Skolbänken igen

Hej,

Det har varit knäpptyst här inne några dagar. Jag har haft mycket att stå i med jobbet och därför behövt prioritera ned bloggen. Trist men sant. Från och med nu hoppas jag komma in i rutinerna med ett blogginlägg varannan dag ungefär.

Till alla er som undrar: jag får inte Bloglovin att fungera alls, och kundtjänsten svarar inte heller på mina mejl. Någon annan som upplevt problem med dem?

Kommande månader blir mer intensiva än vanligt. På onsdag börjar jag en kurs som heter Conversion Manager, och som fortlöper en dag i veckan under sex veckor. Jag är mer än redo för skolbänken igen. Faktum är att jag till naturen är kunskapshungrig och älskar att lära mig nya grejer. Bloggen startade jag till exempel  delvis för att jag ville lära mig att fota. Ni som hängt med ett tag, visst har bilderna blivit bättre? Är långt ifrån någon mästerfotograf men det spelar mig ingen roll. Jag är utan skam när det kommer till att testa mig fram. Bryr mig inte om att resultatet är amatörmässigt till en början, så länge som jag får konstruktiv feedback (även om den svider) och känner att jag kommer framåt. Gick ju till exempel på en endagskurs i inredningsfotografi tidigare i våras, bara för kul och för att det gav mig möjligheten att lära mig något nytt.

I dag har vi varit en svängom Martina och bland annat plockat upp en fåtölj. Älskar att jag har så många vänner som hör sig till mig först när de vill sälja eller skänka något. Detta är en fåtölj från Granit som jag har haft span på länge. Såg en liknande (men vintage 70-tal) hos Bodil Vintage för flera år sedan, och har grämt mig över det uteblivna köpet sedan dess. Vi hann också med en sväng på en lokal loppis och köpte vinteroverall, några plagg och en balanscykel åt Juni. Får bestämt visa alltihop i veckan, men nu är det för mörkt för att fota.

I veckan tänkte jag också skriva om en gammal jacka som jag har piffat upp, och eventuellt några rader om en intervju jag ska göra. Ok?

Stor kram Sophia

 

 

Fuktkräm från The Ordinary, ett plånboksvänligt kvalitetsalternativ

Ni som följt mig ett tag vet att jag inte ger mycket för dyra hudvårdsrutiner. Jag har rensat ut alla dyra specialprodukter och ersatt dem med mandelolja och AHA-syra. Faktum är att jag får väldigt sällan problem med min hy nu när jag inte irriterar den med allsköns produkter. På senare har jag dock fått tips av flera oberoende vänner om produkter från The Ordinary. I ett svagt ögonblick spontanköpte jag en fuktkräm (min mandelolja är slut), och det är en impuls jag faktiskt inte ångrar.

Fuktkrämen innehåller hyaluronsyra. Jag ska inte låtsas vara insatt eller spela intresserad, för jag är varken eller. Men en grej vet jag: Den håller vad den lovar. Jag smorde mig igårkväll och jag är fortfarande fuktig som en vindruva i ansiktet.

Krämen kostade plånboksvänliga 70 kr och jag upplever den dessutom vara dryg. Ingen av The Ordinarys produkter testas på djur och alla är fria från parabener, mineraloljor, sulfater (och massa annat, men dessa var i princip de enda jag kände igen).

Jag är väldigt sparsam med produktrekommendationer, eftersom jag vill att min plattform ska vara en frizon från oförblommerade köphetsen som råder på de flesta andra bloggar. Men jag vill också lyfta bra produkter som jag genuint rekommenderar efter att ha provat dem själv. För om vi vill se fler alternativ till traditionella varumärken och produkter, måste vi också se till att det finns en marknad. Sen får du ju avgöra själv om du behöver en hel serie med syror, serum och liknande, eller om du som jag, nöjer dig med en enstaka produkt.

Så om du letar efter kvalitetshudvård till humana priser jag jag verkligen rekommendera The Ordinary. Jag handlade min kräm på apoteket, men de säljs också via Åhléns och Hm.

Kram

Sophia

Ing-Britt, mitt hjärtas oro

    

Jag skrev ett långt, och av kommentarerna att döma, uppskattat inlägg om Kjell. Gissar att det är fler än jag som är en katt i från galen katt-tant. Hursom tänkte jag att det är dags att presentera Ing-Britt lite närmre.

Ing-Britt kom till oss några veckor efter att Kjell flyttat in, alltså i december förra året. De har samma pappa men ungefär där slutar likheterna. Om Kjell är katternas motsvarighet till en gubbtjyv är Ing-Britt en gapig tonåring. Ing-Britt är snudd på irriterande meddelsam. Hon jamar krävande när hon är hungrig, när hon vill komma in, när hon vill ha en plats i soffan och när hon bara vill ha uppmärksamhet. I gengäld är hon också generös med att visa sin uppskattning. Ing-Britt spinner som ett tröstverk bara man tittar på henne. Hon är också oändligt tålmodig med barn och deras klåfingriga händer. Hon gillar att bli buren och har inget emot att ligga ringlad som en boa över axlarna.

Ing-Britt är kvarterets okrönta drottning och på de bästa dagarna får Kjell vara hennes hovdam. Putsa och feja och busa närhelst hon behagar (de busar ganska mycket och vilt). Vissa dagar är han förpassad till att vara träl. När hon inte vill busa mer avbryter hon leken med att sopa till Kjell. Inte nog med att Ing-Britt är en uppskattad familjemedlem, hon är också lite av en väldigt lokal kändis. Tre grannar har nämligen berättat att hon under sommaren vandrat in i deras hem. Hepp. En granne hittade henne ätandes ur deras katts matskål.

Ing-Britt är som en skamlös tonåring. Gör som hon vill, säger vad hon vill och lägger sig gärna rakt på en. Hon är också klumpig och tankspridd som ett barn. Springer in i grenar, trillar ner från terassen, lägger sig framför cykeln – listan kan göras lång. Men hon bjuder också på oändligt mycket av sig själv och det smittar av sig, inte minst på Kjell.

Kram Sophia

 

Nytt bord och nygammalt vardagsrum

I lördags åkte jag till Erikshjälpen i Lindesberg. Det är alltid efterlängtat att få komma dit – så mycket högre fyndfaktor och roligare utbud än en genomsnittlig Stockholmsloppis. Jag var där för flera år sedan för första gången. Då var det luftigt och ganska sparsmakat med besökare. Nu får man inte vara där senare än vid öppning, för då går man miste om de bästa köpen. Kön ringlar lång utanför och parkeringen är fullsmockad med bilar. Hellre trängsel på andrahandsmarknader än i ett köpcentrum, om du frågar mig.

Precis vid ingången ramlade jag över det här; ett bord från 40-talet i Art Deco-stil. Bordsskivan har vacker intarsia och för att vara minst 70 år gammalt är det i oklanderligt skick. Kostade 285 kronor. Köpte också en ull-filt för 5o kronor som för tillfället ligger i frysboxen (bra knep för att motverka skadedjur).

Bara det att när jag kom funkade bordet inte alls med möbleringen. Det såg alldeles disparat ut från resterna av möblerna. Lösningen blev att möblera om. Nu står soffan på tvären i rummet och det känns mycket mer harmoniskt än tidigare. Men bordet ser fortfarande lite bortkollrat ut.

.. Så det hamnade här. Under fönstret. På bordets fot har jag ställt vår Sonos eftersom jag inte visste var jag skulle ställa den annars. Nackdelen med min smak för gamla möbler är de sällan matchar med modern elektronik. Önskar härmed att all ny elektronik hade den goda smaken att se gammal ut. Juni pyntade också med en egen vas med vass. ”Det är till pappa”, sa hon och ställde med försiktig hand sin vas bredvid min.

Jag lägger ogärna pengar på pynt i form av snittblommor och liknande. Men jag tar tacksamt emot när naturen bjuder.

Avslutar med en bild på Kjell som har gett sin välsignelse till den nya möbleringen. Det är lugnande. Har hört talas om katter som börjat bajsa inomhus i samband med en ommöblering.

Stor kram

Sophia

Titta på natur-tv och fika lantbröd

Hej.

I fredags efter jobbet åkte jag med Juni till Lindesberg för att ladda batterierna hos morfar och Annika. Andreas stannade hemma eftersom vi var dubbelbokade på kräftskiva.

Jag har aldrig kört längre än in till stan med Juni innan.Tidigare gånger har vi alltid tagit tåget, men på grund av Slussen-bygget skulle vi behöva göra minst tre byten mellan tåg och buss, och det kändes för omständligt för en helg. Jag kände mig otroligt stolt som körde 25 mil alldeles själv. Förstår att det låter som en fånig bedrift i de flestas öron, men i min värld är det stort.

På lördagen åkte vi på utflykt. Först på Erikshjälpens loppis och jag hittade ett runt soffbord från 40-talet för 285 kr. Fick följa med hem och så var det med den saken. Nu lurar vi bara på en vettig möblering men jag visar så när vi är färdiga. Köpte också en ullfilt för 50 kronor, som nu ligger i frysboxen. (Tips: lägg alltid in andrahandstextilier i frysen i minst tre dagar – då dör skadedjuren om det finns några).

Sedan hit: Hjulsjö 103. Rosteri, bageri och kafé.

I ett gammalt huserar detta mysiga kafé. De har öppet på lördagar och man kan boka hälften av borden. Vi knep det sista obokade bordet.

Hur mysigt och fint?

De säljer hembakt bröd, rostat kaffe och annat smått och gott. Ville sluka allt men nöjde mig med soppa och en larvigt god kaka.

Det blåste stormbyar just denna dag men annars hade vi mer än gärna suttit utomhus. Här prunkar odlingar med kål, mangold och kronärtskocka. Och så fanns här en liten lekplats.

Vi parkerade oss inomhus till denna utsikt.

Och nära detta hörn. Titta vilken maffig Dr Westerlund. Och vilka fina tavlor? De är till salu för övrigt .

Här fanns också leksaker för det minsta. Jag älskar när fik och restauranger tänker på de små. Det blir så mycket roligare för alla.

Kunde inte hålla mig från att fota inne på toaletten. Denna färgperfektion skulle en aldrig få se på en stockholmstoalett; 70-talshandfat i blekgult och blåprickig våtrumstapet. Jag kan få rysningar av sådan färgharmoni.

Efteråt slog vi en lov i trädgårdslandet. Juni var så fascinerad av de enorma grödorna.

Här har vi lite att inspireras av till vår egna sorgliga ursäkt till trädgårdsland.

Om du har vägarna förbi i Bergslagen tycker jag verkligen att du ska åka inom Hjulsjö 103. Det var en fröjd både för öga och smaklökar.

Juni älskar djur och särskilt hästar. På vägen till Lindesberg var hon tvungen att räkna och prata om alla hästar som vi körde förbi. Lyckan var gjord när hon fick träffa Annikas hästar Jorun och Pilgrim. Hon fick klappa, mata med morot och i dag ville hon också rida. Vi hade tittat lite på ridsport-VM på tv och hon var alldeles betagen av alla ekipage som hoppade.

Här sitter jag på Pilgrim och Juni på Jorun. De är 20 respektive 25 år gamla, inga ungdomar direkt. Juni sken som en sol hela promenaden och ville aldrig sitta av. Annika ledde Jorun och morfar höll i Juni.

När vi kom in igen kunde hon inte sluta prata om ridturen.

Sedan åt vi lunch och tittade på vinrankorna. Detta är tydligen andra gången under alla år som Annika bott i huset som det varit varmt nog för att vindruvorna ska mogna.

Sen klappade vi hästarna adjö och körde hela vägen hem igen. Jag är så tacksam över att vi fick komma iväg en helg på landet och ladda batterierna med skogspromenader, ridturer och loppistur.

Hoppas att du har haft en bra helg!

kram

Sophia

 

William Morris på Millesgården

Hej,

I går hade utställningen om William Morris premiär på Millesgården. Kunde inte annat än att hänga på låset. Jag är ju en Morris-fanatiker som allra helst skulle tapetsera varenda skrymsle med hans mönster.

Utställningen hette passande nog ”William Morris – mer än bara tapeter”. Fick lära mig massa nytt om hans liv och gärningar. Han hade också boktryckeri, översatte isländska sagor och var till sin död politisk aktiv inom socialiströrelsen. Se den om du har möjlighet! Så mycket fint.

Här är jag framför en av hans mest kända mönster Strawberry Thief (som jag passade nog hade i min förra hall). Om du undrar varför det ser ut som jag svalt en golfboll är det för att jag fortfarande är svullen från att jag tog bort i tisdags.

Så mycket fint att vila ögonen på.

Och drösvis med fina tapeter, även om utställningen också visade upp alla hans andra konstnärliga gärningar.

Efter en alldeles för kort stint inne utställningssalen – men alldeles för lång för sällskapets yngsta – åt vi lunch och slog sedan en lov på själva Millesgården. Nyp mig i armen så vackert.

Särskilt intagande i septembersolens mjuka sken.

Här finns också massor av ytor för rastlösa ben.

Man får stjäla sig lite gos närhelst chansen ges.

Men bara titta?!

I ett av de många bildsköna utrymmena fanns superbt ljus för en dagens. Toppen är från Rodebjer (begagnad via LWL-gruppen), kjolen Dagmar (Tradera) och skorna Blankens, också de från LWL. Väskan är en äldre från Acne.

På Millesgården finns mängder av antik konst och annat kulturellt. Men det jag drogs till var vackra byggnadsdetaljer. Som detta lilla skrymsle, med gamla spröjsade fönster i originalskick.

Och vackert ljus.

Vi pausade för lite familjefotografering.

Här är alla tre fångade på en bild.

Det är säkert jättefult här när löven skiftar färg om hösten.

Här är Elisabet förresten. Också ett stort fan av LWL. Hon köpte en likadan volangtröja från Rodebjer som jag bar, fast i svart.

Om du, som jag, tycker om att förlora dig i vilda tapetmönster ska du definitivt gå till Millesgården innan utställningen stänger (i februari om jag inte minns fel). Kostar 15o kr/person.

Stor kram Sophia

 

 

Veckans ljuvaste stunder

Jag har aldrig upplevt morgnar förut så som jag gör dem sedan vi flyttade till hus. Varannan morgon är på jag kontoret runt 07 och cyklar hemifrån strax innan halv. Redan efter några minuter måste jag stanna och fota viken som ligger en knapp kilometer hemifrån.

I tisdags morse var ytan alldeles spegelblank, och vore det inte för små, små krusningar går det inte att urskilja vad som är sjö och land.

I måndags morse var jag tvungen att pausa efter sex kilometer. Denna vy behöver inte skämmas för sig! Och tänk att detta är en helt vanlig sjö i Nacka. Stackars alla som sitter i bil på motorvägen i till stan och missar detta!

Husen på andra sidan såg man inte för den tunga dimslöjan. Jag hastade inte vidare utan tog mig tid att stanna och fota och lyssna på pod. Hela denna vecka har jag också lyssnat på podden Dirty John, en kriminalserie 8 delar. Har varit trollbunden sedan första avsnittet. Den är en snaskig historia om svindleri och godtrogenhet. Och om pengar, kärlek, mord och bedrägeri. Om du är svag för krimhistorier kan jag varmt rekommendera podden.

I dag träffade jag min kompis Clara. Vi pluggade ihop och nu jobbar vi på varsin sida Nytorget. Hon hjälpte mig med en bild på dagens outfit. Byxor: HMxMarni (köpta i LWL-gruppen), topp: gammal, tröja: Dagmar (köpt från Martina) och jeansjacka från &other Stories som jag köpte för 100 kr på Hornstullsloppisen för tre somrar sedan. Skorna är från Scholl och de kostade 75 kr. De var egentligen lite trånga men jag ställde dem i ugnen på 70 grader i 7 minuter och numera passar de.

Här är Clara förresten. Så cool!

Det var veckans höjdpunkter. Men den allra största har fortfarande inte varit. På lördag ska vi på ett bröllop som vi sett fram emot hela sommaren. Jag kommer att behöva panikhyra en klänning i morgon. Pga av anledningar så som urusel framförhållning. Som vanligt. Det ska bli kul! Tipsa gärna om du har något ställa som spontanhyr ut klänningar. Jag kommer att gå till Something Borrowed, det är redan bestämt.

Stor kram

Sophia

Hösttecken

Fortfarande är det alldeles grönt ute men allt annat skvallrar om att det är höst. Jag kliver ut ut på en daggstänkt gräsmatta på morgonen, morgonsolen har en särskild lyster, kvällarna är mörka och luften krispig. Även om hösten är min minsta favoritsäsong näst vintern får jag nog erkänna att den är den vackraste.

I onsdags vaknade jag i ottan och satt på cykeln på väg till jobbet redan vid 06.15. Dimman låg som en ullig filt över vägen.

Dimman svepte sig tillochmed över våra äppelträd som dignar av klarröda äpplen. Förra året fick vi knappt några alls men det tar vi igen med råge i år.

När jag hade kommit till Saltjöbadvägen började dimman att lättna. Jag var tvungen att stanna och titta på röken som dansade på vattenytan.

Dimman svepte bort och luften blev varmare igen.

Efter jobbet mötte jag en vän på Nytorget och skulle äta middag, dricka en öl och sedan gå på en visning på Fashion Week. Två timmar senare satt vi fortfarande kvar och gafflade om livet och politik. Blev ingen visning.

I stället promenerade jag mot tåget hem och fick vila ögonen på denna vy från Henriksdalsbron. Lite oskarp bild tyvärr.

Och det får sammanfatta årets första höstdag.

Stor kram

Sophia

 

Träning behöver inte vara en livsstil

Den kan bara vara en liten del av livet. 

Daglig motion eller träning är nog den största utmaningen att pussla in i vardagen. Det hjälper inte direkt att den mesta formen av motion råkar vara så tråkig att klockorna stannar.

Men jag har goda skäl att motionera. Vissa väljer ju helt bort träning under småbarnsåren (och resten av livet med, för den delen) men för mig är det inte ett alternativ. Särskilt inte sedan jag läst boken Hjärnstark och blivit varse om träningens mirakulösa inverkan på kroppen, men framförallt knoppen. Träning hjälper oss att bygga motståndskraft mot sjukdomar som alzheimers och har dessutom en antideppressiv effekt. Ska inte föreläsa mer om boken, men den har i grunden förändrat hur jag betraktar träning och hälsa.

Jag har slutat att se på min träning som en prestation och i stället börjat att se den som en del av vardagen. Kroppen ska ha sitt. För att undvika onödig press har jag också gjort några förändringar som har hjälpt mig att hålla motivationen uppe:

– jag läser inte längre bloggare eller följer instagramkonton med människor som har träning som livvsstil. Jag behöver inga peppiga citat om att jag ska älska min kropp. En kropp är liksom bara min köttsliga farkost som har det ärovördiga uppdraget att transportera mig genom livet. Jag älskar inte den för det, men jag kan åtminstone visa lite tacksamhet. Och bästa sättet att visa tacksamhet är att få den att känna att den duger som den är, inte ställa den i relation till massa andra kroppar. Misstförstå mig rätt; jag tycker att vuxna människor får göra vad de vill på sina sociala medier. Jag utövar bara min fria vilja och väljer bort de konton som inte berikar mitt liv.

– jag mäter inte mina framsteg. Förr förde jag noga anteckningar om vikter och repetioner. I dag försöker jag bara känna efter om något kändes bra eller inte. Det är allt.

– jag lyfter dock alltid lite tyngre än vad som känns bekvämt vid första anblick. Jag älskar känslan av att ha burit något tungt. Så då belönar jag mig själv den känslan så ofta som jag kan. Har till exempel en 20-kilos kettlebell för samma övningar som jag förr brukade använda en 12-kilos. Bara för kul.

– jag har sänkt tröskeln. Ibland blir det bara 20 minuter, eller bara femtio squats, eller två armhävningar. Då är jag nöjd med det.

– jag har börjat involvera Juni i träningen. Hon får agera extra vikt eller så gör vi övningar ihop, som att springa Idioten eller göra grophopp. Så mycket enklare än att försöka pussla med vems tur det är att ”passa barnet”.

– Har byggt ett ”hemmagym”. Två kettlebells, ett hopprep och två gummiband är mitt gym.

– Jag har börjat att planera in tre träningar i veckan. Måndag, en gång mitt i veckan och så en gång på helgen. Ganska ofta skiter det sig och då hänger jag inte läpp för det. Jag om någon skulle omedelbums lägga min röst på det parti som lagstiftade om träningstimme varje dag. Eller om jag var fackligt skulle jag driva frågan att motionsväxla, alltså att växla lön mot träningstid på jobbet. Jag tycker egentligen att alla förtjänar att få röra på sig minst en timme om dagen. Nu ser vårt samhälle inte ut så, och inte mitt liv heller. Jag har anpassat mina förväntningar efter vad som är rimligt för tillfället.

 

Stor kram

Sophia

En helg och dödshoppet

Godmorgon! Kjellsklings morgonjympa.

Lite morgongos får man stå ut med om man är gjord av 5 kilo päls. Hehe, nu var det inte Kjell jag skulle skriva om utan…

… Det lika fruktade som emotsedda Dödshoppet. (obs är egentligen rätt harmlöst).

I lördags var det äntligen dags! Jag har peppat inför detta cirka hela sommaren. Är ju så väldigt svag för att titta på när andra gör dumheter.

Vi åkte ut med båten för att se spektaklet från första parkett. Andra valde en helt annan typ av fordon. Var och en för sitt, antar jag.

Jag försökte fota och tog ungefär 400 bilder. Alla värdelösa märkte jag i efterhand. Men något såhär såg det ut. Jag blev superimponerad över att hopparna var så duktiga.

De största plasken rönte mest applåder. Vem som vann? Minns inte riktigt.

Våghalsigt är bara förnamnet.

Jag kan säga såhär. Ingen – varken levande eller död – kan förmå mig att hoppa från 12:an. Det kittlar i maggropen bara jag tänker på att dyka från femman, och det har jag ändå inte gjort på sisådär 17 år. Nervpirrande att få ta del av andras dödsföraktande dumheter i alla fall. Undrar om jag vore en person som storögt skulle glott på avrättningar i 1700-talets Sverige? Bara för spänningens skull?  Hoppas djupt och innerligt att så inte är fallet.

Det var min lördag. Kommer inte att tjata om Dödshoppet på minst 10 månader.

Kram

Sophia