Jag var ett hypokondriskt barn. Under flera år betraktade jag varje gryende morgon som ödets chans att leverera en dödsdom. Mina fantomåkommor hade alltid hundra procent dödlig utgång. Eftersom jag var rädd för hål i tänderna borstade jag dem nitiskt. Så till den milda grad att tandköttet vid ett tillfälle började blöda rikligt. ”Herregud nu ÄR jag döende” tänkte jag medan jag stod framför badrumsspegeln med blödande mun och författade mitt testamente. Under flera år var jag fixerad av min avföringskonsistens. För hård? Troligen döende. För löst! Definitivt döende. Utvecklade också svår skräck för kräkningar, och fantiserade om att bli försatt i medicinsk koma när magsjukan härjade på skolan. Så att jag kunde minimera mina kontakter med omvärlden tills sjukdomen ebbat ut. Jag underlåter att måla upp scenen om den gången jag fick kännedom om att en vedervärdig sjukdom som hjärnhinneinflammation existerade.
Tack och lov var Google ännu oupptäckt under hela min barndom. Mina sjukdomar hämtade sin näring från ett barns vilda fantasi, vilket i efterhand var nog så illa.
För den inbillat sjuka finns det ingen glädje i att vara frisk. En avförd diagnos öppnar nämligen bara dörren för tio ytterligare potentiella åkommor. Jag minns faktiskt inte hur och när jag blev kvitt min hypokondri. Jag antar att det skedde parallellt med att jag blev varse om att livet var fullt av riktiga prövningar. Energin räckte väl inte till att tampas med både inbillade och verkliga problem.
Klipp till två decennier senare och min maniska fixering vid avföringscykeln (bajsar man på kvällen är man döende!) som ett inte helt orimligt förslag man får i valfri hälsorelaterad grupp på internet (du har väl doktorerat i din menscykel kvinna?!).
”Kunskapen är alldeles för låg” läser jag jämt i intervjuer med drabbade eller närstående. Eller som ett generell åsikt i kvinnogrupperna på facebook. ”Mmmm, folk måste få veta” instämmer vi, utan att ifrågasätta vad den kunskapen ska bidra med hos folk.
Jag lutar mig mer och mer åt en radikal åsikt. Räcker det inte att sjukvården har tillräcklig kunskap om våra sjukdomar och botemedel? Måste man bli bildad i varenda faslig sjukdom som existerar. Det viktigare är väl inte att alla ska ha kunskap – utan att kunskapen ska finnas tillhands för de som behöver den? Vi odrabbade kan i stället ägna oss åt att träna på att känna empati med de som haft otur.
Att många kvinnosjukdomar är lågt prioriterade, felbehandlade och obehandlade är både skamligt och skandalöst. Men ständig pådyvling av information till kvinnor om hormoner, menscykel och fertilitetsförståelse – gör det oss bättre?
Jag har vänner som gjort fertilitetsutredningar och undersökt möjligheterna att frysa sina ägg när de närmat sig 30 och ännu är obefruktade. De har genomlidit år av oro och ångest inför en fertilitetskamp, som sedan helt uteblivit när de blivit gravida på första försöket. Jag förringar inte den ofrivilliga barnlöshetens smärta, men jag ifrågasätter den generella uppfattningen att kvinnor ständigt behöver påminnas om sin biologiska förutsättningar. De flesta kvinnor i dag är smärtsamt medvetna om att fertiliteten minskar i takt med stigande ålder. Jag känner inte en enda kvinna som vaknat upp en dag och plötsligt – som en blixt från klar himmel – drabbats av insikten att hon är för gammal för barn. Däremot känner jag en hoper som oroat sig över risken att äggen sinat den dagen man behöver dem.
Jag ser inte bristen på information om sjukdomar som generellt problem alls i dag. Kunskap är ett tveeggat svärd, även om vi sällan benämner det så. Man kan ju inte radera oönskad kunskap med hjälp av tankekraft. Däremot tycker jag att frasen ”kunskapen är alldeles för låg” är ett kollektivt dumförklarande. De flesta av oss kommer någon gång att bli sjuka, det är nästan matematiskt omöjligt att hålla sig frisk under nittio år. Kanske är det oklokt av oss slösa våra goda dagar på att bli påminna oss om de dåliga.
