Lever vi i ett hyperkonsumtionssamhälle?

Jag stötte på termen hyperconsumerism (hyperkonsumtion) i ett kommentarsfält nyligen. Hade aldrig hört talas om teorin innan och blev förstås nyfiken. På Wikipedia står det att läsa:

”Hyperkonsumtion refererar till konsumtionen av tjänster och varor som har icke funktionella syften och samhällspressen att köpa dessa varor eftersom de formar ens identitet.

I ett hyperkonsumtionssamhälle är alla sociala upplevelser drivna av marknadsmekanismer. Hyperkonsumtionen drivs framåt av varumärken eftersom människor ofta skapa djupa känslomässiga band till de varumärken som är identitetsbyggande, vilket i sin tur är vad som driver dem att konsumera.

Ytterligare ett kännetecken på att vi lever i ett hyperkonsumtionssamhälle är besattheten av något nytt som får människor att slänga ut det gamla. Det är särskilt framträdande inom exempelvis modeindustrin där produktlivscykeln ibland är så kort som några veckor.

Varor är ofta att betrakta som rena statussymboler eftersom de köps i första hand för att visas upp för andra (och på så sätt symbolisera exempelvis rikedom). Vissa teoretiker hävdar att konsumtionsbegäret inte drivs av vår vilja att konkurrera med andra utan snarare är att betrakta som ett hedonistiskt nöje.

Hyperkonsumtion beskrivs ofta för att ha religiösa inslag. Det lyfts fram som en religion som håller konsumtionen högst av allt, och ersätter de traditionella religösa ritualerna med nya. Att gå till kyrkan ersätts med att gå till gallerian.  Helgon är ersatta av kändisar. Shoppingterapi i stället för botgörelse. Strävan efter ett bättre liv efter döden är ersatt av en strävan för ett bättre liv i nuet. Hyperkonsumtion har till och med kommersialiserat religiösa symboler. Exempelvis är det inget märkligt att se icke troende bära smycken med religiösa symboler. ”

Vad tror du? Lever vi i ett hyperkonsumtionssamhälle? 

Det är ju tämligen lätt för alla till höger om vänsterpartiet att avfärda teorin som gammal vänstersmörja i ny förpackning. Samtidigt är många av beskrivningarna alldeles för träffsäkra för att vi ska kunna ignorera dem helt.

Mina tankar leds osökt på in på trilogin Hungerspelen. Det är ju en framtidsdystopi där huvudstaden enbart befolkas av en narcissistisk, hedonistisk och fullkomligt empatibefriad elit medan alla utanför stadsgränserna lever i armod och förtryck. Kanske är det inte så att de på den svenska landsbygden riskerar att förslavas i närtid, men beskrivningen känns inte våldsamt avlägsen för flera delar av innerstan. Där känns det som att shopping, skönhetsbehandlingar, träning och uteliv liksom ÄR hela livet och inte inslag i livet.

Kram Sophia

 

2 Comment

  1. Jag kan inte låta bli att tänka på den person (jag har glömt vem det var) som först påpekade att för 100 år sedan gick svenskarna i kyrkan på söndagen; för 50 år sedan drog de ut i naturen; idag går hela familjen till ett köpcenter. När jag var barn gjorde vi alltid utflykt i skogen med cykel eller på skidor på söndagen, och vi barn älskade det. Jag kan tyvärr inte påstå att jag gjorde detsamma med mina barn när de var små; jag har inte riktigt blivit någon naturmänniska som vuxen, men jag går verkligen inte till ett köpcenter om jag på något vis kan undvika det: jag HATAR köpcenter, mår illa av dem, och att ta dit sina små barn tycker jag är snudd på barnplågeri. (Ibland går jag dock till kyrkan och det mår jag däremot väldigt bra av.)

    1. Det ligger nog något i det faktiskt… Dock måste jag säga att köpcentrum verkligen har målgruppsanpassat för barnfamiljer. Det finns lekrum, blöjbytarrum, amningsrum – ja få andra ställen ger barnfamiljer en mer omhuldad vistelse. Förvisso är museer rätt duktiga på att välkomna barn, men det finns tyvärr många exempel där småbarnsfamiljer möts av suckar och himlande ögon. Tror att många familjer känner att det är ett ”enkelt” alternativ för helgnöje.. Men jag håller med, att gå i köpcentrum är ett nödvändigt ont för min del och jag har sällan några ärenden dit om det inte är för att handla på exempelvis Clas Ohlsson..

Kommentera