Knappt tre månader kvar tills jag går på semester och därefter föräldraledighet med en alldeles ny bebis. Inte förrän framåt sensommaren är det dags, men jag kommer att vara ledig ända från midsommar. Vi kommer att hålla oss i Sverige hela sommaren. Än så länge finns bara lite lösa planer på hälsa på familj, men inget mer äventyrligt än så.
Emma Sundh, en av mina favoritbloggare, har gjort en anslagstavla för folk som vill byta hus med varandra i sommar. Snabbt som attan mejlade jag henne och sajnade upp vårt hus. Tycker att idén om husbyte är alldeles förträffligt. Ekonomiskt, enkelt och annorlunda sätt att uppleva nya ställen. För många år sedan bytte vi vår lägenhet mot en megacool fyrarummare i Berlin i en vecka. Extremt lyckad och rolig semester.
Här är min annons:
Hej!
Jag har inte ett sommarhus, men väl ett hus i sommaridylliga Saltsjöbaden till förfogande i sommar. Kanske finns det någon familj som vill komma till Stockholm, men ändå bo på krypavstånd från badplatser, tennisbanor och skogspromenader?
Vi är en familj på tre personer (två vuxna och en 3.5-åring) som vill byta hus med någon på Gotland i juli. Helst i början av juli eftersom jag kommer att vara höggravid med vårt andra barn och helst håller mig i hemma de sista veckorna.
Om vårt hus:
Vårt hus är 153 kvm gammalt trähus fördelat på två våningar, med två sovrum på ovanvåningen och ett på nedervåningen. Till huset hör en stor trädgård i sydläge med äpple-, körsbär-och päronträd.Och hängmatta, naturligtvis. Vi har också en terass med kvällssol. Huset kommer med eller utan Saltsjöbadens charmigaste katter Kjell och Ing-Britt, helst med (de har inget emot kattvakter men ogillar att flytta).
Huset är alldeles optimalt för barnfamiljen, här finns ett rum fyllt med leksaker och massor av gömställen.
Om området:
Saltsjöbaden ligger knappt 30 minuter från Slussen. Enklast tar du dig hit med ersättningsbuss från Slussen och sedan byte till tåg från Henriksdal. Vi bor ca fem minuters promenad (tre om du har medvind och riktigt bråttom) från tågstationen. Vi bor i ett otroligt charmigt kvarter, fullt av historia och gamla hus.
På promenadavstånd härifrån finns till exempel Saltisbadet (ett anrikt gammalt kallbadhus med badstrand som är perfekt för småbarn) och flera andra badplatser. Vaxholmsbåten går 500 meter från huset och med den tar du dig enkelt vidare ut i skärgården.
Vad vi letar efter
Vi letar efter ett hus på Gotland under en eller två veckor i början på juli. Det ska funka för mindre barn (alltså inga uppenbara dödsfällor), ha trädgård som man kan sitta i och helst inte alldeles för långt från badstränder. Vi har tillgång till bil, så det behöver absolut inte ligga megacentralt.
Låter det intressant? Mejla mig på hej [at] recoveringshopaholics.com så kanske vi byter hus med varandra i sommar.
På på mitt pendeltåg till jobbet sitter en annons som jag stirrat på i veckor. Det är en bild av en räkcocktail och en slogan som går någonting om att ”du firar inte på samma sätt som 1963, varför ska du…”. Så värst mycket ger jag inte för själva utförandet av annonsen, för trots att jag tittat på den varje dag i veckor minns jag inte slutklämmen. Eller företaget bakom annonsen.
Mina tankar leder osökt vidare på en större, mer angelägen fråga. Annonsen vill förstås dra komiska växlar av hur mycket mer sofistikerade vi är i dag jämfört med 50 år sedan. Och det stämmer ju! I princip inget görs på samma sätt i dag som det gjordes till exempel 1973, året då vi lagstadgade om 40 timmars arbetsvecka. På den tiden arbetade min farmor som växeltelefonist, med arbetsuppgifter som i all väsentlig mening inte sköts av människor i dag. Min morfar var vd för Dux, också en roll som är vida annorlunda än samma roll för ett möbelföretag i dag. Så ser det ju ut för de flesta människor på arbetsmarknaden. nästan ingen gör samma sak som för 40 år sedan. Men varför måste vi jobba lika mycket som vi gjorde 1973? Om jag lånar resonemanget från annonsen är 8 timmars arbetsdag lika modernt som en räkaladob.
Ändå så gör vi det.
För vissa är svaret enkelt. Ekonomin går inte ihop annars. Men för den stora massan är svaret mer komplext. Många som har råd att gå ner i tid gör det ändå inte, fastän mindre arbete är lösningen många andra problem. Försäkringskassan slog senast i somras fast att även om vi generellt sett blir friskare, finns det en typ av ohälsa där trenden pekar åt fel håll. Den psykiska ohälsan. Hos kvinnor står det för snart varannan sjukskrivning, hos män var tredje. Fler kvinnor uppger att konflikter mellan yrkes-och privatliv är anledning till sjukskrivning, och Försäkringskassan skriver att en ökad jämställdhet i hemarbete skulle leda till färre sjukskrivningar.
Jag tror också på jämställdhet, men jag tror vi attackerat problemet i fel ände. Väldigt mycket resurser går åt att informera om de negativa konsekvenserna av deltidsarbete under småbarnsåren. Varför är det viktigt att båda föräldrarna arbetar heltid? Ja, livsinkomsten påverkas och därmed också pensionen. Men det är ju bara ett problem så länge som vi förväntar oss att konsumera lika mycket, eller mer, framöver. Om deltidsarbetet fördelades på två personer (i hushåll där det finns två föräldrar) skulle ju kalkylen se annorlunda ut. Det kanske till och med är så att Pensionsmyndigheten nästa år ska informera om fördelarna med att båda föräldrarna går ner i arbetstid under småbarnsåren, i stället för att familjen ska förlita sig på att kvinnan ensamt tar det ansvaret. Det kanske till och med är så att Försäkringskassan ska skicka ut en folder till båda föräldrarna om riskerna förknippade med nitiskt heltidsarbete under småbarnsåren?
För enkelhetens skull kan vi ta min situation som exempel. Både jag och min man har cirka en timmes pendling till jobbet med kollektivtrafiken. I vardera riktning, alltså. Skulle vi också inkludera lunch i arbetsdagen blir den totala tiden som vår dotter får tillbringa på förskolan 11 timmar om dagen. Eller 55 timmar i veckan. Vi älskar vår förskola och hyser inget annat än djup tacksamhet för våra pedagoger, men 55 timmar i deras omsorg är alldeles för mycket. Alltså pusslar vi. För hennes skull, för husfriden och för vår egna. Men jag för mitt liv inte begripa varför det ens ska behövas?
Livspusslet hade inte ens varit ett problem från början om samhället inte framhärdat att arbete motsvarar 40 timmar i veckan och allt annat är undantag. Varför förväntas vi arbeta på samma sätt som 1973, när inget i samhället ser ut som det gjorde då? För att återkoppla till annonsen som vanpryder insidan av mitt pendeltåg, det är ju bara dumt? Vi är ju smartare i dag.
Visste du förresten av många tror att vi har mer fritid i dag än vi hade som jägare och samlare? Studier av ursprungsbefolkning i Amazonas och Afrika visar att detta antagande är helt fel. Hos Kung-folket i Kalahariöknen uppskattas exempelvis arbetsveckan ha bestått av två och en halv arbetsdag, där arbetsdagens längd var cirka sex timmar. Och den genomsnittliga arbetstiden hos jägare-och samlarfolk i dag är 4.86 timmar per arbetsdag.
Medan vi kamperat i gästrummet har sovrummen genomgått en förvandling. Nytt tak och nya tapeter. I stället för tretexskivorna som satt i taket, och som börjat svikta på sina håll, satte vi upp ny pärlspont som vi lät måla med Ovolins Äggoljetempera i nyansen 002. Det är den vitaste som finns, och helt uppriktigt märks det nyansmässigt noll skillnad från resten av ovanvåningen som sedan tidigare är målad med vanlig takfärg. Den är matt och behaglig och som bonus miljövänlig.
Både katt och barn var tvungna att provhoppa i sängen så fort den kom på plats.
Ing-Britt ger sin välsignelse.
På väggarna i vårt sovrum sitter William Morris klassiska tapet Pimpernel. Den trogna läsaren kanske minns vår lägenhet på Bellmansgatan, även där hade vi gröna tapeter från William Morris. Ännu djärvare mönster vill jag påstå. Grönt ska det vara!
En sak jag ångrade i förra lägenheten var att jag fegade ur och inte målade snickerier och lister, utan lät dem förbli vita. På Instagram fick jag skickat ett urklipp från boken Byggnadsvård för lägenheter där vår lägenhet fanns med! Dock med en syrlig anmärkning att vita snickerier är ett modernt påfund. Blev förstås väldigt smickrad över att vår lägenhet är omnämnd överhuvudtaget, men jag vill att det förs till protokollet att det inte var jag som målade snickerierna. Det var de förra ägarna.
I alla fall. Jag har kompenserat med råge denna gång. Lister, dörrar och element är målade i en grågrön nyans.
Här är en färsk bild på mig. Ganska exakt halva tiden kvar tills vi har en bebis i hemmet igen. Klänningen fick jag av min allra bästa Sara, har lånat hem några plagg som passar bulan.
Samma grågröna nyans har vi för övrigt använt till snickerierna i Junis rum. Här har hon videosamtal med mormor och visar sitt nya rum.
Helgen har vi ägnat åt att åka till tippen med bråtet och spillet från renoveringen. Arbetet dränerade i princip kommande års husbudget, så för att spara en slant har vi gjort mycket av småinköpen och småfixet själva. Efter vi varit på tippen premiärfikade vi utomhus, med ryggarna mot husväggen.
Egengjord cappuccino på havremjölk, köpebulle till Andreas och Juni och smoothie till alla.
Under en månad har hela familjen trängt ihop sig i ett tio kvadratmeter stort gästrum. Mysigt som det är att ligga tätt bredvid varandra längtar jag efter vår säng och vårt sovrum. Och nu behöver jag inte längta mer. Både tak och väggar är nämligen helt klara. Fattas bara vår fina förvaring i alkoven, annars är allt färdigt.
Sängen är inte ens bäddad men jag kunde inte hålla mig från att ta några bilder och visa upp.
för några veckor sedan kallade jag till frågestund, och fick in en mängd fina frågor. Tyvärr har de senaste veckorna varit skit rent ut sagt, min svärmor gick bort efter en kort tids sjukdom och vi har bara försökt hålla huvudet ovanför ytan sedan dess. Ni som så modigt ställt frågor, tack, och hoppas det är okej att svaren dröjt. Här är i alla fall den första frågan.
Helena skriver:
Hej, du har ju nämnt att du sparat mycket pengar. Jag skulle gärna vilja veta mer om hur du investerar, typ angående hållbarhet och så. Har så dubbla känslor inför det där med fonder och aktier. Har investerat lite i Trine, är det något du testat? Som sagt, du får gärna berätta mer om hur du investerat och hur du resonerar. Tack för en superfin blogg, uppskattar varje inlägg.
Hej och tack för fina ord. Ja, jag har sparat mycket pengar genom att dra ner på min konsumtion av framförallt kläder och prylar. Första året sparade jag strax över 50′, och andra året 120′. Skillnaden var att jag under första året fortfarande var föräldraledig på deltid och att vi hade extra kostnader i samband med att vi flyttade till hus. Andra året arbetade jag 100% fram till december , men numera har jag gått ner till 75%. Det betyder ju att utrymmet för att spara krympt en del, fördelen är att jag har en fungerande vardag.
I alla fall, låt mig återgå till sparande.
Jag har läst på lite om Trine och tänkt att jag ska investera i dem. Kort därefter har jag fått kalla fötter. ”Hur hög är risken?”, ”är detta för nybörjare?” – jag känner mig inte trygg i att mina kunskaper är tillräckliga för att bedöma risken. För även om jag bara investerar pengar som jag inte behöver till något livsviktigt, är jag ju ändå ovillig att riska tusentals kronor i ett bräde. Jag har ju jobbat hårt för varje krona.
Jag har läst två böcker om sparande, senast ”Fly bankfällan” av Bo Haldell. Den ger råd och tips kring kring privatsparande, allt från vanligt månadsspar till pensionen.
De generella råden verkar vara att nybörjare ska hålla sig till indexfonder med låg avgift och möjligen investmentbolag för aktier. Enkla sätt att sprida riskerna och uppnå god avkastning över tid. Alltså enkla på så sätt att portföljen kräver minimalt med regelbunden översyn (det finns inga enkla, säkra investeringar). Så det är vad jag har gjort. Den största delen av pengarna är investerade i indexfonder. Svensk indexfond, global indexfond (ett par olika), japansk, europeisk och USA-indexfond. Jag har lite aktier också, mestadels svenska investmentbolag och några som jag köpte på mig för massor av år sedan och som jag inte orkat sälja av, HM däribland. Den sistnämnda är bara ett litet innehav och jag borde sälja av den av många skäl, men det svider som bekant att realisera en förlust. De blir kvar i portföljen, trots att de befinner sig i ständigt förfall, för att påminna mig om att det kostar att svika sina ideal.
Så. Angående hållbara investeringar. Jag vill verkligen investera hållbart, men hur börjar jag? Vågar inte satsa tusentals kronor i till exempel Trine, särskilt inte nu som mitt sparutrymme krymper. Jag kommer att gå på föräldraledighet i sommar och då krymper sparutrymmet ännu mer. Morningstar betygsätter fonder 0 – 100 hur hållbara de är, men enligt många kritiker verkar hållbara fonder bara vara ett marknadsföringsknep för att kunna ta ut högre avgifter. Finns det hållbart sparande för oss latmaskar? Jag har ingen utbildning i ekonomi och befinner mig i ett skede i livet då tiden är knapp för att sätta mig in i komplexa saker, så som sparande. Jag är lat när det kommer till sparande, och skeptisk. Med skeptisk menar jag att jag helst gör allt själv, för jag litar helt enkelt inte på att någon annan ska göra det bättre åt mig. De få gånger jag litat på banken har de sålt på mig värdelösa produkter som till råga på allt varit svåra att avsluta. Så jag håller dem på en armlängds avstånd och gör allt själv via Avanza.
Jag ska försöka läsa på om hur jag kan placera pengarna smartare. Till exempel har Svanen en lista på Svanenmärkta fonder. Kanske ska flytta över alla fonder till fonder på deras lista? Dock avskräcker avgifterna. Jag försöker välja bort fonder med en avgift högre än 0.4%, och de flesta Svanenmärkta fonder verkar ligga runt 1.5%–1.7%.
Om någon annan har råd kring hur man börjar med en hållbar portfölj, tar jag mer än gärna emot tips. Viljan finns, men förmågan brister.
Några riktigt fina stunder har det varit i veckan. Låt oss kolla på dem. För det första börjar saker verkligen röra sig på ovanvåningen. Taket är färdigt och snickerierna är målade. Så här ser de ut. Älskar färgen mellan grå och grön, har ju målat massor av saker grågröna genom åren. Tröttnar aldrig.
Även i Junis rum går det framåt i rask takt. Kolla så fint det blir med tapeterna! Det är Charlie från Boråstapeter, om du undrar. Snickerierna är målade med nyansen Mizzle från Farrow & Ball. Fällde nästan en tår av välbehag vid första anblick.
I fredags gjorde jag en väldigt rolig grej! Jag deltog i ett panelsamtal som handlade om att vi svenskar konsumerar för mycket och sparar för lite. Samtalet organiserades av föreningen Medveten Konsumtion. Medverkade gjorde också Greenpeace och appen Dreams, det blev ett väldigt bra samtal om jag får säga det själv. Bland annat fick vi frågan vad man som enskild individ kan påverka. Många verkar dela en slags misantropisk inställning att en människa inte kan göra ett dugg. Och nej, enskilda människor stiftar inte lagar eller rår för en hel industris utsläpp. Men individer är faktiskt ansvariga för att upprätthålla normer i samhället. Jag kan påverka genom att inte normalisera överkonsumtion eller idealisera livsstilar som går emot vad jag tror på. Vara lite obekväm helt enkelt! Det kan faktiskt varenda en kosta på sig i något sammanhang. Titta så snabbt normerna börjar förskjutas kring flygresor? Och flygningen minskar ju i Sverige, som ett första trendbrott på många år. Det är inte resultatet av lagar eller att industrin ställer om, utan att enskilda individer ifrågasätter flygnormen.
Jag bestämde mig för att klä upp mig i mitt senaste köp. En begagnad klänning från Sportmax, köpt av Sabina & Friends (som hyr ut kläder). Kände mig som en miljon kronor tillsammans med mina Sellpy-fyndade och lagade skor från Hope. Och det var verkligen på tiden! Har gett anskrämligheten ett ansikte denna graviditet.
I morse åkte jag och Juni hem till Martina, min gamla bloggkollega, för brunch och lekträff för barnen. Den kom att vara i sju timmar, bästa sortens brunch om du frågar mig.
De bor såhär fint på Kungsholmen. Hade kunnat vara en studio i New York.
Fina blommor har hon också.
I morgon väntar brunch på Södermalm med Jocke och Sara, så kanske lite för tidigt att räkna ihop veckans lyckostunder. Ser väldigt mycket fram emot det! Sara är också gravid och kommer att få en liten bebis ca två månader innan mig. Och i sommar väntas det fler barn i vänskapskretsen, känner mig oerhört glad för alla kompisars (men också för min egen skull, jag får ju förhoppningsvis en drös kompisar att hänga med) som blir föräldrar.
För någon månad sedan tog jag tåget ner över dagen till Göteborg. Jag var inbjudan att delta i ett program som heter ”Linjen”, ett slags åsiktsexperiment där sex personer med olika ståndpunkter i ett ämne möttes för en diskussion.
Jag var vansinnigt nervös men tackade ändå ja, av det enda skälet ”varför inte?”. Programmet släpptes igår och jag har fortfarande inte vågat titta, får krypningar i huden av att höra min egen röst. Känslan efteråt var ändå bra! Samtalet fortsatte efter kamerorna slocknat ända tills vi behövde bege oss till tåget igen, och det säger väl ändå lite.
Det är väldigt viktigt att lyssna på folk som inspirerar, men allra viktigast är det att lyssna på dem som tycker tvärtemot. Eftersom ni som kommenterar ofta verkar hålla med mig, glömmer jag ibland bort alla de (majoriteten av Sverige, i detta fall) som inte alls tycker som jag. Som inte är ett dugg intresserade av att shoppa mindre. Som hellre köper nytt än gammalt och som tycker att shopping är ett utmärkt sätt att fira framgångar eller för att döva sorger. Självklart tycker jag att framtiden tillhör oss som strävari efter ett mer hållbart liv och samhälle, men jag får inte glömma att nuet tillhör oss alla.
I alla fall. Titta om du är nyfiken. Här kan du se hela programmet. Det är 14 minuter kort och innehåller massa kloka ord från oss i team köpstopp. (Ja, jag gestikulerar tydligt yvigt när jag försöker prata om Riktigt Viktiga Saker, bara att leva med det.)
Välkommen hem till mig! Arbetet med ovanvåningen pågår för fullt. Vi är nu inne på vår tredje vecka med att lajva familjeliv i ett korridorsrum, eftersom vår ovanvåning ser ut såhär.
Du kanske minns det illgröna, påskgula och smaragdlila som dominerade våra sovrum? Det är ett minne blott och i stället är väggarna spacklade och förberedda för nya tapeter. I taket sitter numera pärlspont målad med Äggoljetempera från Ovolin i nyansen 002 (den vitaste som finns att tillgå).
I Junis rum är alkoven klädd med pärlspont och väntar på sin första strykning med färg.
Vår alkov ser ut såhär. Alkoven ska byggas om till förvaring, med draglådor längst ner och skåpdörrar högst upp. Utöver kläder ska vi kunna förvara smutstvätten här. Hade jättegärna visat upp en skiss, men tyvärr har jag bara gjort en väldigt grov ritning och visat för snickaren. Vi får helt enkelt förlita oss på att det ordnar sig med den saken.
Nu till viktigare frågor. Alla snickerier och lister ska målas i en grön nyans, och förra veckan bestämde jag mig för denna:
Mizzle från Farrow & Ball. Jag gjorde som jag alltid brukar göra, googlade och köpte sedan fem liter direkt utan att provmåla. Hade säkert varit supernöjd med det (har nog minst tio måleriprojekt i ryggen och bara varit missnöjd med färgvalet en gång, så räknar min metod som ganska idiotsäker) men så råkade jag hitta originalfärger på listerna, dold under ett tjockt lager misshaglig gulvit färg. Mina ögon tårades av glädje. Den är precis den nyans jag letat efter!
Tyvärr är chanserna obefintliga att hitta en färgkod. Slutledningarna från mitt egna detektivarbete säger mig att det skulle kunna vara en vetegrå nyans. Kanske blandad med zinkvitt, för en ljusare variant på denna.
Nu är det så att jag inte kan byta färg i sista sekund. Det vore för dumt och impulsivt, till och med för att vara jag. Eller, kan jag? Det finns såklart inte tid till att provmåla någon av nyanserna, utan jag får bara sätta min tillit till att det blir harmoniskt i slutändan. Är jag galen, eller bara dåraktig? Hu för dessa färgkval.
Många gravida mår illa de första månaderna, och en del tappar suget på all mat. För mig är det precis tvärtom. Får ett enormt sug på alla mat, diskriminerar ingen maträtt hur skarp i smakerna den än är. Dessvärre kommer mitt förhöjda smaksinne också med ett ökat sockersug. När jag var gravid med Juni åt jag nog godis eller fika varje dag i nio månader. Och precis så började det även denna gång. På nyårsdagen satte jag något slags rekord och åt på egen hand ett halvt kilo godis. Efter godisfrossan fick jag nog och beslutade mig för att det är slut med sött för resten av året. Den utmaningen har jag förstås påbörjar många gånger innan, och övergett lika många gånger. Men det här gången skulle det bli annorlunda.
Sedan dagen efter nyår har jag avstått bullar, kakor, godis och glass. Tror inte jag har ätit så lite sött sedan mitt (misslyckade) godisfria år när jag var tolv. Och det är väldigt nöjd med! En graviditet är slitsam för kroppen, i alla fall för min. För mig är det viktigt att ge kroppen så goda förutsättningar som möjligt att orka med en graviditet och småbarnstid. En massa tomma kalorier och häftiga svängningar i blodsockret hjälper knappast.
Jag äter fortfarande frukt och är inte så nogräknad med socker som är tillsatt med mat, som i fruktyoghurtar eller torkad frukt i nötblandningar. Äter mer än gärna vitt bröd och snabba kolhydrater i form av pasta. Det får vara gott nog såhär. Men jisses, detta har nog varit den svåraste utmaningen jag tagit mig an.
Två månader av sug
De första två månaderna var i princip lika illa som när jag slutade röka 2011. Jag var nästan helt uppslukad av att fantisera om bakverk och godis. Kvällarna var allra värst. Då gick jag i skytteltrafik till skafferiet och åt nävar med russin. Suget kändes i hela kroppen. Jag visualiserade hur jag åt chokladbitar som smälte i munnen, eller satte tänderna i en sockrig vaniljbulle. Det brukar hävdas att 21 dagar är vad som krävs för att etablera en ny vana. Snicksnack, säger jag. Det tog nästan två månader innan min hjärna slutade kräva kladdkakor och glass.
Nu har det gått tre månader och jag har fortfarande fikafritt. Äter varken godis, glass, chips eller bakverk. Läsk har jag aldrig gillat, så det behövde jag inte ens vänja mig av vid. Det mest intensiva suget har mattats av. Ibland kan jag drabbas av ett tillfälligt sug, men det försvinner ofta lika snabbt som det kom. Jag behöver inte förhandla med mig själv varje gång det vankas fikastund, det sitter i ryggmärgen att tacka artigt men bestämt nej.
Alternativsnacksen
’
Första veckorna slank det ner en del sockerfria powerbars. De gjorde tyvärr inte avvänjningen lättare, antar att det berodde på att sötningsmedlet i barsen påverkar hjärnan på ungefär samma sätt. Nu äter jag snacks ungefär en dag i veckan, och då blir det oftast popcorn, mörk choklad (minst 85%) eller majskaka med ostsmak. Majskakorna med ostmak behöver jag knappast konkurrera med resten av familjen om..
Effekterna som jag märker av är jämnare blodsocker och aptit. Äter mycket större portioner nu än annars, men det hör graviditeten till. Energinivån är mer konstant under dagen, och sockermonstret är under kontroll. Kroppen mår så mycket bättre! En annan effekt är att jag har färre skuldkänslor kopplat till mat. Skuldkänslor kring mat och ätstörda beteenden som främst drabbar kvinnor är egentligen inte ett ämne som jag vill beröra i detta inlägg. Inte för att det inte är angeläget eller viktigt, utan för att min sockerdetox inte har ett dugg med viktkontroll att göra.
Jag kan avslöja att jag inte lyckats locka med resten av familjen. Juni är ju bara tre, så hon äter inte godis (hon har bara smakat vid två tillfällen) och bullar eller popcorn blir det bara på lördagar eller vid särskilda tillfällen. Andreas är också lite av en gottegris, men inte illa däran som jag var. Jag tycker gott att han kan dra ner på sötsakerna, men det är faktiskt inte min ensak. Han trugar inte på mig kakor och jag tjatar inte på honom om han äter godis.
Jag hade som mål att undvika sötsaker resten av året. Efter tre månader känner jag mig inte lockad att någonsin börja igen? Jag skulle ju liksom aldrig drömma om att börja röka igen. Nu är det nog många som tänker ”men varför bara inte äta med måtta?!”. Jag gör sällan saker med måtta, och hade jag kunnat äta sötsaker med måtta hade behovet aldrig uppstått från början. Faktum är att vi äter ju inte snask för att det är dugg bra för oss, och jag ser inte riktigt poängen med att äta ohälsosamma saker bara för att visa för andra att det kan göras med måtta. Godis är ju inte bara dåligt för människor, det är ju även en riktig klimatbov. Så nej, jag hoppas att jag kan undvika sött framöver, även om det bara bjuds ”med måtta”.
Vill bara säga tack för era frågor. Ska besvara alla inom kort.
Just i dag mäktar jag inte med att skriva något av substans. En väldigt nära och kär släkting har precis gått bort, och jag måste gråta klart och finnas till hands för de som behöver det mest. Jag vill inte skriva mer eftersom det inte är min historia att berätta. Även om personen stod mig nära finns det andra vars känslor och sorg måste få ha företräde.
