Sista dagarna på jobbet

När jag skriver detta är vår dotter nere hos grannen och leker helt själv. För första gången. De går på samma förskola och är urtajta, men det känns ändå helt sjukt? Jag kom hem lite senare från jobbet, eftersom vi har haft fotografering hela dagen. ”Du kan gå hem och vila lite sa de, vi kommer upp när är färdiglekta och har ätit.” Vill helst av allt börja gråta eftersom det är så fint, men i stället började jag fixa med tvätt och sedan ta itu med mejlen. Typiskt omotiverat nyttigt beslut.

I alla fall. Detta är mina sista dagar på arbetet innan jag går ledighet. Kommer att arbeta lite hemifrån men slipper kontorsplikten. Inte en dag försent! Fram till för någon vecka har kroppen känts medgörlig och graviditeten enkel, men nu värker ryggen och fogarna redan strax efter lunch. Stånkar som älg av värmen också.

Igår kväll gick vi ner och badade efter maten. Vi har flera badplatser inom promenadavstånd från hemmet. 18 svalkande grader i vattnet. Inte tillräckligt varmt för Juni som nöjde sig med att doppa fötterna. Kolla, hittade en gammal bikinitopp som jag hade när jag ammade förra gången. Inte den vackraste, men den går ju på i alla fall.

Kolla så ivriga badare. Den enda gjorde bomben, den andra doppade fötterna tre gånger.

I morse tog jag för en gångs skull bilen till jobbet. Vi skulle fota i en lägenhet och jag hade en del rekvisita. Bland annat kvistar från doftschersminen. Åkte inom kontoret på Söder och hämtade upp fler grejer och körde sedan mot Kungsholmen. Alltså stackars de människor som är bilburna in till jobbet varje morgon. Det tog två timmar! Två timmar! Jag cyklar vanligtvis till kontoret på 35 minuter med min elcykel. Hur kan så många frivilligt bilpendla dag ut och dag in? Det vore min värsta mardröm.

Framme. Sportade min klänning som jag köpte på Bagarmossens loppis i maj. Femtio kronor gav jag. Det är en gammal HM Concious Exklusive i vad jag tror är tunn och sval viskos. Också väldigt gravidvänlig.

Jo. En annan kul grej. I helgen köpte jag en mobil för första gången på sju år. Via jobbet har jag haft en gammal Iphone 6 från 2014, men den ska jag lämna tillbaka under föräldraledigheten. Slog till på en begagnad Iphone X eftersom jag förstått att kameran ska vara riktigt bra Det är alltså den näst senaste modellen. Och faktiskt, helt vansinnigt mycket bättre än min förra som alltid förvrängde alla perspektiv. Så nu kanske jag bjussar på lite fler i-stunden-bilder här i bloggen. Om du inte misstycker!

Kram

Sophia

En fredag

Helgen har inte varit vilken helg som helst. Min mamma har varit på besök från Båstad, vi har haft barnvakt, gått på 35-årsparty och lopis. Jag har förstås surat 30% av tiden eftersom jag är stor, orörligt och väldigt stingslig. Sånt är livet.

Vi började fredagen med loppis på Villa Brevik, ett konferenshotell på Lidingö, som bestämt sig för att stänga efter 58 år. Vi köpte en tekanna, termos, våffeljärn, lite pynt till kräftskiva med mera. Min mamma köpte två afrikanska stridshattar. Vi är så lika men ändå så olika. Visar en annan gång. Mamma passade Juni medan vi loppade. Sedan möttes vi upp på Vår Gård, som alltså ligger ett stenkast hemifrån oss. De hade after work-premiär med vin och pizza. Nu ska vi prata lite om hur magiskt detta ställe är.

Vår Gård är ett konferenshotell som ägs av KF. Denna byggnad heter Villa Skärtofta, eller Bernströmska Villan och byggdes 1897 som privatbostad åt industrimagnaten John Bernström. På andra sidan har man fri utsikt över Baggensfjärden. Tre våningar med mellan sju till nio rum per våning. Här finns det rum att leva, så att säga.

Skulle ta en gullig bild med mitt barn. Hon drog mig i näsan och skrattade.

Och sprang sedan därifrån tjutandes.

Att en kan få bo så fint? Vill inte tänka på arbetsvillkoren för de som byggde villan, men man tänkte åtminstone på detaljerna. Kolla fönstren. Portalutsmyckningen. Mina ögon klarar det nästan inte.

PÅ femtiotalet byggdes den gamla villan ihop med utbyggnad. Det är två helt olika stilar som möts, men faktiskt har det gjorts med stor omsorg om detaljerna. Jag tycker att det är fint att se hur sekelskiftensstilen och funkisen smälter samman i detaljer som rött tegel och samma takskiffer.

Sedan blev det sent och vi gick hem till trädgården. Förbi Grand Hotel. En annan maffig byggnad.

Obligatorisk vända för att rycka ogräs.

Jag var tvungen att beundra vår lavendel. Tyvärr förtas utsikten något av våra bedrövliga fönster. Förra året inledde vi arbetet med att skrapa och linoljemåla dem i köpenhamnsgrönt, men som du märker har vi en bit kvar.

Kjell mötte oss genom att slå en kullerbytta på grusgången.

Sedan gick vi in och jag somnade typ kl 22.00.

Stor kram

Sophia

Tre fina grejer (och en trist)

Hörrni tack för era fina kommentarer på mitt förra, och förförra inlägg. Det är så himla kul att höra att någon mer än jag engagerar sig i gardiner och gravid-leda. Trösten i att ha andra.

Nu vill jag bjuda på lite fint för omväxlings skull. Vår trädgård börjar verkligen att leverera. Pionlökarna vi stack ned förra året har gett massvis med knoppar i år. Jag som aldrig gör mig besvär med köpebuketter plockar in blommor flera gånger i veckan. Går ju inte att låta bli när trädgården ordnar det så fint?

Detta är ingen bild från något exotiskt resmål utan en bild tagen i går från vår terass. Gullregnet prunkar med knalliga, gula blommor och fulare blir det inte i skymningen direkt. Kan bli sittandes här i timmar. Tänk ändå, att vi får detta gratis varje vår och sommar.

Juni är så omhändertagande att det är rörande. Här har hon bäddat ner Ing-Britt. Från förskolan får vi höra att hon gärna går in på småbarnsavdelningen för att hjälpa till och mata småttingarna. Hjärtknip!

En trist grej är att problemen med Ing-Britt aldrig verkar ta slut. I går var vi hos veterinären för att få hennes öga undersökt. Hon kom hem alldeles svullen efter en natt ute. Det var ingen direkt fara med ögat, men vi fick ändå en massa medicin förskrivet och veterinären hittade dessutom loppor. Kul. Så nu ska katterna loppbehandlas.

I dag kom Ing-Britt hem med ett stort sår på bakbenet. Veterinären hade redan stängt, men vi blev lovade en tid direkt i morgon bitti. De tyckte vi kunde vänta tills morgonen, eftersom vi redan hade smärtstillande och antiinflammatoriskt hemma. Och tratt har vi ju sedan tidigare. Har jag berättat att veterinären numera svarar ”hej, är det Ing-Britt igen?” när jag ringer? Jag har faktiskt aldrig hört talas om en katt som är så otursdrabbad som Ing-Britt. Kjell har aldrig varit hos veterinären annat än när han kastrerades. För Ing-Britt brukar jag numera få rabatt när vi kommer, så ofta är vi där. Puh!

Stor kram

 

Väntans tider

Det känns så himla oförskämt att klaga. Hittills har jag haft världens lättaste graviditet. Inte mått illa en endaste gång. Ingen foglossning. Fina värden, enligt barnmorskan. Jag har haft energi till att jobba, blogga och ägna mig åt projekt om kvällarna. Gått upp extra tidigt många morgnar och åkt på frukostträffar, eller bara kommit in tidigt till kontoret. Tränat regelbundet. Mina enda krämpor har varit att jag nyst oftare än vanligt och att brösten kliar.

Fram till nu. För några dagar sedan slog den förlamande tröttheten till. Plötsligt vaknar jag trött efter att ha sovit i tio timmar. Har ställt in aktiviteter flera dagar i rad. Behöver ta igen mig på sängen bara efter att jag gått uppför trappan. Kroppen rör sig som i sirap. Vägde mig för första gången på månader och har gått upp lika mycket som är rekommenderat under hela graviditeten, trots att jag har två månader kvar. Har inte behövt väga mig hos barnmorskan eftersom alla värden sett så bra ut. Men det gör såklart sitt till. Mitt enda par sandaler är för trånga. Oroar mig för badkläder. Vill inte köpa nytt för två ynka månader, men vad sjutton ska jag bada i? Jag som har svårt att hitta badkläder i vanliga fall eftersom utbudet är väldigt begränsat för oss som behöver stöd i kuporna. Känner mig färdig med detta projekt.

Är väldigt tacksam för att jag var så förutseende och har tagit ledigt från midsommar. Kanske kommer att jobba hemifrån en vecka efter, men efter midsommar behöver jag inte tänka på  tider och möten. Det lärde jag mig från förra gången, då jag hade en ganska liknande graviditet. De första sju månaderna var plättlätta, de sista två blytunga för både kropp och sinne. Därför känns det ändå okej att må såhär. Det är inte permanent, det går över.

Om två månader har vi en till familjemedlem. En ny person att älska, oroa sig, förtjusa sig och  – under sömnlösa nätter – förbanna sig över. Då kommer de två sista månaderna att kännas så orimligt avlägsna och korta. Antagligen kommer jag inte ens ägna dem en enda tanke.

 

 

Fönsterfrisyren

För några veckor sedan såg jag denna bild från Underbaraclaras farmors hem. Det räckte för att jag skulle bli besatt. Dagen efter åkte jag till Ohlssons tyger och handlade 14.5 meter tyg, några längder spets och en kilometer tråd. Här skulle sys gardiner.

Först måste vi prata om hur det var att handla tyg. Expediten som hjälpte mig var så lagom road av just att hjälpa. Hon visste inte vad det var för tyg som använts (jag gissade på någon sorts tunn bomull, hon trodde linne). Är ju ingen textilexpert eller så, men inte jättelikt va? Sedan räknade hon fel på en meter per längd. Och räknade alldeles för lite spets. Det är väl förstås lätt hänt. Sen frågade jag om hon kunde hjälpa mig att klippa till längderna, bara något sånär. Det kunde hon inte. Jag svarade att jag självklart betalar extra för servicen. Hon sa att det var av arbetsmiljöskäl. Hepp. Så jag fick snällt åka hem och kravla runt på golvet i två timmar för att få mina sex längder. Sådär bekvämt i sjunde månaden.

Struntsamma. Så här blev de! När de sitter på plats så ser jag vad de påminner mig om. En page med lugg. Våra fönster har fått en frisyr! Rart, ändå.

Prick såhär gjorde jag:

  • Klippte till längderna med rejält med överskott i nederkant.
  • Började att fålla sidorna. Vek in 1 cm två gånger, pressade med strykjärn och nålade. Sen sydde jag raksöm.
  • Dags att sy ovankanten. Jag sydde bara en enkel kanal som man sedan använder för att trä på gardinen på stången. Köpte de billigaste stängerna eftersom min plan var att de ändå inte skulle synas.
  • Fick klippa tyget till kappan så att de skulle passa den alldeles för korta spetskanten.
  • Sydde på spetsen. Först lade jag den kant i kant, räta mot räta, och sydde fast den. Vände på tyget, nålade och sydde en söm. Denna teknik kom jag på först efter jag redan sytt första längden, så den ena kappan är lite tjusigare än den andra.
  • Andreas hängde upp alla längder på stängerna. Därefter fållade jag nederkanten på plats. Det blev inte prick jämnt, men tillräckligt bra för att jag ska vara nöjd.
  • Sedan steamade jag alla gardinerna. Skojade bara, har inte gjort det än, men det kommer att ske inom de två närmsta åren.
  • Färdigt.

Inte så pjåkigt va? Svårighetsgraden är inte värre än att en nybörjare klarar av det. Det krävs dock en del tid och tålamod. Jag har nog ägnat minst 15 timmar åt projektet.

I gengäld blev det förstås billigare än att köpa färdigsydda längder. Jag kikade lite på att köpa färdigsydda längder i rätt mått, och det skulle minst kosta 6000. Då skulle jag ändå behöva sy på spetsen själv. Måttsydda gardiner hade nog kostat minst 10 000, inklusive spetsen. Nu gick det på strax över 2000 kronor för materialet.

Min första tanke var att våra fönster har fått så fina frisyrer. Min andra, spontana tanke är ”här skulle det sitta fint med ett par tapeter”.

Vad tycks?

Stor kram

Sophia

En klokare morgon tack vare klimatklubben

I går morse sladdade jag åter in med min elcykel till Bee Urban på Garnisonen. Det var dags för den andra upplagan av Klimatfrukost, en slags folkbildande frukost arrangerad av Klimatklubben. Förra gången handlade det om mat och matsvinn, och denna gång var temat ett närliggande; livsmedelsförpackningar.

Jag blev fotad av en av mina favoritbloggare, Emma Sundh, sportandes 2019 års hetaste accessoar: cykelhjälmen. Kände mig bra rask och pigg i en urgammal kjol från Rodebjer och skjorta från Weekday, också den cirka sex år gammal. Om du läst bloggen har du nog sett outfiten många gånger förut, och jag vågar lova att detta inte är sista gången heller. Jeansjackan är från &other Stories och köptes på Hornstulls marknad för tre somrar sen.

Minglet ute på takterassen ville aldrig riktigt ta slut. Ej märkligt alls, eftersom det är helt naturligt att vilja dra sig kvar där ute så länge som möjligt. Hela terassen är som en bit vildvuxen blomsteräng parat med Mandelmanns Trädgårdar. Så vackert.

Temat var alltså förpackningar. Satt bredvid en annan instagramfavorit; @plånbokssmart. Hennes konto har jag tipsat om i bloggen förut. Följ om du inte redan gör det. Jag hämtar så mycket spar- och hållbarhetstips från Denice, som hon ju heter.

Deltog gjorde Livsmedelsföretagens hållbarhetschef Sara Sundqvist, Naturskyddsföreningens generalsekreterare Karin Lexén och Fredrik Wikström, docent i miljö-och energisystem vid Karlstads Universitet. Panelsamtalet leddes, precis som förra gången, av Slowfashion-Johanna. Längst nere till höger sitter jag och ser sur ut. Det var jag inte. Försökte bara febrilt anteckna alla viktigheter som sades.

Just livsmedelsförpackningar är något som jag tror att många retar sig på, kanske utan att veta riktigt varför. Åtminstone jag är en sån (jag har ju ryat mot förpackningar inom tex e-handeln förut). Faktum är att dock att förpackningar inom livsmedel är helt nödvändiga. Den stora frågan är: hjälper förpackningen till att förlänga hållbarheten på maten. I så fall överväger den extra hållbarheten den extra klimatpåverkan från förpackningen, är du med? Till exempel håller en plastförpackad gurka sex gånger (tror jag) längre än en utan plast.

Det finns förstås en massa problem med förpackningar. Som:

  • Plasten görs på fossila material, det är inte hållbart och vi måste bli ännu bättre på att återvinna redan tillverkad plast.
  • Svart plast går inte att återvinna (hade ingen aning om detta förrän igår!!). Välj bort förpackningar med svart plast, som tex juicer med svarta plastkorkar. Det kommer jag att göra.
  • Välj kartong före plast och metall. Jag kommer att välja bort till exempel krossade tomater i metallburk hädanefter, vi har ofta krossade tomater från Mutti hemma.
  • Återvinning är jätteviktigt, även om man som i mitt fall måste åka 3 km till närmsta återvinningsstation. Hehe, jag frågade specifikt om detta.
  • Förpackningarna till fil och yoghurt som är gjorda av kartong men har plastkork är urdumma. Tydligen är detta standardförpackningar internationellt, och Sverige var ett unikum som länge höll fast vid sina ”tegelstenar” till yoghurt-förpackningar. Vi kör på ekologisk Fjällfil hemma. Syrlig, krämig och kommer alldeles föredömligt förpackad i en gammal, hederlig tegelsten.
  • För vissa livsmedel står förpackningen endast för en bråkdel av den totala klimatpåverkan, till exempel ost och köttfärssås. Men för till exempel vatten på flaska står förpackningen nästan för hela. Forskarens råd: köp flergångsflaskor! Klean Kanteen gör fina och praktiska i metall. Bonustips: undvik Coca Cola och annan läsk. Det är fullständigt klimatvidrigt att frakta runt sockrat vatten runt halva jordklotet. Vi dricker faktiskt ingen läsk hemma, jag drack det aldrig som barn och har heller aldrig haft något sug som vuxen. Däremot kan det slinka hem en och annan flaska San Pellegrino vid högtider, så fullt så präktig är jag inte.
  • Vi konsumenter är också väldigt skönhetsfixerade och faller ofta för ”fina förpackningar”. Vi måste bli mer kritiska och pressa företagen mer. De lägger stora resurser på att optimera förpackningarna för att de ska sälja så bra som möjligt.
  • Många företag är också usla på att informera om bra vs dåliga förpackningar. Jag tror att många fler hade välkomnat fulare men klimatsmartare förpackningar, om de visste om att de var klimatsmartare.

Det var lite kort vad jag fick lära mig. Tack Klimatklubben för en frukost i folkbildningens namn. Om du vill se hela panelsamtalet kan du kolla in livesändningen i efterhand här.

Stor kram

Sophia

P.S Alla bilder utom den första är tagna av den eminenta fotografen Caroline Frankesjö.

 

Ett litet hej från systugan

Det har ekat tomt på inlägg här inne. Mest eftersom jag har ägnat kvällarna åt att sy gardiner. 14 och en halv meter tyg tar sin lilla stund att omvandla till prydliga gardinlängder. Hoppas dock på att vara klar ikväll eller senast i morgon.

Vi hörs på andra sidan gardinerna, ok?

Håll tillgodo med lite bilder från de senaste dagarna så länge.

 

Kram

Sophia

Omklädda Ercol-fåtöljer, så blev de

Nu ska du få se en fin grej. I vårt vardagsrum tronar dessa fina fåtöljer. Det är två praktpjäser designade av Lucian Ercolani, också kallade Ercol-fåtöljer. Just dessa har tillverkats någon gång i mitten på 50-talet, och fram till förra året stod de i Kalmar Tingsrätt. Men sedan ett år bor de alltså i vårt vardagsrum, och sedan några dagar tillbaka är de omklädda i nytt tyg. Här kan du se ut hur de såg ut innan. 

omklädd ercol fåtölj

De är omklädda av Värmdö Mabelmakeri i ett tyg som består av 80% ull och 20% kinesiskt naturgräs. Jag ville att tyget skulle kännas troget 50-talet, vara i naturmaterial och inte behandlat med exempelvis flamskyddsmedel. Eftersom vi har så väldigt brokigt med tapeter, färger och mönster så valde jag en dämpad nyans, men ville ändå ha en tydlig struktur. Tyget heter Rami Plus, om jag inte minns helt fel.

Tycker så väldigt mycket om den subtila färgskiftningen.

omklädd ercol fåtölj

Såhär ser fåtöljerna ut utan ryggdyna. Också fint, men inte i närheten så bekvämt.

omklädd ercol fåtölj

Jag har så enormt mycket energi till projekt just nu. I lördags åkte jag till Ohlssons tyger och handlade 14 meter tyg, och varje kväll har jag stått i vardagsrummet och nålat, sytt och pressat sömmar.

Ser fram emot att visa vad jag har på lur.

Gör du något projekt eller pyssel just nu? Berätta!

Stor kram

Sophia

Om husmödrarnas röster fått eka mer

Mellan läpparna pressar jag två synålar. Pannan ligger i djupa veck medan jag söker i minnet. Ska jag nåla fållen först, och stryka sen. Eller gör man tvärtom? Stunder som dessa saknar jag min svärmor extra mycket. Hon kunde svaret på alla sånna frågor, precis som de flesta kvinnor i hennes generation. Hade hon fortfarande varit ett telefonsamtal bort hade hon navigerat mig genom gardinsömnadens snårigheter med van stämma, en sån lugn, pedagogisk röst som kommer med 40 års erfarenhet av att lära ut till barn.

Nu finns hon inte mer och jag är utlämnad till mitt klena minne.

I dag är det Mors dag, och mammor blir med all rätta uppmärksammade. Jag kan inte låta bli att fundera kring hur samhället hade sett ut om vi hade lyssnat mer på mammorna årets övriga 364 dagar. Om alla husmödrars röster fick eka utanför hemmets väggar lite oftare.

Många av samhällsutmaningarna som vi möter i dag hanterade våra mor-och farmödrar över bakbordet, i tvättstugan eller i nattlampans bleka sken för länge sedan. De visste hur man vårdade kläder så att de höll. När kläderna gick sönder visste de hur man lagade. Och när kläderna var bortom lagning visste de hur man gjorde trasmattor av dem. De visste hur man mättade familjer utan minsta svinn. De visste hur man fostrade ungar och sydde gardiner. De gjorde rediga människor av barn och förstod att man måste hushålla med vad jorden ger.

Lyssnade vi på dem? Nej, inte tillräckligt.

Snart existerar generationer av samlad kvinnokunskap bara som en svag viskning från förr. Ingen har brytt sig om att föra kunskapen vidare, trots att den aldrig varit viktigare. Nu står vi här och pratar om hur angeläget det är att vi ställer om till ett hållbart samhälle. Om hur vi ska få kläder att hålla, hur vi måste minska matsvinnet, hur vi måste börja hushålla med jordens begränsade resurser.

Hur hade världen sett ut om vi lyssnat ordentligt från början?

 

 

Klimatfrukost på tema mat

I morse började jag dagen på ett högst ovanligt sätt; på Garnisonens tak där Bee Urban huserar med en prunkande odlingar – mitt i stan. Klimatklubben hade bjudit in till frukost med tema Mat och Hållbarhet. Inbjudna var Naturskyddsföreningens expert, kocken Paul Svensson (vars kokbok jag har hemma och min man ofta bläddrar i för att hitta inspiration till maträtter som funkar flera dagar i rad) och Coops hållbarhetschef. Jag har både arrangerat och gått på många frukostseminarium i mina dagar, men detta ska bokföras som ett av de proffsigaste jag varit på. Johanna från Slowfashion skötte sitt moderatorsuppdrag med den äran.

Jag hade såklart inte med kameran, utan ni får nöja er med att hänga med via min skruttiga Iphone 6.

Såhär fint hade de dukat upp. Denna bild ska jag etsa fast på insidan av ögonlocken tills jag ska duka för fest nästa gång. Brokiga gamla koppar, blommor från trädgården, lite färsk krasse och en linneduk. Varken mer eller mindre behövs för att skapa magi.

Frukosten  stod duon bakom MatJord för, hela menyn var vegansk och närproducerad. Alltså maskrosmarmeladen var så smarrig att jag nästan trillade av stolen. Måste göra egen.

Coop pratade mycket om hur de arbetar för att påverka lagstiftningen. Visste du till exempel att det finns en EU-lag som säger att ägg inte får säljas i butik en vecka innan bäst före-datum? Till råge på allt behövs inte ens bäst före-datum på ägg, de går nämligen inte att missta de färska från de skämda. En helt onödig lag som gör att tonvis med prima ägg förgås i onödan. Den lagen röstar vi mot på söndag, va?

Sammanfattningsvis var de tre deltagarna rörande överens om att mat är ett ganska snårigt område. Mycket av matsvinnet sker redan ute hos bonden, krånglig lagstiftning gör att industrin packar in saker helt i onödan och konsumenter vågar inte längre lita på sitt sunda förnuft utan slänger mat som fortfarande går att äta. Det var de dåliga nyheterna.

De goda nyheterna var flera. Kocken Paul pratade passionerat om hur man till exempel pratar Zero Waste på Grythyttans gastronomiska utbildning. Jag gissar att den termen hade varit helt obekant för de flesta elever som gick där för tio år sedan. Naturskyddsföreningens expert lyfte fram att det förvisso är viktigt att vi individer tar ansvar, men att det är bättre att vara nöjd med vad man gör – och försöker knuffa fler i rätt riktning – än att sträva efter hundra procent perfektion själv. Det är tillsammans som gör vi skillnad!

Företags hållbarhetschef är ofta skickliga på att prata om andras problem och de egna organisationens framsteg. Jag tycker verkligen att Coop har all anledning att vara stolt över sin hållbarhetsansvariga. Hon var rättfram och nämnde flera problemområden som Coop själva kan bli bättre på; sälja mat med kort datum (mycket slängs), sluta utseendediskriminera frukt och grönt och uppmuntra konsumenter att välja klimatsmartare varor i butiken.

Jag skulle behöva skriva en uppsats för att sammanfatta allt jag lärde mig om mat och hållbarhet i dag. Som tur var behöver jag inte det, för du kan kolla på hela frukosten via Klimatklubbens instagram.  Gör det vettja.

Själv tar jag med mig följande:

  • Det är aldrig fel att äta veg. Hemma äter vi flexitariankost, vilket innebär någon portion fisk och fågel i veckan. Jag blev väldigt inspirerad att äta ännu mer vegetariskt, men kommer också att nöja med mig en good enough-princip. ”Man kan inte vara fanatisk”, brukar min farmor säga varje jul innan hon tar en traditionsenlig skiva av julskinkan. Hon har varit vegetarian sedan 50-talet.
  • Varje dag äter tre miljoner svenskar frukost, lunch eller middag som kommer via en offentlig upphandling. Vår förskola prioriterar ekomat, men jag kommer att ligga på dem att servera mer vegetariskt.
  • Hade något sagt ”köttskatt” i en debatt för tio år sedan hade det betraktats lika skändligt som att dansa på Astrid Lindgrens grav. Till och med Coop höll med om att det vore rimligt om köttproduktionen började bära sina klimatkostnader via skattsedeln.
  • Framåt för fula grödor. 45% av all världens frukt och grönt slängs – enbart för att den är ful. Hur sjukt?!
  • Glöm inte att påverka vilka som påverkar oss på söndag. Inför valet ska jag kolla igenom vad mitt tilltänkta parti gör för matfrågan på EU-nivå. Så att jag lägger rösten på rätt parti.

Stor kram

Sophia