För drygt en månad sedan basunerade jag ut att jag kör köpfritt året ut. Du kanske minns? Inga kläder eller pryttlar för resten av året. Anledningen var att jag var så himla mätt på all form av konsumtion. Hade ägnat hela coronavåren åt att tröstshoppa kläder i Labels We Love-gruppen på Facebook. Andrahandsplagg förvisso, men hur ska de ens rymmas i min garderob?
Så hur går det då?
Segt, det måste jag tillstå.
Kläder har jag inga som helst problem att avstå från att köpa. Värre är det med annat. Växtkontot är sedan länge övertrasserat. Är i det närmaste självförsörjande på knölar och pioner nu. Och råkade handla en Fitbit, ett hälsoarmband, på Blocket i dag. Glömde liksom bort att jag hade köpstopp?
Jag är en person som drivs av utmaningar. Alltid gjort. Men efter att jag klarat av dem tappar jag motivationen helt. Sprang Göteborgsvarvet (ett träningsmål) 2014 och har bara pliktskyldigast sprungit milen en enda (!) gång sedan dess. Tog körkort på en nio dagar lång intensivkurs och satt sedan inte bakom ratten på två år. Åt inget socker på hela 2018. Listan med liknande historier kan göras lång. En gång sparade jag ihop hundratusen kronor på något år, bara för att använda upp dem på inget särskilt året efter.
Det verkar nästan vara omöjligt för mig att klara samma utmaning två gånger. Kanske för att jag inte är samma person efter första gången? Erfarenheten har stöpt om mig till en annan modell? Eller är jag så simpelt beskaffad att jag bara jagar kicken av att klara något?
Beslutet att ha köpstopp var ganska överilat. Jag har ju flera saker jag verkligen behöver. Som nya bh:ar. Bysten har ändrat form efter att jag slutade amma när Nils var åtta månader, och inga av mina gamla passar längre. Vad försöker jag bevisa för mig själv med att gå runt i en illasittande bh i sju månader? Att kommunens bredaste byst kan ha kul ändå?
Jag måste försöka komma ihåg vad jag ville åstadkomma från början. Sunda köpvanor och att inte hemfalla åt spontanköp. Handla begagnat och välja hållbart när jag måste köpa nytt. Det är ju faktiskt mål som jag kan uppnå utan en massa förbud och regler.
Jag tycker att en köpfri period har varit ett fantastiskt verktyg. För personen jag var innan vill säga. Men då prioriterade jag helt annorlunda, om ens alls. Shoppade för tusentals kronor i månaden. Kunde inte ett smack om hållbarhet. Sparade ungefär lika mycket som jag lånade av mig själv varje månad.
Den personen är jag ju inte längre. Nu har jag sunda sparvanor (nåja, inte som föräldraledig kanske), impulsshoppar nästan aldrig och väljer andrahand i nio av tio fall. Sköter om mina kläder så att de håller längre och lagar dem när de går sönder. Behöver jag verkligen ha köpstopp?
Nej, jag tror inte det.
Tja. Så går mina tankar. Kanske att jag skippar en utmaning till förmån för en slags lättare omställning. Fokuserar på sparmålet jag satt upp sen tidigare och försöker vara nöjd med de förändringar jag redan gjort.
Att människan har haft nytta av överlevnadsstrategier när resurser varit knappa eller konflikter härjat, det skriver nog de flesta under på. Men som vårt samhälle fungerar tänker jag ofta att det vore klokt att ha en överflödsstrategi. Alltså en plan för att navigera i överflödet. Vårt samhälle lider ju sällan brist på någonting. Tvärtom koncentreras ju mat, prylar och kläder i den delen av världen som behöver dem minst.
Förvisso är det nödvändigt med beredskap inför tider med knappa resurser, men det är minst lika viktigt att vara beredd på överflödet. Ha kunskaperna att syna marknadsföringsbluffar, insikter i sitt eget (irrationella) beteende och handlingskraft att förändra destruktiva mönster. För många är det ju inte svälten längre det största hotet, utan snarare de oändliga frestelserna. Det handlar inte om att vi saknar kläder att värma kroppen med, utan att de flesta har fler plagg än de har användning för.
En köpfri period kan väl sägas vara ett sätt att rusta sig mot överflödet. En annan strategi jag tillämpar är att sålla i mina inspirationskällor. Välja bort allt som får mig att jag inte duger som jag är.
Några överflödsstragier jag tillämpar är:
Avregistrera/avfölja alla varumärken i sociala medier och på nyhetsbrev
Fylla på med inspiration som peppar mig att byta, låna och laga i stället
Göra det svårare för onlineköp. Inte spara kreditkortsuppgifterna i webbläsaren, aldrig använda Klarnakonto (som om jag någonsin skulle), lägga till en extra kod för kortbetalning. Göra det lite svårare att handla för enkelt.
Undvika sötsaker. Jag är inte fanatisk på mitt sockerförbud, men äter inte bullar, godis eller glass (annat än en tårtbit på min dotters födelsedag). Att fika titt som tätt triggar mitt sötsug och jag har kommit fram till att det enklaste är att undvika sötsaker helt och hållet. Inte en strategi för alla, men definitivt för mig
Det här är några strategier jag använder mig av. Personligen tycker jag att samhället, genom politiken, också borde ha bättre beredskap för att hantera överflödet. Men det är en helt annan fråga.
Tack alla ni som lämnat fina motiveringar till varför ni ville vinna. Många av er var på en personlig resa att förändra sitt förhållningssätt till prylar och konsumtion. Jag önskar er stort lycka till, och hoppas att ni njuter av målet om så inte av resan självt. I tider av pandemi och finansiell instabilitet är ämnet högaktuellt. Hur blev det såhär liksom?
Jag säger grattis till:
Guldan, Emelie H och Cissan – ni har vunnit varsitt exemplar. Skicka gärna vidare när ni är färdiga.
Vi är vad vi köper är en otroligt läsvärd bok, så jag hoppas att du får möjlighet att läsa den ändå. Torde finnas på ditt närmsta bibliotek, annars finns den att köpa hos nätbokhandlarna.
Stor kram
Sophia
Detta är inte ett samarbete utan jag tävlar ut tre exemplar på eget intiativ, och självklart utan ersättning.
Jag har vridit och vänt på hur jag ska göra med nyårslöften i år. 2019 slutade jag äta godis, 2018 körde jag helhjärtat på Slowfashion-utmaningen och 2017 hade jag köpstopp.
Under hösten har jag blivit alltmer sliten av dåliga nätter och dagar sin upptas av till synes oändliga hushållssysslor. Har känt prick noll motivation till att förändra något beteende och anta någon stor utmaning. Har till och med lekt med tanken att lägga ner bloggen eftersom jag känt att jag inte har något att bidra med längre. Men så lyssnade jag på senaste avsnittet av Säker Stil-podden och kände mig mer peppad än på länge. Avsnittets tema är klädutmaning för 2020 och Ebba och Emilia går igenom ett gäng olika klädrelaterade utmaningar. De pratar om kapselgarderober, en-in-en-ut-metoden, max 12 plagg per år med flera. Du får helt enkelt lyssna själv! Och så läste de bland annat upp tips jag skrev om för länge sedan. Blev förstås otroligt smickrad men också peppad.
Jag behöver ju inte göra något som jag har lust till. Det behöver ju inte vara allt eller inget, svart eller vitt! Det tankesättet är ett klassiskt falskt dilemma.
Jag får börja från början och hitta mitt syfte. Alltså skriva ner vad jag vill göra, men framförallt varför. Vad vill jag åstadkomma för förändring i det långa perspektivet? Och sedan ska jag försöka vända det till något positivt. Hitta belöningen i utmaningen.
Jag har hittills inte landat i någon konkret utmaning. Med säkerhet vet jag dock att det kommer att ha med kläder och stil att göra, men inte köpstopp. Mitt fokusområde kommer att handla om att aktivera min befintliga garderob bättre. Hela 2019 var ett stilmässigt dystert år för min del. Först en anmärkningsvärd viktuppgång i samband med graviditeten, och följt av en amningsperiod som inneburit att jag inte använt 90% av mina kläder under hösten. 2020 är jag värd en revansch!
Fram till i år har vår dotter varit för liten för att ha några särskilda förväntningar på julen. Men det är stor skillnad från förra året. Redan i augusti färdigställde hon sitt första utkast på önskelista till tomten. Komplett med teckningar på allt hon önskar sig i leksaksväg.
Att ha en leksakskalender lockar mig inte. Julafton tenderar redan bli ett överflöd av paket när alla i släkten får ge klappar. Samtidigt går det ju inte att resonera med en treåring, som verkligen sett fram emot julklappar sedan försommaren, om att dämpa förväntningarna för klimatets skull. Jag tror mig ändå ha hittat ett värdigt substitut för en leksakskalender: Nissebrev!
Har du hört talas om Nissebrev förut? Jag hade det inte, förrän jag blev tipsad i föräldragruppen. Det är sjukt enkelt och finurligt påhitt! Man låtsas att en av tomtens nissar flyttar in i hemmet fram till jul. Nissen lämnar små lappar, ställer till med hyss och bus, ber om tjänster och lever om.
Det är så genialt att jag dånar! Fick höra det i måndags och redan i morse hade jag författat ihop 24 brev från vår Nisse. Hen är väldigt meddelsam och skriver varje dag, nämligen. Vissa Nissar skriver ju mer sällan men gör kanske desto fler hyss (tips till dig som inte hinner eller ids knåpa ihop ett brev varje dag). Vår Nisse bor i Kattvinden, är ganska fräck och arbetar helst inte i onödan. Men hen är både generös och godhjärtad.
Du hör ju. Saligast av alla är ju jag! Så roligt! Har författat ett litet drama i 24 delar. I morgon tänkte jag göra lite enkla illustrationer att dekorera breven med.
Har du tips på sätt att skapa julmagi för barnen som inte inkluderar paket? Dela med dig så sätter jag ihop en lista.
Det kan inte undgått någon att det är mer miljövänligt att handla second hand. Men exakt hur mycket mer miljövänligt är faktiskt häpnadsväckande. Kolla de här siffrorna!
Björkå Frihet har undersökt second hand-textiliers klimatpåverkan jämfört med nyproducerade.
Utsläpp för nyproducerade plagg jämfört med begagnade
Ett par nyproducerade jeans släpper ut lika mycket som 197 par sålda på second hand.
En nyproducerad klänning släpper ut lika mycket som 325 stycken sålda second hand.
En nyproducerad jacka släpper ut lika mycket som 394 sålda på second hand.
En nyproducerad t-shirt har samma utsläpp som 194 begagnade.
Second handförsäljningen räknar in utsläppen som kommer med insamling, sortering, prismärkning och försäljning.
Såhär mycket bättre är det alltså att handla second hand. Svart på vitt.
Jag har skrivit en del om privatekonomi tidigare. Då har jag framförallt skrivit om hur jag anammat en mer sparsam livsstil och hur jag gjort mig av med pengatjyvar i vardagen.
Det var ett tag sedan och jag tycker att det är dags för en uppdatering. För vi ska ju prata mer pengar, inte sant?!
Hur har året gått?
Bedrövligt. Det finns faktiskt inget annat ord som beskriver det mer korrekt. Under mitt första år med köpstopp kunde jag spara 50′. Under mitt andra strax över 100′. I år har jag knappt gått plus minus noll.
Det är många samverkande faktorer som bidragit till den dystra utvecklingen. Jag hade satt upp som mål att inte shoppa kläder för mer än 10 000 i år (och då bara begagnat). Den summan är den enda i min kalkyl som jag faktiskt verkar hålla. Alla andra staplar har skjutit i höjden.
Huset och renovering
En stor grej är att vi fixat mycket med huset i år. Vi har renoverat ovanvåningen och köpt lite begagnade möbler till nedervåningen. Renoveringsutgifterna var jag förberedd på. Kanske inte att det skulle bli exakt så dyrt, men vi visste att det skulle kosta i alla fall. Möblerna till nedervåningen var ju inte särskilt dyra i inköp, men det kostade mycket att till exempel klä om fåtöljerna. Vi gjorde ju också om gästrummet i vintras. Allt arbete gjorde vi själva, och all inredning köpte vi begagnad. Nyinköpen bestod av tapeter, färg och tapetklister. Totalt landade det på strax över 7000, vilket ändå får anses vara ett riktigt budgetjobb jämfört med ovanvåningen (där tog vi förvisso in hjälp).
Husfixet är heller inte slut. Fönstren behöver renoveras akut, och husfärgen är också mycket sämre än vi befarade. Och i helgen såg vi att räcket på terassen har murknat på sina ställen. Just nu håller Andreas på att skrapa färgen på boden för att testmåla fasaden med linoljefärg i den ursprungliga färgsättningen. Det lutar åt att vi måste måla om hela huset under sommaren för att inte riskera att skada träet i fasaden. Nämnde jag att vi ska få barn snart och jag absolut inte har några som helst förutsättningar att hjälpa till? Aja, vi ska inte klaga. Vi visste att arbetet skulle göras inom ett par år, det är bara att det verkar bli förr och inte senare.
Allmän oaktsamhet
Jag ska inte låta påskina att alla mina utgifter går till huset, för det är inte sant. Många av årets utgifter hittills har berott på att jag inte varit tillräckligt aktsam. Så enkelt är det. Det har blivit fler luncher ute än jag planerat. Fler spontaninköp till huset (99% begagnat, men det bryr sig ju plånboken inte om), fler nyinköpta barnkläder (i stället för begagnat som jag brukar) och några andra dyra inköp. Som nytt objektiv (begagnat förvisso, men fortfarande dyrt). Mitt intresse för fotografi har vuxit enormt i takt med bloggen och efter tre år bestämde jag mig för att det var dags att investera i ordentlig utrustning.
Vad gäller de oplanerade inköpen till huset och barnklädesposten finns förklaringen i vårens stress. Andreas mamma blev hastigt sjuk och gick bort. Andreas har också haft en fruktansvärd jobb-vår som medfört att jag tagit på mig extra ansvar kring de sysslor vi vanligtvis delar på. Samtidigt som jag också skulle sköta mitt jobb och vara gravid. Att vara nedstämd och stressad är alldeles perfekta förutsättningar för att fatta dåliga beslut. Stress gör att man får nedsatt förmåga att tänka rationellt, och alldeles för ofta har jag tagit genvägar som kostat extra. Som detta med barnkläder och uteluncher. Vi har också behövt ta in hjälp med att tvätta fönster och städa, annars skulle det inte gått.
Otur
På oturskontot kan vi bokföra alla utgifter som kan härröras till Ing-Britt. Katterna är förstås försäkrade, men självrisken är hög och det är inte varje gång som beloppet kommer upp i en summa så att det blir ett försäkringsärende. Bara förförra veckans vända (två olyckor på samma vecka) kostade 10 000. Försäkringen tar en del men jag behövde punga ut med flera tusenlappar. Självklart ska man ha buffert för såna utgifter (och det har jag också), men det svider ändå inte mindre i plånboken för det. Det är inte så jag vill spendera semesterkassan, om vi säger så.
Minskade inkomster
Sedan i slutet på förra året arbetar jag sex timmar om dagen. Det betyder att en fjärdedel av min inkomst är kapad. Vad den minskade stressen inneburit för mig går knappt att sätta en summa på, men det är ändå ett betydande belopp som försvinner varje månad. Jag har verkligen försökt att se över mina utgifter, och många av de fasta utgifterna har jag kapat, men det är inte tillräckligt. Snart får jag också föräldrapeng och inte lön och det kommer verkligen att vara ett privatekonomiskt stålbad.
Förväntan
Jag har skrivit mycket om hur jag jobbar på att vara förnöjsam. Betyder det att jag är det i alla lägen? Tyvärr inte. När det kommer till huset och inredning känner jag mig inte ett dugg förnöjsam. Tvärtom vill jag ha mer. Vi har snart bott i huset i två år, och jag är urled på att det är halvfärdigt och halvt inrett. Less på att bjuda hem folk och be om ursäkt för att det inte ser ut som i en inredningstidning. Skämt å sido, vissa rum är helt förjävliga och andra halvfärdiga, vill inte att folk ska tro att vi är föremål för utredning hos socialen. Grejen är att jag nog hade haft mer tålamod om detta inte vore Vårt Gemensamma Livs Historia. Jag och Andreas har bott på fem (typ, ett var i andra hand och bara tillfälligt) ställen ihop. Aldrig har det varit särskilt fint. Varje gång har vi spikat sista spiken kvällen innan visning. Men nu ska vi inte flytta någonstans någonsin, om jag får bestämma. Här ska vi bo i många, långa år. Det hade egentligen kunnat vara fint, om vi inte envisades med att göra mycket själva och att leta saker begagnat. Antagligen är det graviditeten som gjort mig extra otålig denna vår. Vill bara vara färdig, kosta vad det kosta vill. När Juni föddes för 3.5 år sedan hade vi precis renoverat badrummet i vår förra lägenhet, men elektrikern hade inte installerat ljuset. Vi fick byta blöjor i skenet av en ficklampa i typ en månad. Jag fixar inte det en gång till. Jag klarar inte ens av att se vår fula, förbaskade köksentré där väggfärgen flagnar och väggarna pryds av fula tygkassar, tryck från en Icakasse som antagligen smält i solsken (rest från tidigare ägare) och kassar med återvinning. Ska vårt lilla barn mötas av denna syn när vi kommer hem från BB? Jag vet att spädbarn är sjukligt närsynta och knappast funderar över fula entréer, men jag bryr mig något alldeles oerhört. Vill bara att allt ska vara fint, harmoniskt och i ordning.
Så. En komplett och ärlig redogörelse över min privatekonomi. Jag önskar att jag var mer inspirerande, men här är den krassa verkligheten. Jag hoppas förstås att jag ska komma på banan igen och kunna berätta om framstegen nästa gång. Ett av mina mål är ju att ha mer frihet i livet. Det betyder färre utgifter, mer tid och ekonomisk trygghet. Dit försöker jag komma genom att dra ner på onödiga köp och istället investera pengarna.
Hur går det för dig i år? Bättre än för mig hoppas jag.
För ovanlighetens skull tänkte jag visa upp lite nya grejer. Inget som jag köpt, utan allt är bytt, lånat eller fått.
I dag träffade jag Saga som jag fått kontakt med via bloggen. Det var hon som tipsade om att vår förra lägenhet finns med i boken Byggnadsvård för lägenheter. Den ska jag lusläsa och sedan lämna tillbaka till henne, tänkte jag. Börja Krypleta fick jag eftersom hon trodde att den skulle intressera barnet. Vågar lova att den också kommer att vara till glädje för fler i familjen.
Det var inte allt, utom hon lämnade också över en kasse gravidkläder som inte hon längre behövde. Till vänster ligger en amningsvänlig tröja i mjukaste ull/bambu/bomullsmix som min mans före detta flickvän så vänligt frågade om jag ville ha. De var ihop för en halv livstid sedan, men vi brukar ses när hon är på besök i Stockholm. Jag är inte lagd åt det svartsjuka hållet utan är bara glad att han haft fina relationer med vettiga kvinnor. Personligen skulle jag bli mer misstänksam mot en vuxen man som målar upp sina före detta som lynniga galningar.
I stället för att köpa ett nytt objektiv, och sälja ett annat, bytte jag i stället. Eftersom han jag bytte med bor i Örebro var det en logistisk utmaning att få till det, men det ordnade sig tillslut. Slutet gott, allt gott, eftersom jag nu har ett objektiv jag trivs med. Lite omständligare än att köpa ett nytt, och jag kanske hade fått några hundralappar mer om jag köpt och sålts separat, men på det stora hela en väldigt smidig transaktion. Att köpa och sälja kameragrejer på Blocket är en helt ny nivå av komplexitet när det kommer till affärer. Gissar att all typ av hobbyutrustning drar till sig en speciell målgrupp…
Från bibblan har jag lånat hem boken Praktika för nyblivna föräldrar. Som jag önskar att denna funnits när jag fick mitt första barn. Så fort jag läst klart ska min man läsa. Det är bara en enda grej hittills som jag reagerat på, och det skriver jag gärna mer om men i ett eget inlägg.
Jag får ganska ofta frågan om jag skulle vilja ha ett köpstopp igen. Å ena sidan: bring it! Jag vet ju att jag klarar det. Men jag har faktiskt tackat nej till de utmaningar som dykt upp. För att jag inte känner att jag måste längre.
När jag och Martina beslutade oss för ett köpfritt år 2017 var situationen helt annorlunda. Jag kände mig ägd av alla kläder och prylar och ägd en livsstil som inte gjorde mig lycklig. Under året blev jag också varse hur mycket min onödiga konsumtion tärde på miljön (för att inte tala om människorna som arbetar med att tillverka allt jag slentrianshoppade).
Klipp till i dag igen. Nu äger jag inget som inte gör mig lycklig. Jag slentrianshoppar inte, utan handlar med eftertänksamhet och efter god planering. Dessutom nästan uteslutande second hand. Jag har balans i vardagen. Jag kan lägga undan pengar varje månad trots att jag gått ner i arbetstid.
Hela anledningen till köpstoppet var att göra upp med ett destruktivt köpbeteende. Ett medel för ett mål. Och nu har jag nått målet. Så jag tillåter mig faktiskt att njuta av jag uppnått ett sundare förhållningssätt till konsumtion, och handla det jag anser mig behöva.
Jag fick frågan om jag inte kunde skriva om barnkläder, eller mer specifikt, hur vi resonerar kring barnkläder. Jo men så gärna!
Barnkläder är ett väldigt fascinerande fenomen som man kan titta på ur många facetter. Barn har ju i grunden väldigt tydliga och enkla behov. De behöver vara torra, lagom varma och bekväma. Små barn har heller inga krav på märken eller moderiktighet. Men marknaden för barnkläder handlar ju inte så mycket om det där första längre, utan desto större vikt läggs vid det senare. Som kulturfenomen är ju detta väldigt fascinerande. Det är ju inte barnens behov vi försöker möta när vi väljer kläder, snarare är det vår egen fåfänga.
Själv prioriterar jag fina kläder över fula, men praktiska kläder framförallt. Jag vill inte att mitt barn någonsin ska känna sig hindrad av sina kläder. Aldrig att hon ska oroa sig över fläckar eller smuts. Inte ska hon någonsin undvika rörelse för att kläderna är obekväma. Vår dotter väljer också kläder själv, och då föredrar jag att hålla antalet valmöjligheter nere. Det spar vi värdefull morgontid på!
Såhär tänker jag kring barnkläder
Färger
Marinblått är den vinnande färgen. En ganska fläcktålig färg som dessutom håller bra i tvätten.
Undviker komplexa färger. Knalligt eller pastelligt är förstås väldigt sött, men extremt opraktiskt. Som tvättgeneral i hemmet har jag beslutat att de flesta av barnkläderna ska tvättas i mörkt 40.
Jag har envist kämpat emot rosa, eftersom jag tillhör skaran som inte vill köna barn i onödan. Jag har också reagerat på hur extremt annorlunda bemött mitt barn blir beroende på vad hon har på sig. Om hon har klänning stannar folk upp och ger henne komplimanger som ”åå vad söt du är idag”. Om hon bär sin vardagsuniform säger de inget alls. Men nu vill hon ha på sig rosa, antagligen på grund av att hon vill känna sig fin som andra, och då har jag inte hjärta att säga nej. Jag erbjuder henne alltid andra färger (de ytterst få gånger hon är med när vi gör något inköp) men hips vips är både vantar och vårskor rosa på hennes begäran. Jag har egentligen inget emot rosa, men hade förstås uppskattat om hon blev bemött likadant oavsett vilken färg det är på kläderna.
Begagnat eller nytt
Hellre begagnat än nytt. Det gäller även skor. Man sparar så grymt mycket pengar (och miljö) på att handla begagnade kläder, så jag förstår typ inte människor som envisas med att handla allt nytt.
Tradera är förstås en guldgruva, men det kan bli rätt dyrt om man letar kvalitetsplagg i rätt säsong. Bra tips är loppisar och att höra med kompisar som har barn i modell större.
Material
Material före färg alla gånger. Syntetplagg närmst kroppen går bort.
Ull, bomull eller andra naturmaterial som andas ska det vara. Köper ullfrotté i stället för fleece.
Bra spartips: att hitta kläder med udda färger men i bra material kan spara dig många hundralappar.
Nyckelplaggen
Om du är nybörjare på begagnat eller helt enkelt behöver ransonera din tid så rekommenderar jag att satsa på det dyraste, nämligen skalplaggen. Jag har fastnat för det svenska märket Isbjörn som gör overaller, jackor och byxor med en kvalitet som inte är av denna värld. Nypriset för en overall ligger på 2000 kronor, men jag köpte den för 700 och räknar med att sälja den för ungefär samma.
Hellre begagnade Kavat-skor i gott skick än nya från lågpriskedjorna. Är själv allergisk mot skor med usel passform.
Hur mycket plagg behöver ett barn?
Antagligen färre än du tror. Vi har till exempel en enda finklänning som hon ärvt av våra kompisar. Hon älskar att ha på sig den, men vi spar den till lite finare tillfällen. Hon har haft den på julfirande, födelsedagskalas och nyår.
Vardagskläder har vi så att det räcker för en vecka, kanske lite mer. Tröjor, t-shirts, byxor och mjuka klänningar ryms i lådor där hon kan välja själv. Finklänningen, vårjackan och ett fåtal andra plagg hänger i väntan på att komma till användning.
