Frågor och svar om köpstopp

Hallå!

Jag har faktiskt fått en del frågor om köpstoppet (kul, ju!), så jag tänker att jag river av några av dem här:

Hur har du räknat fram summan som du sparade?

Jag och Martina sparade ju ca 50 000 vardera under året som gick. För min del faktiskt strax över, men det känns ju som en rund summa så jag brukar hålla mig till det. Jag gjorde helt enkelt så att jag satte av alla pengar som blev över efter mina vanliga, månatliga utgifter. I dem räknar jag boendekostnad, mat och räkningar men även ordinarie sparande och pensionsspar. Så summan är ren bonus!

Blus: Ärv av Martina (dessutom omsydd kaftan från Rodebjer) // Kjol: &otherstories //Skor: Acne

Vad ska du göra av pengarna? 

Jag har landat i att det klokaste är att inte göra någonting. Som småbarnsförälder lider man ju inte bara brist på sömn och tid, utan även kontot ekar ju tomt emellanåt efter missade arbetsdagar eller oplanerade utgifter. Pengarna är placerade i aktier och fonder med lång sparhorisont och jag ser inte att jag kommer att använda dem till konsumtion inom närmsta tiden.

Vad är den vanligaste reaktionen? 

”Wow – så coolt, det hade jag också behövt”. De flesta reagerar positivt men självklart har jag stiftat bekantskap med en och annan snörpt mun under året. Tack vare att jag varit så öppen med utmaningen och anledningarna bakom har jag blivit mycket mer trygg i min politiska övertygelse. Om jorden ska vara en trevlig plats för alla och våra barn ska få uppleva allt det fina vi upplever – då måste vi alla bidra till att fördela våra gemensamma resurser klokare. Lyxkonsumtion känns inte så lyxig längre när jag vet att det är på någon annans bekostnad.

Är det inte lite hycklande att flytta till hus då? 

Nej, det tycker jag inte. Givetvis hade vi kunnat bo mindre och säkerligen klimatsmartare, men hur hade det inverkat på familjens livskvalitet? Vi har valt att bo i ett hus som är precis så stort som vi tycker oss behöva (vi har kvarterets minsta hus) med naturen, sjön, skog och en skidbacke (!) runt knuten. Det är en investering för livet och jag månar om att försöka göra smarta val: undvika onödig renovering, inreda hållbart (vi handlar i stort sett bara begagnat) och välja miljövänligare metoder för renovering.

Kommer du gå bananer med shopping nu när du är färdig? 

Nej! Jag kör vidare med Slowfashionutmaningen. Max 15 000 per år, främst second hand och de nya plaggen ska vara hållbart producerade. Jag vill återupptäcka köpglädjen igen, för livet är verkligen för kort för tråkiga outfits. Men jag vill inte plågas av samvetskval eftersom jag köpt för många plagg eller köpt något som jag inte behövde. Och så vill jag förstås ha 35 000 kronor över till annat varje år.

Har du fler frågor om köpstopp? Fire away i så fall. Jag är ju numera en (självutnämnd) expert på området.

Trevlig helg!

Kram Sophia

 

Ett litet reklamavbrott

Hallå hej?

För prick ett år sedan gästade jag och Martina Aftonbladet TV:s morgonprogram för att berätta om vårt kommande shoppingfria år. Och i dag var vi inbjudna för att diskutera uppföljningen. Förra årets program har jag inte vågat titta på. Minns att jag upplevde mig vara svamlig och bli tyst mitt i meningar – nej usch, jag kände mig verkligen inte i form.

Därför ville jag lägga på luren när de ringde igen. Inte kan väl ytterligare 8 minuter mummel vara till glädje för någon? Men så mindes jag tillbaka på lättnaden och stoltheten jag kände efteråt (trots svamlet). Det är något så oerhört mäktigt att överkomma en rädsla – för under några minuter efteråt är man osårbar (sedan återgår man till sitt vanliga tvivlande jag, men ändå). Jag tackade ja! Det underlättade förstås att göra det i sällskap med Martina eftersom hon är ett sånt proffs.

I år kändes det mycket bättre. Det kanske var lite svammel och oklara poänger emellanåt, men kände mig bra mycket rappare än för ett år sedan. Här kan du se hela klippet. 

Du kanske känner igen blusen? Konstigt vore annars. Det är en av mina favoritblusar och jag har använt den flitigt i nästan sju år. Den har också blivit något av en stamgäst här i bloggen.

Under min retorikkurs fick jag lära mig att man aldrig ska bära nya kläder när  man ska hålla tal eller göra ett framträdande. Det säkraste kortet är att ha plagg som man är bekväm i och har burit innan – annars är risken att kläderna stjäl ens fokus. Man börjar  oroa sig för passformen eller färgvalet, eller omedvetet  försöka rätta till kläderna. Det låter såklart logiskt. Lustigt nog är vår lösning väldigt ofta göra precis tvärtom och kompensera för vårt låga självförtroende genom att köpa något nytt.

Jag tänker på alla skolstarter, anställningsintervjuer, jobbstarter där man korvat i sig i ett nytt plagg för att köpa sig lite självförtroende, när man borde göra precis tvärtom. Ha det i åtanke när du behöver en självförtroendeboost inför något jobbigt nästa gång. Det vettigaste är att ha på dig något som du har burit många gånger innan.

Kram Sophia

 

 

 

Hållbarhetsutmaningen

Efter 365 dagar av köpstopp – eller köpfrihet – beroende på hur en ser det är det dags att tänka på framtiden. Uppriktigt sagt har jag fått lite dåligt samvete av att tänka på inköp överhuvudtaget. ”Jag har ju klarat mig ett helt år, behöver jag verkligen något nytt?” ekar samvetets röst i bakhuvudet. Själva syftet med köpstoppet var ju att börja uppskatta klädinköp igen (istället för att det sker på slentrian som det gjort tidigare), inte lida av samvetskval vid varje köpbeslut.

Därför blev jag så himla glad och peppad när jag läste Slow fashion-Johannas upprop om en tolv månader lång hållbarhetsutmaning.  Varje månad under ett år presenterar hon en ny utmaning som rör konsumtionsmönster och kläder, och alla som känner sig peppade får hänga på. Är du med? Räkna med mig.

Första månaden

Januari månads utmaning är att definiera vad en vill förändra med sitt klädmässiga konsumtionsmönster. Förslag från Johanna är till exempel:

  • Endast handla utifrån Slow fashions principer
  • Helt sluta handla Fast fashion
  • Konsumera mindre eller inte alls. Kanske är ett totalt köpstopp något som peppar dig? Eller bara köpa ex ett plagg i månaden?
  • Endast handla second hand.

Min utmaning för 2018

Jag vill att mode och kläder enbart ska vara ett glädjefyllt intresse. Och jag vill hitta köpglädjen igen – och nu menar jag inte köpfrosseri – utan faktiskt glädjas och ha gott samvete efter varje inköp. Det ska jag göra genom att:

Handla second hand. Alla medel är tillåtna: Sellpy, Tradera, rota i loppisgömmor, plundra kompisars garderober, klädbyta och botanisera i finvintagebutiker.

De nya plaggen ska vara få och vara hållbart producerade. Ett utmärkt exempel är mina vinterskor (som snart kommer): Producerade i Sverige med hållbara metoder och tillverkaren erbjuder reparation – och underhållsservice. Obs – det är inte Kavat. Ett ansvarsmedvetet köp.

Helt sluta handla fast fashion. Inga inköp från slit-och slängkedjorna (begagnade kläder undantaget).

Införa klädbudget på 15 000 per år. Eftersom jag tidigare lagt över 50 000 årligen på kläder är detta en drastisk minskning. Det betyder 35 000 extra till mitt framtida jag varje år.

Självklart kommer jag nogsamt att redogöra alla detaljer kring hur utmaningen går för min del. Efter ett helt år utan klädshopping känner jag dock att jag har vind i seglen. Slowfashionutmaningen blir en baggis! Och jag ser verkligen redan fram emot nästa månads utmaning.

Någon mer som är på #slowfashionutmaningen? Berätta gärna om dina utmaningar. Och glöm inte att följa och posta i hashtaggen ovan om du hakar på. Tillsammans blir det så förskräckligt mycket roligare!

Stor kram Sophia

Innan du handlar på Wish

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg och ställde mig frågan varför ett av världens folk var så besatt av att handla billigt.  Upprinnelsen var en rad artiklar som rapporterade om att Post Nord inte förmådde att ta hand om de hundratusentals leveranser från exempelvis Wish och Alibaba – som fullkomligt flödade in varje dygn. Jag undrade varför ingen nyanserade problemet med vår köplusta och grävde liite djupare att bara gnälla på Postens kapacitet.

I alla fall. Jag fick flera tips av läsare med länkar till artiklar som skrivit om ämnet. Nedan har jag samlat dem så att du kan läsa mer – och förhoppningsvis peppa din omgivning att avstå från köp vid nästa tillfälle.

Helena tipsar om en artikel som heter ”Wish är tokbilligt men någon annan betalar priset” skriven av Kit. (som för övrigt publicerades samma dag som mitt inlägg, hehe). Läs den här. 

Rebecka tipsar om serien ”Kvalitet” på UR play, med den stridbara designer Camilla Thulin. Se den här. I tio program följer kläderna från ursprung till färdiga plagg.

Svt har skrivit om Malin som handlade en tröja på Wish och fick en allergisk reaktion.

Dagens Industri har gjort en så kallad explainervideo om Wish. Se den här.

Och detta var ungefär allt som jag hittade. Har jag missat? Lämna en rad i kommentarsfältet så länkar jag till artikeln i inlägget.

Nu hoppas jag att detta bara är början på en större mediegranskning.

Kram

Sophia

 

 

 

 

Nyårslöften för 2017 – så gick det

Förra året punktade jag ner mina nyårslöften för det köpfria året.  Jag tycker att vi följer upp dem och ser hur det har gått.

#1. Använda hela min garderob. I år ska jag aktivera min blandade gottepåse till garderob. Prova aldrig förr burna kombinationer och åtminstone testa alla plagg en gång.

Check! Jag testade en himlarns massa kombinationer av kläder. Jag lajvade jokerveckor och var mitt allra modigaste jag.  Vissa outfits bar jag med större framgång än andra..

Denna kombo är i ärlighetens namn inte en favorit och jag besparar er den igen..

Denna är jag däremot mäkta nöjd med:

#2 Rensa upp i min garderob. Och för att rensa upp garderoben behöver jag ett system. Ett bombsäkert och toksmidigt sätt att organisera alla mina attiraljer, kostymer, munderingar, accessoarer och allmänt bös.

Sju utrensningar senare kan vi väl vara överens om att det löftet infriades? Och jag håller stenhårt fast vid min Kon-Mari-vikning av alla plagg. File them, don’t pile them mässar jag högt för mig själv varje gång jag viker kläder.

vika tröja marie kondo

 

#3 Döda mina garderobsälsklingar. Du vet de där plaggen som gör sig bäst i garderoben men inte känns bekväma att bära? Ledsen smiley. I år måste vi tyvärr skiljas och mina plagg måste gå vidare med nya partners.

Som sagt – sju utrensningar. Men jag har också lagt ner mycket tid och pengar på att sy om gamla favoriter.

Minns du denna kjolen från Acne med 80-talshög midja? Den använder jag flitigt igen. Skjortan på bilden är också en favorit som jag nött mycket under året. Den har jag absolut inga planer på att skiljas ifrån men däremot ska jag försöka laga skavankerna.

Denna jacka har ju sannerligen sett ljuset och blivit räddad från slutförvaringen, aka skrymslet längst in i garderoben. Lät en skräddare korta den i ärmarna och hips vips används den numera varje vecka.

Till exempel senast i går:

 

#4 Ta hand om min garderob. Jag är väl semi-skicklig på att ta hand om kläder. Lämnar utvalda favoritplagg till skräddare och använder sko-block (okej, till ett par skor). I år ger jag min odelade kärlek till alla plagg. Jag ska bli en mästare på att vårda, lappa, laga och dona.

Detta har blivit lite av en hobby! I sovrummet har jag en korg med kläder som behöver lagas, sys om eller fräschas upp. Någon gång i månaden parkerar jag mig en kväll vid symaskinen och bränner av några stygn. Det är en väldigt härlig känsla att vårda något som man älskar. Jag har också avancerat i mina rengöringskunskaper. Tar bort fläckar som ett proffs (nästan alltid med hjälp av galltvål), vädrar ull-plaggen, tvättar de flesta plagg i tvättpåse och på lågt varvtal i centrifugen.

fläcksuddare clas ohlson

Och en liten bubblare:

#5 Sy barnkläder. Känslan av att färdigställa ett litet plagg till en älskad minimänniska är ju snudd på himmelsk. I år vill jag känna den känslan massor av gånger.

Tillåt mig att fnittra! Nej – de flesta dagar hinner jag inte ens äta lunch. Den tiden finns tyvärr inte alls just nu. Eller den prioriteringen, ska väl sägas. Men jag jag återigen förlorat mig i stickning.

Hade du några nyårslöften/-ambitioner/ -mål? Hur gick det – berätta?

Kram Sophia

En upprustning för under 400 kronor

Tro’t eller ej – men vi har faktiskt hunnit att fixa en del i huset nu under mellandagarna. Det har sytts skynken, monterats blocket-fyndade hatthyllor och så har vårt vardagsrum fått en alldeles ny färg.

Från detta… (på bilden ser det ut att vara vitt/dusty pink men i verkligheten var det svagt viollila och tyvärr väldigt gulnat på sina ställen)

Till detta:

Listerna är fortfarande målade i en slags lila nyans, men de ska vi ta tag i snart..

Parar sig alldeles utmärkt med våra stringhyllor.

Bra eller?

Vi gjorde arbetet själva och det tog cirkus en dag (ok, fram till klockan 01 på natten) för två personer. Det som tog mest tid var att maskera listerna på väggen, annars hade det säkert gått fortare.

Totalt landade kostnaden på strax under 400 kronor. Då hade jag ändå följande kriterier för väggfärgen:

Den ska vara miljömärkt och godkänd av astma-och allergiförbundet (vanlig plastfärg släpper ifrån sig farliga kemikalier under flera månader efter att den torkat – not so fresh). 

Den ska vara hållbar över tid, det vill säga funka med vår övriga inredningssmak. 

Faktum är att det var enklare än du någonsin kunnat ana. Vi valde helt enkelt överbliven färg från ett tidigare målningsprojekt i vår förra lägenhet. I kostnaden har jag också räknat med maskeringstejp, spackelåtgång  och penslar men penslarna går ju förstås att återanvända. Färgen räckte gott och väl till två strykningar och mer behövdes inte eftersom det var ljusa väggar från början.

Färgen kommer från Sadolin om någon är intresserad. Här kan du läsa mer om deras miljömärkningar.  Jag har ju också övervägt Auro väggfärg men eftersom vi redan hade denna färg hemma kändes det som det mest rimliga alternativet.

Blocket är det ganska lätt att få fatt i färg som blivit över eller blivit fel för ett spottstyver. Hett tips är att kolla där innan du målar om nästa gång.

Stor kram

Sophia

 

Nu laddar vi om

Hej alla,

Majgådd – tack för all respons på mitt förra inlägg om när det inte blev som det var tänkt. <3 till dig som tagit dig tid att kommentera. Att känna att man inte är ensam är så oerhört trösterikt. Jag vill bara berätta att jag mår så mycket bättre tack vare medicineringen. Den hjälper mig också mot PMS-besvären vilka annars förvandlar mig till ett lynnigt penntroll ca 3 veckor (!) i månaden. Jag kan verkligen rekommendera att söka professionell hjälp – av alla beslut jag fattade 2017 var det beslutet det enskilt viktigaste och största. Men det satt långt inne…

Som ni läste kommer Martina inte att fortsätta att blogga. Mycket tråkigt – jag älskar verkligen att göra grejer i team och det kommer att kännas lite ensammare här nu. Men vi umgås ju främst utanför www och det är ju fint det med. Vi har dock en sista överraskning innan Martina stänger igen detta bloggkapitel för gott. Mer om det den 9 januari.

Mig blir du däremot inte av med i första taget. Jag har för roligt för att sluta och jag hoppas att du hänger med ett tag till. Ett helt år till med köpstopp blir en för stor utmaning för min del. Dock hoppas jag kunna fortsätta att inspirera och inspireras av hållbar stil och klokare konsumtion även 2018. Med bloggen Recovering Shopaholics vill jag att du ska känna dig mer nöjd med vad du redan äger än vad du lockas att av köpa något nytt. Här blandas friskt mellan begagnade kläder och inredning,  ryande mot konsumtionshets, förhoppningsvis lite pepp att våga/orka fatta hållbara beslut och kanske en gnutta vardag. Om det känns ok? Hojta gärna i kommentarsfältet eller hej [at] recoveringshopaholics.com om det är något särskilt som du vill att jag ska skriva om.

Ska strax återgå till sträcktittande av någon tv-serie (älska nyårsdagen). Vill bara visa några bilder från nyårsafton. Vi bjöd in till middag (bla var team Recovering Shopaholics samlade).

Jag tycker inte att en fin dukning behöver vara särskilt krävande. En bordsduk och lite levande ljus tar dig långt. Eller som i vårt fall: ett stort lakan och en för liten duk ovanpå.

Juldekorationerna var inga dyrgripar. Ärvd och loppad julig ljuskrona och gamla led-ljusslingor från Ikea. Vår bordsskiva var dessutom för liten så jag och Andy snickrade ihop en större variant med hjälp av två granskivor. En tager vad man haver osv osv.

Rätt så mysigt om jag får säga det själv.

Resten av kvällen glömde jag att fota/kunde inte pga inte tid men som nyårsklädsel valde jag prick samma outfit som förra nyår. Såg lika bra ut som då.

Stor kram

Sophia

 

Gott nytt år

Mitt sista inlägg. Nu är året snart slut. Bara timmar kvar.

Det här året har blivit ett reflektionsår. Inte alltid frivilligt. Utöver att fundera kring min konsumtion har jag funderat mycket på livet och vad jag vill göra med mitt liv. Mitt i allt sökte jag lite utbildningar och kurser och till min förvåning blev jag antagen.

2018 blir en nystart på många sätt. Jag har begärt tjänstledigt från mitt jobb och blir heltidsstudent från och med den 15 januari. Jag ska plugga juridik på SU. Läskigt och kul på en och samma gång.

Jag har insett att jag vill börja yoga igen. Har köpt ett yogakort och sagt upp mitt Satsmedlemskap.

Bloggen då? Det har varit lärorikt att blogga men som ni säkert märkt så har jag inte varit särskilt aktivt mot slutet. Det är Sophia som driver på denna blogg med bravur. Istället har bloggen blivit ett stressmoment för min del. Jag tycker det känns jobbigt att ta outfitbilder och skriva inspirerade inlägg om konsumtionens vara eller icke-vara. Det tar tid och engagemang som för att göra det bra. Så enkelt är det.

Är mer road att ta del av Sophas tankar än mina egna. Hon är grym på att skapa relevant och inspirerade innehåll.

Kram på er och lycka till med smartare konsumtion.
/Martina

 

När det inte gått som det var tänkt

I förra inlägget berättade jag om årets höjdpunkter, men eftersom jag tycker att det är viktigt att visa upp en nyanserad bild tänkte jag också dela med mig av saker som inte gått så bra. Trots att det tar emot och trots att det känns både fånigt och pinsamt på samma gång. Jag har ju tak över huvudet och mat på bordet och inget att klaga över. Men tack vare året som gått har jag fått tillfälle att blicka inåt i stället för rikta fokus på materiella belöningar. Och det kan vara oerhört skräckinjagande eftersom man inte alltid vet man hittar.

2017 för mig har inneburit tid för att reflektera över hur jag har valt att leva mitt liv. Många, troligen de flesta människor får aldrig möjligheten att välja hur de vill leva – det är redan bestämt av någon annan. Det är ett oerhört privilegie att – som jag – ha möjligheten att välja bort till exempel klädshopping för att jag redan har garderoben full, kunna flytta till hus, ha en livspartner som jag valt av kärlek och ett arbete som jag trivs med. Och därför kan det kännas så fruktansvärt jobbigt att erkänna högt för sig själv att man inte mår bra. Man har ju trots allt valt livet man lever själv?

2017 handlade mycket om att känna efter. Att försöka leta efter kärnan i det som skaver. Ni andra som också har barn kanske lättare kan relatera. Man älskar sitt barn, men man älskar inte alltid livet med barn. Småbarnslivet kan vara oerhört påfrestande för kärleken, arbetet, vänskapsrelationerna, självuppfyllandet – för allt det där hamnar i andra hand. Ofta har jag känt det som att mitt liv är tisdagar på repeat. Upp i ottan, åka till jobbet, hämta på förskolan, laga mat, preppa matlåda, röja upp och gå och lägga mig. Bli väckt varje natt för att sedan vakna alldeles för tidigt och återupprepa samma procedur igen.

Så när jag i somras fick ett samtal av en rekryteringsbyrå och erbjöds jobb som marknadsansvarig på ett nytt företag var det något som väcktes till liv igen. Det var ett välkommet avbrott från vardagen, och jag blev alldeles för smickrad för att inte tacka ja. Så det gjorde jag. Samma dag som vi skrev på papperna för huset skrev jag också på papper för nytt jobb. Trots att jag hade ett jobb som jag trivdes bra med och egentligen inte letade efter ett nytt.

Problemet var bara att det var en jättedålig rekrytering. För att göra en lång historia kort: jag tyckte att jag hade varit öppen med mina förutsättningar med småbarn som kräver en viss flexibilitet för hämtning/lämning (det tyckte rekryteraren också) men när jag hade två veckor kvar av min uppsägningstid kom en kalldusch: vd:n mejlade en mening och skrev att jag skulle arbeta fasta kontorstider varje dag. Efter ett klargörande samtal på telefon stod det klart att under de första sex månaderna erbjöds ingen flexibilitet (som vi var överens om tidigare i processen). Först blev jag milt upprörd och sen svinarg. Det var uppenbart att vd:n försökt sälja in sig som en modern ledare för en modern arbetsplats men egentligen inte kunde överkomma sina mossiga fördomar om unga kvinnor med barn.

Så jag fick sparken kan väl man säga. Detta trumfade till och med mitt förra (imponerande) rekord när jag fick sparken (och sedermera återanställdes) under första arbetspasset på en korvkiosk sommaren 2006. Eller det var väl ganska ömsesidigt? I alla fall så har jag aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Snörvlande förklarade jag läget för min chef på arbetsplatsen där jag hade sagt upp mig och hon erbjöd mig jobbet tillbaka på stående fot. Så fint! Har nog aldrig varit så tacksam men också känt mig så förödmjukad i ett.

Skammen brände kvar länge. Det hade ju mejlats ut till hela företaget om mitt kommande avsked, jag hade berättat för vänner och familj.. Men jag hade inte skrivit något här. För någonstans inom mig visste jag redan från början att det var en dålig matchning. Jag borde aldrig ens tackat ja till en andra intervju. Men jag gjorde det ändå, för det var ju trots allt en förändring i någon riktning. I motsats till allt annat som bara stod stilla som het, dallrande luft, i mitt liv.

Jag tror att många människor – särskilt under småbarnsåren – ställer sig frågan ”ska det vara såhär?”. Jag gjorde det jättemånga gånger. Tillslut nästan varje dag. Jag minns inte exakt vad som blev vändningen, men någon gång i november kom jag fram till ”nej, såhär ska det väl ändå inte vara?” Och jag samlade mod till mig och gick till en doktor som bad mig fylla i ett formulär, lade huvudet på sned och sa ”mmm, jag förstår”. – Du lider nog av en depression, sa hon bara efter några minuter.

Där satt jag besöksstolen, med tårar som vällde fram och en klump i bröstet och kände med ens hur jag blev några gram lättare. Nej, det ska inte vara så här! Man ska inte må så dåligt som jag gör. Så jag fick hjälp. Samma eftermiddag hämtade jag ut ett recept på Sertralin, ett antidepressivt preparat som man kan bli illamående, yr och tydligen gå upp i vikt av. Jag har fått alla de där biverkningarna men jag har också fått mitt liv tillbaka. Efter tre dagar vaknade jag utan ångest, i går åkte jag och Andreas till Bygg-Ole utan att någon av oss bröt ihop eller ville skilja sig. Tvärtom började jag skratta där jag annars hade fräst som en ilsken katt. Jag har haft orken att styra om min vardag – nu varvar vi hämtningar/lämningar, jag har gått på middagar med mina kompisar, jag gör roliga grejer med mitt barn och jag skrattar varje dag.

Jag tror inte att jag blev deprimerad i år. Jag tror att det har smugit sig på under en lång tid, men jag har dövat känslorna genom att rikta uppmärksamheten på annat håll. På saker att köpa, på hur jag ska förbättra mig själv på olika sätt, på hur jag kan fixa ett mer trivsamt hem. Inte förrän jag började att skala bort allt det där andra kunde jag börja lyssna inåt. Och inom mig hittade jag något som jag egentligen inte alls ville kännas vid.

 

2017 års höjdpunkter

Snart kan jag kryssa för ett helt år som köpfri (från allt vad kläder och accessoarer heter) men också bloggare. Det har varit ett oerhört intressant, lärorikt, utmanande och väldigt roligt år. Låt oss titta tillbaka på några av höjdpunkterna.

Januari brakade igång med en glitterbomb till nyårskostym, ambitiösa löften…

.. och braksuccé i Aftonbladet TV (nåja, vi gjorde det åtminstone) för att prata om vårt shoppingfria år. Jag och Martina lyckades båda dyka upp i jeansskorta, Rodebjer Haina-brallor (bästa brallan) och boots. Det enda som skiljer är sisådär två decimeter i längd och att Martina har mitt- och jag sidobena. Så fruktansvärt läskigt och kul på samma gång. Har fortfarande inte vågat titta då jag inte vill veta om jag framstår som en toka. Bättre att leva i ovisshet..

Februari ägnades åt projekt omsömnad. Lagade ovan nämnda Haina-brallor och lämnade in skinnkjolar till läderskräddaren (som också visade sig vara Stockholms största återförsäljare av BDSM-pryttlar och jag fick fullt sjå med att hålla Juni borta från läderpiskor, -huvor och -kroppsstrumpor samtidigt som jag skulle spela oberörd. Till exempel fick min mockakjol en vågad kant, tjusigt va?

I mars flydde vi Stockholms kyla och snålblåst och parkerade oss på Phu Quoc i Vietnam. Egentligen hade vi tänkt resa runt i Vietnam och Kambodja, men ni som har hängt med sedan dess minns att så blev det inte. Vi hade fullt sjå med en vår nyss fyllda ettåring och värmen gjorde att vi inte kunde resa så som vi hade önskat.

Nåväl. Vi åkte på så mycket dagsturer vi kunde. Åt framförallt goda middagar för en spottstyver.

Satt på stränder i solnedgången..

Sportade tunna trikåklänningar.

Badade och hängde på stränder.

Åt färsk frukt och drack iskaffe.

Och suktade efter hotellets morgonrock i detta världsfina print. Höll emot dock och köpte ingenting (så när som på en tygbehållare åt Junis blöjor) på hela resan. Helt sjukt men sant. Inget jag ångrar i dag.

Mars blev till April på det mest fasansfulla sätt. Den 7:e april drabbades Stockholm av ett terrordåd och Juni och Andreas, som var på Kulturhuset (mitt emot Åhlens) tvingades att evakuera under hastiga omständigheter. Mitt i eländet spirade kärleken när Stockholmarna öppnade upp sina hem för alla som inte kunde ta sig hem på grund av nedstängd kollektivtrafik.

April tuffade på. Vi bland annat ner till Skåne..

Och gick på loppis!

Hittade en lampa signerad Josef Frank, en så kallad ”Carl Larsson-lampa” från 60-talet i silkestyg. Tyvärr i ruggigt skick men det löste jag genom att tvätta den med ljummet vatten och galltvål. Och tadaa!

carl larsson lampa josef frank

Så kom maj. Jag åkte till Malmö igen för att gå på kalas. Och bestämde mig för att lära mig fota bättre! Det tar sig lite va?

Och det var högsommarvärme! Så sjukt att se dessa bilder nu.

Juni nalkades. Och vi monterade äntligen färdigt garderoben som stått halvfärdig sedan ett år tillbaka.

garderob pickyliving

Det picknickades.

Och firades nationaldag i Rosendals trädgårdar.

Och team Recovering Shopaholics firade midsommar ihop!

I Juli tog vi semester och styrde kosan mot Skåne. Lite utflykter på exempelvis Katrinetorps landeri.

Vi anlitade en barnvakt (mormor) och hade och åkte på spa och sov över (premiär, hurra!)

Jag kämpade på med mina lagade linnetröjor. Tur att det inte var en så varm sommar.

Det var dejtkväll vid stranden i Båstad.

Och promenader i evighetslånga solnedgångar.

Det fikades en masse.

Och mitt i allt detta fattade vi ett livsomvälvande beslut! Att flytta till hus.

Så kom augusti. Jag hade mitt livs ära som toast madame åt min bästa kompis Karin. Gjorde det i lånad klänning eftersom jag inte hade en klänning som lämpade sig för bröllop i lada på Österlen. En av mitt livs finaste dagar!

Fortsatte pyssla med kläder. Tema vågigt ftw. 

Så kom september och det var dags att vinka adjö åt lägenheten på Södermalm. Det var med kluvna känslor som vi lade ut den till försäljning. Har aldrig älskat en lägenhet så som jag älskar denna. Med blått kök.

Gröna tapeter från William Morris.

Och grönt badrum och tre kakelugnar. Givet hur marknaden har utvecklats är jag såklart ganska lättad över att den är såld, men i en drömvärld hade jag behållt den med.

I oktober började vi så smått att flytta in till huset, som ligger i Saltsjöbaden utanför Stockholm.

Och bekanta oss med omgivningarna.

Då hade jag också gått tio månader utan att shoppat så mycket som en socka. Efter att jag postat denna bild köpte jag nya strumbyxor dock, eftersom det är enligt regelboken. (strumpbyxor, mössor och underkläder räknades egentligen inte).

I november beslutade jag mig för att investera i en elcykel för att vara mindre bilbunden. Nu letar jag efter en begagnad cykelvagn så att jag kan cykla även med Juni (har dock köpt barnstol på Blocket).

Och vi började att boa in oss på allvar i huset.

I december hade jag två stora nyheter! Välkommen till famijen Kjell..

Och Ing-Britt! (eller Ping-Ing som Juni säger). Nu leker livet!

Jag räknade också ihop vad jag sparat under året med köpstopp på kläder: 50 000! Mitt framtida jag tackar och bockar.

Detta var årets höjdpunkter! 2017 var ett händelserikt år: Flytt, husliv, kattfamilj, småbarnskaos, hobbyblogg och allt däremellan. Allt har förstås inte varit toppar, och i morgon tänkte jag skriva om 2017 års största misslyckanden. Eller bulor på vägen, om en föredrar att se det så.

Stor kram

Sophia