Köpa eller låna av vänner, en trend som är här för att stanna?

Självklart! Om du frågar mig i alla fall.

Ju längre tid kläder används och ju mindre de fraktas runt, desto bättre. Och då är ju vänskapskretsen föredömlig. När jag var yngre brukade vi byta kläder hejvilt (aldrig köpa eftersom det inte fanns pengar till sånt). En topp mot en kjol, ett par byxor mot en vårjacka. Eller fick man ha på långlån, som vi kallade det. Sedan hände något efter gymnasiet. Kanske berodde på att alla började betala för sina kläder själva (jag köpte förvisso mina egna kläder redan i högstadiet) eller att vi började köpa lite dyrare kläder. Men helt plötsligt var det som förr var alldeles naturligt att betrakta som jättemärkligt. Det förändrades utan att någon behövde säga något, det blev bara helt otänkbart. I stället köpte vi nytt inför varje utekväll, och inte sällan på kedjorna. Nu tycker jag att trenden har vänt igen, och de flesta av mina vänner är öppna för att köpa eller låna av andra vänner.

Jag och Martina (som jag drev bloggen med under köpstoppet) pratade en del om det. Martina är väldigt frikostig med att ge bort eller sälja kläder till sina vänner. Vid några tillfällen fick jag till och med insistera på att betala för plagg som hon ville skänka bort. Hon är väldigt generös på så vis.

Förvisso är det inte alltid helt enkelt att låna, byta eller köpa kläder av vänner. Storlekar ska matcha, och ska man låna gäller det att vara rädd om plagget. Jag har kompisar som är supergenenösa med att ge bort kläder men helst inte lånar ut, pga av rädsla för att det ska gå sönder. Och det måste man respektera. Det känns ändå som att vindarna blåser åt rätt håll. Klädbyten och långlån har blivit en grej igen. Kanske tack vare att hela andrahandsmarknaden har fått ett uppsving.

Jag har kommit fram till att nyckeln till att lyckas med klädbyten eller långlån är kommunikation och tydlighet.

Det är bra att prata igenom följande när man byter eller köper kläder:

– Värdet på plagget. Det är faktiskt lite fräckt att föreslå att någon ska vilja byta en silkesskjorta från Filippa K-skjorta mot en HM-blus i polyester. Och om du ska köpa (eller sälja): gör hemläxan och kolla vad liknande plagg går för på Tradera. Det är liksom inte värt att vänskapen tar stryk för att man är oense om en 50-lapp.

– Skicket. Helt och rent är det minsta man kan begära. Försök heller inte sälja in fläckiga plagg med ”det går bort i tvätten” om du faktiskt inte är säker på det.

Och om du ska låna eller låna ut kläder är det bra att prata om följande:

– Vem tvättar? Vissa plagg vågar man inte lämna i  någon annans tvätt-vård, men i det flesta fall är det kutym att den som lånar lämnar tillbaka ett nytvättat plagg.

– Och hur? Gör upp om hur plagget ska tvättas innan. Ta inte för givet att alla andra tvättar i parfymfritt, utan om det är viktigt så är det något som borde kommuniceras innan. Försäkra dig också om att personen som lånar förstår tvätt-råden (det hela går att lösa väldigt odramatiskt, typ ”och när du tvättar, kom ihåg att använda parfymfritt fintvättmedel. Du kan få en dos av mig om du inte har hemma..).

– Vem betalar om plagget går sönder? Man kan ha maximal otur och ta sönder ett plagg. Livet kan ju hända, liksom. Därför är det bra att göra upp redan från början vad som händer om plagget går sönder. Det kanske är oersättligt på grund av att det inte säljs längre, eller så har det högt affektionsvärde. Men det är ju inte helt enkelt att fastslå andrahandsvärdet, eftersom det kan skilja sig från ny-anskaffningsvärdet. Jag föreslår såhär:

Laga plagget i första hand.

Köpa nytt i motsvarande skick på andrahandsmarknaden.

Köp sprillans nytt eller ersätt med pengar.

 

Tröja: Rodebjer (köpt i LWL-gruppen), byxor: Hope (Martinas gamla som jag sytt upp), Skor: Ganni.

Jag tycker faktiskt inte att man kan begära att den som har sönder ett begagnat plagg ska ersätta det med ett nytt, annat än om man inte hittar motsvarande plagg på begagnatmarknaden (eller att skicken på andrahandsmarknaden inte motsvarar plagget som man lånat). Men det är ju upp till var och en att bestämma, min poäng är att det är vettigt att komma överens om sånt här innan. Byter du/lånar ut kläder till dina vänner? Har du fler tips på hur man kan lyckas?

Stor kram Sophia

Pengatjyvarna som försvunnit

Nu är det hög tid att prata lite privatekonomi igen. I år har jag satt upp ett ambitiöst sparmål för mig själv. Utan ingen anledning mer än att jag vill. Jag har ju redan tak över huvudet och har inga planer på en ny bil eller jorden-runt-resa. Men däremot känner jag ekonomisk revanschlusta från mina syndigare år. Det roliga är att jag gav mig själv 12 månader att nå målet, men om inget oförutsätt händer kommer jag att nå det redan nästa månad. Och då är allt utöver det bonus på bonusen!

Jag är tvärtemot vad en del tror ingen extremsparare  som balanserar på randen till ekonomisk svält för att maxa sparande, utan har en genomsnittlig inkomst med ganska genomsnittliga utgifter. Men genom att i sakta mak förändra mitt konsumtionsbeteende och vara vaksam på impulser har jag gjort mig fri från en del pengatjyvar. Jag är ingen expert och lever heller inte frugalt för att lägga undan så mycket jag kan, men jag har däremot gjort små förändringar i vardagen.

Så här har jag gjort:

  • Veckomatsedel med hemleverans. Vi sparar mycket pengar på att inte impulsshoppa på matbutiken tre gånger i veckan. Veckomatsedeln gör dessutom att vi tar tillvara på alla råvaror och slänger mycket mindre än förr. Vi kör Middagsfrid, om någon undrar.
  • Matlådor. Fyra av fem dagar på en arbetsvecka har jag matlådor med gårdagens rester. Den sista dagen unnar jag mig kinabuffé och kul sällskap.
  • Cykelpendlar i stället för kollektivtrafik.
  • Letar alltid second hand först. Det gäller alltifrån tapeter till heminredning till kläder och barnleksaker. I år har jag köpt ett par grejer nya, det är allt.
  • Säljer av grejer som jag inte använder.
  • Hämtar min inspiration hos andra som är bättre på att spara, till exempel instagram-kontona ekonomispecialisten eller plånbokssmart.se. 
  • … Och sedermera slutat följa personer vars jobb är att överkonsumera. De ger mig ingenting förutom köpklåda.
  • Lägger omedelbart undan alla extrapengar jag får in (semesterersättningar, pengar från försäljningar osv). Det jag inte märker har jag inte ont av.
  • Uppdaterar mig inte bara för att det kommer nya modeller. Har förvisso arbetstelefon men använder en begagnad Iphone 6. Hörde att nya värstingmodellen hos Iphone kostar 18 000. Blir bara matt och känner mig tillfreds med tanken att härda ut med min 6:a tills den klappar ihop.
  • Sätter undan månadens spar direkt när lönen kommer, drar av alla utgifter och därefter räknar jag ut min dagsbudget. Oerhört pedagogiskt och enkelt. Säg att jag har 3000 kr över efter sparande och utgifter, då har jag en hundralapp att spendera per dag. Tillräckligt tydligt till och med för mig.
  • Föreslår hemmamiddagar med vänner i stället för restaurangbesök och promenader i stället för fika.

När jag läser mina tips låter de pinsamt självklara, men för mig har de inneburit en revolution i det lilla. Jag har under mitt vuxna liv alltid nollat kontot veckan innan lön. Även om det jag aldrig skuldsatt mig eller handlat på kredit har mitt beteende medfört en känsla av ofrihet. Jag har alltid känt mig beroende av nästa månadslön. Jag är på inga sätt ekonomiskt fri nu men jag har ett mycket jämnare kassaflöde.

har du något bra tips? Snåla utan dela med dig i så fall.

Kram Sophia

Vad är lagom förvaring?

Bild från vår förra lägenhet där vi fick bygga en garderob i sovrummet eftersom det helt saknades.

I huset har vi en sovalkov som vi gjort om till bänk och hyllor. Döljs bakom en draperi i linne (färgat grått).

Inuti ser det ut ungefär såhär: ett hyllplan, en lampa och under dem lite lådförvaring av sorten Algot från Ikea. Den absolut billigaste sorten.

I samma rum har vi också ett gammalt linneskåp till sängkläder och handdukar. (tänk bort tapeten, den kommer vi att byta).

I Junis rum står en vackert skåp björk som följde med huset – de förra ägarna fick nämligen inte ut det genom dörröppningen. 

Jag fick en väldigt intressant fråga härom veckan:

Hej Sophia! Älskar din blogg! Fick en skymt av er egendesignade garderob i något skrymsle för ett tag sedan. Jag skulle gärna veta mer om hur du resonerar och organiserar i alla typer av förvaringssammanhang. Alla detaljer av detta slag intresserar mig och hänger ihop med ett hållbart hem och garderob ju. Är själv djupt engagerad i detta och bor i äldre lght där vi antingen får platsbygga(gördyrt) eller hitta på egna lösningar(svårt att hitta inspiration som prisvärd och snygg). Detta gör att vi får fundera och värdera vad och hur något ska förvaras(+avväga vad som är värdigt en plats i det lilla förrådet). Är skeptisk till att konsumera förvaring (allt från smålådor till åbäkiga garderober), allt är dyrt och mycket har dålig kvalitet(och denna bransch ska visst tjäna ganska bra i vår tid, ännu en anledning att fundera ett varv till). Och viktigast av allt – är det inte lättare att göra sig av med grejer istället för att förvara dem? Har även småbarn så jag plockar och förvarar och funderar över detta ämne i relation till hållbarhet en hel del. Vore kul att läsa mer om dina tankar kring förvaring

Förvaring är ett kärt ämne. Det verkar som att det är något som de flesta inte tänker på – så länge som den finns.Jag tycker att det finns goda skäl att fundera på förvaringsutrymmen oftare. I Stockholms innerstad kan en ynka kvadratmeter kosta 100 000 kronor. Det gör Stockholmsgarderoberna kanske till landets dyraste? Kanske borde vi verkligen fundera över hur mycket våra prylar kostar oss när vi betalar så dyrt för att förvara dem?

Mina tre senaste boenden var alla byggda innan förra sekelskiftet. Då rådde helt andra garderobsideal än till exempel funkis-erans generösa garderober. Vår förra hall var ett praktexempel på det. Hallen var säkert tio kvadrat men det fanns knappt plats för fem jackor. Det var vad mäklaren kallade ”en social hall”.

Just det sociala är kanske underordnat för en barnfamilj och det slutade med att vi platsbyggde denna lösning. Vi försökte dock klara oss på ett klädskåp in i det sista.

Så – vad är då lagom förvaring?

Det är en fråga utan ett precist svar. Men jag tror generellt att vi har alldeles för mycket förvaring. Att samla på sig är mänskligt men att ha det rörigt hemma är genant. Lösningen blir oftast att förvara skrotet bakom dörrar och kalla det för förvaring. Min uppfattning är att man oftast tenderar att ha lika mycket prylar som man har förvaring. Därför tror jag att det är klokt att alltid ha lite för lite förvaringsmöjligheter. Bara pyttelite. Så att man på ett naturligt sätt försvårar för sin inre samlare.

Jag vet att många barnfamiljer specifikt letar hus med bra förvaring. Jag förstår så väl tanken. Man behöver plats till vagnen, cyklarna, bilen, vinteroveraller med mera. Jag tänker att livssitutionen får visa vägen. Vi förvarar alla  barngrejer i kattvinden bredvid Junis rum utifall att vi vill ha ett barn till. Jag vet inte hur du känner, men att inhandla spjälsäng, babyskydd, babynest och bodies stod faktiskt inte högst på vår lista med ”kul grejer att göra”. Jag slipper mer än gärna besväret att köpa allt en gång till. Just småbarnsåren är väl en tid då man faktiskt har en god anledning att ha lite fler grejer än vanligt. De åren har en tendens att vara påfrestande ändå, jag tycker inte att dålig förvaring ska skapa onödig friktion.

Men jag tror också på att rensa kontinuerligt och behovspröva prylar efter livssituationen just nu. Säg att det går ett par år och Juni har fortfarande inte ett syskon, vi kanske inte vill eller kan få fler barn. Är det då verkligen rimligt att spara på alla bebisprylar? Inte i mitt fall. Jag kommer inte att spara på barngrejer till eventuella barnbarn.

Sammanfattningsvis skulle jag nog säga att den optimala förvaringen är minsta möjliga som krävs för att få vardagen att gå ihop. Vi klarar oss till exempel utan källarförvaring, vindsförvaring eller rymliga garderobsväggar. Förvaringsutrymme finns men de är knappast så praktiska som dagens utrymmen, det gör att vi tänker oss för innan vi slentrianstuvar undan en massa prylar.

Hur löser man det då när förvaringen inte räcker till?

Rensa! Det är garderobsdilemmats Alexanderhugg. Prioritera prylar och kläder som används nu, och skänk och sälj resten.  Överväg till exempel en kapselgarderob och förvara alla kläder som inte är i kapseln på vinden (förvara aldrig textilier i källare pga risken för fuktskador eller råttangrepp, det senare hände mig en gång).

Fuskplatsbygg. Vår blå garderob i lägenheten är en vanlig Ikea pax-garderob som vi monterat luckor och lister på. Just dessa kommer från Picky Living, men det finns fler konkurrenter på marknaden. Hett tips är att köpa stommarna begagnat på Blocket, då blir det billigare och miljövänligt. Jag tycker faktiskt att kvaliteten på våra garderobsdörrar var helt okej – förhoppningsvis får de stå kvar bra länge. Alternativet var att platsbygga med det skulle kosta runt 100 00 om jag inte minns fel.

Låt det synas. Den här lösningen är signerad min kompis Sara. Vill minnas att de byggde den själva av lite rör från någon byggfabrik. Låt finkläderna hänga framme och bli en del av inredningen. Det finns också klädhästar att köpa (det är ju till exempel superfint att ha en begagnad i tex mässing, jag har försökt köpa loss en från butiken Smiley Vintage men utan framgång). Försök inte att bygga en själv bara. Det gjorde vi och det blev jättefult och ganska dyrt.

En av Smiley Vintage’s fina klädhästar i mässing. De har också en annan variant med en kurvad båge ovanför. Väldigt prålig.

I vår förförra lägenhet byggde vi också en hel förvaringsvägg med gamla rör och hyllor som vi köpte av en butik när de skulle byte lokal. Betalade 500 spänn för rasket och Andreas kapade till allt själv.

Edit: hittade bilderna på vår egenbyggda lösning bestående av rör och hyllor. Funkade också som skrivbord.

Så roligt att se tillbaka på. Kommer ihåg att vi var mäkta stolta när den var färdigmonterad. I dag vet jag inte om den är så mycket att hurra för.

 

Hoppas att det här var svar på dina frågor?

Stor kram

Sophia

 

Hur kan jag motivera mig till att shoppa mindre?

Trots att mitt köpfria år är över sedan länge fortsätter jag på det inslagna spåret att shoppa sparsamt. Jag var faktiskt rädd att jag skulle bli girig när experimentet var över. Och inte bara att jag skulle återgå till mina forna vanor utan även kompensera för utebliven spendering, så att säga.

Nix pix. Jag är fortfarande ganska sträng mot mig själv och tillåter sällan impulsköp. Rent besparingsmässigt har jag redan överträffat förra året och jag siktar på att dubbla sparandet och sätta av minst 100 000 i aktier och fonder i år.

Det är är mina knep att hålla motivationen uppe

– Tillfället gör tjyven, det är sen gammalt. Var snäll mot dig själv och se till att du inte har så många tillfällen att spontanshoppa. Avfölj i dina favoritmärken i sociala medier, avregistrera på nyhetsbrev, nixa dig mot direktreklam i brevlådan. År 2017 handlade den genomsnittliga svensken på rea vid 37 tillfällen. Det är en trefaldig ökning på bara fem år! Tillfälliga erbjudanden funkar. Det enklaste sättet att stå emot är att inte ta del av dem från början.

– Gör något av pengarna du sparar. Betala av på CSN, spara i en buffert via Dreams (sparapp) eller köp fonder. Låt dem inte ligga på ditt lönekonto vad du än gör. Om du har dem tillgängliga framför näsan hela tiden kommer du att känna dig lockad att bränna dem.

– Gör det till en utmaning och berätta för så många du kan. Ju fler som känner till din köpfasta desto lättare! Kalla det miljöengagemang om du inte vill berätta om det är av ekonomiska skäl.

– När köpsugen slår till: 

1. Vänta 15 minuter. På cirka en kvart har det mesta av elden som utgör impulsen släckts. Sätt alarm på telefonen och gå därifrån.

2. Vänta i ett dygn. Efter ett dygn har begäret slocknat i åtta av tio fall (obs helt egen sifo-undersöning).

3. Visualisera pengarna på ett bord framför dig. Vill du verkligen ha ännu en pryl eller känns det inte lite bättre med pengarna i näven?

4. Tänk på vad prylen/plagget kostar dig i underhåll. En fin klänning måste tvättas i specialtvättmedel. En elektronikpryl behöver nytt batteri redan om något år. Och hur jobbigt att återvinna eller sälja om du inte vill ha den längre?

– Rensa och sälj. Med kläder är det ofta så att man inte ser skogen för alla träden. Jag rensar regelbundet med KonMari-metoden. Alltså om ett plagg är till glädje (KonMaris egenmyntade fras är spark joy) så behåller jag det. Om plagget framkallar skuldkänslor (används inte tillräckligt ofta), är i fel storlek eller inte känns ”jag” så rensar jag ut det. Om det är dyra plagg motiverar jag mig med att jag troligen inte får mer pengar om ett år, snarare tvärtom. Poängen är undvika att nya köpbehov uppstår för att jag har en överfull garderob som jag inte kan överblicka.

– Om inget annat fungerar: ge dig själv veckopeng. Detta är en drastisk metod som jag faktiskt aldrig tvingats använda mig av själv. Så fort lönen kommer för du över den till exempelvis Dreams-appen. Ta ut en fast summa i kontanter, till exempel 500 kronor per vecka och lägg dem i ett kuvert. Varje vecka tar du fram ett nytt kuvert och här har du vad du får spendera under veckan. Är pengarna slut så är de slut.

Det här är mina absolut bästa tips för att dra ner på konsumtionen. Dela gärna med dig av vad som funkar för dig.

Stor kram

Sophia

När jag tar bort i stället för att lägga till

Hej,

Jag fick en fråga på Instagram om att skriva om hur jag har minimerat i garderoben och badrumsskåpet. Givetvis skriver jag gärna mer om det.

Först och främst: jag är ingen expert på minimalism, om det nu är vad du väntar dig. Jag har snarare tagit minimalismens budskap om minskad konsumtion till hjärtat framför rensningspåbuden (inom vissa områden är jag jätteduktig på att rensa, andra inte, men jag har nog verkligen inte en minimalistisk inredningsstil om det nu finns någon). I alla fall.

Mitt förhållningssätt är att i första hand ta bort i stället för att lägga till när jag försöker lösa ett problem. Mycket av vår konsumtionshets bygger på att vi köper en produkt för att lösa ett visst problem, och med det uppstår en handfull nya bekymmer som vi måste köpa oss fria från.

Garderoben

Min garderobsutmaning brukade inte handla om att jag saknade kläder, tvärtom. Jag hade så många att jag inte ens hade någon överblick över dem. Däremot upplevde jag att jag hade svårt att matcha och svårt att välja, varför jag ofta fortsatte med att köpa nytt fastän jag inte behövde.

Under 2017 rensade jag nog ut halva garderoben, och resan har fortsatt. Jag har några enkla principer som jag följer:

– passar detta plagg för livet jag lever nu? Jag har småbarn, jobbar på kontor (dock inom mode-och klädvårdsbranchen) och vill helst inte vara vaken efter kl 23. Funktionella men stiliga vardagsplagg är byggstenarna i min garderob.

– har plagget använts det senaste året? Kläder som inte används har ingen plats i garderoben längre.

– Passformen? För små eller för stora plagg rensar jag ut. Punkt.

Sminkväskan

Jag har rensat ut hela min arsenal av vanliga nagellack (och tillhörande borttagning) och ersatt dem med ett ekologiskt och giftfritt från Little Ondine. Ett enda. Nagelvård är inget som jag prioriterar, men då och då stryker jag ett par lager av lacket och njuter.

Badrumskåpet

Min hy är en historia för sig. Under tonåren var jag ganska förskonad från finnar. Man kan väl säga att jag blommade ut när jag blev 20, och inte på det bra sättet. Jag köpte på mig mer och mer produkter; ansiktstvätt, peeling, toner, dag-och nattkräm. Och så masker förstås. Problemet var att ansiktstvätten och peelingingen torkade ut min hy. Tonern minns jag inte ens vad den gjorde, och fuktkrämerna gjorde pannan flottig som stekspad. Fick jag färre finnar? Tvärtom.

I dag har jag rensat ut fuktkräm, toner och ansiktstvätt och använder i stället:

– Mandelolja för rengöring och fukt. Kostar drygt 50 kr på apoteket.

– BHA-syra för att öppna upp täppta porer. Det är faktiskt den enda hudvårdsprodukt som jag tycker infriar löftet om bättre hy. Jag har en från Paulas Choice som jag är väldigt nöjd med.

– En ansiktsmask från Phytomer med någon slags enzymer, som jag använder extremt oregelbundet. Den är dryg och jag har haft samma, lilla flaska i snart två år. Kommer nog inte att köpa mer dock.

Hårvårdsprodukterna

Jag har aldrig haft ett vackert svall. Dock är jag ganska stolt över min konsekvens när det kommer till frisyrer. Jag har haft två (tre om man räknar med min skalliga period mellan 0 och 2 år) frisyrer i mitt liv: page och kortklippt. Av den enkla anledningen att mitt hår aldrig kan växa sig längre än till axlarna. Mitt svall har varit frissigt, flottigt och sprött på samma gång. Tänk en porös muffins och så har du min frisyr i ett nötskal. Trots att jag klippt det var sjätte till åttonde vecka, trots att jag köpt drösvis med dyra schampon och balsam. Och trots att jag använt otaliga hårmasker.

I vintras fick jag nog av håret och lät min page bli kortklippt igen. Då såg mitt hår ut som en trasslig, slokande plym. Strax efter upptäckte jag balsammetoden och bestämde mig för att ge den en chans.

Detta var i mars och sedan dess har jag inte tvättat mitt hår annat än med balsam. Ett billigt balsam från matbutiken (Tresemmé), dessutom. Läs gärna mer här om du är nyfiken på att börja med metoden själv.

För mig tog det cirka tre-fyra veckor innan håret hade anpassat sig. Jag tajmade in perioden med en månadslång semester. Om du har ett jobb som kräver att du vistas bland folk, och som du föredrar att behålla, kan jag rekommendera dig att göra detsamma. Jag såg bedrövlig ut innan det vände.

Jag har inte klippt mig sedan i vintras och kommer inte att göra det i närtid heller. Mitt hår är mjukt, lent, tjockt och jag kan ana ett självsvall på gång. Inget friss eller kluvna hårtoppar. Det är nämligen schampot som förstör håret och skadan kan inte repareras hur mycket balsam och inpackningar man än använder.

Fler frågor? Skjut på!

Stor kram

Sophia

 

Frisk men inte fri

Häromdagen åkte hela familjen till närmsta köpcentrum. Vi kom dit strax före 11 och fann oss i en ödelagd galleria. Alla butiker var stängda och igenbommade med ståljalusier. ”Toppen” tänkte jag, ”då kommer detta gå fort. In, ut, klart!” De hade nämligen inte öppnat än och vi var där i ett enda ärende; att handla trosor till vårt barn. Hon hade nämligen gjort klart för oss att hon inte slutar med blöja förrän hon får ett par trosor med lila blommor på (just detta hittade vi aldrig men lyckades lösa det ändå).

Vi hade några minuter att slå ihjäl innan Åhléns öppnade och ägnade dem åt att strosade runt. När butiken väl öppnade hade vi vandrat till andra änden av varuhuset och behövde leta oss tillbaka. Innan vi slutligen lämnade köpcentrumet hade det gått nästan en och en halv timme, trots att vårt ärende bara skulle ta fem minuter.

Det fick mig att börja tänka på hur det egentligen är ställt med mitt köpsug. Efter ett-och-ett-halvt år på shoppingdetox borde jag ju vara så gott som fri från köpsyndiga tankar, och definitivt befriad från utdragna besök i gallerior.

Ack nej.

Jag betraktar mig själv som frisk men inte fri. Så länge jag är vaksam och sträng mot mig själv så sker inga spontanköp. Men om jag utsätter mig för frestelser så är jag bara ett lojt ögonblick från att slarv-shoppa något som för stunden är ett bra köp. Tyvärr har jag gjort ett par spontana inköp i LWL-gruppen under senaste månaden. Självklart begagnat, men det var två plagg som jag egentligen inte behöver och därmed inte lever upp till mina egna regler i Slow fashion-utmaningen.

Jag är lika delar fascinerad över vanans makt som jag är lite deppig över att jag inte kommit längre. Jag har ändå bevisligen karaktär när det gäller, eftersom jag klarade ett helt år med köpstopp. Men överlevde jag på förhoppningen om en livsstilsförändring eller bara på hoppet om att få återgå till det gamla vanliga när året var över?

Jag vet faktiskt inte än.

Men jag vet att arbetet inte är över för min del. Jag är frisk, det vill säga har ett sunt förhållande till konsumtion (enligt min egen definition, i alla fall) men jag är tyvärr inte fri. Helt fri blir jag inte förrän jag inte tänker på att inte shoppa. Är du med? När jag inte behöver stå emot impulser längre, utan att jag kan handla det som jag behöver men inte mer än så.

Har du eller har du testat köpstopp? Hur känns det för dig?

Kram

Sophia


Om du gillade detta borde du också gilla de här:

Rätsida på den ekonomiska triangeln

Så påbörjar du ett köpfritt år – fem handfasta tips

Sluta konsumera passivt

 

Rätsida på den ekonomiska triangeln

Hej hörrni,

Nu är det hög tid att prata lite pengar och konsumtion igen. Jag tänkte att vi skulle fokusera på att prata lite utgifter? Jag brasklappar dock för att jag inte ekonom utan talar bara från egen erfarenhet.

Jo. För dig som precis hittat hit kan jag dra en kort sammanfattning. År 2017 hade jag och min dåvarande bloggkompanjon Martina totalt köpstopp på kläder, väskor och skor. Köpstoppet gav mig en rejäl tankeställare om hur jag ser på privatekonomi, konsumtion och hållbarhet. Förutom att jag fick chansen att lära mig massa om hur man vårdar och reparerar kläder gav köpstoppet också rejält klirr i kassan. Under året sparade jag över 50 000 kronor. Femtio. En helt galen summa om man betänker det faktum att jag har en helt vanlig lön.

Min köpfasta gav mig helt nya perspektiv på hur jag vill spendera mina pengar. Det handlar inte om att jag ska snåla för all överskådlig framtid utan bara fatta lite klokare beslut. Prioritera utgifterna och inköpen efter vad som faktiskt ger glädje över tid, och inte bara en kortvarig tillfredsställelse. Rent praktiskt går det ut på att jag handlar det mesta begagnat, såväl kläder som inredning alternativt satsar på schysst producerade varor. Ett konkret exempel: jag har äntligen jagat fatt på en trädgårdsgrupp. Har letat i månader på Blocket men tillslut hittade jag en man utan för Örebro som driver ett småskaligt snickeri och tillverkar trädgårdsmöbler efter gammal förlaga (vi bor i ett gammalt hus och jag vill att trädgårdsmöblerna ska passa stilen så att de känns rätt över lång tid). Möblerna är förvisso inte begagnade men närproducerade och tillverkade på ett hållbart sätt i liten skala. Och faktiskt inte dyrare än om jag hade köpt begagnade utemöbler från något känt märke. Prioriteringar helt enkelt.

Min ekonomiska triangel

Jag tänker på all min konsumtion som en tredelad triangel. Längst ner är sådant som jag måste lägga pengar på. Tråkiga, fasta kostnader som boende, el, försäkringar och liknande. Baskostnader. De försöker hålla jag så låga som möjligt genom att se över med jämna mellanrum. Jag byter inte Junis barnförsäkring men andra försäkringar jämför jag inför varje förnyelseperiod (jag jobbade ju på försäkringsbolag innan och därför har jag tagit på mig den hatten hemma). Numera tänker jag också på sparande som en baskostnad, den ska liksom bara ingå varje månad. Baskostnaderna är inte värdeskapande på något sätt. Ett dyrt bostadslån är inte bättre än ett billigt bostadslån. Därför försöker jag hålla dem så låga som möjligt. Är du med?

Mitten på triangeln är kostnader som är mer flexibla men fortfarande nödvändiga. Vinterjacka, barnkläder, möbler, SL-kort (nu på sommaren försöker jag klara mig utan och enbart använda cykel, lite bättre mat (eko-varor). Den delen av triangeln går inte att undvika helt men kostnaderna går att påverka i viss mån. Här försöker jag till exempel handla begagnat. Att välja en begagnade vinterjacka av god kvalitet kan spara många tusenlappar jämfört med att köpa ny, men jag kan inte spara in på kostnaden helt genom att strunta i vinterjackan. Här kan det också handla om att jag tar kostnader för att laga kläder i stället för att köpa nya. Dessa kostnader är inte heller särskilt värdeskapande

Nu har vi kommit till toppen av triangeln. Den utgörs av min lyxkonsumtion. Kostnaderna för allt som sätter guldkant på tillvaron. Till den räknar jag kläder mina (även om jag handlar 99% beggat) eftersom de är knappast nödvändiga egentligen. Lyx för mig är också till exempel matkasse och restaurangbesök. Jag vet att maten skulle bli billigare om vi planerade den själv men jag VILL inte vara med och planera mat varje vecka (min man gör det gärna däremot). För mig är det helt oväsentligt vad vi äter på vardagar sålänge det är enkelt, halvgott och näringsrikt. Det ska bara funka. Vår matkasse räcker dessutom till matlådor vilket sparar in på restaurangbesök på lunchen. Fika och nöjen räknar jag också till lyx. Alla lyxkostnader är kostnader som jag enkelt kan avstå ifrån om det skulle behövas. De kostnaderna utgör en betydligt mindre del av triangeln men är också mest värdeskapande.

Till min poäng:

Tänk dig att vi vänder uppochner på triangeln. I botten är kostnader för resa, fika och kläder. I mitten baskläder och möbler och i toppen boendekostnader. Så såg fördelningen i min ekonomiska triangel ut förut. Jag lade lejonparten av min lön på ”kul grejer” och desto mindre på det nödvändiga.

Det låter i och för sig ganska kul?

Nej tyvärr. Jag brände större delen av min lön på saker som inte gav mig någon långvarig tillfredsställelse, lyxkonsumtionen var alltså inte värdeskapande. En grej som vi faktiskt inte pratar så mycket om är att ju mer man har av något, desto mindre är det värt. Som restaurangbesök. Jag åt ute flera dagar i veckan, ibland frukost, lunch och middag. Det som jag i dag ser som en lyx var en del av min vardag förr. Men ju fler utemåltider jag åt desto mindre njöt jag av dem. I dag äter jag ute någon eller några gånger i månaden, men de upplevelserna är för sig värda så mycket mer. Mitt slösaktiga liv betydde också att mitt sparande hamnade sist i prioordningen. Trots en god lön och lägre boendekostnader än i dag gick jag i princip plus minus noll varje månad. Väldigt ofta fick jag dessutom ha en riktig snålvecka innan lönen behagade att komma. Det beteendet gjorde mig i förlängningen ekonomiskt stressad och skapade också en känsla av otrygghet. Jag hade ju ingen direkt buffertzon att landa i om jag till exempel skulle förlora jobbet. Och givetvis tyckte jag att det var både omoget och pinsamt att liksom inte ha pengar på kontot dagarna innan lön, som om jag vore student. I dag förstår jag att det är ett extremt vanligt konsumtionsmönster bland unga.

Och lite såhär resonerar jag kring min ekonomi. Jag ser ingen anledning att betala en krona mer för ett abonnemang som är likvärdigt alla andra abonnemang, men jag skulle aldrig få för mig att välja den billigaste restaurangen när jag väl äter ute. Då väljer jag den som jag vill äta på. Beroende på var jag kan mappa in kostnaden i min ekonomiska triangel så prioriterar jag annorlunda.

Låter det knasigt? Hur tänker du kring dina kostnader?

Stor kram

Sophia

 

Reklamavbrott: Jag brer ut mig i tidning

Jag försöker att vara återhållsam med reklam i bloggen. Skoja. Det har än så länge inte förekommit någon reklam alls. Men nu tycker jag att det är dags och därför blir det reklam för mig själv. Jag har ställt upp på en intervju, med fotografi och allt i Djungeltrumman Göteborg. Extra smickrande är förstås att läsekretsen utgörs av morgondagens framtid. Jag har alltså fått flera spaltcentimeter vigda att åt fostra ungdomarna om min syn på konsumtion och berätta om mitt köpfria år. Så lyxigt och förstås jätteläskigt.

Tidningen ges ut i Göteborg men även icke-Göteborgare fröjdas åt en digital version av intervjun här. Jag pratar om varför hade valde att ha ett köpfritt år, hur det gick (spoilervarning: bra med utmaningen men sämre för min psykiska hälsa) och hur jag försöker konsumera nu.

Titta, så exalterad blev Kjell när jag berättade för honom om intervjun!

Hoppas att du gillar!

Stor kram

Sophia

Minimalistisk hårvård: Balsammetoden

Kostsam, skrymmande och tidsödande — så skulle jag kunna sammanfatta min tidigare hårvårdsrutin. Nästan varje gång jag gått till frisören har jag fått bannor för att håret är för fett, för slitet eller bara allmänt livlöst.

En gång när jag var tonåring spände en mer skönhetsintresserad vän ögonen i mig och sa med en mästrande ton ”Schampo öppnar hårstråna och balsam stänger dem. Väldigt viktigt att man balsamerar!” Exakt hur en frisyr med ”öppna hårstrån” ser ut kan jag än i dag inte riktigt redogöra för, men i alla fall så började jag balsamera rikligt. Nackdelen med balsamet var förstås att håret blev väldigt fett och jag tvingades att schamponera det oftare och oftare. Tillslut varje dag. Och när man tvättar håret varje dag så måste man också föna det varje dag. Och när man fönar det varje dag så måste man också klippa det var sjätte vecka.

balsammetoden

Min frisör brukade titta på mig med en förundrad min när hon drog händerna genom håret och fastnade i tovor stora som golfbollar. ”Hur ser det ut med fukten egentligen?” undrade hon. Ordinationen blev hårmask som skulle läggas minst en gång i veckan. Trots schampo, balsam, hårmask och senare även E-vitaminsprej var mitt hår sprött som torkad vass. Hårvårdsrutinen var förstås inte gratis utan kostade sammanlagt flera hundra kronor i månaden. All denna kostsamma kärlek och detta var tacken! Tillslut fick jag nog och klippte av alltihop. Jag var så otroligt less och besviken på mitt hår och var inställd på att vara kortklippt för resten av livet.

Jag har läst om Balsammetoden förr men typ avfärdat det som alldeles för klent för mitt bångstyriga burr. Men nu när jag ändå hade klippt av mig allt kände jag inte att det fanns något att förlora. Så medan vi var i Mexiko tvättade jag håret en sista gång med diskmedlet som vi använder för att diska Junis vällingflaska och balsamerade som vanligt efteråt. Och jag har inte tvättat håret med schampo sedan dess.

Balsammetoder utgår från principen att fett löser fett — alltså att det feta i balsamet rengör håret från fett. Sulfatet som finns i vanligt schampo rengör inte bara utan torkar också ut hårbotten och sliter på håret. Det får som konsekvens att hårbotten producerar mer talg för att kompensera. Balsammetoden går ut på att man tvättar ut håret från alla rester av gamla produkter och sedan vänjer man håret vid att tvättas med balsam. (obs! läs på ordentligt om du vill testa själv eftersom det är väldigt noga med vilka produkter man använder). För mig tog tillvänjningsperioden cirka tre veckor. Första veckan var håret fortfarande rent från diskmedlet. Andra veckan var det som om jag dränkt det i sirap och tredje veckan fick det känslan av solvarmt smör. Men sedan vände det. Jag fortsatte tvätta med balsam var tredje till fjärde dag och  hux flux en dag var det bara rent och lent, precis som efter ett frisörbesök.

Nu har det gått strax över fem veckor sedan jag började. I början tvättade jag det med några dagars intervall men nu är jag nere på en till två gånger i veckan. Fördelarna med balsammetoden är som jag ser det uppenbara: det kostar betydligt mindre än dyra frisörprodukter (använder ett balsam från mataffären), håret slits inte (jag har till och med börjat låta det växa ut igen) och det lite bättre för miljön. Det bästa är förstås att inte använda några kemikalier alls men en produkt är förstås bättre än fyra.

Och i dag var det som att jag nådde ännu en milstolpe: Jag rensade ut och gav bort allt som återstod av min dyra hårvårdsarsenal. Såhär ser det ut på badrumshyllan nu:

balsammetoden produkter

Ett tvättbalsam och en tvål. Jag har ju fortfarande så kort hår att något vårdande balsam inte behövs. Hejdå dyra hyllröra och hej sinnesfrid. Visst att ordet sinnesfrid kanske är att ta i, men det är faktiskt det ordet som ligger närmst tillhands.

Stor kram

Sophia

 

Jag behöver faktiskt inte det

En av mina laster har varit att konsumera innehåll på webbshoppar så som jag konsumerar bloggar. En ständigt jakt efter en uppdatering eller påfyllnad i Rea-utbudet. Under förra året gjorde jag mig av med ovanan att stalka Rodebjers webbshop som en efterhängsen tonåring. Jag kan faktiskt inte komma ihåg senast jag var inne och surfade  klädwebbshoppsr för nöjes skull. Inte en enda gång i år. Nu är det mer av ett nödvändigt ont om det finns ett reellt behov, som när jag gjorde research inför vinterskoköpet.

Nu när jag slagit mig lite för bröstet måste jag också få erkänna en annan svaghet: auktionssajter. Vi inreder ju huset med begagnade möbler och jag har tillbringat oceaner av tid med att nosa inne på Tradera, Blocket och diverse auktionssajter. Mitt modus operandi är att jag ser något fint på en blogg eller i en tv-serie och så kan jag inte hålla mig ifrån att börja leta. Det liksom susar i fingrarna när de drar över tangentbordet. Om jag hittar något som jag vill ha försöker jag i efterhand argumentera för att det finns ett behov. Alldeles för ofta är det en ihålig efterhandskonstruktion. Turligt nog är det knepigare att impulshandla på begagnatmarknaden eftersom utbudet är begränsat. Det har väl varit min enda räddning.

Mycket tid har gått åt till att flukta och sukta över byråer, skrivbord, vitrinskåp och lampor. Fram tills för några månader sedan. Jag vet inte vad som hände, eller om det ens var något som hände. Snarare något som slutade att hända. Jag har inte surfat på auktionssajterna på månader och jag har inga auktioner favoritmarkerade på Tradera. Inte en enda. Och vet du? Det är otroligt vilsamt. Vi har inte ett perfekt inrett hem. Halva vårt hus är för jössenamn oinrett. Men jag behöver inte mer just nu. Någon kanske hävdar att slösurfa i webbshoppar är ett bra subsitut för att shoppa på riktigt. Så kanske det är för andra men inte för mig. Jag vill liksom inte behöva ägna dyrbar kraft åt att stå emot impulser att köpa något jag egentligen inte behöver.

Det som är min största morot är faktiskt att jag blivit sparsam. Inte frugal i ordets rätta bemärkelse men mycket mer omsorgsfull med mina utgifter. Ofta visualiserar jag värdet av vad jag vill ha i rena pengar på ett bord framför mig. Till exempel nya sängkläder. Vill jag lägga tvåtusen kronor på ett nytt påslakan eller vill jag hellre ha tvåtusenkronor i min hand? Nästan alltid väljer jag pengarna. ”Jag behöver faktiskt inte det” tänker jag och känner mig lite friare.

Har du blivit bättre på att stå emot impulser eller bli fri från några shoppinglaster? Berätta!

Stor kram

Sophia