Prickigt, loppat och lagat

Hej,

I dag har jag gjort en sak som jag gruvat mig för hur länge som helst. Jag vet inte orsaken till varför men jag är otroligt konflikträdd. Eller rädd för att ställa krav som riskerar att få mig att framstå som att jag inte är angelägen nog eller  saknar vilja. Men i dag fattade jag mod och tog ett ordentlig tag i en surdeg som fått ligga på jäsning på tok för länge. Vi får se om situationen artar sig framöver men för tillfället är det inte upp till mig längre. Och det finns något trösterikt i den tanken. Jag har gjort vad jag kunnat. Men jag återkommer om situationen framöver ok?

Tills dess kan vi kika på några av mina favoritoutfits från veckan som gått. I dag hade jag på mig detta åtminstone halva dagen. Resten av dagen tillbringade jag i samma kjol och skor men i en vit och fasansfullt skrynklig och flottig skjorta. Detta uppmärksammade jag dock först när jag kom hem från jobbet. Därav skjort-bytet.

Skjorta: J Crew, inköpt begagnad på Aplace Pearl för 350 kr // Kjol: Cos, 95 kronor på Stadsmissionen. //Skor: Scholl, också Stadsmissionen och drygt 60 kr.

På internationella knytblusdagen bar jag i solidaritet en knuten sjal om håret. Äger ingen knytblus och det ligger mig inte för att köpa en enkom för detta heller, även om det förstås hade tjänat ett högre syfte. Sjalen är i silke och den köpte jag på Tradera för 143 kronor. Jackan är en Carin Wester Reva som jag köpt av Sara (som jag nämnde i förra inlägget). Väskan som skymtas var också hennes men den har jag lämnat tillbaka nu.

Förra veckan representerade jag kommunaltrafiken i mitt finaste print. Byxorna är från Rodebjer (har en kjol i samma print) och dem köpte jag för 140 kronor på Tradera. Halsduken är en gammal halsduk från Acne som jag lappat och lagat och jackan är kortad i muddarna för bättre passform. Skorna är mina gamla trotjänare som jag köpt loss från Martina för flera år sedan och vårdat ömt sedan dess.

Detta var veckans skörd av prickigt, loppat och lagat. På återhörande!

Kram Sophia

Inreder med växter och vitlök

Min kompis Sara har ni fått en smygtitt hos tidigare men då kikade vi mest på hennes garderob. Hon är nämligen den okrönte drottningen på att handla begagnat. Hon (eller hennes mamma) syr om, pimpar och fixar så att man blir avundsjuk för bra mindre. Ungefär samtidigt som vi lämnade Södermalm i höstas flyttade hon och Jocke in ca 500 meter från vår förra lägenhet.

I lördags var vi där på middag och jag kunde inte låta bli att fota lite för att använda som inspiration.

Så otippat fint att blanda glasburkar, lampor, växter och vitlök. Allt förutom själva ställningen (som hon köpt på Granit efter att ha provat att göra en egen) finns i drivor på loppis.

Visste du att murgröna är typ den enklaste växten att ta sticklingar av? Det är bara att plocka en liten gren och plantera. Jag brukar ha flera sticklingar av murgröna i småvaser eftersom jag tycker att det är så fint när de rotar sig i vatten. När jag tröttnar eller behöver vasen till annat så planterar jag dem bara.

  

Sara är lika generös med att låna ut kläder som hon är med dela sticklingar. Min frodiga dr Westerlund har sina rötter (hehe) från Saras krukor.

Att inreda med växter är en trend som gärna får stanna för gott. Gröna växter är bra för inomhusluften, i princip gratis förutsatt att man håller sig till sticklingar och är ett hållbart alternativ till prydnadssaker som för det mesta bara finns för att fylla ut tomma ytor. Jag tror också att det är mer rofyllt för själen att omge sig med växter i stället för prylar.

Jag har hämtat mycket inspiration av Sara genom åren för hon har liksom alltid legat steget före. Gjort egna klädställningar och hängt broderade tavlor med feministiska slagord innan det blev megatrendigt på Pinterest. Nu känner jag hur inredningsvitlökens vindar blåser, så jag tippar att hon än en gång nosat rätt på en trend långt före alla andra.

Stor kram Sophia

Minimalistisk hårvård: Balsammetoden

Kostsam, skrymmande och tidsödande — så skulle jag kunna sammanfatta min tidigare hårvårdsrutin. Nästan varje gång jag gått till frisören har jag fått bannor för att håret är för fett, för slitet eller bara allmänt livlöst.

En gång när jag var tonåring spände en mer skönhetsintresserad vän ögonen i mig och sa med en mästrande ton ”Schampo öppnar hårstråna och balsam stänger dem. Väldigt viktigt att man balsamerar!” Exakt hur en frisyr med ”öppna hårstrån” ser ut kan jag än i dag inte riktigt redogöra för, men i alla fall så började jag balsamera rikligt. Nackdelen med balsamet var förstås att håret blev väldigt fett och jag tvingades att schamponera det oftare och oftare. Tillslut varje dag. Och när man tvättar håret varje dag så måste man också föna det varje dag. Och när man fönar det varje dag så måste man också klippa det var sjätte vecka.

balsammetoden

Min frisör brukade titta på mig med en förundrad min när hon drog händerna genom håret och fastnade i tovor stora som golfbollar. ”Hur ser det ut med fukten egentligen?” undrade hon. Ordinationen blev hårmask som skulle läggas minst en gång i veckan. Trots schampo, balsam, hårmask och senare även E-vitaminsprej var mitt hår sprött som torkad vass. Hårvårdsrutinen var förstås inte gratis utan kostade sammanlagt flera hundra kronor i månaden. All denna kostsamma kärlek och detta var tacken! Tillslut fick jag nog och klippte av alltihop. Jag var så otroligt less och besviken på mitt hår och var inställd på att vara kortklippt för resten av livet.

Jag har läst om Balsammetoden förr men typ avfärdat det som alldeles för klent för mitt bångstyriga burr. Men nu när jag ändå hade klippt av mig allt kände jag inte att det fanns något att förlora. Så medan vi var i Mexiko tvättade jag håret en sista gång med diskmedlet som vi använder för att diska Junis vällingflaska och balsamerade som vanligt efteråt. Och jag har inte tvättat håret med schampo sedan dess.

Balsammetoder utgår från principen att fett löser fett — alltså att det feta i balsamet rengör håret från fett. Sulfatet som finns i vanligt schampo rengör inte bara utan torkar också ut hårbotten och sliter på håret. Det får som konsekvens att hårbotten producerar mer talg för att kompensera. Balsammetoden går ut på att man tvättar ut håret från alla rester av gamla produkter och sedan vänjer man håret vid att tvättas med balsam. (obs! läs på ordentligt om du vill testa själv eftersom det är väldigt noga med vilka produkter man använder). För mig tog tillvänjningsperioden cirka tre veckor. Första veckan var håret fortfarande rent från diskmedlet. Andra veckan var det som om jag dränkt det i sirap och tredje veckan fick det känslan av solvarmt smör. Men sedan vände det. Jag fortsatte tvätta med balsam var tredje till fjärde dag och  hux flux en dag var det bara rent och lent, precis som efter ett frisörbesök.

Nu har det gått strax över fem veckor sedan jag började. I början tvättade jag det med några dagars intervall men nu är jag nere på en till två gånger i veckan. Fördelarna med balsammetoden är som jag ser det uppenbara: det kostar betydligt mindre än dyra frisörprodukter (använder ett balsam från mataffären), håret slits inte (jag har till och med börjat låta det växa ut igen) och det lite bättre för miljön. Det bästa är förstås att inte använda några kemikalier alls men en produkt är förstås bättre än fyra.

Och i dag var det som att jag nådde ännu en milstolpe: Jag rensade ut och gav bort allt som återstod av min dyra hårvårdsarsenal. Såhär ser det ut på badrumshyllan nu:

balsammetoden produkter

Ett tvättbalsam och en tvål. Jag har ju fortfarande så kort hår att något vårdande balsam inte behövs. Hejdå dyra hyllröra och hej sinnesfrid. Visst att ordet sinnesfrid kanske är att ta i, men det är faktiskt det ordet som ligger närmst tillhands.

Stor kram

Sophia

 

Den gången jag fyllde 30

Förra söndagen var en söndag som alla andra. Förutom att det också var min födelsedag. En fredag för exakt trettio år sedan såg jag världens ljus och jag har hållit mig vid liv sedan dess. Vilken bedrift!

Jag hade exakt noll förväntningar på min födelsedag. Varje gång den kommit på tal har jag gruvat mig. För ett tag sedan hade jag någon tanke om att bjuda på fest. Sedan orkade jag inte ordna födelsedagsfest. Så då tänkte jag bjuda på brunch i stället. Men så orkade jag inte ordna brunch heller och då blev det ingenting. Förr kunde jag lätt bli lite dyster i samband i min födelsedag. Det är som att jag har haft någon slags inre målbild över vad som förväntas vid varje ålder. Och sedan jag tog studenten har jag inte ens levt upp till mina egna förväntningar av vad jag borde uträttat. Just känslan av att inte prestera tillräckligt blir dock svagare och svagare för varje år. Det fina med att fylla trettio och inte tjugo är att man hunnit ödmjukas av livet i ungefär tio år. Jag antar att jag vid fyrtio kommer att vara nöjd om jag lyckas stava till fyrtio utan ta hjälp av stavningskontrollen…

Min fina man Andreas sa bestämt att något måste vi ju göra. ”Vi kan ju inte låta hela dagen gå till spillo”.  Så först överraskade han mig med frukost på sängen och sedan en massage på Njuta Spa, som ligger i en otroligt vacker sekelskiftesvilla alldeles vid vattnet. Utöver att den avkopplande massagen fanns det också mycket att vila ögonen på för en retrofantast som jag.

Titta bara på tapeterna! Dörren och fodret är kanske den ljuvaste blå jag någonsin sett.

Så fint när tapeterna, golvet och snickerierna går ton i ton utan skarpa kontraster. Njuta Spa har också en otrolig utsikt över hamninloppet men den var jag föga intresserad av när det bjöds på stormönstrade tapeter.

Efter massagen trodde jag att födelsedagsfirandet var över, men icke. Vi åkte och lämnade Juni hos farmor och begav oss hit.

Skeppsholmen!

För här promenerade vi bara en kort stund och sedan vidare mot..

Hotell Lydmar och lunch. Som kom att vara i fem (!!) timmar. Andreas hade ordnat så vänner poppade upp (helt utan att jag anade ett skvatt) och så drack vi rosévin som om det inte alls var söndag.

Tyvärr tog jag inte en enda bild för jag hade fullt upp med att babbla ikapp för två år av försummat småbabbel, men fint var det. Det här kommer jag att leva på länge.

Stor kram

Sophia

 

Jag behöver faktiskt inte det

En av mina laster har varit att konsumera innehåll på webbshoppar så som jag konsumerar bloggar. En ständigt jakt efter en uppdatering eller påfyllnad i Rea-utbudet. Under förra året gjorde jag mig av med ovanan att stalka Rodebjers webbshop som en efterhängsen tonåring. Jag kan faktiskt inte komma ihåg senast jag var inne och surfade  klädwebbshoppsr för nöjes skull. Inte en enda gång i år. Nu är det mer av ett nödvändigt ont om det finns ett reellt behov, som när jag gjorde research inför vinterskoköpet.

Nu när jag slagit mig lite för bröstet måste jag också få erkänna en annan svaghet: auktionssajter. Vi inreder ju huset med begagnade möbler och jag har tillbringat oceaner av tid med att nosa inne på Tradera, Blocket och diverse auktionssajter. Mitt modus operandi är att jag ser något fint på en blogg eller i en tv-serie och så kan jag inte hålla mig ifrån att börja leta. Det liksom susar i fingrarna när de drar över tangentbordet. Om jag hittar något som jag vill ha försöker jag i efterhand argumentera för att det finns ett behov. Alldeles för ofta är det en ihålig efterhandskonstruktion. Turligt nog är det knepigare att impulshandla på begagnatmarknaden eftersom utbudet är begränsat. Det har väl varit min enda räddning.

Mycket tid har gått åt till att flukta och sukta över byråer, skrivbord, vitrinskåp och lampor. Fram tills för några månader sedan. Jag vet inte vad som hände, eller om det ens var något som hände. Snarare något som slutade att hända. Jag har inte surfat på auktionssajterna på månader och jag har inga auktioner favoritmarkerade på Tradera. Inte en enda. Och vet du? Det är otroligt vilsamt. Vi har inte ett perfekt inrett hem. Halva vårt hus är för jössenamn oinrett. Men jag behöver inte mer just nu. Någon kanske hävdar att slösurfa i webbshoppar är ett bra subsitut för att shoppa på riktigt. Så kanske det är för andra men inte för mig. Jag vill liksom inte behöva ägna dyrbar kraft åt att stå emot impulser att köpa något jag egentligen inte behöver.

Det som är min största morot är faktiskt att jag blivit sparsam. Inte frugal i ordets rätta bemärkelse men mycket mer omsorgsfull med mina utgifter. Ofta visualiserar jag värdet av vad jag vill ha i rena pengar på ett bord framför mig. Till exempel nya sängkläder. Vill jag lägga tvåtusen kronor på ett nytt påslakan eller vill jag hellre ha tvåtusenkronor i min hand? Nästan alltid väljer jag pengarna. ”Jag behöver faktiskt inte det” tänker jag och känner mig lite friare.

Har du blivit bättre på att stå emot impulser eller bli fri från några shoppinglaster? Berätta!

Stor kram

Sophia

 

 

 

Om veckan som gått

Hejsan,

Det har varit lite snålt på bloggfronten denna vecka men det är för att i måndags började jag mitt nya jobb. Och du kanske kommer ihåg hur det var själv sist? Man ska komma ihåg alla namn, hur det funkar med kylskåpet och vem som tömmer kaffemaskinen och sätta sig in i alla produkter. Puh. Kul i alla fall!

Annars har det varit en vecka som alla andra. Bättre än en genomsnittlig vecka dock. Arbetet med matsalen är i full gång och på måndag beräknas det vara färdigt. Varje gång jag kommer hem från jobbet har det hänt massor. Det är förbluffande att allt måleri görs för hand. Med penslar och svampar och inte en enda roller i sikte.

Hur fint? Nästa vecka är det färdigt. På bilden är det alldeles nylackat.

Mitt nya jobb är som Content Manager för ett företag som driver trampolinparker, alltså tänk en äventyrspark med jättemånga stora studsmattor. På min första dag fick jag studsa loss för allt vad tygen höll. Först trodde jag att jag skulle komma at göra bort mig inför hundratals kids, men efter en kort stund insåg jag att inte så mycket som ett kvalster tittade åt mitt håll – alla andra var ju upptagna med sitt? Det var i alla fall helt vansinnigt roligt och hips vips hade jag studsat bort en timme. Inga bilder därifrån så du får ta mig på orden. Kul var det.

Jag hann faktiskt med att sy upp ett par jeans. Jag har letat efter ersättare till mina Filippa K-jeans som är i de sälla jaktmarkerna efter tre lagningar. Att leta jeans på andrahandsmarkanden är inte det lättaste. Inte för att utbudet är klent utan för att det är så noga med passformen. Jag vill att mina jeans ska ha lite stretch men inte för mycket, höga i midjan men inte för höga och raka i benen. Jag blev så glad när jag kom över ett par Acne Needle i nyskick och i min storlek. 350 kronor ink frakt i LWL-gruppen. En får tacka!

Så här bra satt de efter att jag sytt upp dem:

Vi har börjat hämta hem våra växter från Andreas mamma Eva som passat dem medan vi varit borta (utöver växtdoula är hon också är min sömnadsmagister) och titta på fikonträdet! Så ystert var trädet inte när vi lämnade bort det. Kommer att bli praktfullt.

I lördagseftermiddag unnade vi oss en solstund på terassen. Baguette och termos med kaffe – det är livet på en pinne.

Vi hann också med en tur till blomsteraffären och försådde en handfull växter och blommor. Kan inte mer om trädgårdsskötsel än vad som ryms på baksidan av en pamflett men jag har följt instruktionerna till cirka 70% så nu hoppas vi på en prunkande djungel framåt sommaren. Planterade också om sticklingar från fikonträdet och en Dr Westerlund.

Och gav lite kärlek till en pelargonstickling som mot alla odds överlevt på egen hand medan vi var i Mexiko.

Det var min vecka i korta drag. Nästa gång hoppas jag kunna visa upp en klänning som jag sytt om. Hoppas att din vecka varit fin det med.

Stor kram

Sophia

Projekt matsalen pågår

Jag har med flit inte skrivit mer om matsalen. Tanken var att den skulle vara färdig tills vi kom hem men bland annat en kommunikationsmiss gjorde att det arbetet blev lite försenat. Kommunikationsmissen bestod till 92% av att jag tydligen inte har haft något mobilabonnemang och att det alltså inte gått att ringa eller sms:a mig på flera veckor, kanske en månad. Detta uppdagades vid hemkomsten i samband med att jag inte fick igång mobilsurfen på flygplatsen. Det säger kanske lite om mitt mobilanvändande ? Jag reagerade inte på att jag inte fått ett enda samtal under en hel månad, men trettio sekunder utan mobilsurf utlöste vild panik.

I alla fall. Det kommer att bli fint detta. Panelerna är ombonat murriga igen men än saknas det en del detaljer. Hittills har vi inte bestämt oss för tapet men jag har svårt att släppa tanken på William Morris Strawberry Thief i indigoblått. Den observanta vet att detta är samma tapet som vi hade i lägenheten. Men den är ju en sådan fröjd för ögat?

På tal om tapet vill jag slå ett slag för begagnatmarknaden även här. Om man har lite tålamod går det att göra fynd och rädda alldeles perfekta rullar från soptippen. Tillexempel har jag köpt tre rullar Sandberg Ava för halva nypriset i en byggnadsvårdsgrupp på Facebook. Nu fattas cirka sex rullar men vi har för närvarande ingen brådska. Den ska upp vårt kombinerade bibliotek och arbetsrum har jag tänkt. Och helst tillsammans med målade socklar och lister. Men kanske lite ljusare gröna. Fin oavsett, förstås.

Stor kram

Sophia

 

 

Mobilmedvetna mars – så gick det

mobildetox

Om ni minns ordnade jag med utmaningen Mobilmedvetna mars. Bakgrunden är att jag ägnar alldeles för mycket tid åt min telefon. Den håvas fram i tid och otid, sneglas på under möten, gluttas på under middagar med mera. Det var dags för en förändring. Max en timme om dagen skulle jag ägna åt sociala medier, bildredigering och blogg. Det låter ganska mycket men det är det faktiskt inte. Att skriva och redigera bilder tar tid och jag måste erkänna att under mina bloggdagar (ca varannan dag) är tiden knapp för att hinna med allt.

Så hur gick det då?

Dagarna då jag lade undan telefonen var det absolut noll problem. Då var jag som en helt vanlig person tillskillnad från den korsögda surftorsken jag faktiskt är.

…Och de andra  dagarna?

Handen på hjärtat. Åt fanders. Om jag har mobilen tillgänglig, alltså på mig och nära till hands, är det som att den kapar 10% av min hjärnkapacitet jämt. Oavsett om jag surfar eller inte så tänker jag på att surfa. En notis får alla mina synapser att glöda till. Det går inte att ha den på en armslängds avstånd. När jag reflerarar över det är inte så märkligt. En som precis slutat röka kan inte gå omkring med ett paket cigg i bröstfickan. En spelberoende kan inte ha ett onlinecasino som startsida. Varför skulle jag kunna gå omkring med mobilen på mig och tro att den inte kommer att påverka mig?

Jag överväger att återgå till en dumtelefon utan internet. Kanske att jag har kvar mina gamla smartphone för att kunna kolla Instagram/FB osv en timme om kvällen. Vi har också pratat om att blocka alla sociala medier via routern här hemma. Elakt va?

I Silicon Valley är det en del techisar som gått tillbaka till dumtelefon. En del av dem har själva varit med att utveckla smartphones eller mobila tjänster och känner väl till hur telefonen dominerar vårt psyke i dag. Det är ju inte för inget som de flesta av oss blir mer eller mindre beroende. All utveckling för mobila tjänster är ju grundad på psykologiska principer som ska trigga oss att kolla skärmen igen och igen. Vår hjärna frigör dopamin och vi känner oss alltså belönade varje gång som vi tittar på skärmen och har fått en ny notis.

Det var en litet statusuppdatering. Hur har det gått för dig?

Stor kram

Sophia

När jag kommer hem!

Hörrni. På fredag är en stor dag för då beger vi oss hemåt efter en månad utomlands. Den är rena rama underdriften att säga att jag är peppad på hemfärd. Det ska förstås bli kul och skönt med vardag igen, förskola, vänner och det trygga lunket. Men sedan är det förstås extra kul eftersom jag har så många roliga saker som jag ser fram emot.

Börja nytt jobb! Jajemensan. Om en vecka börjar jag nytt jobb som Content Manager. Inte nog med att det är ett superkul företag, det känns också som en personlig revanch efter en rekordusel höst och vinter.

Se den färdiga ådermålningen i matsalen. Det är med skräckblandad förtjusning eftersom restureringen känns som ett enormt vågspel. Det förra hantverket var fantastiskt men tiden hade tagit ut sin rätt och det var mer eller mindre fallfärdigt på sina ställen. Ådermålningen görs ju för hand och det går inte att efterlikna den förra målningen helt och hållet.

Välja tapeter. Tack för tipsen i inlägget om matsalen förresten. Jag ska svara på alla kommenterar men för tillfället har jag så dåligt med tid (eller internet) för att blogga att jag inte hinner mer än att publicera inlägg. Precis som  jag verkar ni ha en förkärlek för William Morris. Jag var så nöjd med tapeten i vår förra lägenhet att jag gärna skulle tapetsera med dem igen.. Är det knasigt? Så här såg det ut i vår lägenhet om du är nyfiken.

Vårstäda i garderoben! Jag ska tvätta sneakers med galltvål, lämna in till kemtvätt och ta itu med högen av kläder som ska repareras. Ska också sy om denna klänning till en blus. Och kämpa vidare med den missfärgade tvätten. Jag har hörsammat era råd och köpt mig en liten dunk rosa Vanish Oxy Action. Det gick sådär faktiskt. Andreas kalsonger är fortfarande illrosa (inte för att det gör honom något) men en känner ju sig lite dum när en titulerar sig själv som familjens klädvårdsexpert och sedan begår ett sådant förargligt nybörjarmisstag.

Fotas till ett tidningsomslag. Jag har ställt upp på en intervju om mitt köpstopp och hur jag tänker kring konsumtion framöver. Bara själva intervjun kändes övermäktig, men när de sedan frågade om jag ville vara på omslaget kändes det så våldsamt ogenomtänkt att jag svarade ja på studs. Alltså lilla jag? Jag är inte överdrivet blygsam men kan för mitt liv inte begripa vad jag har att bidra med. Återkommer om och när jag vågar visa omslaget och intervjun för omvärlden. Kanske aldrig.

Unna mig en loppisrunda! Jag har inte haft möjlighet att ägna en heldag åt att rota bland gamla pinaler sedan jag blev förälder. Men nu måste det till en loppisrunda innan jag blir galen. Självklart ska jag konsumera klokt även på loppis. Bara handla sådant som vi har ett reelle behov av. Men jag älskar att bara gå och rota i skrotet och fantisera om prylarnas historia. Det är avkoppling för mig.

Vad ser du fram emot? Berätta mer än gärna!

Stor kram

Sophia

Paradisets skuggsida

Jag vet inte hur länge vi har sett fram emot resan hit. Alla vi känner som varit i Tulum lovordar det som en liten bit av paradiset. Jag kan verkligen inte säga att de har fel, för det här skulle mycket väl kunna vara en av jordens vackraste platser. Under en helg här kan man dyka i ett av världens vackraste korallrev, simma med havssköldpaddor, bada i undervattensgrottor, besöka ett av världens sju underverk, äta fantastisk mat lagad på lokala råvaror, få massage på stranden… Allt medan man bor eko. Nämnde jag att det är barnvänligt också?

Så vad är problemet? Tja… Jag antar att det är jag? Och alla som jag som vallfärdas hit och sväljer konceptet eko-chic semester med hull och hår. Min man återberättade ett samtal han hade haft med en taxichafför. Måste väl vara bra affärer här? Förvisso, svarade han. Men han har ju inte råd att bo i Tulum, för det har ju nästan ingen mexikan. Sedan berättade han en hårresande berättelse om hur hotellägarna med hjälp av polisen vräker lokalinvånare som inte vill sälja sin mark till hotellen. Jag vet inte om ni någon gång har sett en mexikansk polisman, men de är skräckinjagande bara på avstånd. De är klädda i kravallutrustning från topp till tå och bär blankpolerade automatvapen som gnistrar i solen. De står i rondellen eller utanför motsvarigheten till ICA Maxi. Polisbilen ser ut som ett militärfordon och på flaket tronar en enorm kulspruta. Jag tror inte att jag hade varit så kaxig om de knackade på mitt i natten och bad att jag lämnade bort nycklarna till mitt hem.

Läser man lite äldre (sisådär några år gamla) reseguider till Tulum tecknas en bild av en sömnig och pittoresk semesterort. En dold karibisk pärla. Här är det svårt att få tag på taxi och bäst är det att ta sig fram med cykel, kan man läsa. Jag vet inte hur det var för några år sedan men jag hade för mitt liv inte velat cykla med min tvååring på den enda gatan som finns vid strandremsan. Nu trängs man med enorma amerikanska suvar, stora bussar och taxibilar som åker fram och tillbaka som i ett lämmeltåg.

Men den vackra, orörda naturen då? Jag har varit för godtrogen för att inte ta reda på vad eko chict betyder. Men det antyder ju att det är något hållbart. Jag vet inte hur hållbart det är att bygga kilometer efter kilometer med hotellkomplex som ska serva de ”medvetna” västerlänningarna som gärna sopsorterar (vi har till exempel sopsorteringsstation vid vår lägenhet men ironiskt nog inga kärl i lägenheten för att sortera i). Men tydligen dumpar hela byn hushållsavfallen i djungeln. Inte nog med avfallet åker ner i  undervattensgrottorna som är lite av regionens stolthet, vattnet är också fullt med kokainrester. Och allt detta åker slutligen ut till havet och tar effektivt död på korallreven som lockar dykturister från hela världen. Tydligen är det allt bistrare tider för havssköldpaddorna också då hotellen cirklar allt närmare stränderna dit de återvänder för att lägga sina ägg.

Taxichauffören berättade för min man om hur utbredd korruptionen är här. Men i vår Lonely Planet stod det ju att korruptionen var extremt låg jämfört med andra delar av Mexiko där drogkartellerna härjar mer eller mindre fritt? Jag var tvungen att googla och nyhetsartiklarna i sökresultatet krackelerar bilden av den kvasispirituella paradisbyn med sina livspeppiga yogacitat på vägskyltarna. Det är berättelser om hur lokala politiker säljer ut eftertraktad mark för vrakpriser till släktingar och vänner. Några som gjort sina namn kända genom att ta ton emot exploateringen har hittats mördade och deras fall är inte uppklarade.

Jag berättade ju om hur vi första veckan låg sänkta i sviterna av en magparasit. Det var en gastkramande upplevelse som jag inte önskar ens min värsta fiende. Men för de lokala Tulum-invånarna som bor söder om hotellkomplexen är magsjukdomar vardag. Deras kloaksystem är inte dimensionerade för anstormningen av turister och lokalborna drabbas regelbundet av magsjukdomar till följd av förorenat vatten.

Och allt detta är på grund av en våldsam turistboom som skett under de senaste fem åren. Det går alltså inte att skylla på gamla synder, utan allt detta är på grund av att jag – och folk som jag – vallfärdar hit för att få oss en dos av paradiset innan det försvinner här med.

Vår hyresvärd – en av allt att döma mycket trevlig och proper kvinna från Kanada – har satt upp en lapp på ytterdörren med tips på miljösnälla alternativ till plastpåsar, plastflaskor med mera. I all vänlighet.  På lappen står också:

With knowledge comes caring

With caring comes change

Pass this message along – there is no time to waste. 

Måhända att jag var naiv som på riktigt trodde att det gick att kombinera lyxturism och hållbarhet. Men nu vet jag bättre. Under två veckors tid har jag fotat och filat på en maffig (och barnvänlig) reseguide till Tulum. Jag har absolut ingen lust att publicera den längre. Jag kan inte med gott samvete rekommendera någon att åka hit under förespeglingen att detta är hållbar turism.

Jag har verkligen inte gett upp hoppet om att resa hållbart. För mig är det helt otänkbart att leva ett helt liv utan att ta del av vad resten av världen har att erbjuda. Men det får bli på något annat sätt framöver. Och nästa gång någon marknadsför sig med begreppet eko chict kommer jag att läsa på ordentligt innan.

Källa bland annat här.