Svar på fråga: varför bor vi där vi bor

Hej,

Fick en jättebra fråga från signaturen Alva som jag tycker förtjänar svar i ett helt eget inlägg.

Fråga: Lite sen på bollen men jag är en sån som läser bloggar i perioder så läser i kapp alla inlägg nu.
Jag har vuxit upp med tio min t-bana från centralen. Jag har alltid haft en vision om att jag vill bo i hus och ha en trädgård, både för närheten till naturen, att kunna odla egna grönsaker, men också för mina ev. framtida barns skull. Men jag har verkligen svårt att se mig själv bo långt bort från stan. Tänker tillbaka på mina klasskompisar från skolan som bodde långt bort som alltid hindrades av att behöva ta sista tvärbanan/pendeln hem och inte kunde hänga med på grejer på kvällarna etc. Och jag sa till mig själv att jag inte vill utsätta mina barn för det, jag vill att de ska ha alla möjligheter nära till hands.
Nu blev frågan kanske väldigt lång men det jag egentligen undrar är vilket område ni nu flyttat till? Som ändå bara är 20 min från stan. Och om du har några tips om hur man kan släppa ”centralitetspressen”.

 

Hej och tack för din öppenhjärtiga fråga. Och kul att du vill läsa, om än sporadiskt. Jag var tvungen att klura lite innan jag svarade. Jag känner så igen mig i dina tankar och har försökt tänka tillbaka på hur jag resonerade. Om någon hade berättat för mig för fem år sedan att jag skulle bo i hus innan 30 hade jag skrattat dem rakt i ansiktet. Jag har aldrig egentligen närt någon dröm om att bo i annat än lägenhet, åtminstone inte förrän jag fick barn. För att besvara frågan var vi bor: Vi bor i Saltsjöbaden i Nacka. Jag har tyvärr inte 20 minuter till stan (eller jo, kanske med bil men inte kommu). Tågen går däremot var tjugonde minut, kanske var jag lite otydlig när jag skrev. Saltsjöbaden låter ju urflådigt men i vårt område finns alla möjliga boendeformer, från vanliga hyresrätter till mångmiljonvillor. Just nu går Saltsjöbanan inte hela vägen in till Slussen utan man måste byta i Henriksdal, vilket gör att resan till Slussen kanske tar 35-45 minuter beroende på trafikläget vid Slussen. Därför föredrar jag att cykla på elcykel, för det tar ca 40 minuter in till Slussen från huset. Till din andra fråga. Måste man bo i hus när man skaffar barn? De flesta av våra vänner bor kvar i stan med sina kids. För oss var valet självklart eftersom det fungerar för vår livssituation just nu. Men min dotter är bara två och hur det kommer att funka när hon är tonåring vet jag inte. Kanske flyttar vi in till stan igen, men troligen inte. Det är ju väldigt dyrt att köpa en stor lägenhet och om man bor i hus får man ofta mer utrymme för pengarna. Mitt enda tips är att försöka bejaka dina egna känslor och inte oroa dig alltför mycket. Uppväxten är ju så mycket mer än var man bor? Det blir nog bra oavsett. Dessutom får man alltid ångra sig. Man kan ju till exempel börja med att hyra hus ett tag och se hur det känns? Dessutom vet man ju inte vad barnen själva tycker är viktigt när de blir större? De kanske föredrar att hänga i lokala simhallen eller i stallet eller någon annan aktivitet som inte är stadsnära. Den tiden den sorgen, försöker jag tänka.

Stor kram och lycka till, var du än hamnar!

 

 

En lånad måndagslista på en onsdag

Hej,

Såg att Underbaraclara publicerat en rapp och underhållande måndagslista. Den snor jag rakt av fast gör om den till en onsdagslista.

Svenskans fulaste ord: Skräddarsydd. Inget som marknadsförs som skräddarsytt i dag är det på riktigt. Tvärtom har det blivit en utsliten marknadsföringsfloskel för att kränga allehanda tilläggsprodukter.

Det står jag fan för: Allt ovan.

Snyggaste jag vet: Män på cykel i kavaj och med cykelhjälm. Det finns inget mer attraktivt än män som visar sig sårbara eller visar omsorg om andra. Och min man förstås, alltid stilig.

Då går jag och gömmer mig: När Andreas säger ”vad ska vi äta ikväll?”. Seriöst. 70% av våra sms-konversationer handlar om kvällsmat. Nu har vi testat matkasse med färdiga recept under ett par månader och det var fruktansvärt avstressande för vår relation. Men nu är vi tillbaka i det sorgliga ”vad ska vi äta ikväll-träsket”.

Kommer jag aldrig ihåg: Var jag hängde nycklarna. Vi har en krok för nycklar i hallen men alltsomoftast hänger min nyckel kvar i ytterdörren.

Finaste komplimangen jag fått senaste tiden: ”Jag är imponerad av din koncentrationsförmåga” fick jag höra av en kollega. Synd att jag det enda jag koncentrerade mig på just då var att leta något som jag förlagt i minnet. Men det kunde ju inte han veta.

Nyaste insikten: I podden ”Du är vad du köper” är det en medverkande som berättar om konsumtion ur ett historiskt perspektiv. Det här med att vi ser ned på viss konsumtion? Det är ett urgammalt fenomen och inte det minsta unikt för vår samtid. Superintressant pod för övrigt.

Snällaste människorna: Junis morfar och Annika som tog ledigt från sina jobb för att komma och hänga med Juni medan vi var i Moskva. Allt för att undertecknad förväxlat pingst med kristi himmelsfärd. Man är tydligen inte ledig på pingst längre? Har så dålig koll på högtider.

Roligaste kommentaren jag fått: Jag får massor av insiktsfulla, självutlämnade och matnyttiga kommentarer. Antagligen fler än jag förtjänar. Men det är riktigt dåligt med vitsar. Ta det som en uppmaning!

Stor kram

Sophia

 

Tre dagar i Moskva

Hej,

Ni som hänger med mig på Instagram har fått frekventa uppdateringar från helgen. Jag och Andreas har nämligen varit i Moskva. Bara vi två! Utan medhavt barn för första gången på mer än två år.

Tänkte först inte skriva så mycket om resan eftersom det här knappast är en reseblogg. Men jag ändrade mig när jag fick så många nyfikna kommentarer. Det är visst fler än jag som är fascinerade av öst. Visst är det intressant ändå, att de flesta kan rabbla gator i New York eller namnge minst tre frukostfik i LA, men hur mycket känner de igen från Moskvas statsbild? Trots att staden bara ligger två timmar med flyg från Stockholm och med sina 12 miljoner invånare är bra mycket större än N.Y.

Till att börja med vill jag bara säga att jag bokade resan förra året, som en överraskning åt Andreas. I dag vet jag faktiskt inte om jag hade tagit flyget bara för en helgresa, vinterns debatt om flygresor har åtminstone gett mig en annan syn på flygtransporter. Men mer om det en annan gång.

Moskva är ökänt för att vara en dyr stad, så för att inte ha en torftig vistelse hade jag sparat med hjälp av Dreams-appen. Mina bästa triggers är lätt Tjuven & All in (den drar en summa varje måndag som minskar med tio kronor varje vecka. Så mycket enklare än att göra tvärtom och spara järnet precis innan avresa).

Resan började på Arlanda vid lunch i torsdags och landade vid tre lokal tid landade vi i Moskva (de ligger en timme före).

Att ta sig in:

Svarttaxichaufförerna ville ha 3000 rubel. En vanligt taxi kostade ca 1500 och en Uber ca 900 rubel in till centrala Moskva. Går också tåg, men det hoppade vi pga var för krångligt. Dock skulle det antagligen gått fortare eftersom vi fastnade i bilkö på vägen in och de dryga två bilen tog strax över två timmar att färdas. Bra att ha i åtanke om du planerar en resa dit.

Att bo:

Det finns hur många hotel som helst att välja på. Allt från backpacker-nivå till hutlösa lyxpriser. Jag valde hotel Savoy, ett centralt hotell nära Bolshoi-teatern som kostade 5700 kr för tre nätter. Strax över medelpriset gissar jag.

Första dagen satt vi fast i bilkö i cirka två timmar på väg till hotellet. Vi hade varit vakna sedan 05 och var rätt slitna och det blev en ganska tidig kväll. Vi åt en hamburgare på Fash (en kedja som har helt ok burgare och jättehög och skränig musik) och sedan tog vi en öl på Jawsspot.  Och sedan gick vi hem och sov i prick 12 timmar (hej småbarnsföräldrar).

På fredagen åt vi lunch (sov förbi frukosten, hehe) på en matmarknad som hette Central Market, också på promenadavstånd från hotellet. Från början var det en marknad för timmer, sedan blev det en blomstermarknad och i dag är det alltså matmarknad. Väldigt i tiden, antar jag. Andreas fick hjälp med att beställa (väldigt många pratar inte engelska men det finns alltid någon hjälpsam person som ställer upp och spontantolkar) lite georgisk ost-fest och dumplings. Smarr.

Vi promenerade vidare in i Tsetsnoy-parken och där blev vi törstiga. Hittade till Valenok som i det närmaste kan påminner om Trädgården, med pingisbord utomhus och en scen för (möjligen för karaoke?).

Kan varmt rekommendera körsbärsölen. Alla dricker den och jag förstår varför. Till en början smakar den ganska kemiskt och lite överdrivet sött, men efter två klunkar vänjer man sig och har i stället svårt att sluta. Vi spelade också några omgångar pingis (vilket är väldigt vågat eftersom sist vi spelade för sex år sedan blev vi så oense som vem som vann att vi gjorde slut. Sjukt när jag tänker tillbaka på det. Det var slut i tre dagar men sedan lyckades vi försonas.) och kom fram till att vi är ganska jämbördiga.

Hela resan pendlade vädret mellan gassande sol och spöregn. Så också i fredags. Mitt i pingisen kom en störtskur och vi blev kvar där i ca 3 timmar (och oräkneliga körsbärs-öl). Där kom vi också på den briljanta idén att vi skulle gå på konsert.

Sagt och gjort! Vi tog tunnelbanan till Adrenalin Theatre och köpte varsin biljett till Justice i biljettluckan för 3000 rubel var. Så smidigt!  Vi har sett dem två gånger förut men sist var för fem år sedan. Sjukt nog lät det exakt likadant? Att ta tunnelbanan i Moskva är en fröjd. Tågen är gamla och skramliga och det finns wi-fi. De ropar också ut stationerna på engelska så det är superenkelt att hitta.

Plus att det kostar typ 7 kronor enkel resa och man löser biljett i en lucka utan några krusiduller som reskassa medmera. Efter att vi konsertat färdigt var vi väldigt hungriga och bestämde oss för att åka till Café Pushkin. En turistig och anrik restaurang som man bara måste besöka. Den har öppet dygnet runt och är inredd precis som ett gammalt aristokrat-hem från 1800-talet. Överraskande gott.

Efter Pushkin gick vi till något öl-hak där man stod och drack öl utomhus, trots att baren var inomhus. Mycket sånt. Antar att det är för att alkohollagarna inte är så petigt utformade som i Sverige. Kommer tyvärr inte ihåg var det hette men vi stannade inte jättelänge heller. Efter det promenerade vi hem och sov i ytterligare 12 timmar.

 

  

Lördagen var vår sista heldag. Jag hade blivit rekommenderad att inte missa Gorki-parken och var inställd på minst en halvdag där. Tyvärr stod regnet som spön i backen så att strosa i parken lockade dessvärre inte. Vi hann med Röda Torget och en tur inne på Vasilj-katedralen. Den får du bara inte missa om du är i Moskva. När vi var där var det en manskör som sjöng inne i denna guldbelamrade lilla kammare. Nästan utomjordiskt vackert.

 

Ville väldigt gärna se Lenins Mausoleum men kön var cirka 300 meter lång och jag var lite för trött av all körsbärsöl för att mäkta med en lång, rysk kö. Efter katedralen var vi sjukt hungriga eftersom vi försovit oss till frukosten igen. Vi sprang i ösregnet till en Azerisk restaurang, Бараshka, som var riktigt bra. Vi beställde in typ motsvarande fem huvudrätter och åt nästan alltihop.

Efteråt gick vi till bastubadet och bad om varsin rysk massage. Trodde aldrig att jag skulle vara så tacksam över att tillbringa 90 minuter i händerna på en medelålders, barsk kvinna med hårda nypor.

Efter ett kort pit-stop på rummet gick vi till Jawsspot igen, takbaren nära hotellet, och drack körsbärsöl. Efter en pizza på en rimlig pizzeria som jag glömt namnet på gick vi tillbaka till hotellet och badade bastu. Och sedan var det sent och vi skulle upp 06 dagen efter för att åka hem.

På punkten övrigt: Vi hann bara se en bråkdel av vad Moskva har att erbjuda. Staden är gigantisk och har så många ansikten. Jag hade fördomar av slaget att alla ryssar bär Adidasoveraller, guldkedjor och  sportar råttsvansar (och faktiskt, sjukt många gör detta pga überhipsters) men här finns så otroligt många fler spännande subkulturer. Och så många coola outfits att vila ögonen på. De flesta Moskvabor känns väldigt coola och upptagna, precis som i de flesta andra europeiska huvudstäder jag besökt.

Bästa sättet att ta sig runt är att promenera eller åka tunnelbana (Moskva har för övrigt ett av världens största och mest mytomspunna tunnelbanenätverk). Såg seriöst ej fler än tio cyklister under hela resan och att cykla känns generellt sett som det är förknippat med livsfara. Det är rätt billigt att flyga dit från Sverige men visumet kostar ca 700 kronor och tar en vecka att få. Ett anständigt hotellrum är dyrt men mat, öl och upplevelser är billigare än i Sverige.

Fråga gärna om du undrar något!

Kram

Sophia

Reklamavbrott: Jag brer ut mig i tidning

Jag försöker att vara återhållsam med reklam i bloggen. Skoja. Det har än så länge inte förekommit någon reklam alls. Men nu tycker jag att det är dags och därför blir det reklam för mig själv. Jag har ställt upp på en intervju, med fotografi och allt i Djungeltrumman Göteborg. Extra smickrande är förstås att läsekretsen utgörs av morgondagens framtid. Jag har alltså fått flera spaltcentimeter vigda att åt fostra ungdomarna om min syn på konsumtion och berätta om mitt köpfria år. Så lyxigt och förstås jätteläskigt.

Tidningen ges ut i Göteborg men även icke-Göteborgare fröjdas åt en digital version av intervjun här. Jag pratar om varför hade valde att ha ett köpfritt år, hur det gick (spoilervarning: bra med utmaningen men sämre för min psykiska hälsa) och hur jag försöker konsumera nu.

Titta, så exalterad blev Kjell när jag berättade för honom om intervjun!

Hoppas att du gillar!

Stor kram

Sophia

Bästa kaffedrinken i sommarvärmen

I lördags repriserade vi förra helgens succé med att bära ut matsalsmöblerna och bjuda på lunch i trädgården. Vad annars kan man göra om det är 20 grader och man saknar utemöbler? Min gamla kompis Katarina, som jag känt sedan strax efter gymnasiet, kom förbi med sin familj.  Vi dukade upp med grillat och sallad och bubbel.

Jag hade förberett med det godaste iskaffet jag någonsin druckit. Smakar mer som en alkoholfri kaffedrink. Receptet hittade jag hos hos Portionen under tian. Andreas kom på idén att byta ut bryggkaffet mot espressokaffe och det gjorde att den gick från en 9.5 till en tiopoängare. Alltså så vansinnigt smarrig. Och billig och veg.

För en person behövs:

1 dl kaffe (brygg eller espresso)

1 dl havremjölk

3 dadlar

3-isch isbitar på kaffe

Lite kardemumma 

Börja med att brygga kaffe och låt kyla ner. Gör ca tre iskuber per person av det nybryggda kaffet. Sedan mixar du alla ingredienser (kaffet, dadlarna, havremjölken, kardemumman, isbitarna) i en mixer och et voíla — världens godaste kaffedrink.

Tiden bara rann iväg och jag glömde helt bort att servera kaffedrinken. Lunchen tog inte slut förrän klockan åtta på kvällen.Tur i oturen att det blev dubbel sats till oss dagen efter.

Hoppas att ni provar någon dag. Och tacka inte mig utan tacka geniet bakom Portionen under tian.

Stor kram

Sophia

Vilka saker räddar jag om huset brinner ner?

Måtte detta inte ske nu men ibland leker jag med tanken om vad jag skulle göra om huset började brinna. Inte på sättet som du tänker kanske. Utan tankeövningen är som en liten hälsokoll på mig själv.

Låter det jättekonstigt? Låt mig förklara.

Jag skulle rädda mitt barn och Andreas och mig själv. Sedan absolut inget mer. Och vet du? Så länge som vi alla klarar oss så skulle det inte vara en så stor grej. Och det är precis som jag vill ha det.

För många år sedan arbetade jag på kundtjänst på ett försäkringsbolag. Emellanåt pratade jag med människor vars hus brunnit ner. Men oftare pratade jag med folk som oroade sig över att huset skulle brinna ner. De skulle fota och katalogisera alla ägodelar och bad om råd kring brandsäker förvaring av personliga tillhörigheter. De samtalen gav mig en tankeställare. Så oerhört meningslöst att ha en massa grejer om man bara går omkring och oroar sig för dem?

Jag vill inte oroa mig för att bli av med några som helst ägodelar. Därför kan jag påstå att om huset brinner ner i morgon (förutsatt att vi klarar oss) så är det inte världens grej. Garanterat jobbigt, säkert chockartat och händelsen i sig är säkerligen traumatiserande. Men jag vill inte lägga en sekund på att oroa mig över mina prylar. Därför har jag i princip inga ägodelar som jag tillskriver något större affektionsvärde. Allt är ersättningsbart. Vi har ingen dyr konst på väggarna och äger inga föremål med samlarvärde. Jag har inga dyra smycken eller arvegods. Jag äger ingenting som inte går att ersätta.

Vissa kanske tycker att det låter kulturellt torftigt men det håller jag inte med om. Jag har alltid prioriterat saker med högt bruksvärde. Det är inte så att jag inte gillar vackra prylar, för det gör jag. Men jag vill aldrig vara rädd för att använda dem. Samtidigt som jag älskar alla gamla prylar vänder jag mig från gamla tiders inställning om ”finrum” eller ”finporslin”, alltså att vissa saker inte är till för att användas. Åtminstone inte till vardags och inte av vanligt folk. Mina prylar har bara ett värde så länge jag kan använda dem.

Därför leker jag med ibland med tanken om att huset brinner ner. Bara för att kontrollera att jag känner samma som förut och att jag inte äger saker som jag är för känslomässigt fäst vid.

Hur tänker du med dina prylar?

Stor kram

Sophia

Gottelivet

Inte förrän jag fick barn började jag uppskatta lediga dagar på riktigt. Alltså finns det något ljuvligare än lite insprängd ledighet mitt i arbetsveckorna när dagarna är såhär? Tror inte det. Vi började dagen med sen frukost. Fönstret mot körsbärsträdet fick vara öppet eftersom solen gassar redan från halv åtta på morgonen. Och så är det fin utsikt förstås.

Andreas hade gjort surdegspannkakor. Bästa och enklaste frukosten om ni frågar mig.

Ing-Britt har en ny favoritplats. Kan verkligen inte klandra henne utan jag hade gärna också legat där och gottat mig hela dagarna.

Efter frukosten gick jag med Juni till lekplatsen medan Andreas satte igång med trädgårdsbestyren. Vi är fortfarande mitt uppe i projekt röj. I dag åkte det mögliga hönshuset ned och snart ska vi ordna med en sandlåda där i stället. En grej som jag ständigt kämpar med är en jämställd fördelning av arbetet här hemma. Det är så lätt annars att Andreas gör allt grovgöra och jag ordnar med hushållsarbetet och barnet. Förra helgen var det jag som grävde medan Andreas och Juni var iväg. Men ibland är det svårt! För ibland  känns  så frestande att inte streta emot. Detta trots att jag inte ens är en särskilt huslig person egentligen. Hur gör ni andra?

Bad Andreas ta en bild på mig mot körsbärsträdet. I mitt huvud blev bilden sinnerlig och romantisk med ljuset som strilar genom blommorna. I verkligheten är det en bild på spökplumpen med risig hållning och skugga i ansiktet. Varsågoda.

På väg hem från lekplatsen sprang vi på några grannar med barn på samma förskola. Tillsammans åt vi en sen lunch på Grand Hotel här ute som firade 125-årsjubileum. Lunch och tårta för 125 kronor. En får tacka.

Sedan gick vi hem och Juni skulle sova middag. Jag slumrade också till och vaknade av att klockan var 17.30. Ahapp!

Hoppas att du också haft en fin dag!

Kram

Sophia

Några bra grejer med hus och en dålig

Nu har vi bott i huset i drygt ett halvår. Fastän jag fortfarande kan sakna stan och lägenheten känner jag mig lyckligt lottad som får bo här. Huset ligger mitt bland höga träd, branta backar, snirkliga vägar, hemliga grusgångar och lummiga trädgårdar. Och det allra bästa är att vi bara en en kort tågresa från stan. Visst svär jag högt när jag missar tåget med en hårsmån och tvingas vänta i hela 20 minuter på nästa, men annars vore jag inte en äkta stockholmare. Om än inflyttad.

Det var faktiskt inte det minsta sjävklart att vi skulle lämna Söder. Länge närde jag en slags bild av oss som en cool innerstadsfamilj som åt brunch på helgerna och träffade kompisar i parken. Är så glad över att jag gjort upp med bilden av mig en gång för alla. För sådär värst mycket parkhäng blev det aldrig och då rakt inga bruncher (som inte slutade i total kaos i alla fall).

Allra bäst med att bo i hus är följande:

Enkelheten med trädgård. Visst att det är extra mycket att pyssla om men det vägs upp av att det bara är att öppna dörren så är dagen gjord. Vi slipper jaga lekplatser eller tillbringa helgerna med att gå på barnsalsa.

Utrymmet. Vi bor inte jättestort utan prick på 153 kvadrat. Men det är tillräckligt stort för att kunna ha övernattningsgäster. Kanske det mysigaste att ha kompisar som sover över?

Gemenskapen. På vår lilla gata med åtta hus är det två andra familjer vars barn går i Junis förskoleklass. Det är fint att tänka att de en dag blir ett litet gäng som kanske håller ihop i flera år.

Naturen. Nära oss ligger ett stort naturreservat med badplats och vandringsstigar. Bara en kort cykeltur bort.

Pendlingen. Jag har verkligen inget emot att pendla. Ibland cyklar jag och då är det i princip rena fröjden. Jag lyssnar på p1 eller pod och får bylsa på mig med halsduk eftersom vinden pinar i ansiktet. Enkel väg är det 1.6 mil och mitt rekord är 36 minuter (33 till förskolan). När jag åker tåg passar jag på att jobba eller läsa bok. Buss är inget för mig dock, det ska vara tåg eller cykel.

Våren! Nu står snart trädgården i blom. Vi har körsbärsträd, päron-och äppleträd och ett persikoträd.

Och nackdelen då?

Det är förstås otroligt mycket lättare att bo i lägenhet. Man slipper räfsa löv och oroa sig över allt möjligt som kan gå sönder. Framförallt slipper man spindlar och möss. I dag hörde jag ett krafsande från köket. Och när jag öppnar luckan till matavfallspåsen möts jag av två par kolsvarta ögon som stirrar på mig. Möss. Skrek i högan sky och skrämde livet ur vår dotter. Hon hörde dock fel och upprepade ”bara två mössor, inge farligt mamma.” Sedan tog Kjell en mus och pep all världens väg. Så dags nu liksom.

Kram Sophia

 

Helgen

Hej,

Hoppas att du har haft samma väder som jag har haft! Det borde finnas på recept. Låt mig berätta vad jag har gjort.

Denna mundering har jag burit exakt hela helgen. Gammat och lagat blåställ och ärv (möjligen stulen från mamma?) skjorta. Och keps. Jag var på Tippen innan stängning (rekord) och avyttrade 10 säckar med löv och två par utrensade skor.

Prick resten av helgen tillbringade vi med att försöka få fason på trädgården. Mina egna odlingar skulle tas omhand. Bestämde mig för att lufta grönkålen och solroserna lite innan de skulle planteras ut.

Äntligen fick grönkålen flytta hemifrån och in i odlingslådan. Här hoppas jag att de ska trivas förträffligt.

Skulle plantera stockrosor men kom av mig och grävde i stället en rabatt.

Planterade ut Mårbackapelargoner. Pelargoner kan vara det vackraste blomma som finns om du frågar mig. Fick också hjälp med vattningen.

Fick en fråga om hur det är med Ing-Britt. Jo, med henne verkar det vara bra. Tyvärr har Kjell ådragit sig en magråtta och kräks. Alltid är det något.

Viktigaste prio: Hängmatta. I sommar ska jag ligga här och läsa drösvis böcker och  slumra till som en farbror titt som tätt.

Vi hade också besök. Martin och Ingeborg kom förbi i lördags och i söndags kom Sara och Jocke på lunch. Vi har fortfarande inga utemöbler (dock på gång, ska bli så kul att visa upp) så vi fick lösa det bäst vi kunde.

Blev väl inte fy skam? Det är alltså vårt vanliga hundrakronorsmatbord och våra matstolar.

Här åt vi lunch. Grillade grönsaker, halloumi, sötpotatis och hemgjord aioli och majonäs.

Och chips — såklart.

Grannkatten kom förbi till Junis stora förtjusning. Peppar, peppar verkar våra katter och grannens komma bra överens.   

Juni paxade en ny lekkompis. Älskar vår eldfängda tvååring som växlar mellan bubblande skratt och ilskna tjut varannan minut. Här berättar hon exakt hur Sara ska leka med vattnet.

Juni tvingade Sara och Jocke att arbeta hårt för att underhålla.       

Vi andra varva ner efter ett slitsamt dagsverke i trädgården. Viktigt att återhämta sig.

Hoppas att din helg varit lika fin.

stor Kram

Sophia

Vem är den skyldiga då?

Just nu läser jag ”Vill ha mer— om barn tid och konsumtion” av Katarina Bjärvall. Bokens gavs ut 2005 men eftersom jag har en tvååring hemma är den högaktuell för min del. Det borde den vara för fler, förresten.

Jag har ungefär hälften kvar och kommer att återkomma med en fullständig recension. Men det var ett stycke som fick mig att haja till så pass att jag skriver detta nu. Det var om reklamfinansierade skolböcker. Hon tog upp en bok som handlade om Miljö och sponsrades av företag så som Atlas Copco, KLM, Saab, Duni, Michelin och OKQ8  och ytterligare ett halvdussin namnkunniga jättar. Gemensamt för dem alla? Knappast några som jag förknippar med ett brinnande miljöengagemang i vart fall.

Minimalisterna skrev klokt för några veckor sedan något såhär (tar det fritt ur minnet eftersom jag tyvärr glömde bort deras väldigt slagfärdiga formulering): Om man får tro företagens årsredovisningar så ligger alla i framkant vad gäller miljöarbete. Konstigt nog finns det inga företag som gör sig skyldiga till miljöförstöring, nedskräpning eller utsläpp. Om man får tro dem själva i alla fall. Så om det inte finns några företag som förstör miljön, vem är det då?

Det tycker jag sammanfattar miljöfrågan otroligt bra.  Att kalla sig miljövänlig betyder något. Det ordet är förbehållet de företag som faktiskt är miljövänliga — inte miljöovänliga företag som gör lite miljömässiga punktinsatser då och då. Det måste vi komma ihåg. Och även om årsredovisningen är tryckt på oblekt papper och är full med ord som hållbarhet och CSR, så betyder det faktiskt ingenting om själva affärsidén är ohållbar från början.

Stor kram

Sophia