kul för andra. Nog om detta!

I går försökte vi göra Cancun. Strax utanför hotellet finns ett Mayamuseum. Faktiskt väldigt fint och mycket att se. Till och med Juni var road.

Inte alls särskilt mycket turister och svalkade att promenera under de stora träden.

Såhär roligt tyckte Juni att det var:

I Cancún finns det gott om amerikanska matkedjor. Man får leta lite för att hitta till marknaderna med den mexikanska maten. Vi åkte till Marknad 23 för tacobonanza.

Det tog en stund att komma dit men väl värt besväret. Fyra tacos för en spottstyver.

När vi ändå var där passade vi på att promenera omkring på bakgator. Det är mycket roligare att se de mindre tillrättalagda delarna av en stad.

Höga murar med krossat glas på toppen, graffitti och blommande buskar.

Det är väl också här alla gamla Folkabubblor kommer för att dö? Står massa mer eller mindre fallfärdiga bubblor på längst bakgatorna. Detta var en av de mer omhändertagna exemplaren.

I dag fyller Juni TVÅ år. Inte kunde jag någonsin tro de där första självande veckorna som nybliven förälder att tiden skulle gå fort. Vi firade med en egenpåhittad variant med pannkakstårta. Great success.

Det var slut på rapporten för nu. Nästa gång vi hörs har vi förhoppningsvis nått Tulum.

Stor kram

Sophia

 

Sista sucken i Miami

Nu har vi ganska precis landat i Cancún i Mexiko. Hotellet som vi bokat för några dagars vistelse här visade sig vara ett time share. Vet inte riktigt vad det innebär men vi fick ett stort rum precis vid stranden med en flott balkong, vardagsrum och ett litet kök. Visst att allt ser ut att vara inrett av Franny Fines morsa (ni som vet vet) men så rackarns tipptopp för en familj som reser med ett litet barn.

Tänkte bara dela med mig av en bildkavalkad ifrån Miami. Vi tillbringade totalt tre hela dagar där men en av dem åkte vi till Ft Lauderdale för att hänga med min kompis Karin, hennes Martin och deras Uno. Jag var toast madame på deras bröllop i augusti, om någon minns. Det var ett kärt återseende för Juni och Uno (prova att säga deras namn ihop tre gånger på raken), och det var så hjärtknipande rörande att se.

I alla fall. Ett bildregn var utlovat och här kommer det.

Jag och Andreas var i Miami för en halv livstids sedan. Då fastnade vi för Le Sandwicheri, som inte helt oväntat säljer mackor. Perfekta frukoststället en dag med fint väder. Man serveras rejäla och opretentiösa mackor i en trailerliknadnande food truck.

 

Dagarna tillbringas bäst på stranden eller i Lummus park, för där håller sig familjens yngsta medlem road. Vi bodde på South Beach, en ökänd partajdel av Miami. Faktum är när man tänker på Miami är det förmodligen South Beach man tänker på, även om riktiga Miami är så mycket mer. Vi lyckades också pricka in Spring Break-säsongen, alltså Merikarnas motsvarighet till sportlov. Inte så mycket sport men väl galej, tonårsdrama och stök. På gatan utanför hotellet var det skyltat ”Welcome Spring breakers! Prohohibited on the beach: drinking, playing loud music and coolers!”. Om hur det efterlevdes i praktiken: sisådär va?

Det var mycket bärande av vatten i hinkar.

 

Och tittandes mot de läskiga vågorna som bryts. Juni bestämde sig direkt för att havet inte är att lita på. Hepp.

Strandlivet börjar redan i gryninngen. Miami har ingen direkt solnedgång att skryta om och skyskraporna vid stranden blockar kvällssolen på stranden, men i arla morgonstrund möts man av yogisar, löpare och livsnjutare.

Älskar färgkombinationerna. Randigt och kulört om vartannat. I dessa strandhyddor får man handduk och solstolar om man bor på något av strandhotellen. Parasoll får man dock betala extra för. 300 kronor kostar hyran när alla skatter är inräknande. Minus dricks. Det gäller att hålla i plånboken i Miami för stan är fruktansvärt dyr.

Hotellet som vi bodde på var som en enda kulört färgbomb. Dessvärre drog det också till sig Spring Breakers som en klick bajs med flugor. Kanske kan DJ:n vid poolen haft ett finger med i spelen? Eller baren som serverade redbull vodka men inte té. Glad att vi inte var den enda småbarnsfamiljen som såg lite bortkomna ut där, men nästa gång kanske vi får göra mer research.

Här står jag och tronar med min nya sweat shirt förresten. Inte så pjåkig va? Köpt på Banana Republic i Miami eftersom att jag led seriös brist på tjockare plagg.

När jag ändå tagit upp frukost vill jag tipsa om ett annat ljuvligt ställe: Rosetta Bakery. Allt är därbakat och riktigt, riktigt smaskigt. Cappuccinon var också helt klart bäst vilket förstås inte säger mycket, men det var riktigt god.

 

P

Att titta på bagaren som bakar allt bakom en glasvägg är finfin underhållning.

Kvällsmiddagarna var ingen höjadare tyvärr. Juni var för det mesta toktrött och rände omkring som en hattifnatt. Så jag har tyvärr inga tips att bju på där.

Vi hann också spatsera omkring. Det finns otroligt mycket att vila ögonen på. Vissa otroligt vacker Art Deco-byggnader men också många finfula. Som tex denna.

 

Och överallt är hänger det kulörta lampor eller ljus. Så mysigt.

 

Och den som älskar neon kommer defintivt få sitt lystmäte. Shelborne låg ganska nära vårt hotell och bjuder på neon en masse.

Detta var alles: Nu Mexiko!

Stor kram

Sophia