Test: Little Ondine nagellack

Förra helgen fick jag nog. I ett helt år har de gäckande stirrat på mig varje gång jag öppnat kylskåpet. Och varje gång har jag förläget vänt bort blicken och stängt dörren och tänkt ”snart så ska ni få komma till användning”.

Men nu blev det inte så. Förra helgen åkte jag i stället till tippen med hela min samling av nagellack, som de senaste åren bara samlat damm i kylskåpet. Nagellack är en sådan där grej som fått stryka på foten sedan jag blev förälder. Jag har liksom inte tyckt mig ha tiden. När jag dessutom förstod att nagellacket jag smetat på måste sorteras som giftigt avfall på återvinningen kändes beslutet inte särskilt svårt.

Jag tycker förstås att det fortfarande är något särskilt med nagellack. Målade naglar har alltid varit förknippat med världsvana, klass och en känsla av flärd för mig. Ända sedan jag var barn. Men också kreativitet och ett personligt uttryck. Men inget av det känns tillnärmelsevis tillräckligt viktigt för att gå runt med miljögift på händerna.

Dock  blev jag löjligt glad när jag blev tipsad om Little Ondine på Instagram. Ekologiskt, vattenbaserat och giftfritt nagellack som man dessutom inte behöver någon nagelborttagningsmedel för att ta bort. 

Little Ondine säljs bland annat på matbutiken Paradiset men också online. Det är superenkelt att använda:

  1. Rengör naglarna (jag tvättade bara händerna).
  2. Stryk på 2-3 lager, låt torka mellan lagren.
  3. Undvik varmt vatten tre timmar efteråt (eftersom varmt vatten löser upp nagellacket).
  4. Använd lite varmt vatten vid behov och skala sedan av när du är färdig.

Resultatet då? 

Ovan ser du hur naglarna såg ut efter tre dagar. Helt klart godkänt för att inte ha använt något topplack. Det lägger sig jämnt och fint och torkar snabbt jämfört med vanligt nagellack. Det bästa är också att man slipper den där stickande lukten som annars kommer med vanligt nagellack.

Nu kommer jag att hålla mig till ett lack åt gången, och skippar topplacket. Kylen är till för matvaror och inte dyra skönhetsprodukter som används för sällan.

Kram Sophia

Säg hej till min nya grej!

Jag har ju tidigare bekänt färg som Sveriges sämsta bilförare. Det är väl kanske en överdrift… Men Sveriges mest motvillige bilförare då. Jag har haft körkort sedan 2012 och varit gift sedan 2015 men har fortfarande inte uppdaterat körkortet med mitt nya efternamn. Men jag har aldrig sett någon poäng – det är ju inte som att jag använder det ändå. Sedan vi flyttade jag har kört typ tre gånger. En gång fick jag p-bot på Ica, en annan gång körde jag vilse när jag skulle till Ica och  – ja, det är väl det.

Vi har ju en bil som används någon gång i veckan. Annars åker jag kommu och är kanske ensam i världen om att tycka att det är rätt lyxigt. Jag saknar dock att cykla, men eftersom jag har ca 15 km enkel väg till jobbet känns det knappast lockande att cykelpendla. Förrän nu. För nu har jag en sprillans ny stålhäst, en eldriven sådan dessutom. Eftersom den kom lagom till första frostnatten har jag inte hunnit med mer än några lovar runt i den lokala bygden. Men jag är så pepp! Bara kolla in denna – tantkomfort när den är som bäst.

Det kan ju tyckas helknäppt att jag köpte en elcykel i november men jag vill påstå att det var mitt smartaste drag på länge. Dels var cykeln nedsatt pga av ”säsongsrabatt” (ganska många cykelhandlare rear ut cyklar i november) och sedan hittade jag ytterligare en rabattkod på fri batteriuppgradering. Som grädden på moset får man också tillbaka 25% av inköpspriset i statlig elcykelpremie efter årsskiftet. Cykeln skulle kostat 24 000, men efter alla rabatter är dragna landade priset på ca 9500! Så värt, även om det förstås dröjer tills den kommer till ordentlig användning.

Spana in alla finesser!

Cykeln är helt seriöst det mest behagliga fordonet näst en permobil. Stötdämpad, med upplyst display och med nio olika lägen för elmotorn. Allt från en lätt skjuts till att man flyger fram i 25 kmh utan minsta ansträngning.

Det enda som fattas är en cykelbarnstol, sedan är jag redo att åka på långfärder. Cykelbarnstolen köper jag självklart begagnat.

Kram Sophia

Besök på Handelshuset i Neglinge

Hej,

En sak som vi visste att vi skulle sakna när vi flyttade från stan var utbudet av restauranger och matställen. Trots att hela familjen bara äter på restaurang once in a fullmoon kändes det ändå tryggt att ha restaurangstök runt hörnet om andan faller på. Andreas är något av en gourmand och jag ett matvrak så innan vi fick barn åt vi ute varje vecka.

En väldigt kul grej med att flytta är förstås att upptäcka nya pärlor i närområdet. På promenadavstånd finns Handelshuset som serverar finpizza, fika och italienska godsaker. I lördags hade vi äntligen vägarna förbi.

Först spatserade vi lite i grannskapet.

Och sen gick vi dit för pizza och för kaffepåfyllning. Här ligger det! I ett gammalt, charmigt kråkslott.

De hade höstpyntat så fint med pumpor och kål och fler växtligheter som jag inte kan namnet på.

Och inomhus var det mysig stämning med tända ljus. Är för övrigt väldigt svag för pärlspont och trähyllor.

De säljer också lite råvaror.

Inte särskilt fult är det inte heller.

Skomakarlampa – en klassiker som aldrig går ur tiden! Superlätt att hitta på Tradera för en rimlig peng.

Målade golv är något av det finaste som finns. Blev sugen på att måla vårt golv på ovanvåningen med ljusgrå linoljefärg. Kanske inte rutigt även om jag tycker att det är vrålsnyggt. Men det gör sig bättre i kök och hall.

Och hur fint är det inte att dekorera väggen med gamla strå-och panamahattar? Lite lättare att styra upp än en tavelvägg.

Där satt vi på bästa plats och gonade oss. Hejhej!

Fotade tyvärr inte maten men det var en smarrig pizza på tunn och krispig botten. Det var knappt några andra sällskap när vi kom men när vi gick ramlade det in matgäster. Innan vi gick kastade vi lite grus och tittade på tuppen. Juni är helt ekiperad i kläder från Stadsmissionen och Tradera.

Sedan styrde vi kosan mot Neglinge Gård, där hembygdsföreningen hade höstmarknad. Gamla hus fulla med bilder och pryttlar från förr – paradiset för en retrosexuell som jag. (Älskar också att köpa gamla grejer men inget av den varan i  dag) Tyvärr var ingen annan i familjen lika exalterad över gamla bilder som av strömmingsmackor och korv. Tur att det fanns något för alla då.

Man kunde få binda sin egen höstkrans för blygsamma 30 kronor. Har mig veterligen inte bundit någon som helst krans i vuxen ålder men någon gång ska ju vara den första.

Virade grankvistar och mossa på halmringen tills jag storknade…

… och såhär blev resultatet: En något asymmetrisk krans fläckvis prydd av mossa och någon sorglig kvist. ”Vilken stilig krans sa tanten på plats (med den där särskilda tonfallet äldre har när de pratar med barn). Nöjd hursom och nu hänger kransjäveln utanför dörren och där ska den hänga!

Det var den söndagen det. Åk gärna till Handelsboden om du är ute och surrar i Nacka. Supermysigt och barnvänligt.

Kram Sophia

Avundsjuk, nej avundfrisk

När andra människor visar upp sina nya köp får jag ofta frågan om jag inte blir lite avundsjuk. Och svar jo – det blir jag absolut. För mig är avundsjuka ingen främmande känsla alls. Som vuxen har jag färre saker att vara avundsjuk över, men under min uppväxt tyckte jag mig ha fog för känslan ganska ofta. Jag är uppvuxen i ganska välbärgade områden utan att vara rik själv. Det betydde förstås att de flesta av mina kompisar hade det betydligt bättre ställt än vad vi hade. Jag var ständigt avundsjuk på deras utlandssemestrar, vad jag tyckte var deras belevade manér, deras välfyllda garderober och massa annat. Men redan som barn visste jag att avundsjuka var en ful känsla som man inte gärna pratade högt om. I dag är jag inte lika ofta avundsjuk på de där materiella prylarna, men ofta på andras egenskaper eller förmågor.

Jag är tillexempel jätteavundsjuk på:

  • Alla som är skickliga på färg och form på något sätt. Jag är själv lite av en hobbyestet men blir grön av avund på alla andra (det vill säga de flesta) som gör det bättre än jag.
  • Skickliga skribenter. Vissa människor har förmågan att få en innehållsförteckning att låta intressant. Våldsamt avundsvärt.
  • Roliga mammor. Vissa mammor är så roliga med sina barn att jag skrattar högt i deras sällskap. Men jag känner mig ofta grå, tråkig och gnällig tillsammans med mitt eget barn. Och när jag väl försöker spexa till det märker jag hur ihåligt det ekar.
  • Folk som kan sy. Gudars vad jag höll på när jag var yngre. Vi hade som sagt inte särskilt mycket pengar men kreativitet fanns det gott om. Jag var dock alldeles för otålig och fuskade för mycket för att lära mig hantverket. Men vad jag inte skulle ge för att kunna sy mina egna kläder i dag.
  • Tekniskt intresserade människor. Jag har kämpat jättemycket för att lära mig teknik men har insett att det inte bottnar i ett egentligt intresse. Jag bryr mig helt enkelt inte om mobiltelefoner eller de senaste teknikerna inom webbutveckling – så länge som allt funkar. Men jag önskar att jag vore ett kodgeni och är duktigt avundsjuk på alla som är det. Så himla praktiska kunskaper att ha.
  • Alla som lever mer hållbart än vad jag gör. Jag vet att jag har alla förutsättningar i världen men ändå så har jag massor av dåliga vanor som jag inte fått styr på.

Detta var nog bara ett axplock av allt som jag är avundsjuk på. För mig är att bli inspirerad eller avundsjuk två sidor av samma mynt. Men det ser jag som en gynnsam egenskap. Om jag kan bli avundsjuk så kan jag också bli inspirerad! Ta exemplen ovan. Det mesta är sådant som jag behärskar i någon, om än pytteliten utsträckning. Men tack vare min avundsjuka på andra som gör det mycket bättre så blir jag inspirerad att förbättra mig.

Jag lyssnar på En Underbar pod och i ett avsnitt tog de upp ämnet och lyfte avundsjuka till något positivt.  De menade på att det kan fungera som en enorm drivkraft och borde i stället heta avundsfriska. Jag tycker också det är himla fint när en person med så stor auktoritet inom sitt yrke vågar avslöja att även hon blir avundsjuk.

Jag tror att alla människor blir avundsjuka någon gång. Och även om det är en olustig känsla går den också att påverka. I mitt fall försvinner den där frätande känslan om jag erkänner för personen att jag är avundsjuk. ”Gud så fina bilder du tar, jag blir så avundsjuk”. Att inte ge efter för det syrliga utan göra det till en komplimang. Då lurar man sig själv till att tänka positivt om den andra personens förmåga och avundsjukan blir till något fint i stället. Och jag avslöjar hellre själv att jag är avundsjuk än att bli tagen på bar gärning med att vara ogin över någon annans framgångar.

Att vara avundsjuk tycker jag också är ett sundhetstecken. Om man aldrig är avundsjuk så kanske man har för höga tankar om sig själv eller alldeles för små drömmar.

Vad är du avundsjuk på?

Kram Sophia

Vardagsfint

Slå upp ordet slentrian i ordboken och där finner du valfri dag ur mitt liv. Så känns det åtminstone ibland, särskilt eftersom jag kliver upp 05.30 varje morgon trots att jag knappt är människa förrän 07.30. Då går jag verkligen på autopilot.

Men mitt i allt det där som är varje dag finns tillfällen som sätter färg på vardagen. Låt oss kika på några av de tillfällena den senaste veckan.

I onsdags fyllde Andreas år. Han fick blombud (inte av mig) och blommorna gör sig så himla fint i vår matsal. Det gör mig lite piggare varje gång jag kikar in här.

En morgon fick jag gona mig i solskenet medan jag jobbade. Hurra för att kunna arbeta hemifrån då och då.

Förra helgen fick vi nog, åkte 22 mil enkel resa till Lindesberg och lämnade av vår dotter hos morfar och Annika. Ute på landet finns hästar och två vuxna med obegränsat av tålamod och kärlek för en 1,5-åring som gärna lajvar rejv om nätterna. På lördagen åkte vi tillbaka till stan…

…Och tog in på hotell At six. Vi fick en bra deal av en kompis och unnade oss en hel natts sömn och en brakfrukost som hette duga.

Skämdes prick noll för att barnet fick vara kvar på landet och vi vuxna fick äta ostört och bara smaka på livets gottiga en dag. Detta var hela tanken med köpstoppet – att lägga pengar på upplevelser i stället för prylar. Nu har jag valt att spara mer pengar till skillnad från förut, men det betyder inte att jag njuter mindre av vardagslyx när den väl bjuds. Tvärtom. Detta kommer jag att leva på länge.

Vi hann också med 35-årskalas med tema ”dive bar”. Bästa temat någonsin. Utklädnad: jeansskjorta och jeans. Klart.

Innan vi åkte hann jag färdigt med projekt ”tillfällig garderob” i kattvinden. Vi ska ju bygga något beständigt där så småningom, men det får bli när budget och inspiration finns.

Tadaa! Linnegardinerna färgare jag grå med Herdins textilfärg och så lät jag dem hänga ostrukna.

Och såhär ser det ut på insidan. Grå linoljefärg på väggarna. Hylla ovanför Algot-systemet som är perfekt för att lägga outfits på. Färgen kommer att torka vad det lider. Nu fattas bara tapeter… samt en miljon grejer till.

Stor kram Sophia

På besök i grannskapet

Jag är väl knappast ensam om att tycka att det är något magiskt över hösten. Vissa tillfällen på dagen är det så vackert ute att jag nästan måste hålla andan av rädsla för att förstöra det om jag andas ut. Som när dagen bräcker och himlen blir rosa sammet. Eller när eftermiddagssolen färgar trädkronorna gyllengula. Då känns hösten så fin och vemodig och mjuk.

I lördags var precis en sådan dag. Vi har haft fullt upp med sysslor från morgon till kväll de senaste helgerna, så vi har liksom missat hela höstens skådespel. Men nu hann vi äntligen ut på en promenad i grannskapet (efter den obligatoriska vändan på byggvaruhuset för att köpa en ny tumstock).

Jag sportade en översizad, brunlila dunjacka från Uniqlo (second hand). Brukar matcha den med ullhalsduk från Acne och en lila mössa, så också denna dag. Jag tycker att det är en svinfräck kombo men ser också att jag är förvillande lik en fräsig tant på avstånd.

Området ligger omgivet av vatten. Har planerat att bli en hurtig vinterbadare men nu när jag ställs inför realiteten så framstår det plötsligt som den dummaste tanke jag tänkt. Det är bara oktober men det ser redan fruktansvärt kallt ut.

Grant så det förslår. Det är ett gammalt Grand Hotel som skymtar i bakgrunden. Kan tänka mig att det en gång varit pampigt och storslaget, men nu ser det mest nedgånget och ruffigt ut. Putsen faller av och lämnar beiga fläckar i den vita fasaden. Hoppas att ägaren har planer på att återställa dess forna glans. 

Hamnade mitt i ett jättefält av kaveldun.

Och kom sedan fram till en mycket lämplig badplats. Tyvärr. Nu ser det ut som jag måste göra slag i saken.

Inte bara jag var road av utsikten. Bästa stället för att kasta småsten.

I denna lilla vik kan det bli ett dopp eller två.

Närheten till naturen var en av de stora anledningarna till att vi fattade mod och lämnade stan. I stället för att sitta hemma och sörja alla de där restaurangmiddagarna som inte blir av eller utekvällarna som ingen har ork till ville vi vädra mer frisk luft. Nu har jag samlat kraft till ytterligare en vecka på pendeltåget. Det är märkligt hur min inställning har förändrats till huslivet sedan jag fick barn. Innan vi fick Juni såg jag absolut ingen charm med att bo i hus. Då ville jag ha omedelbar närhet till barer, stök, jobb och affärer. Klipp till två år senare och jag blir salig som ett barn av att se lite kaveldun fladdra för vinden.

Livet ändå. Så fint att man kan överraska sig själv.

Stor kram

Sophia

Planerare och görare

Två månader kvar av köpstoppet och jag har inte en enda strumpbyxa utan generande hål i. Surt, sa räven.

Jag tror att människor kan delas in i två typer: de som älskar att planera först och de som älskar att göra först och planera sedan.

Planeraren älskar struktur, ordning och reda och kan inte njuta till fullo om saker inte är planerade på förhand. När man går ut och äter vill planeraren ha kollar menyn på förhand och har bestämt sig innan vi kommer till restaurangen. På resor är hotellen noga utvalda och närområdet researchade veckor innan avresa.

Den som älskar att göra först är inte så noga med planering. Själva restaurangbesöket är upplevelse nog, blir det god mat också blir det bara en bonus.

Planeraren älskar att researcha inför köp. Göraren älskar att köpa.

Jag till i allt väsentligt den senare. I min yrkesroll föredrar jag ordning och struktur och kan trolla ur mig både gantscheman och pertdiagram om nöden kräver – men privat är jag en oreda.

Jag älskar till exempel att fixa och dona med renoveringsprojekt. Hatar att planera dem. Vill tillbringa så lite tid som möjligt med att göra ritningar och förbereda inspirationskollage (gör aldrig inspirationskollage, blir oinspirerad av blotta tanken). Jag vill bara göra direkt medan jag drivs av energin från impulsen. Vilket förstås ofta resulterar i att resultatet blir någonstans mellan undermåligt och katastrof. Och så slutar det med att jag får göra om, ibland om och om igen.

Det är inte så att jag föredrar katastrof på något sätt. Det är bara det att det brukar bli katastrof även när jag försöker planera för att undvika katastrof. Därför har jag utvecklat mina efterplaneringsskills, det vill säga att dra mentala lärdomar av sådant som gick snett och hur det skulle undvikits. Gudars så skicklig jag har blivit på att efterplanera. Men ibland tröttnar man ju på att läxa upp sig själv. Jag har definitivt börjat att lessna på mina malande inre monologer om vad jag borde gjort annorlunda (som jag självklart aldrig omsätter i riktig planering). Tidigare handlade vi i snitt tio (10!) gånger per vecka och jag sa till mig själv varje gång att det nu var dags att börja veckoplanera. Gjorde jag någonsin det? Nej, i stället löpte planeringsrebellen i mig amok.

Men hörrni. Nu är det nya tider. Om jag ska ha en chans att ta mig levande igenom åren som pendlande småbarnsförälder är det dags konvertera från efter-planerare till för-planerare. Jag har betat mig igenom många områden redan och dessutom hittat en rad smarta verktyg som hjälper mig med struktureringen. Ett försummat område är dock garderobsplaneringen. Från och med nu börjar jag planera och lägga fram kläder för hela veckan, med start på söndag. Någon annan som är med på utmaningen?

Här är de  appar/verktyg utan vars hjälp min vardag hade krackelerat fullständigt:

Tink – för att hålla koll på utgifter och göra budget.

Dreams – för att lägga undan till mina olika sparmål. Ett av mina mål är till exempel en eldriven lådcykel som jag vill köpa senast i maj nästa år.

Wunderlist – Vanlig, hederlig att göra-lista.

Wrike – Projektledningsverkyg för att planera husunderhåll och renovering.

Trello – För att planera och kollaborera om att göra-listor, när man behöver en mer överskådlig vy än vad som ska göras.

Slack – För att chatta med mina kollegor i särskilda ämnesrelateradegrupper (eller ”kanaler”). Död åt mailto:alla!

Google Drive/Dropbox – för att spara och dela dokument och filer.

Flickr –  Lagra bilder. Har även en Flickr-app i telefonen som automagiskt backupar mobilbilderna.

Genius Scan – För att fota av papper och göra pdf:er. (Tror att den kostade 7 kr).

Tripit – för att planera resor, hålla koll på biljetter och bokningar och aktiviteter.

Alla tjänster är gratis att använda om jag inte skrivit annat.

Jag har testat outfitplaneringsappen Stylebook men den föll mig inte i smaken. Det blev liksom för MYCKET planering. Orka planera in outfits i kalendern? Nej någon måtta..

Har du några andra tips på outfits/garderobsplanerare som jag har missat?

Kram

Sophia

 

 

 

Renovering och världens enklaste diy

Klockan har inte ens hunnit slå 06.30 men jag sitter redan på pendeln till jobbet

Skulle vilja skriva att livet med hus är fantastiskt, men faktum är att det just nu känns som ett destruktivt förhållande. Det är en partner som psykar en genom att vara ömsom kall och ömsom varm. Varje kväll upptäcker jag något nytt att göra som noteras på den milslånga att-göra-listan, men också någon ny egenhet som jag förälskar mig i.

Dagarna består av arbete och barnbestyr och varje kväll sadlar jag om till målare/arga snickaren.

låt oss ta en titt på vad jag sysslar med:

Börjar varje morgon här, i pendelkuren.

Måndag:

Vill blotta ankeln men har varken ankelbyxor eller klackar med lågt skaft. Lösningen blir en uppvikt finbyxa samt ett par vanliga klackar med remmar i skaftet som jag pillar bort. Et voilà: ankelbyxor och ankelskor.

Världens enklaste diy vare här.

Tisdag: Gör en ansträngning och försöker se anständig ut. Utmaningen är så få plagg som möjligt. Här blus, vida byxan och sneakers och inget mer. Den propra outfiten döljer väl det faktum att jag är ett vandrande haveri. Sanningen är att jag kom till jobbet utan deo, med ett par trosor i fickan samt en fryst parmesanskalk istället för ugnspannkaka i matlådan. Småbarnslivet ftw.

Onsdag: målar insida av garderob med linoljefärg.

Torsdag: börjar se slutet på trappmålningen. Bara en strykning till.. 

och nu är det fredag! Trevlig helg allesammans.

kram Sophia

Septembersammanfattning

Hej!

Dessa rader plitar jag ned på lånad tid. Vi lever i ett hav av flyttkartonger, planering och trapprenovering. Trappan har hunnit få tre lager färg och väntar i nuläget på en fjärde strykning, så jag håller er på halster en stund till.

Vad hände annars i september då? Jo en hel massa faktiskt.

For bland annat till Bergjö över en natt för att gå på födelsedags- och utflyttningskalas. Min vän Julia ville fira födelsedag och flytt till Hudiksvall. Kvällen bjöd på den här magiska utsikten (för tankarna till Twin Peaks, visst?), tangolektion, hemgjord pizza, bubbel och äppelpaj.

Här bor alltså Julia. Mitt i ingenstans. Och smider yxor så att fingrarna glöder (hehe).

Och hänger sin tvätt på linor i grönskan. Här är hon för övrigt omnämnd i Svt-programmet Sverige!. Det är inte var dag en tjugoplusnågot kvinna från Skåne bosätter sig i Hälsingland för att smida egna yxor. Se den här vettja.

Knappt ett dygn senare var jag hemma igen. Jag åkte dit utan att känna en kotte men kom hem med en handfull nyvunna bekantskaper och en tangolektion rikare.

September fortlöpte. Dags för utrensning. En fräck kjol från Rodebjer åkte på en av månadens varmare dagar. Tyvärr insåg jag att jag inte var fräck nog att bära upp den och nu är den halvvägs till Aplace Pearl i stället.

Vi åkte till huset för att fixa och dona. Och passade på att äta medhavd fika.

Med följde också mitt senaste köp: en vattenflaska från Kleen Kanteen. Inte köpt en petflaska sedan dess. Ett mycket klokt köp.

Vi hade visning och vinkade ajöss till den här tapetbeklädda boningen på Söders flottaste adress.

Är man orimlig om man vill tapetsera med prick likanana tapeter i nya huset?

Jag krämade ur det sista ur sommarvärmen. Och anammade festliga-strumpor-modet. Ett hett tips för den stilmedvetna, för billigare och bättre stämningshöjare i garderoben får du leta efter. Dessa är från &Other Stories men vet att Swedish Stockings har ett gäng som är tillverkade på hållbart vis.

Bäst av allt var jag att fick en hel bonusvecka sommarlov. En dag promenerade med barnet till Djurgården.

Som bjöd på naturporr när den är som bäst.

Vi spanade in praktfulla blomsterverk. (Är det dahlior på steroider månne? Är varken botaniker eller medicinskt kunnig så vet ej)

Fula var de inte i alla fall.

Det var så pass varmt att en kunde spatsera med bara ärmar utan att frysa det minsta.

Titta så fint, mvh begynnande hobbyfotografen.

Det blev en sväng inom Tekniska Museet till barnets stora förtjusning. Här finns det ju knappar en masse.

Och fräcka ljus.

Mätta på knappar spatserade vi hemåt igen. Förbi levnadsglada tonåringar i Kungsträdgården. Oh happy day att vara 16 igen.

Garderobsmässigt försöker jag njuta till max innan lövhalka, sidvindar, ösregn och allt annat av Satans påfund suger hoppet ur en. Tunnare jackor och ullhalsduk funkar toppen. Har till och med dammat av en gammal ullhatt som jag tar fram när andan faller på.

Hoppas att jag kan tjyvlåna en stund från flyttfixeriet att blogga senare i veckan. Fortsätter att läsa Jag har inte råd av Marcus Stenberg och den ger mycket föda åt tanken. Köp eller låna den du med!

Stor kram

Sophia

Spara, slösa eller slänga?

Jag följer  Minimalisterna med stor glädje. Där snackar vi antikonsumtions-inspiration på maxdos. De skriver öppenhjärtigt och lärorikt om hur de minskat sin konsumtion och hur en småbarnsfamilj kan anamma en minimalistisk livsstil. Min orimliga jack-samling säger mig att jag nog aldrig konverterar till minimalism helt och hållet, men det betyder inte att jag inte har att lära av livshållningen ändå. Tvärtom. Jag tror att hela vår samtid behöver en minimalistisk inspirationsinjektion, så som vi alstrar skräp och konsumerar skit. Vi behöver verkligen lyfta och prata om alternativ till normativ konsumtion, så som att dela på de saker som redan finns. Till exempel hyra eller låna alltifrån verktyg till kläder. Utmana föreställningar om vad som rimlig konsumtion. När vi berättar för andra om husflytten är det många som vill komma med goda råd. Bland annat har vi fått rådet att vi MÅSTE ha två bilar. ”Jaha, och vem ska köra den andra då?”, brukar jag svara med en blinkning åt det faktum att jag i princip är som en körkortsfri person. Alltså jag har ett körkort som jag högst motvilligt använder. Jag förstår att man på landsbygden behöver varsin bil om man också pendlar till arbetet. Men vi kommer att bo i en förort med utmärkta kommunikationer in till stan. Däremot är det svårt att ta sig till kommuncentrum och handla exempelvis mat utan bil. Alltså får vi nog leva med en bil, men två bilar? Vad är fördelarna med det?

Att jag skriver det här kanske får dig att tro att det råder enighet här i hushållet om vad som är rimlig konsumtion. Det gör det ej. Min man är en spara (i dubbel bemärkelse) och jag är (åtminstone har) varit en slösa och slänga. Utan att lägga någon värdering i vad som är bra respektive dåligt tänkte jag dela med mig av hur vi ser på saker.

Min man sparar allt. Hans blåställsbyxor är 25 år gamla. Han har lådor märkta ”fritidshus” (vi har inget fritidshus) med saker som är bra att ha om man äger ett fritidshus. Han sparar spritflaskor som stått orörda i tre flyttar. Du förstår poängen? Han skiljs nog hellre från en kroppsdel än att göra sig av med sovsäcken som inte använts sedan vi blev ihop.

Jag å andra sidan slänger allt. Och då menar jag allt. Jag har till och med lyckats med rensa ut familjens fotoalbum med alla bilder från vår barndom. Under flera år ägde jag inget mer än vad som rymdes i tre IKEA-kassar. Förstå utmaningen när vi försöker rensa ihop. Det har än så länge inte gått utan vi är överens om att jag ansvarar för mina grejer och Andreas för hans.

Andreas är å andra sidan väldigt ekonomisk. Lagar nästan alltid all mat från grunden. Bakar bröd. Slänger inga kläder som inte är bortom all räddning och köper nya max en gång om året. Och då först efter en grundlig behovsanalys. Jag har varit själva motsatsen destillerad. Skänkte en ny säng till Myrorna inför en flytt för att köpa en ny efter flytten. Har nog snittat ett nytt klädesplagg i veckan de senaste åren. Hade en period då jag åt frukost, lunch och middag ute sex av sju dagar i veckan.

 

Jag har ingen direkt lärdom att dela med mig. Jag önskar förstås att vi varit mer i synk, som exempelvis paret i Minimalisterna. Att liksom gadda ihop sig mot konsumtionshetsen. Men det blir ju svårt så länge vi inte har en samsyn om som är rimlig konsumtion. Min man har ju ett större intresse av exempelvis matlagning än vad jag har. Och vem är då jag att säga att det till exempel är onödigt med en ny grill? Att sätta gränser för varandra kommer ju inte göra någon av oss lycklig.

Där här var några av mina osorterade tankar kring konsumtion.

Hur gör ni i hushållet?

Stor kram

Sophia