Ettårskalas

Puh. Nu är vi ingen bebisfamilj längre. Utan är föräldrar till två barn med alldeles egna personligheter och viljor.

I lördags fyllde Nils ett år och vi firade med ett minikalas i trädgården. På augustis varmaste dag dessutom. Juni ville hemskt gärna ha ett kalas för att fira fyra-och-ett-halvt, så det blev ett slags kombinerat arrangemang. Hennes riktiga kalas blev ju inställt på grund grund av corona-situationen i våras och sånt är ju en stor sak i den åldern. Hon fick i alla fall bjuda sin bästa kompis och det verkade hon nöjd med.

Mamma och Jesper kom upp från Skåne. Min brorsa kom från Södermalm.

Nils förstod inte riktigt vad all uppståndelse handlade om men trivdes ganska bra. I för liten solhatt och sin gulligaste randiga bomullsdräkt.

Det blev lite sisådär med tårtorna. Och bilderna med för den delen, men skyller på att en vild ettåring, som med oförtruten glädje kastar sig mot varenda taggiga rosbuske, grop eller backe, tar det mesta av uppmärksamheten.

Ja, tårtan var femtio procent köpe och femtioprocent hemmagjord. Notera att marsipanen liksom inte nådde runt? Inte vårt mest fantastiska bakverk. Vi kompenserade med en otroligt god kladdkaka. Med hemmagjord kakdeg i mitten.

Efter att vi druckit kaffe, tagit påtår och tretår gick storbarnen in för att fortsätta leken. Vi vuxna satt mest och flämtade i skuggan och kalasbarnet själv hade redan slocknat från festen.

Sen var det fler som behövde ta igen sig. Mormor till exempel.

Framåt eftermiddagen var det inte mycket annat att göra än att ta sig ut på sjön med båten. Så då gjorde vi det!

Och det var den födelsedagen det.

Kram

Sånt som tar tid behöver inte ta energi

Det här säger jag inte för att skryta, men i dag har jag arbetat hela dagen. Tränat två timmar. Slängt in en maskin tvätt som snart väntar på att bli upphängd. Diskat all disk; kastruller, stekjärn, glas och tallrikar. Nattat två barn och läst en bok som handlade om vintern. Sedan lyssnade jag på meditationsmusik och sträckte ut mina ömma muskler. Lät mig ligga och dra på yogamattan och försjunka i tankar en stund.

Fy helvete, det lät rätt skrävligt ändå och det måste medges att jag är ganska nöjd med min bedrift. För såhär ser förstås inte de flesta av mina dagar ut. Det finns ett moraliserande om föräldrar som ägnar sig åt andra aktiviteter än den dagliga barnomsorgen. Särskilt kvinnor, men nog även män om jag tänker efter.

”Träna under småbarnsåren? Fick jag en stund över prioriterade jag att sova?”

”Laga god mat? Vem hinner det?”

”Duka med finporslinet? För vems skull då?”.

Aldrig har väl ens tid betraktats som allmän egendom på samma sätt som när man har små barn? Alltid finns det något att fnysa åt.

Jag tränar till exempel för att jag måste, inte för att jag nödvändigtvis vill. Min träning består i huvudsak av att jag cyklar eller springer, oftast med barnvagnen, dit jag ska. Till jobbet eller till mataffären eller för att lämna ett brev. Träningen tar absolut tid men den kostar mig inget i energi, utan tvärtom bidrar den till att ge mig energi. Energi som jag sen använder för att ta mig igenom disken och tvättberget och namna kläder och komma ihåg att köpa kläder och allt annat rodd som behövs för att föra familjeskutan framåt. För sånt tar energi om något. Och tid.

För min man är det matlagningen som ger energi. Det kostar honom inget att ägna timmar varje vecka åt att baka bröd och upptäcka nya saker att fermentera. Det ger i stället en känsla av tillfredsställelse och meningsfullhet, och det är de känslorna man lever på när man bråkar med barnet om vinteroverallen för femtionde gången på en månad.

För mig är det en självklarhet att det ska finnas plats för det lustfyllda i vardagen, särskilt i perioder man måste hushålla med sin energi. Då är det ju ännu viktigare att få ägna sig åt sånt som gör man orkar? Många småbarnsföräldrar är stressade och det är förstås synd. Men det är nog för att agendan är sprängfylld med aktiviteter som tar både tid och energi.

En perfekt sensommardag

Det här att folk yrar om att sommaren är slut – höstgarderoben ska fram, regn ska piska och grytor ska puttra. Aldrig hört på maken till oförskämdheter?! Augusti är en sommarmånad och inget förspel till hösten. Sommarkjolar ska bäras, måltider ska ätas som picknick, havet ska badas i, fötter ska bära sandaler, buketter ska plockas från trädgårdar och vägkanter och ansikten vara fräkniga.

Igår var första dagen av min sista månad på Steamery. Roligt och vemodigt på samma gång, vet liksom inte vilken känsla som ens passar? I alla fall så börjar jag plugga om tre veckor och det är något jag ser fram emot. Och är skräckslagen inför, förstås.

Åter till igår. Först jobbade jag hemifrån hela dagen. Det var inte mer spännande än att jag satt vid min dator oavbrutet en hel dag och åt två skivor bröd till lunch.

Kvällsmaten dukade vi upp i trädgården. Fetaost-och nektarinsallad med bulgur och någon slags färsbiff. Vi har Snabba Sommarkassen nu under sommaren och tyvärr gick det inte att välja bort rött kött. Efter exakt fyra minuter bar vi in allt och åt upp inomhus i stället eftersom Andreas blev fruktansvärt störd av flugorna.

Efter maten och det sedvanliga plocket satte vi inte på Bolibompa, utan i stället tog vi badväskan och pep ner till närmsta brygga för ett kvällsdopp.

Jag i jeansklänning från & Other Stories (LWL) och ett slags romantisk linne med tema Fabio jag köpt på Sellpy för en femtiolapp.

Strax under 20 grader i vattnet tarvar tre hopp från bryggan, minst. Är alltid prick lika harig innan hoppet som jag är självbelåten efteråt.

Frusna och självbelåtna knatade vi hemåt för kvällslogistiken.

Och bättre sensommardag kan man inte önska sig.

Kram

Förlåt att jag måste ha ihjäl dig

Att kvista ut i trädgården i bara morgonrocken och klippa små fyrverkerier till blommor att dekorera hyllor, serveringsvagnar och matbord med – ja, det är ett rent och skärt nöje. Men livet som dahliabonde lockar även fram mörkare sidor hos mig jag inte ens visste fanns.

Jag har provat att lura in dem i vikta små pappersfällor. Har till och med försökt locka med ett viste vikt av en krönika signerad Bengt Ohlson. En av de riktigt bra. Ungefär en av fem tvestjärtar är svagsinta nog att inte genomskåda mina fällor. Läste också att de gillar lakvatten från bokashi-kompost, och anlade små konstgjorda dammar under varje dahlia. I dem fångade jag två. En som drunknade på grund av eget oförstånd, och en jag puttade ner och lät bli att hjälpa upp. Det var hemskt att bevittna och jag led känslomässigt i timmar efteråt.

Som liemannen i linnemorgonrock stryker jag omkring i morgondaggen bland krukor och odlingslådor i jakt på tvestjärtar. Vi är nämligen flera i hushållet som dras till dahlior, men de förbannade små krypen nöjer sig inte med att kärleksglo på dem som jag gör. Och för detta måste de dö.

Tro inte att jag njuter av att ha ihjäl dem. Tvärtom våndas jag något oerhört. Kroppen stretar emot när jag anbefaller den att ha ihjäl en liten varelse vars enda brott är att den också gillar blommor. Kan inte låta bli att ljuda ett tyst förlåt innan jag släcker det lilla livet, och fundera på vilka mer som berörs? Hur gammal är den? Sörjs den av någon? Så lite jag vet om tvestjärtar annat än att de äcklar mig på en primal nivå. För hatar dem det gör jag. Jag vill inte ha ihjäl dem bara.

Värre är att jag mår illa över att jag mår dåligt. Själväcklet vet inga gränser när jag påminner mig om att det inte är jag som pliktar med mitt liv. Dessutom börjar jag bli lite orolig för min själsliga hälsa. Varför fortsätter jag med mitt massmörderi? När jag bevisliga är så illa rustad för att avsluta någons liv, hur litet det än månde vara.

Livet som dahliabonde är inte utan offer. Förlåt att jag måste ha ihjäl er små tvestjärtar.

Semesterträning

Jag glömde visst bort bloggen en smula! Nåväl. Nu är jag tillbaka igen. Skärpta läsare kanske minns att jag bestämde mig för att göra detta till vardagsmotionens år. Och nu tänkte jag prata lite om hur det går.

Det går precis enligt plan faktiskt. Trots att jag är inne på fjärde semesterveckan har jag lyckats hålla aktivitetsnivån uppe. Cykeln har jag förstås inte rört på hela semestern annat än för att åka till centrum och handla, en färd på sisådär fyra kilometer totalt. Däremot har jag gjort det till min sak att röra på mig lite varje dag, antingen att det blir promenad eller en löptur.

För några månader sedan köpte jag en Fitbit på Blocket. Det är ett träningsarmband som mäter steg och puls och gudvetallt. Rör jag mig inte varje timme burrar den vresigt och påminner mig om att slå en lov. Och det verkar fungera! 12 000 steg dagligen i snitt sedan jag skaffade den.

Löpningen börjar äntligen ge sig. I förra veckan köpte jag äntligen ett par nya löparskor. Mina förra rensade jag ut för något år sedan då de var i sånt skick att tårna stack ut. Fortfarande håller jag ett makligt tempo men nu håller jag i alla fall för fem kilometer åt gången.

Så, sammanfattningsvis går det alldeles utmärkt trots att jag inte har något gymkort. Det är inte så att jag har något emot gym per se, bara det att precis just nu i livet prioriterar jag inte att gå dit. Men kroppen ska ha sitt ändå! Jag är en person som inte fungerar, varken mentalt eller själsligt, av att vara stillasittande. Om kroppen förblir stilla irrar tankarna iväg. I perioder har jag också träningsmål men just nu är träningen målet i sig. Och det får vara okej!

Såhär får jag till träningen i semestertider:

Låga trösklar. Jag försöker att göra träningen så lätt och tillgänglig som möjligt. Oftast blir det att jag gå-joggar medan jag söver Nils i vagnen.

Transporttränar. Jag kombinerar ofta ärenden med att springa eller gå snabbt. Om jag ska handlar eller skickar grejer packar jag vagnen, petar ner Nils och så springer jag till centrum och uträttar ärenden och springer hem igen. Många bäckar små!

Tränar har som mest energi. Det vill säga förmiddagar eller tidig eftermiddag. Endast i nödfall springer jag kvällstid.

Klär mig så bekvämt som möjligt. Jag är inte en person som hittar peppen i nya träningskläder. Jag vill ha mjuka, följsamma plagg som varken skaver eller sitter åt. Därför älskar jag gamla träningstajts och sköna överdelar. Som ovan, en linnetröja jag köpt på Sellpy och Filippa K:s softsportbrallor.

Detta är min sista semestervecka. På måndag drar jag fram cykeln igen och börjar cykelpendla in till Steamerys kontor Söder. Men bara i tre veckor, för jag har sagt upp mig och första september börjar ett annat äventyr. Mer om det en annan gång om du vill höra.

Kram

Hemesterläge

Hoppas att du har fina dagar, vad du än tar dig för.

Det finns inte så mycket att blogga om, för hemma hos oss händer inte några särskilt intressanta saker. Jag syr en kjol, storbarnet är mosigt från dagens simskolelektion och Andreas packar inför ett campingäventyr i morgon. Han, tillsammans en granne och storbarnen, ska cykla till Tyresta Nationalpark för att tälta. För evigt. Skojar, en natt räckte.

Själv blir jag hemma med lillkotten och vakar över dahliorna. Vilken dag som helst spricker första knoppen upp ordentligt, och efter en sån omsorgskrävande odlingsprocess står jag inte ut med tanken på att missa första blomningen. Det och att jag föredrar tält som rymmer minst en 1.20-säng. Förstås.

Kjolen kallar nu. Målet är att ha klippt till alla delar ikväll, ska bli spännande att se om jag lyckas med det.

Helt orelaterat! Jag har rensat lite i garderoben och lagt ut lite plagg på Tradera. Grejer från Ganni, Hope, Stylein och Filippa K med mera, som verkligen förtjänar att komma till användning. Här hittar du auktionerna.

Kram

Casual mess

Det här med stil. Det har jag verkligen inte, åtminstone ingen särskild. Ena dagen är det mammajeans och sweatshirt, en annan dag romantisk klänning och en tredje dag tajt och ribbstickat. Om jag tvunget måste beskriva den skulle jag säga ”casual mess”.

Som ikväll. En tunika från Marimekko jag hittade i Andreas mammas garderob. Såg den aldrig på henne men är övertygad om att den måste suttit som en smäck.

Ska den bäras annat än i trädgården – eller möjligen på stranden – vill det till att jag hittar ett par byxor att ha under. Det har inte slösats på längden och på sidorna går slitsar.

Kanske inget plagg jag skulle köpt, men kan ändå inte riktigt slita mig. Känner mig som en syrlig karamell.

Eller vad tycker du? Ska den få vandra vidare?

Tankar som svindlar

Fastnar du också ofta i en malström av tankar? De har sin början i något trivialt som hände i dag och sedan för de mig vidare på en vindlande resa bakåt i tiden. Så suger det till i magen, jag får tunnelseende och marken under mig svajar. Precis som svindeln man får när man blickar ut från ett högt berg.

Hur livet kom att bli det liv jag lever nu. Andreas, Juni och Nils och ett hus och en katt. Tänk om jag aldrig tjatat mig till vikariatet i Stockholm för tio år sen i år. Då hade jag och Andreas aldrig mötts. Om jag aldrig pluggat – och sen bytt program efter en termin – då hade jag aldrig haft jobbet jag har nu. Vad hade jag gjort då? Med vem?

Hade jag fortfarande rökt ett halvt paket Marlboro Light om dagen? Ett helt varje helg? Låt oss avrunda till fyrtio kronor om dagen och jag hade mellan dessa år spenderat 147 880 kr på cigaretter.

När jag och Andreas träffades bodde jag i en andrahandstvåa vid Tantolunden tillsammans med Bea. Mitt rum var inte inrett sånär som på en 1.20-säng med påslakan i bjärta kulörer. Bea bodde i vardagsrummet vi möblerat med en tv, min mammas klarröda Ikea PS-skåp och Beas säng. Det finns knarkarkvartar som är inredda med större omsorg än vad jag och Bea visade vår lya. Var hade jag bott i dag om jag och Andreas aldrig köpt vår första lägenhet ihop 2012?

Sommaren 2010 hade jag ett vikariat på Trygg-Hansas kundtjänst. Trygg-Hansa ligger, på storföretags vis, på en fantastisk adress i Malmös kulturhistoriska kvarter. Kontorsbyggnaden, från 60- eller 70-talet, är en fyrkantig låda med alldeles för små fönster. Som ett parkeringshus insprängt i idyllen från förra sekelskiftet. På mina bästa dagar var jag en medioker försäkringssäljare och det var rena turen att jag knep ett nytt vikariat, för framtidsutsikterna inom försäkringsbranschen såg allt annat än lovande ut. Förutom att jag hade chansen att bli försäkringsbolagets utsända på Kolmården i tre veckor (skrev ett säkerligen förbryllande mejl till rekryteraren där jag tackade för visat intresse men att jag tyvärr gått vidare med andra värv) skulle min anställning upphört till hösten. Vad skulle jag tagit mig för då? Min enda dröm då var att åka till USA och plugga på college, läsa en säkerhetsrelaterad utbildning och sedan arbeta på Homeland Security. Jag tyckte att var i stil med att vara hemlig agent för CIA, men nu i efterhand förstår jag att det är de som stämplar pass och dirigerar strömmen av anländande till rätt säkerhetskontroll.

Tankarna svindlar när jag tänker på summan av alla de val jag inte gjorde. Allt jag valde bort. Vad hade blivit av mig då? Vad hade hänt om jag sagt nej i stället för ja, eller tvärtom? Livets stora ögonblick är ju så svårfångade i stunden. Det är inte förrän i efterhand man ser hur livspusslet fogats samman av lösryckta bitar.

En vecka i Lindesberg

Förra söndagen åkte jag och barnen och Hampus, min brorsa, till pappa och Annika i Lindesberg. Jag hade ingen dator med mig och därför har det varit knäpptyst på bloggen sedan dess. Men kameran lämnar jag aldrig hemma! Häng med.

Först på agendan var ett besök på Bredsjö Blå ostcafé i Hjulsjö.

Det såg ljuvligt ut, absolut. Men först hade vi ett annat ärende. Nämligen att kolla på dessa.

Fåren! De skulle in för att mjölkas. Det hamrade i marken när hundratals klövar dundrade förbi.

Fick tillslut bända loss storbarnet som glodde förundrat på fårskocken. Nils illvrålade av blotta förskräckelsen.

På Bredsjö ystar de egen ost. Pecorino, blåmögelost och en slags feta och Potkäs. Hur fint att torka blommor såhär förresten? Påminnelse till mig själv.

Gjorde det enda rätta och högg in på en ostpaj.

Juni och Annika gjorde flera turer till Pilgrim . Klappade och borstade och matade med morötter.

Och slog en lov på gårdsplanen.

Jag och småbuset hängde en del i trädgården.

Svårt att hålla sig borta när det ser ut såhär om kvällarna.

När det inte regnat har vi suttit under vinrankorna och ätit och druckit vin. Den lömska figuren till vänster är min brorsa för övrigt. Han finns på tinder!

Man åker inte till Lindesberg utan att åka till Nora, så är det bara. Nora kan stoltsera med Sveriges äldsta stadskärna i trä. Fult är det inte.

Hela stan känns som en Astrid Lindgrensk kuliss.

Med trädgårdar som väller över bebyggelsen. Kolla vilket bedårande plank!

I Nora är man inte utan att besöka Noraskogs byggnadsvård.

Linoljefärg har vi redan boden full av. Däremot fattades jag en del pryttlar.

Dessa fick följa med hem! En tvålkopp från Kockums var väl behövd. Likaså tändsticksasken. De tre skålarna var mindre behövda men likväl uppskattade.

Titta! En står på serveringsvagnen med ett knippe rosor i sig. Som smågodis fast för ögonen.

Åter till Nora! Här äter man Noraglass och tittar på gamla byggnader. På Göthlinska gårdens pardörr kan man glo länge och väl.

Men missa för all del inte baksidan!

Orättvist vacker veranda.

Och trädgården kan vi inte ens prata om utan att jag flämtar av pur avundsjuka. Där bakom finns fiket!

Precis nedanför går strandpromenaden. Inte så våldsamt misshaglig den heller.

Paus för att byta huvudbonad.

Hemma var det ömsom sol och ömsom regnskurar. Som nästan varje dag.

På fredagen var det dags att åka till Hjulsjö igen. Denna gång Hjulsjö 103. Ett bageri, kafferosteri och pizzaställe. Här har jag varit förr om du minns.

Det finns bara två pizzor att välja på; röd eller vit. Resten av påläggen bestäms av säsongen och vad som finns att tillgå lokalt.

Jag valde vit. Potatis, syrad grädde, grönkål, kapris och ost. Hjälp så gott! Missa inte att boka på förhand om du vill dit. Pizzorna säljs bara på fredagar och enligt en bokningslista. Vi hade turen att knipa en avbokning.

Här står jag och prunkar bakom Riddarsporrarna i trädgårdslandet.

Lagom till att Andreas skulle komma ordnade vi med grill. Glöden tog sig riktigt fint lagom till att den dagliga skuren kom.

Det bästa med att åka till släkten är att det alltid finns en lekkompis till hands.

Så att den som vanligtvis står för den dagliga omsorgen får lägga upp fötterna här.

Skoja. Det här var det närmsta hängmattan jag kom på hela vistelsen.

Och så gick det till när vi gjorde Lindesberg i en vecka.

Miserabla veckor

Å, vad jag önskar att jag hade något roligt att skriva om just nu. Tyvärr har det varit ett par miserabla veckor. Nils har varit snorig till och från sedan midsommar, och i fredags kulminerade det med en omgång feber. Juni hostade sig igenom förra veckan och i torsdags började Andreas känna sig hängig. Han testade sig i fredags och turligt nog är det bara en helt vanlig förkylning. Antar att detta är vårt rättmätiga straff efter att ha pratat högt om att vi inte vabbade en enda gång under Junis första förskoleår. Nu verkar det värsta blåst över dock. Men vilken helg! Upp i grisottan med småbarnet och stupandes i säng efter ett tvättmaraton. Helt slutkörd trots att jag inte lämnat tomten på en hel helg.

Om inget oväntat händer åker jag och barnen till Lindesberg i morgon. Andreas blir kvar hemma och renoverar fönster. Vi måste komma i mål med fönsterrenoveringen, och förhoppningsvis får Andreas lite arbetsro utan oss i hasorna. Och jag får välbehövlig avlastning.

Det här var ändå helgens höjdpunkter. Lågvattenmärkena besparar jag dig av ren barmhärtighet.

Kram

Sophia