För den inbillningssjuke finns det ingen glädje att vara frisk

Jag var ett hypokondriskt barn. Under flera år betraktade jag varje gryende morgon som ödets chans att leverera en dödsdom. Mina fantomåkommor hade alltid hundra procent dödlig utgång. Eftersom jag var rädd för hål i tänderna borstade jag dem nitiskt. Så till den milda grad att tandköttet vid ett tillfälle började blöda rikligt. ”Herregud nu ÄR jag döende” tänkte jag medan jag stod framför badrumsspegeln med blödande mun och författade mitt testamente. Under flera år var jag fixerad av min avföringskonsistens. För hård? Troligen döende. För löst! Definitivt döende. Utvecklade också svår skräck för kräkningar, och fantiserade om att bli försatt i medicinsk koma när magsjukan härjade på skolan. Så att jag kunde minimera mina kontakter med omvärlden tills sjukdomen ebbat ut. Jag underlåter att måla upp scenen om den gången jag fick kännedom om att en vedervärdig sjukdom som hjärnhinneinflammation existerade.

Tack och lov var Google ännu oupptäckt under hela min barndom. Mina sjukdomar hämtade sin näring från ett barns vilda fantasi, vilket i efterhand var nog så illa.

För den inbillat sjuka finns det ingen glädje i att vara frisk. En avförd diagnos öppnar nämligen bara dörren för tio ytterligare potentiella åkommor. Jag minns faktiskt inte hur och när jag blev kvitt min hypokondri. Jag antar att det skedde parallellt med att jag blev varse om att livet var fullt av riktiga prövningar. Energin räckte väl inte till att tampas med både inbillade och verkliga problem.

Klipp till två decennier senare och min maniska fixering vid avföringscykeln (bajsar man på kvällen är man döende!) som ett inte helt orimligt förslag man får i valfri hälsorelaterad grupp på internet (du har väl doktorerat i din menscykel kvinna?!).

”Kunskapen är alldeles för låg” läser jag jämt i intervjuer med drabbade eller närstående. Eller som ett generell åsikt i kvinnogrupperna på facebook. ”Mmmm, folk måste få veta” instämmer vi, utan att ifrågasätta vad den kunskapen ska bidra med hos folk.

Jag lutar mig mer och mer åt en radikal åsikt. Räcker det inte att sjukvården har tillräcklig kunskap om våra sjukdomar och botemedel? Måste man bli bildad i varenda faslig sjukdom som existerar. Det viktigare är väl inte att alla ska ha kunskap – utan att kunskapen ska finnas tillhands för de som behöver den? Vi odrabbade kan i stället ägna oss åt att träna på att känna empati med de som haft otur.

Att många kvinnosjukdomar är lågt prioriterade, felbehandlade och obehandlade är både skamligt och skandalöst. Men ständig pådyvling av information till kvinnor om hormoner, menscykel och fertilitetsförståelse – gör det oss bättre?

Jag har vänner som gjort fertilitetsutredningar och undersökt möjligheterna att frysa sina ägg när de närmat sig 30 och ännu är obefruktade. De har genomlidit år av oro och ångest inför en fertilitetskamp, som sedan helt uteblivit när de blivit gravida på första försöket. Jag förringar inte den ofrivilliga barnlöshetens smärta, men jag ifrågasätter den generella uppfattningen att kvinnor ständigt behöver påminnas om sin biologiska förutsättningar. De flesta kvinnor i dag är smärtsamt medvetna om att fertiliteten minskar i takt med stigande ålder. Jag känner inte en enda kvinna som vaknat upp en dag och plötsligt – som en blixt från klar himmel – drabbats av insikten att hon är för gammal för barn. Däremot känner jag en hoper som oroat sig över risken att äggen sinat den dagen man behöver dem.

Jag ser inte bristen på information om sjukdomar som generellt problem alls i dag. Kunskap är ett tveeggat svärd, även om vi sällan benämner det så. Man kan ju inte radera oönskad kunskap med hjälp av tankekraft. Däremot tycker jag att frasen ”kunskapen är alldeles för låg” är ett kollektivt dumförklarande. De flesta av oss kommer någon gång att bli sjuka, det är nästan matematiskt omöjligt att hålla sig frisk under nittio år. Kanske är det oklokt av oss slösa våra goda dagar på att bli påminna oss om de dåliga.

Med ögonen fästa mot himlen

Vad har hänt de senaste dagarna då? Det tänkte jag vi ska kolla på genom telefonen.

Golvet! Ser du? Det är våra plattsättare som börjat lägga ut golvet i hallen. Exakt här upptäckte vi att det saknades rejält många plattor. Det hade blivit ett missförstånd med måtten med Byggfabriken, och vi hade beställt för lite. Hade jag inte varit så härdad av erfarenheten från många liknande malörer hade jag antagligen blivit rejält nedstämd. Det är nämligen upp till tre månaders leveranstid för just den sortens plattor. Nu lyckades Byggfabriken rota fram extra plattor från lagret i Malmö, och om plattsättarna kapar bruna trianglar av fyrkantiga plattor i stället så får vi ihop det. Nu verkar det som att vi bara blir några dagar försenade.

Igår tog jag pendelbåten in till stan för att gå på seminarium. Är en del av min research för pensionssparande och hållbarhet. Visst tror man att vi med ett miljöintresse borde pensionsspara mer hållbart än andra? Finns forskning som tyvärr pekar på raka motsatsen. Den styrker dock mina egna, högst personliga observationer. Vi i hållbarhetscommunityt är duktiga på att prata återbruk, secondhand, livsstilförändringar – men snackar desto mindre att sluta finansiera fossilbranschen via vårt fondsparande. Detta hoppas jag kunna bidra till att förändra dock.

När jag gick hem stod fasaderna i brand från kvällssolens sista strålar. Att titta på fasader är mitt främsta nöje i stan. Promenerar alltid med ögonen fästa mot himlen. Letar efter präktiga plåtttak, tinnar, torn och baldakiner. Granskar alltid fönster härnäst. Det är sällsynt med gamla fönster, oftast är de bytta mot nya, klumpiga varianter med aluminiumbågar. Sist men inte minst letar jag efter en praktport! Sirligt dekorerad i trä. Gärna rundad och överdimensionerad. Gärna med många speglar. Älskar att en vacker gata med fina hus är som ett museum för mig.

Sen åkte jag pendelbåten hem och möttes av ett hostigt barn, en post förkyld man och en fullt återhämtad femåring. Vabbsäsongen är inte nådig i år, det kan jag meddela. Vi har i princip varvat förkylningar, kräksjuka, löss och nu senast – förkylningsastma – sedan i augusti. Har sedan länge glömt vad en vanlig arbetsvecka är.

Kram

Underbara vinterlöpning

Äntligen är årets bästa löptid kommen! Jag är verkligen inte mycket för att springa om sommarhalvåret. Syrefattig, fesljummen luft, kläder som klistrar och en törst som inte går att släcka. Om vintern däremot. När andetagen river i lungorna och kroppen ångar. Då uthärdar jag som bäst.

Kul är det sällan att springa. Jag skulle säga att var tionde löprunda är uthärdlig för min del. Högt räknat kanske. För det mesta fokuserar jag bara på annat och försöker tänka bort pinan.

Här är mina bästa tips för behagligare löpning om vintern:

– Broddar! Jag har vanliga broddar jag köpt på apoteket. Jag har provat två modeller; ett par vanliga och ett par mer anpassade för löpning. Märkte ingen skillnad annat än att broddarna för löpning nog är för små för kängor.

– Ull underst. Jag springer i underställ i merinoull eller ullfleece och en träningsjacka i reflexmaterial. Om jag fryser första kilometern är det ett tecken på att jag inte blir FÖR varm resten av rundan. På huvudet min tunna cykelmössa i merinoull, och en bib om halsen, också i ull. Ska tilläggas att jag för det mesta sprungit i vanlig reklammössa i bomull och utan bib, och det har fungerat det med.

– Ullmix i strumporna. Viktigt om det blir blaskigt och skorna blir blöta.

– Reflexer! Kan inte nog understrykas hur viktigt det är att synas ordentligt i mörkret. Köp en tunn reflexväst om du inte har några kläder med inbyggda reflexer.

– Spring kortare men oftare. Jag behöver ofta dra ner på tempot när jag springer med broddar. I gengäld kan jag springa oftare, kanske en kort runda flera dagar i rad?

Ut och njut!

Ta sig i kragen

Det är så lätt att hela helgen hamnar i otakt när den fått en dålig start. Särskilt med barn. En natts dålig sömn övergår lätt i en stökig morgon. Det är barn som vägrar äta annat än russin. Sömnstulna föräldrar som stirrar håglöst in i kaffekoppen, väntades på att ångorna ska återuppliva kroppen så att man kan ta itu med dagens måsten. Det blir gnäll och fräs och bannor i stället för snälla ord och uppmuntran. Förmaningar om ostädade rum och smutsig tvätt. Är tyvärr sämst på att följa mitt eget bästa råd: Att bara ta sig i kragen!

Otaktsdagar kräver nämligen att jag tänker om helt och hållet. Det finns nämligen bara en sak som är värre än att ta itu med kylskåpsstädning; att göra det i vredesmod. Bättre man spar de tråkigaste sysslorna till dagar man har energi nog att ta itu med dem. Dagar som man redan är nere i källaren humörmässigt är det viktigare att man prioriterar en strategi för att ta sig upp. Annars övergår irritationen i en lågfrekvent ilska som fortplantar sig hos hela familjen.

För oss (som för alla andra) är det allra bästa att bara bryta upp precis där man står och i stället ge sig ut. Släppa allt som det ligger! Ta med sig kaffe och gå till närmsta lekplats eller utflyktsmål och låta barnen rasa av sig. Och detsamma gäller för mitt humör ska sägas. Viktigt att få rasa av sig! Väl hemma brukar jag vara humörmässigt rustad att ta itu med sysslor igen.

Tyvärr är jag erkänt usel på att lyda mina egna präktiga råd. Har därför både städat kylen, burit ut återvinningen och tvättat tre maskiner. Arg som ett bi.

Detaljer från bygget

Det är dubbelt att visa bilder från ett halvfärdigt arbete tycker jag. Jag får moderskänslor för alla mina projekt och vill ogärna utsätta dem om omgivningens tyckande innan allt är färdigt. Å andra är det himla roligt att titta tillbaka på processen.

I badrummet läggs golvkaklet. Det är mönstret Flensburg i färgställningen rött och vitt. Vi har dock lagt vårt på diagonalen. Mot väggarna ligger frisen Kingsley fast med svarta kanter i stället för röda.

Så glad att jag gick på magkänslan och valde både krönlist och golvsockel. Kakelsäljaren trodde att det skulle bli överväldigande tillsammans med golvet. Själv tycker jag att det vita behöver extra detaljer för att inte se ofärdigt ut. Kaklet är i nyansen Vintage White och är vanliga 15×15 cm-plattor lagda i halvförband.

Gästrummet är snudd på färdigt. Förutom tapet, färg och garderober och sånt. Men fönstren är på plats. De är nytillverkade från Kvarnen Fönsterhantverk, med våra gamla fönster som förlagor. På utsidan är det valsat glas och på insidan energiglas. Fodren är även de specialtillverkade med originalfodren som förlagor.

Fönstersmygen på det stora fönstret är pyttelite snedställda för att maximera ljusinsläppet. Inspirationen fick vi från våra matsalsfönster.

Om du undrar varför väggarna är bruna är det för att de är pappspända. Det är alltså en traditionell papp man spikar rakt på råsponten och agerar underlag åt färg eller tapet. Vi har ju byggt hela tillbyggnaden med traditionella och hållbara metoder (förutom badrummet som är ett modernt badrum med tätskikt). Ingen plast, ingen mineralull, ingen betong, inga gipsskivor. I stället stengrund fylld med kompakterat skumglas. Väggar och tak isolerade med tjock linisolering. Naturmaterial som är miljövänligt och som lirar med en traditionell konstruktion. Moderna byggmetoder behöver nödvändigtvis inte vara fel, men de gifter sig sällan bra med äldre konstruktioner.

Dörrarna är en udda detalj. Vi har köpt (och fått) gamla dörrar från samma tidsepok som vårt hus är byggt. Speglarna påminner om dörrarna som finns i vårt hus, men till utseendet är de ändå lite olika. Som om de är kusiner och inte syskon. När är målade kommer det knappt märkas att är dörrar från fyra olika hus.

Kram

24 timmar i Örebro

Håll i hatten! Förra helgen åkte vi till Lindesberg, och mellan lördag och söndag hade vi 24 barnfria timmar i Örebro. Vad gör man med all frihet? Jag tänkte: loppis, kaffe, vin och restaurang. Nu var det allhelgona och jag fick nöja med mig allt utom loppis.

I Örebro var det strålande sol och krispigt kallt. Vi började med att gå till Åhléns. Otroligt tråkigt, men behövde ett par strumbyxor.

Sen dags för kultur! Vi siktade in oss på Örebro slott. Nu vill jag inte uppröra någon Örebroare, men det var inte lika mycket slott som konferensanläggning. Vad har ni gjort?! Var är Skönhetsrådet när man behöver det?

Utsidan gör en icke besviken. Sista striporna av knallrött vildvin.

I ett av tornen (tror jag?) fanns ett orört tak jag unnade mig att glo på en stund. Slottet är sprängfullt med historia sedan medeltiden. Men vid något tillfälle tyckte Länsstyrelsen att det var lämpligt som kontor. På grund av den ovanliga kombinationen vapensal och mötesrum ter sig inredningen som.. eklektisk.. milt sagt.

Strax innan vi gjorde misstaget att gå ner i fängelsehålan som för tillfället huserade en utställning med smink och masker från en skräckfilmsskola (om jag förstod det rätt?). Vi begrep inte mycket och kände oss bestulna på en kulturupplevelse.

I stället åkte vi till ett av mina favoritställen i Örebro: Naturens Hus. Skulle kunna vara ett kostsamt spa utanför Lidingö men se det är det inte!

Det är fik och resturang i naturreservatet Rynningeviken.

Jag köpte kaffe och macka. Äter sällan något värt att skriva om, så också denna gång. Gott i all sin anspråkslöshet.

Två stela ryggar åkte vidare in mot stan. Vi knatade till en massagesalong och fick varsin timmes ryggmassage. Passade på att kärleksglo på rara hus.

Mot hotellet!

Vi hade bokat ett rum på Mojo hotell, centralt och bra. Vi passade på att bada badkar och dricka bubbel. Man vet ju aldrig när chansen kommer igen.

Redan vid 18 hade vi bord på Gro, en helt vegetarisk och vegansk restaurang som bara lagar mat i säsong. Attans att jag var så oflitig med kameran. Så otroligt gott! Vi delade på en vegetarisk och en vegansk meny, och jag behövde i princip rulla ut.

20.30 var vi tillbaka på hotellrummet och började titta på Dune.

Morgonen efter vaknade vi utvilade. En natt utan barn för första gången sedan Nils kom. Hallelujah! Efter frukosten åkte vi till pappa och Annika och hämtade två glada kultingar som naturligtvis sovit genom hela natten.

Kram

Önska dig begagnat under granen

I dag släppte Medveten Konsumtion och Klimatklubben årets medvetna julklapp. Det är som årets julklapp, fast framtidsvarianten som ser till människa, miljö och klimat i stället för att fokusera på en kortlivad trend.

Årets medvetna julklapp är: Den begagnade klappen!

Det behöver inte vara svårare än så. Något unikt och omsorgsfullt utvalt, tidigare älskat av någon annan. Jag har pratat mycket med en kompis om begagnade klappar. ”Problemet är inte att folk inte vill ha” sa hon, ”utan att många tycker att det tar emot att ge”.

Jag frågade mina följare på instagram om deras inställning till begagnade klappar. Utan att förhäva mig vill jag nog ändå påstå att jag delar min kompis analys. Nästan alla (faktiskt 98% av alla som svarade) vill ha begagnade klappar. Nästan 9 av 10 svarade att de skulle bli lika glad – eller gladare – för en begagnad klapp. Men bara strax över 60% hade någonsin fått en begagnad klapp.

”Tar det inte mycket tid?”

Jo , det kan ta lite längre tid att hitta en bra begagnad julklapp. Därför vänder jag mig lite mot begreppe julhandel – som antyder att handeln måste ske i anslutning till julen. Från och med i år ska jag ha en liten lista i telefonen över mina julklappsoffer och presentidéer som kan passa. Sånt de kanske nämnt i förbifarten eller som jag vet de behöver. Så är jag alltid redo när tillfället uppenbarar sig. Dessutom vill jag puffa för att det är bra mycket enklare i dag än för några år sedan. Det finns massor av begagnat online (kolla Auctionet, Sellpy, Tradera, Blocket, Tise och Marketplace till exempel).

”Jag är rädd att uppfattas som snål”

Min spaning är att detta gäller många; man vill gärna ha men vågar inte ge. För de flesta är det dock en tankevurpa. Omsorgsfullt utvalt personligt finporslin, en kristallvas, en blomma med en loppad kruka, en mässingsljusstake – det är omtanke om något! Att säga att det ”aldrig spelar någon roll” tycker jag dock föraktfullt. Som högstatusperson kanske man känner att man inte har något att förlora, men jag kan verkligen förstå att den som inte konstant åtnjuter hög social status har sina betänkligheter kring hur hon framstår. Och då är mitt enda tips: börja bli den som ber om begagnade klappar! På så sätt kan vi bryta det sociala stigmat!

”Det är väl enklare till barn än till vuxna?”

Jag tror att enkelt blir det först när man har ungefär samma förväntningar på julfirandet. Barn är väl mer lättprogrammerade eftersom de inte har så mycket erfarenheter i bagaget. Jag tror på att ett avdramatiserande, öppet snack om vilka förväntningar som finns. Och där man försöker paketera beggade klappa som något positivt! ”Vad säger du om att testa en ny grej i år, jag har läst om det här (kanske nämna en person eller en företeelse) och jag tror att det skulle bli bra för att…”). Man kanske inte ens behöver nämna klimat och miljö utan bara fokusera på det andra positiva?

Har du några tankar kring begagnade julklappar?

Kram

Vardagsfilosofiska rummet #2: privilegier, diskriminerade kockar och skjutjärnsminimalister

En veritabel hjärndump över sånt jag funderat över senaste veckan:

👸🏽 Privilegie-CV; skillnaden mellan en manlig ledarskribent och en kvinnlig influencer

Vad är skillnaden mellan en manlig ledarskribent och en kvinnlig influencer?

(… förutom de uppenbara!)

Jo, en manlig ledarskribent börjar aldrig en text med att be om ursäkt för sig. Varenda kvinnlig debattör jag följer antingen börjar – eller avslutar – sina debattinlägg med att rapa upp sina privilegier. Ett privilegie-CV där man listar kön, läggning, hudfärg mm i en urskuldande anda för att man eventuellt missat ett perspektiv. Jag undrar; blir texten mindre legitim om man inte inflikar information om sig själv? Varför är vi så fixerade vi personen och inte saken? Är detta 2020-talets version av att kvinnor alltid ska veta sin plats? Personligen tycker jag att det är tjatigt. Givetvis förstår jag att en partsinlaga i en debatt inte tar hänsyn till allas perspektiv alltid. Det vore fullständigt orimligt.

🥘 Diskriminerade kockar

Det är orättvisa tider för kockar. Chansen att någonsin ge ut sin egen kokbok ter sig obefintlig. Inte på grund av det magra utbudet, utan för att nästan alla kokböcker i dag är författade av människor som inte är kockar. Man har större chans att bli utgiven om ens enda merit är att man deltagit i Ensam mamma söker. Jag skriver inte detta för att förringa instagramkockar. Jag kan absolut ingenting om matlagning, så att bedöma folks kokkonster är mig helt främmande. Men varför gör alla förutom kockar receptböcker?

💣 Skjutjärnsminimalister

En del minimalister (och med det menar jag människor som har som ideologi att leva med färre prylar) har gjort det till en sak att dra sin lans mot loppisfyndare och vintagesamlare. Med sitt överdrivna loppissamlade berövar de nämligen andra – som inte gör anspråk på mer än en – antika karaffer, blommiga vintagetallrikar och flortunna glas. Utan att förringa minimalismen som livsfilosofi måste jag vädra tankar om denna särskilda kategori av skjutjärnsminimalister: kanske tagga ner? Detta resonemang att dagens överproduktion har en koppling till att ett fåtal individer handlar för mycket antikviteter håller inte. Annat än i teorin i alla fall. Myrorna får fortfarande in långt mer än vad de kan sälja, faktum är att vi måste handla mer begagnat och inte mindre. Nyproduktionen måste minska och det kan vi vara eniga om. Men alla vill inte bli minimalister för det.

Fler tankar från vardagsfilosofiska rummet:

Vardagsfilosofiska rummet #1: Moralkakor, passiva pessimister & profeter

Novent

Nej men vet du. Nu åker julstjärnorna och ljushållarna i mässing fram. Det finns inget att vänta på längre. November omsluter oss med sitt dova mörker, och allt som bringar värme och skänker tröst är tillåtet. I år har jag kompletterat julpyntet med lite nyköpta dekorationer i papper. Det är jag banne mig värd! En dag kan jag berätta om min barndoms fasansfullt torftiga julpynt (triggervarning: i stället för julgran hade vi en… julpinne). Det har inte varit juldekorationer i övermått om vi säger så.

Själv är jag barnsligt förtjust i det mesta som är tomterött. Sparsmakat och stilrent göre sig icke besvär. I år blir det ytterligare ett par julstjärnor i papp. Köpte två stycken så kallade Hernhuter-stjärnor (eller Moraviastjärnor). De 25-uddiga stjärnorna började tillverkas 1885 i Tyskland av barnen i trossamfundet Hernhut. (I Nicklas Natt och Dags sista bok i Bellmantriologin, ”1795”, finns Hernhutarna omnämda. För övrigt.)

Köpte också några crepesblommor till min samling. De är fina att hänga i granen men också till dukningen. Jag har mina i en vas året om! Läste att Estrid Ericson alltid hade pappersblommor hemma, och bara vid särskilda tillfällen gjorde buketter på riktiga blommor.

Kram

Födelsedagsgrisen

I måndags gick jag upp i grisottan för att ordna med bestyren inför Andreas födelsedag. Juni hade redan vaknat och var fylld av förväntan inför att överräcka en burk med såpbubblor och sin egenhändigt nedtecknade grattishälsning. Som barn är ju allas födelsedagar lika spännande som ens egen. Minns förr om åren när Juni bekymrat konstaterade att ”pappa har ju inte haft kalas? Vill han inte ha fiskdamm?”

Nu skulle han firas med gofrukost. Jag gjorde avokadomacka (av den mikrodelen på den ”ätmogna” avokadon som inte redan var brun). Fyller man år så fyller man år! Värmde frysta croissanter i ugn. Låter förskräckligt torftigt, men jag lovar dig att den från Picard är både smörig inuti och krispig utanpå. Jag lade pannan i djupa veck och koncentrerade på mig att göra ett löv i cappuccinons mjölkskum. Det blev en stjärtskåra.

Nils dekorerade bordet med det finaste han vet; en lastbil.

Detta är Andreas elfte födelsedag som vi firar ihop. Till råga på allt elva år som känns som en hel livsstid. För elva år sedan var det bara vi i hans lägenhet på Ringvägen. Jag bodde också på Ringvägen, men någon kilometer bort. Den lägenheten är sedan länge någon annans och vårt liv har tagit oss till ytterligare två boenden på söder. Ett hus, två barn och två katter. Tre karriärer och en tillbyggnad.

Man är ju bra nyfiken på vad nästkommande elva år har i sitt sköte.

Andreas fick en stillsam födelsedagsfrukost med såpbubblor, grävmaskiner, serpentiner och presenter. Av mig fick han en högtalare och nya träningskläder, eftersom jag är rätt övertygad om att han har samma träningskläder som för elva år sen.

Imorgon åker vi till Lindesberg och ska låta barnen sova hos morfar och Annika medan vi kopplar av på hotell. Första natten utan barnen på mer än två år. Pris ske lov!

Kram