Avundsjuk, nej avundfrisk

När andra människor visar upp sina nya köp får jag ofta frågan om jag inte blir lite avundsjuk. Och svar jo – det blir jag absolut. För mig är avundsjuka ingen främmande känsla alls. Som vuxen har jag färre saker att vara avundsjuk över, men under min uppväxt tyckte jag mig ha fog för känslan ganska ofta. Jag är uppvuxen i ganska välbärgade områden utan att vara rik själv. Det betydde förstås att de flesta av mina kompisar hade det betydligt bättre ställt än vad vi hade. Jag var ständigt avundsjuk på deras utlandssemestrar, vad jag tyckte var deras belevade manér, deras välfyllda garderober och massa annat. Men redan som barn visste jag att avundsjuka var en ful känsla som man inte gärna pratade högt om. I dag är jag inte lika ofta avundsjuk på de där materiella prylarna, men ofta på andras egenskaper eller förmågor.

Jag är tillexempel jätteavundsjuk på:

  • Alla som är skickliga på färg och form på något sätt. Jag är själv lite av en hobbyestet men blir grön av avund på alla andra (det vill säga de flesta) som gör det bättre än jag.
  • Skickliga skribenter. Vissa människor har förmågan att få en innehållsförteckning att låta intressant. Våldsamt avundsvärt.
  • Roliga mammor. Vissa mammor är så roliga med sina barn att jag skrattar högt i deras sällskap. Men jag känner mig ofta grå, tråkig och gnällig tillsammans med mitt eget barn. Och när jag väl försöker spexa till det märker jag hur ihåligt det ekar.
  • Folk som kan sy. Gudars vad jag höll på när jag var yngre. Vi hade som sagt inte särskilt mycket pengar men kreativitet fanns det gott om. Jag var dock alldeles för otålig och fuskade för mycket för att lära mig hantverket. Men vad jag inte skulle ge för att kunna sy mina egna kläder i dag.
  • Tekniskt intresserade människor. Jag har kämpat jättemycket för att lära mig teknik men har insett att det inte bottnar i ett egentligt intresse. Jag bryr mig helt enkelt inte om mobiltelefoner eller de senaste teknikerna inom webbutveckling – så länge som allt funkar. Men jag önskar att jag vore ett kodgeni och är duktigt avundsjuk på alla som är det. Så himla praktiska kunskaper att ha.
  • Alla som lever mer hållbart än vad jag gör. Jag vet att jag har alla förutsättningar i världen men ändå så har jag massor av dåliga vanor som jag inte fått styr på.

Detta var nog bara ett axplock av allt som jag är avundsjuk på. För mig är att bli inspirerad eller avundsjuk två sidor av samma mynt. Men det ser jag som en gynnsam egenskap. Om jag kan bli avundsjuk så kan jag också bli inspirerad! Ta exemplen ovan. Det mesta är sådant som jag behärskar i någon, om än pytteliten utsträckning. Men tack vare min avundsjuka på andra som gör det mycket bättre så blir jag inspirerad att förbättra mig.

Jag lyssnar på En Underbar pod och i ett avsnitt tog de upp ämnet och lyfte avundsjuka till något positivt.  De menade på att det kan fungera som en enorm drivkraft och borde i stället heta avundsfriska. Jag tycker också det är himla fint när en person med så stor auktoritet inom sitt yrke vågar avslöja att även hon blir avundsjuk.

Jag tror att alla människor blir avundsjuka någon gång. Och även om det är en olustig känsla går den också att påverka. I mitt fall försvinner den där frätande känslan om jag erkänner för personen att jag är avundsjuk. ”Gud så fina bilder du tar, jag blir så avundsjuk”. Att inte ge efter för det syrliga utan göra det till en komplimang. Då lurar man sig själv till att tänka positivt om den andra personens förmåga och avundsjukan blir till något fint i stället. Och jag avslöjar hellre själv att jag är avundsjuk än att bli tagen på bar gärning med att vara ogin över någon annans framgångar.

Att vara avundsjuk tycker jag också är ett sundhetstecken. Om man aldrig är avundsjuk så kanske man har för höga tankar om sig själv eller alldeles för små drömmar.

Vad är du avundsjuk på?

Kram Sophia

1 Comment

  1. Jag är avundsjuk på människor som kan sjunga. Alla i min släkt, i alla fall på min mammas sida är så totalt tondöva att det knappt är sant. Det finns en historia om gammelmoster Tekla som någon gång på 30-talet försökte sjunga en vaggvisa för sin lille son Sixten, som då satte sig upp i sängen och sa: ”Sjung inte mamma! Sixten blir rädd.” Det är ungefär på den nivån jag är, fast människor brukar väl mer få skrattanfall när de hör mig än att bli direkt rädda. Men ack om jag kunde sjunga! Då skulle jag gå med i en kör omedelbart. Jag tror att det måste vara det underbaraste i hela världen att stå och sjunga omgiven av andra människor som också sjunger.

Kommentera