Month: mars 2022

För några veckor sedan inledde jag en livsstilsförändring, efter noga grunnande. Jag började sätta klockan tidigare. Redan halv 6 faktiskt. Det låter vanvettigt i mångas öron, att frivilligt pina sig i arla morgonstund när man kan snooza. Men mitt stora problem är mornarna här hemma varit kaotiska. Jag kan inte minnas sist barnen kom till förskolan utan minst ett gräl. Om påklädning, frukost, tandborstning eller något annat rutinartat. Och jag var så himla, himla trött på att börja dagen i källaren humörmässigt. Det spillde liksom över på hela dagen.

Nu går jag upp, sätter på ett kopp kaffe och sätter mig och arbetar. Eller läser. I början var det kämpigt att stå emot impulserna att fixa iordning inför att de andra vaknade. Sätta på en tvätt och tömma diskmaskinen, sånt som spar massa tid sen men stjäl värdefull fokus nu.

Grejen med morgonstunden är att den bara är min. Jag får sitta ostört, i tystnad och fokusera. Innan hjärnan hinner bli distraherad av alla andra måsten som pockar på. Tidiga morgnar är inget ovanligt inom kreatörsyrken. Författaren Haruki Murakami är känd för sin strikta morgonrutin. Han börjar redan klockan 04!

Sedan jag började att kliva upp tidigare har faktiskt sömnen blivit bättre. Jag loggar sömnen via min Fitbit, och under hela tiden har jag legat stabilt på mellan 6.5 timmar per natt. Men nu har jag klockat in flera nätter med 7-8 timmars sömn. Jag bråkar också mindre med barnen, eftersom jag är mindre stressad. Så är det ju, att en god vana kommer sällan ensam.

Fortfarande är det svårt att freda tiden. Jag måste varje dag hejda mig från att börja göra morgonrutinen, typ ställa fram frukost och fixa iordning kläder. För det är inte anledningen att jag kliver upp så tidigt. Tvärtom, jag behöver den tiden bara för mig. För att fylla på med energi som ska räcka till att parera alla de där grälen om strumpor eller knöliga ytterkläder.

Kram

Nu har jag packat cykelväskan med jacka, skor, ombyte, handduk och smink. I morgon bitti cyklar jag till stan för första gången sedan slutet på november. Mer om det en annan gång.

Helgen var särskilt händelserik. I lördags kom min pappa, Annika, Hampus (och Kjell, som varit hos Annika sedan vi var i Åre). De ville fira Juni som ju fyllt sex, och så firade vi min brorsa som blev 35.

Skuffade undan symaskinen och strykbrädan, som stått framme sedan jag påbörjade att sy cafégardiner. På bordet dukade vi med enbart sånt vi köpt på Kringelgården och hittat i skafferiet. Chokladbollar, mazariner, sockerkringla, digestive och kanelbulle. Annat hinner vi inte när båda jobbar heltid inne i stan igen. Fikat är ju knappast avgörande heller. Om det är något pandemin lärt oss är det väl vikten av att ses. Efter att pappa och Annika lämnat av presenter och Kjell åkte de hemåt igen. Hampus skulle äta födelsemiddag i stan och fick skjuts in.

I morse bestämde vi oss för att åka på skidlekis. Kanske sista för i år? I skidbacken ligger snön fortfarande tjock, men runtomkring är barbark som väntar på att få spricka upp i grönska. Visst är vår backe rar? Som en litet fjällsystem i minatyrformat.

Kastade avundsjuka blickar upp mot fina husen mittemot sjön. Där mår man! Det gör vi i och för sig hos oss också, men lite avundsjuka har aldrig dödat.

Andreas fick uppdraget att släpa Nils till liften. Själv fick jag åka hem och hämta en filt att sitta på.

Som vi behövde till fikat! Nils åkte exakt tre åk innan han fick nog. Sen bar jag honom upp för halva backen till vårt favoritställe mitt i backen. Vi åt pizzabulle, bananbröd och drack kaffe och varm choklad.

Barnen fick i uppdrag att roa sig själva. Vilket de gjorde i ett par minuter innan en började gråta och fick räddas från backen.

Under tiden vi sörplade vårt kaffe hade vi hela backen för oss själva. Inte en enda åkare swishade förbi. Kan inte föreställa mig något lyxigare faktiskt. Älskar att folk bilar åtta timmar till Åre för att trängas i liften, och här gassar vi själva i solskenet fem minuter från vår ytterdörr. Nej, det är faktiskt för lyxigt.

Den enda bild som togs på mig. Oklar på alla sätt och vis. Men det bjuder jag på.

När kaffet var sörplat och barnen rastlösa swishade vi ner igen. Eller Andreas och barnen gjorde. Tant kasade nerför backen med all picknickpackning.

Sen fortlöpta söndagen i samma anda. Trädgårdspyssel, en aktivitet för storbarnet och så tidig middag. Och i morgon ska det bli 10 grader och sol i Stockholm. Som jag längtar.

kram

Fredags började på sämsta tänkbara vis. Det var en sån dag allt gick på tvären. Trots att jag gick upp vid 05.30 lyckades jag inte få iväg barnen till förskolan, utan fick rusa till tåget och lämna allt kaos till Andreas.

I stället för att åka tuben till Einride, där jag gör min praktik, hoppade jag av vid Slussen och stegade med raska steg genom Gamla Stan. 1700-talshus i solsken, en lisa för ett dåligt samvete.

Fredagen var inte bara bedrövelse. Min mamma kom sent på kvällen, eftersom vi skulle fira Juni på lördagen. Efter jobbet åkte vi och plockade upp en bäddsoffa på Blocket. Inser att vi för tillfället hamnat ohyggligt långt från moodboardet, men oavsett känns det väldigt fint att ha ett riktigt rum att erbjuda övernattande gäster.

Men det anslutande badrummet kan man ju inte klaga på, i alla fall.

Jag hade piffat med ljusstake i tenn som jag köpte på second hand i veckan.

På lördagen tog Andreas barnen medan jag och mamma åkte och uträttade ärenden. Vi handlade mat till kvällens middag, och strosade i butiker. Minns inte när jag strosade i butiker sist. Köpte tvålkopp i trä och handgjorda hårdtvålar på Granit, och en nagelborste. Den drabbande känslan av att vara vuxen när man hittar sig själv i kassan med en nagelborste! I alla fall.

Jag och mamma lagade middag, och Andreas och min brorsa hängde med barnen. Sen åt vi pasta med tomatsås och burrata och marängsviss. Prick alla stöp i säng efter ett avsnitt Husdrömmar, som handlade om det uppbyggnaden av det åttakantiga 1700-talshuset. Upplevde ni också att programledarnas entusiasm svalnade i takt med att bygget fortskred? Det gjorde i alla fall våran. Vi trodde att det skulle återuppbyggas med tradionella metoder och material, men i stället blev det som ett 1700-talsskal med 2020-talsinnanmäte.

I förmiddags åkte vi till Saltisbacken, som varje söndag håller liftarna öppna för skidlekis och skidskola. Min huvudsakliga uppgift är att bära fikat, eftersom jag inte äger några skidor och inte kan delta i själva aktiviteten.

Först åt vi korv! Och efter några tappra åk till samlade vi mitt i backen för fika. Det var så varmt att vi kunde sitta utan jacka, medan solen värmde våra nackar. Barnen drack choklad och vi kaffe. ”SNIGELFIS BAJSKORV” skriker Nils när man tar fram kameran för att fota. Så även denna gång.

Efter fikat åkte vi hem, laddade om och gjorde oss i ordning för helgens sista kalas. Och barnen stupade i säng utan protester vid 19, trots att de var sockerstinna från att ha ätit kanelbullar än mat de senaste två dygnen.

Nu ska jag vika tvätt och mentalt förbereda mig för i morgon.

Kram

I dag smög vi upp i ottan och förberedde födelsedagsfrukost. Smusslandet hade vi förstås inget för, eftersom den nyblivna sexåringen redan varit vaken i nästan en timme. ”Mamma jag är bajsnödig” viskade en uppspelt röst från sängkanten klockan 05.

I dag för sex år sedan kom Juni och gjorde mig till mamma. Lika delar galet som självklart. Jag som aldrig ens skulle ha barn. Tänk då att jag lyckades få två av den allra bästa sort. Så olika men ändå lika.

Det är så speciellt att få följa en person så som man har förmånen att följa sina barn. Ledtrådarna till deras personlighet finns liksom där redan från början. Jag minns hur barnmorskorna ojade sig över Junis klara ögon redan på BB. ”Å – hon fäster ju blicken” sa de med förtjusning. Det är så fascinerade att bebisen med den klara blicken i dag är en observant sexåring, fortfarande med ögon som registrerar varenda detalj. Bestämd och finurlig, precis vad som krävs när man är storasyskon till ett vilt småtroll.

Sent igårkväll slog vi in hennes presenter. En mountainbike stod högst på önskelistan, och det hade Andreas ordnat. Barbiedocka och två böcker, ”Rackastallet” från Lin Hallberg och ”Min morfar är en Sjörövare” från Jan Lööf, plockade han upp från Stadsmissionen. För övrigt två favoritförfattare vars verk går varma här hemma.

Födelsedagsbarnet hade själv fått bestämma meny. Det blev pannkakor till frukost och korv med bröd (!) till kvällsmat. Till efterrätt hemgjord mangoglass med mascarpone.

Till helgen kommer min mamma och så ska vi fira lite mer ordentligt. Det känns så skönt att faktiskt kunna ställa till med lite kalas, eftersom vi behövt ställa in två år i rad på grund av pandemin. Tänk ändå. Rynkan i tiden som var tiden efter pandemin och innan Ukraina. Vågar man ens drömma om det igen?

Stor kram