Måndag morgon

Klockan var ställd på åtta, men inte förrän nio gick jag upp. Däremellan låg och och halvslumrade bredvid Nils, med Kjell hopkurad till en boll på mina fötter. Tillät mig att bara ligga kvar i nästan en timme. Nils har dukat under för förskolevirusen som storasyster släpar hem och fått sina första förkylning. Han låter som en griskulting när han andas. Sover oroligt och vaknar när nappen trillar ur.

Har dragit på mig träningskläder, som de flesta andra dagar. Snart ska vi ge oss ut på promenad runt sjön. Kaffetermosen är redan förberedd. Efter promenaden ska jag göra lite mammaträning hemma. Min kompis Hampus har dragit igång en 100-dagarsutmaning på Instagram. Jag ska alltså träna något litet varje dag i 100 dagar. Axlar, ben och armar värker fortfarande efter första dagen då jag gjorde 20 minuters hemmaträning utan vikter.

Hampus och jag lärde känna varandra på jobbet för över tio år sedan. Då bolmade vi som två borstbindare, gick på klubb fyra dagar i veckan (Hampus ordnade dessutom sina egna klubbar) och jag var alltid bakis. Arbetet försökte jag sköta någorlunda mellan AW:arna. Till Hampus 35-årsdag övertalade han 25 av sina kompisar att springa Göteborgsvarvet. De flesta av oss hade aldrig sprungit annat än för att hinna med bussen innan. Jag hade redan då slutat röka och börjat träna. Än i dag är jag stolt över att jag var den som introducerade Tabata-intervaller för Hampus. Även om rollerna numera är omvända, och han är den som peppar mig till att träna.

Efter promenaden och träningen ska jag fixa med Junis och Nils rum. I helgen köpte vi en Hästens-säng för 500 kr. Den ska städas och piffas. Vi har valt att inte ha barnsängar åt barnen, utan i stället en vuxensäng utan ben så att man kan sova bredvid under stökiga nätter. Nils sover än så länge inne hos oss, men redan nu kommer vi att börja förbereda barnkammaren för två sängar.

Vad ska du göra i dag?

Kram Sophia

Klimatfrukost: tema klimat & barn

I torsdags morse satte jag för en gångs skull larmet i arla morgonstund. Jag och Nils skulle gå på Klimatfrukost med temat ”klimat och barn”, som anordnades av grundarna till klimatklubben. Kan erkänna att jag kände mig bra liten när jag såg de andra, mer celebra namnen, på gästlistan. Till exempel Cecilia Blankens, Nina Campioni, Elsa Billgren med flera. Och lilla jag (med känslan av att vara ett barn som på nåder får sitta vid vuxenbordet)!

På plats i panelen fanns också en av mina favoriter, forskaren Katarina Graffman. Hon är författare till boken ”Vi är vad vi köper”, som jag läste förra sommaren. Medverkade gjorde också företaget Hyber (vars prenumerationstjänst på barnkläder jag också nyttjat) och Therese Lindahl, forskare på Beijerinstitutet.

Hela samtalet spelades in och livesändes på Klimatklubbens Instagram, och finns också att se i sin helhet på youtube (vet att det kommer en video i bättre kvalitet snart, men bokmärk länken om du inte står ut med kvaliteten just nu). Skulle så gärna sammanfatta hela samtalet, men jag tycker att det är bättre att du tittar själv. För titta bör du.

Samtalet ställde många av de svåra frågorna på sin spets. Bland andra:

Hur många barn är rimligt? Kan alla ha flera barn? Denna fråga tycker jag är otroligt intressant – och svår! Min uppfattning är att födelsetalen är intressanta på populationsnivå, men inte på individnivå. Vissa människor vill ha ett barn, andra inga alls och en del många. Men att skaffa barn är mänsklighetens enda syfte (nödvändigtvis inte den enskilda människans), och den mest grundläggande mänskliga drivkraften. Och så måste det få vara! Jag tror också att det är naivt att tro att klimatet är en faktor som påverkar beslutet kring hur många barn man vill ha. Nästa generation är ju anledningen till att vi överhuvudtaget bryr oss om framtiden! Dessutom har forskningen svar på hur vi minskar antalet barn per kvinna: Utbilda kvinnor! Läs gärna Underbara Claras text ”riktiga miljöhjältar skaffar inte barn”.

Hur påverkar barn våra konsumtionsmönster? Det har Katarina Graffman svar på: Mycket! Marknaden är oerhört skicklig på att dra nytta av förändringarna som kommer med en ny fas i livet.

Hur ska vi fostra våra barn till att bli planetskötare och inte ytterligare en generation av miljöbovar? Barn gör som vi gör, och inte som vi säger. Vi kan inte sätta vårt hopp till att nästa generation att städa upp efter tidigare generationers försummelse. Förändringen börjar med oss.

Sammanfattningsvis vill jag avsluta med Katarinas kloka ord. ” Jag hoppas att Sverige kan bli ett föregångsland på ett annat sätt, nämligen att visa andra länder att det inte är mycket information om sakernas tillstånd som får oss att ändra beteenden. Då behöver inte de upprepa samma misstag utan kan gå in och styra upp beteenden direkt till exempel med nudging, regleringar, endast hållbara valalternativ. Då gör man, inte bara säger.”

Vad är dina tankar kring ämnet klimat och barn? Delge gärna. Jag tycker att det är så oerhört intressant, och har ju skrivit mycket om till exempel barn och konsumtion tidigare.

Alla bilder av den toppenduktiga fotografen Caroline Solberg.

Hörnskåpet färdigmålat

Mitt lilla projekt med att måla hörnskåpet tog nästan tre veckor. Men nu är det äntligen färdigt.

Jag har målat tre lager med Ovolins Äggoljetempera i nyansen ljusgrå 98. Det är en otroligt matt, mjuk, behaglig men ändå ljusreflekterande yta med mycket lyster. Nyansen ter sig helt annorlunda beroende på ljuset i rummet. Här har jag fotat i morgonljus.

Efter första lagret såg den bedrövlig ut. Äggoljetempera är inte som vanlig färg utan ska strykas på ganska runt, och ser dessutom fläckig ut medan den torkar. Äggoljetemperan torkar mycket snabbt, men det tar flera veckor för den att härda. Den kräver alltså en annan teknik än när man målar med modern färg.

Jag målade tre lager för att få en heltäckande yta. Använde en svinborstpensel, men färgen är inte kräsen och funkar med de flesta penslar, har jag fått förklarat för mig. Färgen sätter sig fort på ytan, så det gäller att vara snabb om man ska måla över. Lite ovant för den som är van vid modern färg. Jag väntade cirka ett dygn mellan varje strykning, och efter sista strykningen lät jag färgen härda i två veckor. Sedan polerade jag med en fiberduk för att göra ytan tåliga och ge den en äggskalsglas. Oklart om den blev så mycket glansigare? Alternativet är att stryka på ett lager genomskinlig linoljevax för en ännu tåligare yta. Skåpet rymmer ju barnets pyssel och måste tåla ganska omilda små händer.

Jag lämnade insidan av skåpet i originalfärgen. Här ser du ytan efter andra lagret, fortfarande ganska fläckig. Men färgen stämmer bra överens med hur den ser ut i ett hårdare dagsljus.

Om du vill ha en miljövänlig och enkel färg att måla med kan jag varmt rekommendera äggoljetempera. Jag köpte färgen på Norrgavel, men går finfint att tillverka egen hemma.

Kram Sophia

Från ett till två

Jag fick en fråga om jag inte kunde skriva om vilka hållbarhetsutmaningar som kommer med att från ett till två barn.

Så gärna så!

Det finns ju också massa fördelar med andra barnet. Vi har ju inte behövt köpa någonting nytt utan vi använder samma prylar som vi hade förra gången. Nils har Junis gamla kläder så långt det är möjligt. De är ju födda på olika säsonger, och det är klart att vi anpassar garderoben efter väderleken. Jag kompletterar garderoben med hjälp av Tradera och annan second hand främst. Men annars har vi samma vagn, leksaker, filtar, bilbarnstol och så vidare.

Utmaningar finns det såklart. För det första har vi ett mer pressat tidsschema, eftersom Junis omsorgstider på förskolan sätter agendan för dagen. Det gör att jag ibland skarvar om jag ska in till stan och tar bilen, eller parkerar bilen vid en infartsparkering och tar bussen sista vägen. Vanligtvis tar jag tåget. Min resväg in till stan påverkas mycket av Slussen-ombyggnaden, och resan kan ibland ta orimligt lång tid om man missar en anslutning. Men jag blir bättre och bättre på att planera mina dagar.

Detsamma gäller ju aktiviteter efter förskolan. En bebis behöver ju inga aktiviteter men Juni är i den åldern då hon börjar prova på saker. Nu går hon på teakwondo och simning, och vår inställning är att hon får prova på så många aktiviteter som hon vill. Taekwondon ligger 16 minuters bilväg hemifrån men 1.5 timme (alltså enkel väg) med kommunaltrafiken, och då måste man dessutom gå en kilometer för en av anslutningarna. Vi har gjort det en gång och jag var superimponerad av hur duktig min stora tre och ett halvt-åring var. Inte en enda missnöjd min på fyra timmar. Men vi var inte hemma förrän halv 7 på kvällen, och jag var helt slut efter ansträngningen. Hade jag bara haft ett barn hade jag nog kört kommunaltrafik, men med två blir det alldeles för jobbigt. Då gäller minsta motståndets lag och det blir bilen. Det är den sortens situationer som jag tycker att det märks skillnad.

Minsta motståndets lag riskerar lätt att bli allenarådande i småbarnslivet generellt. Jag är otroligt glad för att vi har matkasse med färdiga recept. Annars hade vi eventuellt behövt livnära oss på hämtmat och fryspizza alternativt fått skörbjugg. Jag är också otroligt tacksam över att vi bor och lever mycket på samma ställe. Det krävs inte så himla mycket transport för att klara vardagen. Taekwondon undantaget (den ligger dock också i Nacka) så har vi det mesta som underlättar ett smidigt småbarnsliv precis i närheten. Lekplatser, mataffär, skolor, badhus, naturreservat, skidbacke, idrottsplats och ishall. En otrolig lyx.

Det är framförallt transporterna som jag tycker är utmaningen. Och vardagslogistiken kommer ju bli ännu mer komplicerad framöver. Jag hade också en förhoppning om att köra med tygblöjor nu när vi har tvättmaskin och torkskåp. Tyvärr lyckades jag välja en modell som läcker som ett såll. Vet inte om jag knäpper dem fel eller om modellen i sig var dålig, men tygblöjorna blir det inget av i alla fall. Tur att vi bara köpte några stycken att prova med.

Jag tycker annars att det är lättare att leva lite mer hållbart med andra barnet. Nu har jag rutin på att brygga kaffe hemma och ta med i termos i stället för att köpa tamedkaffe. Detsamma med mellanmål till storbarnet. Det går av bara farten (när jag väl kommer ihåg det, hehe). Det är mycket lättare att förbereda snacks och ta med. Eldprovet blir väl när Nils ska börja med mat.

Tja… det är faktiskt inte så värst stor skillnad på ett och två barn? Jag tyckte att den stora omställningen var första barnet, men nu går det mesta på ren rutin. Och om man, som vi, har sparat allt från första barnet så är det oerhört lite som behövs köpas till det andra.

Du med fler barn. Vad tyckte du?

Stor kram

Sophia

Ledig varje fredag

I dag känner jag mig pånyttfödd. Jag fick några timmars extra sömn inatt, och de gjorde all skillnad. Som att jag har färg-tv igen!

Jag och Andreas har beslutat oss för två väldigt roliga saker. Vi spontanbokade en resa över höstlovet. Till Åre! Onsdag till söndag har vi hyrt en ganska central lägenhet med bastu. Just bastun är det enda som inte var förhandlingsbart för min del. Förhoppningen är att tillbringa mycket tid utomhus, äta gott och basta. Den första november fyller Andreas år, och då ska han förstås firas.

Den andra roliga nyheten är att vi från och med nästa vecka är lediga tillsammans på fredagar. Andreas kommer att vara föräldraledig med Juni och jag med Nils. Tänk så fint det slumpat sig! Jag säger slumpat eftersom det är precis rätt ord. Jag och Andreas är väldigt lika när kommer till vår inställning kring administration. Att vi helst av allt undviker den. Det här med att planera barnledigheten med Försäkringkassan är något vi gruvat för länge. Och tydligen har vi dragit ut på det så pass att vi fick ett meddelande att vi hade jättemånga dagar som riskerade att brinna inne när Juni fyller fyra. De dagarna använder vi nu för att ha ett extra långt jullov tillsammans och vara lediga allihop varje fredag till och med mars. Känslan är lite som att vi vunnit på lotteri.

Nu ska jag strax bege mig ut på promenad. Solen skiner och jag känner mig hög på livet efter en natts okej sömn. Måste fånga känslan.

Hur mår du just nu? Bra eller anus?

Förresten. Har du tips på saker att göra i Åre? Sist jag var där fyllde jag 18 och prioriterade en helt annan typ av aktiviteter.

Kram

Senaste

Precis just nu har jag en otrolig bloggtorka. Jag har inte brist på idéer, men jag lyckas inte få ner något på pränt. Tycker att inget jag gör är värt att skriva om? Antar att det beror på att sömnen just nu är sämre än någonsin och att mina dagar smälter ihop ganska mycket. Och de flesta dagar ser lite likadana ut. Jag och Nils går upp ungefär samtidigt som Andreas och Juni går till förskolan. Vi går på promenad eller uträttar ett ärende enligt min stenhårda devis med max ett projekt om dagen. Ja, och sedan är det slut!

Nåväl. Häng med mig på promenad, då?

Här är sjön som jag promenerar runt nästan varje dag. Ringer en kompis eller lyssnar på podd under tiden.

Ofta kombinerar jag promenaden med att gå och handla i centrum. Titta, så fint någon har målat på parkeringsplatsen. En flock hästar. Så oerhört fint att de flyttat till vad som annars är Nackas mest deprimerande parkering.

I torsdags gick jag på mammaträning för första gången och tog sedan en promenad runt holmen på vägen hem. Precis bredvid ligger kallbadhuset. Mäktigt väder.

I torsdags var det också taekwondo för Juni. Vi brukar åka bilen dit eftersom det bara tar 16 minuter enkel resa. Denna gång åkte vi kommunalt och det tog cirka 1.5 timmar enkel väg. Ska inte gnälla över det, men fasiken sjukt va? Med cykel tar det knappt 30 minuter. En fördel med att åka kommunalt är ändå att man får se mycket, som detta i Saltsjö-Järla.

Framme i Orminge. Svenska Kyrkan har slagit på stort och låtit måla denna muralmålning i entrén. Inte det fulaste jag sett, faktiskt.

Taekwondon var en riktig lyckträff när det kommer till aktiviteter. Juni tycker att det är superkul, och jag blir rörd av precis allt hon gör. Det är ju så gulligt? Nils har ingen åsikt än så länge utan hakar bara på.

Det var best of veckans promenader. Hjälp mig att komma på roligare saker att skriva om? Har en hel mängd idéer som flyter runt i huvudet, men ingenting fastnar liksom.

Kram

Sophia

Hängt upp mig på hyllor

När jag tillbringar den mesta tiden hemma börjar jag lägga märke till sådant jag förbiser i vardagen. Lösningar som inte är helt optimala, men inte tillräckligt usla för att jag ska ordna med bättre. Till exempel vår köksentré.

Jag köpte ju två hatthyllor på Blocket (en av Miniroben-Lisa) för att ha som hatt-och skoställ. I junis höjd finns två krokar, och allteftersom har fler och fler grejer hamnat på krokarna. Ryggsäck och cykelhjälm och galonställ. Nu inser jag att det behövs en rejäl hatthylla för att rymma grejerna som används till vardags.

En sån med hattpinnar ska det vara. Så att Juni och senare Nils ska kunna hänga sina cykelhjälmar där. Här är drömmen:

En rejäl trähylla från Gysinge Byggnadsvård. Den kostar 2200 kr exklusive färg och krokar dock. Säger inte att det är ett orimligt pris, säger bara att det är mycket pengar för mig just nu. Grejen är att det går att bygga hyllan själv, och konsoler finns att köpa för bara någon hundralapp. Hattpinnarna är det svårare att få tag på.

Till nästa hylla.

I gästrummet har jag ställt in en gammal, skev pinnstol som nattygsbord.

Jag har tänkt att jag skulle skruva upp en loppad hylla där någon gång. Men nu tänker jag att denna lösning skulle vara något:

Hyllan är från Betonggruvan. Jag tänker mig förstås att jag sågar ut en själv i exakt rätt mått. Om det går vägen tillverkar jag en till och sätter upp vid tavelväggen.

Stor kram

Sophia

Folkskygg

I dag ska jag in till stan och träffa Bea och Anna, två kompisar som jag känt halva mitt liv. Anna är min bästa kompis Karins (vars bröllop jag var toastmadame på) lillasyster, men det känns som att jag känt henne lika länge. Det är förstås väldigt efterlängtat att ses. Särskilt att träffa Anna eftersom jag nu ska få träffa hennes dotter Märta för första gången.

Men så är det detta med att ta sig in till stan. Vad jag förr gjorde varje morgon, utan minsta eftertanke, kräver nu en halv dags förberedelse. I går träffade jag Ann och hennes Esther, ännu en kompis som fått barn ungefär samtidigt som jag. Lyckades locka ut henne hit, och det var en sån enorm befrielse.

Nu undrar jag. Börjar jag bli folkskygg?

Bara tanken på att åka till Söder gör mig nevös. Ställer mig reflexmässigt framför spegeln och spanar efter nya finnar eller rynkor. Bara det att jag befinner mig i livskedet mellan rynkor och finnar? Hu. Drar in magen och oroar mig över kläder. Tar på mig dammrosa träningsbyxor men byter genast om till grå, känns lite mer diskret. Vanliga byxor är ju fortfarande otänkbart. Väljer en Acne-sweatshirt till, fastän den redan bär spår av bebiskräk. Det är ju ändå Acne.

Ingen annan bryr sig? Varför bryr jag mig?

Min kompis Bea har dessutom brutit benet (!!!) så vi ska bara hänga i hennes lägenhet. Detta faktum mildrar bara ångesten marginellt.

Nu hoppas jag att jag bara är lite folkskygg. Alternativet, att jag är en självupptagen rövhatt – en narcissist – är ju ännu värre.