En stor obetydlig sak

Jag berättade ju att jag precis tagit tag i en surdeg. Allt har gått fint och nu tänkte jag att vi skulle prata mer om den. Jo jag har äntligen gått ner till 80% och arbetar numera ca sex timmar om dagen. ”Och jorden snurrade vidare?” tänker antagligen du. För så är det ju. Det är ju en helt värdslig grej egentligen men det är en stor sak för mig.

Sedan många år tillbaka har jag satt prestige i att vara en person med hög kapacitet. Jag tog inget CSN-lån för att finansera studier utan jobbade i stället vid sidan av. Först 20%, sedan 50 och tillslut 100. När jag hade mitt sista år läste jag heltid och pluggade heltid samtidigt. Och var ordförande i vår BRF. ”Jag vilar sen” har jag hela tiden tänkt. Fast när jag tog min examen var jag i princip gravid med Juni och när hon kom blev det inte så mycket vila att tala om. Att gå hemma hela dagarna gjorde mig otroligt rastlös. Jag startade föräldragrupper började jobba halvtid när hon var knappt sex månader. När jag tänker tillbaka så är det den tiden som jag minns med allra mest värme. Att få tillbringa dagarna med vuxna men OCKSÅ få bebisgos var bästa kombon. När min man sedan tog över hela ansvaret för föräldraledigheten gick jag direkt upp till heltid igen. Då bodde jag fem minuter från jobbet och tyckte att det funkade okej. Däremot blev jag stressad över att jag ”inte hängde med som förut”. För jo. Fastän jag jobbade heltid kände jag att jag halkade efter. Utveckligen gick så fort jag och hade inte längre helger och kvällar att lägga ned på att uppdatera mig eller göra sånt som jag tyckte var kul. Så då bestämde jag mig för att ta ledigt en dag i veckan och ägna mig åt sånt som jag tycker är kul och lärorikt. Det funkade i typ en månad och sedan flöt min tid ihop med familjens tid och jag kände att syftet lite hade gått om intet.

Sedan min dotter skolades in i höstas har vi delat på ansvaret. En hämtar och en lämnar. Och så fortsatte vi även när vi flyttat utanför stan. För en som inte har barn är detta tämligen okomplicerat. Men för de som också har barn i skolåldern kan relatera till alla dilemman som uppstår. Man vill briljera (eller åtminstone inte somna) på jobbet, inte lämna först och hämta sist. Kanske umgås lite med sin familj också. Det blir ett evigt pusslande med minuter. Tillslut knäckte jag koden. Om jag gick upp strax efter 05 hinner jag vara på jobbet vid 07, till och med ta en promenad i stället för att åka de sista stationerna med pendeltåget. Och om jag kastar i mig lunchen vid skrivbordet hinner jag 15.23-tåget och är vid förskolan strax innan 16. På mina lämningsdagar var jag på jobbet vid 09-isch och jobbade fram till 17-18. På de bra dagarna hann jag hem till nattningen. Med riktigt flyt hinner jag med ett kort träningspass på gymmet innan jag stupade i säng.

Sådär kan man hålla på tills man blir blå. Eller i mitt fall nedstämd, utsjasad, kroniskt irriterad och med en ångest som kändes som värk i kroppen. Jag var aldrig i nuet utan ägnade mig antingen åt att oroa mig över framtiden eller älta något som hänt. ”Hinner jag med tåget?” ”Om jag springer till mataffären får jag också träning, för jag hinner väl inte till gymmet också?” eller ”Jobbade jag verkligen tillräckligt mycket förra veckan?”

”Du vill ju vara hemmafru hör jag, ska du inte bara vara hemma ett tag” sa en välmenande vän när jag beklagade mig. Men jag älskar ju att göra det jag gör. Jag gick ju tillbaka till jobbet relativt tidigt för att jag saknade att jobba, inte för att jag var tvungen. Men jag älskar inte allt det där andra. Att ständigt jäkta med andan i halsen. Att alltid känna att inget någonsin blir hundra procent. Att aldrig vakna utsövd. Att jag aldrig anser mig ha tid till något. Att ständigt passa tider.

Grejen är ju den att jag är helt ny på jobbet. Mitt nya jobb är på ett ungt företag med ett stort behov av närvarande medarbetare, och jag är provanställd. Tillslut fattade jag mod och bokade möte och berättade som det var. Att jag inte orkar och att jag är ledsen för det. Jag bokade mötet  i tron om att jag skulle få sparken, fast på ett trevligt sätt ändå. Men jag möttes av förståelse och erbjöds ett par olika alternativ. Jag kan nog inte beskriva känslan av lättnad efteråt.

I efterhand är det helt sjukt att jag hållit på så som jag gjort. Härdat ut i ett lågintensivt krig på flera fronter. För visst har det gnisslat på alla håll och kanter. Jag vet inte hur andra reagerar på långvarig stress men jag blir mitt sämsta jag. Fräser som en ilsken katt, stör mig på allt och alla (de är ju så långsamma!), tappar fokus och blir tillslut knäpp. På riktigt knäpp. Kan börja gråta om kylskåpsdörren inte går att öppna på en millisekund (Det måste gå fortare!). Men  trots alla varningstecken har jag hela tiden bitit ihop och tänkt att det blir bra sen. Sen får jag vila. Men det sen har hela tiden skjutits på längre och längre fram i tiden.

Jag tror inte att jag hade vågat göra något åt min situation om det inte vore för bloggen. För genom den har jag fått kontakt med så många andra som trampat upp stigen åt mig. Som vågar ifrågasätta normer och utmana föreställningar om framgång och lycka. Tack vare dem har jag också börjat ställa mig de frågorna. Varför förknippar jag framgång och lycka med en bra karriär? Vad är ens en karriär? Är det något man gör hela tiden eller hoppar man av och på? Är man dålig på att arbeta om man inte gör det minst åtta timmar om dagen?

Så. Jag vill säga tack till alla ni som så frikostigt delar med era resonemang och livsval. Tack vare er så vågade jag också göra det. Och om detta kan hjälpa någon annan att fatta ett beslut som går emot ens invanda föreställningar om sig själv så blir jag otroligt glad.

Kram

Sophia

Om sommarhelgen

Om så det blir november igen så har jag åtminstone fått mig en smak av sommaren. Fått känna hur solen värmer på bar hud, vänt upp ansiktet mot himlen, och känt hur solen strålar i ryggen. Jag tycker att det är något rörande med  hur mycket vi svenskar njuter av solen. När molnen spricker upp är vi inte för coola och svala för något längre. Då stoltserar vi oblygt med uppkavlade byxben och slöar vid husväggar. Fint det.

Vi såg verkligen till att göra det mesta av helgen i det lilla.  Och flitig med kameran har jag också varit så häng med.

Jag vaknade lite trött och hes efter att gått på middag hos min bästis Bea och haft pladderfest med vin till halv två på natten. Fick sovmorgon och när jag äntligen klev upp var det dags att göra lite nytta. Nyttan stod Andreas för som planterade om några plantor som börjat att gro. Här är två solroser som med lite tur blir runt tre meter.

En låda grönkål har vuxit fram i raketfart. Gissa hur gamla? En vecka sedan sått frö.

I lördags fick vi finbesök från Kungsholmen. Du känner kanske igen min forna bloggkollega Martina? Tog med sig rulltårta gjorde hon också.

Vi har inga utemöbler (har haft bevakning på Blocket i ca två månader men hittills verkar det hopplöst att hitta en rimligt prissatt och fin trädgårdsgrupp i trä). Om du har tips på fina, bekväma och praktiska utemöbler i trä (vill måla dem med engelskt grön linoljefärg) behöver du inte snåla med dem. Tills dess sitter vi här som ett gäng bohemer.

Kjell håller sig aldrig längre än en armlängds avstånd från mat.

Och Ing-Britt hade vårfeeling och lurade på pinnar och insekter i buxbombusken.

När hon inte är upptagen med att reta Kjell förstås. I lördags kväll kom Ing-Britt (vem annars) hem med ett stort jack i ansiktet så vi fick åka in till veterinären och tvätta rent och hämta medicin. Det lönar sig att hålla sig vän med djurdoktorn för besöket gick på 1200 i stället för 4200. Nu har Ing-Britt ny tratt, äter ny medicin och har diarré. Livet som kattägare ändå.

Det yngre gardet plockade blommor, kastade kottar och kivades om vem som skulle sitta på en stubbe.

Dagen efter var det lika fint väder och vi gav oss ut på tur. Jag tyckte att jag var så jäkla snajdig klädd och såg inte förrän jag redigerade bilderna att jag bär jackan ut och in. Happ.

Vi gick förbi kallbadhuset där vi promenerad för bara någon månad sedan. Då hade vattnet fryst och vi kunde promenera runt kallbadhuset på isen. Kändes långt borta nu.

Sedan promenerade vi hem och förbi grannskapets tjusigaste villa. Ett trähus med fjällpanel, vikingasnickerier (!) och i originalfärgsättning. Huset byggdes strax före sekelskiftet och lottades ut som förstapris i ett lotteri.  Det vanns av en dam och har sedan dess kallats för lotterivillan i kvarteret.

Hemma var det dags att göra lite nytta. Trädgården skulle krattas på löv för det hade vi inte ork till att göra i höstas. Inget arbete utan en slurk kaffe dock.

Och det var min helg det! Fler såna tack.

Stor kram

Sophia

Det fula är att tiga om pengar

”Jag är uppvuxen med att man aldrig ska prata pengar” har jag många bekanta som säger samtidigt som de satt punkt för diskussionen. Kvar står jag med en känsla av att vara plattare än Skåne. Eller ”i min familj är det fult att prata pengar”. Meningarna har ofta dykt upp när jag velat prata exempelvis löner eller ekonomisk fördelning i hushållet. Som vad man ska våga begära på ett nytt jobb eller om vilken ränta man fått.

Förutom att det är en ganska förlegad inställning tycker jag att den är är direkt skadlig. Jag tror att roten till mycket onödig skuldsättning, överkonsumtion och dåliga ekonomiska beslut grundar sig i att vi pratar alldeles för lite om pengar. Särskilt i sociala sammanhang.Många växer upp i hushåll där det inte finns några pengar att prata om, medan andra växer upp och aldrig lär sig hushålla med dem.

Tidigare generationer har kanske inte behövt prata om pengar eftersom det inte finns så mycket att prata om? Huslån? Jaha, det betalar vi av på 25 år. Räkningarna betalas månadsvis på Posten och så är var det med den saken. Lönen följets fackets tariff.

Men vår ekonomiska verklighet är så otroligt mycket mer komplicerad. Visste du att när kreditkortet lanserades på 60-talet var det föremål för en het debatt och beskrevs av kritiker som ”den nya barskrapan?” Och det dröjde till 90-talet innan det slog igenom brett. I dag är det ingen som bemödar sig med att skriva ilska debattartiklar över kreditinstitutens bristande moral. Vi har liksom accepterat att vi blir lurade då och då.

När jag fyllde 18 fick jag hem ett brev från min bank med gratulationer och ett erbjudande om Mastercard med 5 000 i kredit. Tjoffpang bara. Ingen kreditupplysning eller ”ungdomsvänlig” text om vad en kreditskuld innebär. Som tur är nappade jag aldrig och har faktiskt aldrig gjort.

Generationerna innan oss slapp förhålla sig till sms-lån, snabblån, medlemslån, huslån, billån eller om de ville handla pennvässare på faktura. Men vi ska själva förhandla räntan, precis som lönen. Och tjänstepensionen. Och el-avtalet.

Så. Vi behöver prata mycket, mycket mer om pengar. Jag tycker tvärtom att det fula är att inte prata om pengar alls. För vem tjänar på det egentligen? De som fyller sina egna fickor med vår pension. Eller de som erbjuder kredit till 18-åringar vars enda inkomst är studiemedel. Eller de som skickar fakturan på pennvässaren.  Det är inte det minsta fint att knipa om pengar, jag tycker snarare att det är ofint att inte dela med sig av sin kunskap.

Begagnade barnskor: ja eller ej?

I helgen har vi kunnat njuta av riktigt sommarvärme trots att vi är i slutet på april. Förutom att värmen och ljuset är så otroligt välkommet efter vargavintern så tvingade den också oss till ett spontanköp. Vi blev lite tagna på sängen av värmen och fick springa till skoaffären och köpa vårskor till Juni. Hon hade inget annat än varmfodrade vinterkängor och det kändes inte rimligt att bära i tjugo grader. Det blev ett par ekomärkta Kavat-skor för 699 kronor. Egentligen hade jag planerat att i vanlig ordning köpa vårens och sommarens skor på Tradera. Vi har alltid lånat eller köpt begagnade barnskor till Juni eftersom det är snällare mot både plånbok och miljö men jag har förstått att det inte är helt vanligt.

När jag googlar verkar det vara indelat i två läger; de som nästintill tycker att det är barnmisshandel att låta barnen gå i begagnade skor och de som säger att de låter lite väl överdrivet. Ingen verkar tycka att det är helt fritt från risker. Risken i detta fall är att barnens fötter kan ta skada av att bära skor som är slitna av ett annat barns fötter.

Jag har försökt att googla efter någon forskning på området men går bet. Den enda som kan tas för en auktoritet som kommer med ett uttalande är en överläkare som kommenterar frågan till ett försäkringsbolag. Han hänvisar inte till någon forskning på men säger att barn i väldigt ung ålder kan man ärva, men annars nej. Dock finns det ingen närmare information om vad som menas med ung ålder.

Såhär tänker i alla fall jag: Jag har själv lånat kompisars väldigt ingångna skor. Det brukar inte vara särskilt bekvämt; skorna känns sneda och det kan klämma på fel ställen. Och om skorna är riktigt felslitna känns det nästan som att man går på en båt i sjögång. Men då rör det sig om väldigt ingångna skor.

Barn som inte ens väger femton kilo och använder ett par skor max några månader i taget kan omöjligt slita på skorna såpass att det känns obekvämt. Och exakt vad det farliga skulle bestå av hittar jag ingen forskning på. Den här typen av råd från branscher som själva tjänar på att jag konsumerar produkten brukar jag ta med en grov nypa salt. Särskilt när någon använder argumentet ”det är inte värt risken” utan att närmare specificera vilken risk. Tänk om vi vore lika lättövertalade när det kommer till andra frågor? ”Inte värt risken att dricka kranvatten”. ”Skulle aldrig utsätta mitt barn för risken att åka bil!”. Då tror jag att folk hade höjt på ögonbrynen och krävt att man åtminstone utvecklar sitt resonemang. Men när det kommer till de eventuella riskerna med att små barn ärver skor är det ingen som reagerar. Det har liksom fått statusen av en sanning bara för att ingen vågar ta risken att det eventuellt är helt fel.

Jag påstår inte att det är lögn. Jag säger bara att jag  vill ha mer information innan jag utesluter något. Och möjligen att logiken talar emot. För hur gjorde vi förr i världen i så fall? Inte hade gemene man råd att utrusta en syskonskara om sex barn med nya skor var tredje månad. Och på något underligt sätt hade folk fötterna i behåll som vuxna även då.

Om du känner till någon studie eller forskning på området så får du gärna dela med dig. Och jag vill gärna höra fler tankar om begagnade skor till barn — det verkar ju vara ett omdebatterat ämne.

Stor kram Sophia

Prickigt, loppat och lagat

Hej,

I dag har jag gjort en sak som jag gruvat mig för hur länge som helst. Jag vet inte orsaken till varför men jag är otroligt konflikträdd. Eller rädd för att ställa krav som riskerar att få mig att framstå som att jag inte är angelägen nog eller  saknar vilja. Men i dag fattade jag mod och tog ett ordentlig tag i en surdeg som fått ligga på jäsning på tok för länge. Vi får se om situationen artar sig framöver men för tillfället är det inte upp till mig längre. Och det finns något trösterikt i den tanken. Jag har gjort vad jag kunnat. Men jag återkommer om situationen framöver ok?

Tills dess kan vi kika på några av mina favoritoutfits från veckan som gått. I dag hade jag på mig detta åtminstone halva dagen. Resten av dagen tillbringade jag i samma kjol och skor men i en vit och fasansfullt skrynklig och flottig skjorta. Detta uppmärksammade jag dock först när jag kom hem från jobbet. Därav skjort-bytet.

Skjorta: J Crew, inköpt begagnad på Aplace Pearl för 350 kr // Kjol: Cos, 95 kronor på Stadsmissionen. //Skor: Scholl, också Stadsmissionen och drygt 60 kr.

På internationella knytblusdagen bar jag i solidaritet en knuten sjal om håret. Äger ingen knytblus och det ligger mig inte för att köpa en enkom för detta heller, även om det förstås hade tjänat ett högre syfte. Sjalen är i silke och den köpte jag på Tradera för 143 kronor. Jackan är en Carin Wester Reva som jag köpt av Sara (som jag nämnde i förra inlägget). Väskan som skymtas var också hennes men den har jag lämnat tillbaka nu.

Förra veckan representerade jag kommunaltrafiken i mitt finaste print. Byxorna är från Rodebjer (har en kjol i samma print) och dem köpte jag för 140 kronor på Tradera. Halsduken är en gammal halsduk från Acne som jag lappat och lagat och jackan är kortad i muddarna för bättre passform. Skorna är mina gamla trotjänare som jag köpt loss från Martina för flera år sedan och vårdat ömt sedan dess.

Detta var veckans skörd av prickigt, loppat och lagat. På återhörande!

Kram Sophia

Inreder med växter och vitlök

Min kompis Sara har ni fått en smygtitt hos tidigare men då kikade vi mest på hennes garderob. Hon är nämligen den okrönte drottningen på att handla begagnat. Hon (eller hennes mamma) syr om, pimpar och fixar så att man blir avundsjuk för bra mindre. Ungefär samtidigt som vi lämnade Södermalm i höstas flyttade hon och Jocke in ca 500 meter från vår förra lägenhet.

I lördags var vi där på middag och jag kunde inte låta bli att fota lite för att använda som inspiration.

Så otippat fint att blanda glasburkar, lampor, växter och vitlök. Allt förutom själva ställningen (som hon köpt på Granit efter att ha provat att göra en egen) finns i drivor på loppis.

Visste du att murgröna är typ den enklaste växten att ta sticklingar av? Det är bara att plocka en liten gren och plantera. Jag brukar ha flera sticklingar av murgröna i småvaser eftersom jag tycker att det är så fint när de rotar sig i vatten. När jag tröttnar eller behöver vasen till annat så planterar jag dem bara.

  

Sara är lika generös med att låna ut kläder som hon är med dela sticklingar. Min frodiga dr Westerlund har sina rötter (hehe) från Saras krukor.

Att inreda med växter är en trend som gärna får stanna för gott. Gröna växter är bra för inomhusluften, i princip gratis förutsatt att man håller sig till sticklingar och är ett hållbart alternativ till prydnadssaker som för det mesta bara finns för att fylla ut tomma ytor. Jag tror också att det är mer rofyllt för själen att omge sig med växter i stället för prylar.

Jag har hämtat mycket inspiration av Sara genom åren för hon har liksom alltid legat steget före. Gjort egna klädställningar och hängt broderade tavlor med feministiska slagord innan det blev megatrendigt på Pinterest. Nu känner jag hur inredningsvitlökens vindar blåser, så jag tippar att hon än en gång nosat rätt på en trend långt före alla andra.

Stor kram Sophia

Minimalistisk hårvård: Balsammetoden

Kostsam, skrymmande och tidsödande — så skulle jag kunna sammanfatta min tidigare hårvårdsrutin. Nästan varje gång jag gått till frisören har jag fått bannor för att håret är för fett, för slitet eller bara allmänt livlöst.

En gång när jag var tonåring spände en mer skönhetsintresserad vän ögonen i mig och sa med en mästrande ton ”Schampo öppnar hårstråna och balsam stänger dem. Väldigt viktigt att man balsamerar!” Exakt hur en frisyr med ”öppna hårstrån” ser ut kan jag än i dag inte riktigt redogöra för, men i alla fall så började jag balsamera rikligt. Nackdelen med balsamet var förstås att håret blev väldigt fett och jag tvingades att schamponera det oftare och oftare. Tillslut varje dag. Och när man tvättar håret varje dag så måste man också föna det varje dag. Och när man fönar det varje dag så måste man också klippa det var sjätte vecka.

balsammetoden

Min frisör brukade titta på mig med en förundrad min när hon drog händerna genom håret och fastnade i tovor stora som golfbollar. ”Hur ser det ut med fukten egentligen?” undrade hon. Ordinationen blev hårmask som skulle läggas minst en gång i veckan. Trots schampo, balsam, hårmask och senare även E-vitaminsprej var mitt hår sprött som torkad vass. Hårvårdsrutinen var förstås inte gratis utan kostade sammanlagt flera hundra kronor i månaden. All denna kostsamma kärlek och detta var tacken! Tillslut fick jag nog och klippte av alltihop. Jag var så otroligt less och besviken på mitt hår och var inställd på att vara kortklippt för resten av livet.

Jag har läst om Balsammetoden förr men typ avfärdat det som alldeles för klent för mitt bångstyriga burr. Men nu när jag ändå hade klippt av mig allt kände jag inte att det fanns något att förlora. Så medan vi var i Mexiko tvättade jag håret en sista gång med diskmedlet som vi använder för att diska Junis vällingflaska och balsamerade som vanligt efteråt. Och jag har inte tvättat håret med schampo sedan dess.

Balsammetoder utgår från principen att fett löser fett — alltså att det feta i balsamet rengör håret från fett. Sulfatet som finns i vanligt schampo rengör inte bara utan torkar också ut hårbotten och sliter på håret. Det får som konsekvens att hårbotten producerar mer talg för att kompensera. Balsammetoden går ut på att man tvättar ut håret från alla rester av gamla produkter och sedan vänjer man håret vid att tvättas med balsam. (obs! läs på ordentligt om du vill testa själv eftersom det är väldigt noga med vilka produkter man använder). För mig tog tillvänjningsperioden cirka tre veckor. Första veckan var håret fortfarande rent från diskmedlet. Andra veckan var det som om jag dränkt det i sirap och tredje veckan fick det känslan av solvarmt smör. Men sedan vände det. Jag fortsatte tvätta med balsam var tredje till fjärde dag och  hux flux en dag var det bara rent och lent, precis som efter ett frisörbesök.

Nu har det gått strax över fem veckor sedan jag började. I början tvättade jag det med några dagars intervall men nu är jag nere på en till två gånger i veckan. Fördelarna med balsammetoden är som jag ser det uppenbara: det kostar betydligt mindre än dyra frisörprodukter (använder ett balsam från mataffären), håret slits inte (jag har till och med börjat låta det växa ut igen) och det lite bättre för miljön. Det bästa är förstås att inte använda några kemikalier alls men en produkt är förstås bättre än fyra.

Och i dag var det som att jag nådde ännu en milstolpe: Jag rensade ut och gav bort allt som återstod av min dyra hårvårdsarsenal. Såhär ser det ut på badrumshyllan nu:

balsammetoden produkter

Ett tvättbalsam och en tvål. Jag har ju fortfarande så kort hår att något vårdande balsam inte behövs. Hejdå dyra hyllröra och hej sinnesfrid. Visst att ordet sinnesfrid kanske är att ta i, men det är faktiskt det ordet som ligger närmst tillhands.

Stor kram

Sophia

 

Den gången jag fyllde 30

Förra söndagen var en söndag som alla andra. Förutom att det också var min födelsedag. En fredag för exakt trettio år sedan såg jag världens ljus och jag har hållit mig vid liv sedan dess. Vilken bedrift!

Jag hade exakt noll förväntningar på min födelsedag. Varje gång den kommit på tal har jag gruvat mig. För ett tag sedan hade jag någon tanke om att bjuda på fest. Sedan orkade jag inte ordna födelsedagsfest. Så då tänkte jag bjuda på brunch i stället. Men så orkade jag inte ordna brunch heller och då blev det ingenting. Förr kunde jag lätt bli lite dyster i samband i min födelsedag. Det är som att jag har haft någon slags inre målbild över vad som förväntas vid varje ålder. Och sedan jag tog studenten har jag inte ens levt upp till mina egna förväntningar av vad jag borde uträttat. Just känslan av att inte prestera tillräckligt blir dock svagare och svagare för varje år. Det fina med att fylla trettio och inte tjugo är att man hunnit ödmjukas av livet i ungefär tio år. Jag antar att jag vid fyrtio kommer att vara nöjd om jag lyckas stava till fyrtio utan ta hjälp av stavningskontrollen…

Min fina man Andreas sa bestämt att något måste vi ju göra. ”Vi kan ju inte låta hela dagen gå till spillo”.  Så först överraskade han mig med frukost på sängen och sedan en massage på Njuta Spa, som ligger i en otroligt vacker sekelskiftesvilla alldeles vid vattnet. Utöver att den avkopplande massagen fanns det också mycket att vila ögonen på för en retrofantast som jag.

Titta bara på tapeterna! Dörren och fodret är kanske den ljuvaste blå jag någonsin sett.

Så fint när tapeterna, golvet och snickerierna går ton i ton utan skarpa kontraster. Njuta Spa har också en otrolig utsikt över hamninloppet men den var jag föga intresserad av när det bjöds på stormönstrade tapeter.

Efter massagen trodde jag att födelsedagsfirandet var över, men icke. Vi åkte och lämnade Juni hos farmor och begav oss hit.

Skeppsholmen!

För här promenerade vi bara en kort stund och sedan vidare mot..

Hotell Lydmar och lunch. Som kom att vara i fem (!!) timmar. Andreas hade ordnat så vänner poppade upp (helt utan att jag anade ett skvatt) och så drack vi rosévin som om det inte alls var söndag.

Tyvärr tog jag inte en enda bild för jag hade fullt upp med att babbla ikapp för två år av försummat småbabbel, men fint var det. Det här kommer jag att leva på länge.

Stor kram

Sophia

 

Jag behöver faktiskt inte det

En av mina laster har varit att konsumera innehåll på webbshoppar så som jag konsumerar bloggar. En ständigt jakt efter en uppdatering eller påfyllnad i Rea-utbudet. Under förra året gjorde jag mig av med ovanan att stalka Rodebjers webbshop som en efterhängsen tonåring. Jag kan faktiskt inte komma ihåg senast jag var inne och surfade  klädwebbshoppsr för nöjes skull. Inte en enda gång i år. Nu är det mer av ett nödvändigt ont om det finns ett reellt behov, som när jag gjorde research inför vinterskoköpet.

Nu när jag slagit mig lite för bröstet måste jag också få erkänna en annan svaghet: auktionssajter. Vi inreder ju huset med begagnade möbler och jag har tillbringat oceaner av tid med att nosa inne på Tradera, Blocket och diverse auktionssajter. Mitt modus operandi är att jag ser något fint på en blogg eller i en tv-serie och så kan jag inte hålla mig ifrån att börja leta. Det liksom susar i fingrarna när de drar över tangentbordet. Om jag hittar något som jag vill ha försöker jag i efterhand argumentera för att det finns ett behov. Alldeles för ofta är det en ihålig efterhandskonstruktion. Turligt nog är det knepigare att impulshandla på begagnatmarknaden eftersom utbudet är begränsat. Det har väl varit min enda räddning.

Mycket tid har gått åt till att flukta och sukta över byråer, skrivbord, vitrinskåp och lampor. Fram tills för några månader sedan. Jag vet inte vad som hände, eller om det ens var något som hände. Snarare något som slutade att hända. Jag har inte surfat på auktionssajterna på månader och jag har inga auktioner favoritmarkerade på Tradera. Inte en enda. Och vet du? Det är otroligt vilsamt. Vi har inte ett perfekt inrett hem. Halva vårt hus är för jössenamn oinrett. Men jag behöver inte mer just nu. Någon kanske hävdar att slösurfa i webbshoppar är ett bra subsitut för att shoppa på riktigt. Så kanske det är för andra men inte för mig. Jag vill liksom inte behöva ägna dyrbar kraft åt att stå emot impulser att köpa något jag egentligen inte behöver.

Det som är min största morot är faktiskt att jag blivit sparsam. Inte frugal i ordets rätta bemärkelse men mycket mer omsorgsfull med mina utgifter. Ofta visualiserar jag värdet av vad jag vill ha i rena pengar på ett bord framför mig. Till exempel nya sängkläder. Vill jag lägga tvåtusen kronor på ett nytt påslakan eller vill jag hellre ha tvåtusenkronor i min hand? Nästan alltid väljer jag pengarna. ”Jag behöver faktiskt inte det” tänker jag och känner mig lite friare.

Har du blivit bättre på att stå emot impulser eller bli fri från några shoppinglaster? Berätta!

Stor kram

Sophia

 

 

 

Om veckan som gått

Hejsan,

Det har varit lite snålt på bloggfronten denna vecka men det är för att i måndags började jag mitt nya jobb. Och du kanske kommer ihåg hur det var själv sist? Man ska komma ihåg alla namn, hur det funkar med kylskåpet och vem som tömmer kaffemaskinen och sätta sig in i alla produkter. Puh. Kul i alla fall!

Annars har det varit en vecka som alla andra. Bättre än en genomsnittlig vecka dock. Arbetet med matsalen är i full gång och på måndag beräknas det vara färdigt. Varje gång jag kommer hem från jobbet har det hänt massor. Det är förbluffande att allt måleri görs för hand. Med penslar och svampar och inte en enda roller i sikte.

Hur fint? Nästa vecka är det färdigt. På bilden är det alldeles nylackat.

Mitt nya jobb är som Content Manager för ett företag som driver trampolinparker, alltså tänk en äventyrspark med jättemånga stora studsmattor. På min första dag fick jag studsa loss för allt vad tygen höll. Först trodde jag att jag skulle komma at göra bort mig inför hundratals kids, men efter en kort stund insåg jag att inte så mycket som ett kvalster tittade åt mitt håll – alla andra var ju upptagna med sitt? Det var i alla fall helt vansinnigt roligt och hips vips hade jag studsat bort en timme. Inga bilder därifrån så du får ta mig på orden. Kul var det.

Jag hann faktiskt med att sy upp ett par jeans. Jag har letat efter ersättare till mina Filippa K-jeans som är i de sälla jaktmarkerna efter tre lagningar. Att leta jeans på andrahandsmarkanden är inte det lättaste. Inte för att utbudet är klent utan för att det är så noga med passformen. Jag vill att mina jeans ska ha lite stretch men inte för mycket, höga i midjan men inte för höga och raka i benen. Jag blev så glad när jag kom över ett par Acne Needle i nyskick och i min storlek. 350 kronor ink frakt i LWL-gruppen. En får tacka!

Så här bra satt de efter att jag sytt upp dem:

Vi har börjat hämta hem våra växter från Andreas mamma Eva som passat dem medan vi varit borta (utöver växtdoula är hon också är min sömnadsmagister) och titta på fikonträdet! Så ystert var trädet inte när vi lämnade bort det. Kommer att bli praktfullt.

I lördagseftermiddag unnade vi oss en solstund på terassen. Baguette och termos med kaffe – det är livet på en pinne.

Vi hann också med en tur till blomsteraffären och försådde en handfull växter och blommor. Kan inte mer om trädgårdsskötsel än vad som ryms på baksidan av en pamflett men jag har följt instruktionerna till cirka 70% så nu hoppas vi på en prunkande djungel framåt sommaren. Planterade också om sticklingar från fikonträdet och en Dr Westerlund.

Och gav lite kärlek till en pelargonstickling som mot alla odds överlevt på egen hand medan vi var i Mexiko.

Det var min vecka i korta drag. Nästa gång hoppas jag kunna visa upp en klänning som jag sytt om. Hoppas att din vecka varit fin det med.

Stor kram

Sophia