Mitt i årets blomningsäsong kom en köldknäpp och körsbärsblomningen kom lite av sig. Jämfört med förra året blev det en ganska klen skörd, men eftersom vi är mer rutinerade husägare nu var vi betydligt kvickare på att ta tillvara på de röda bären.
I någon vecka har vi gått och nallat av de lågt hängade körsbären, men i går tog Andreas fram vår höga stege och gav sig efter de mer svåråtkomliga. En hel skål fick vi ihop. Plus allt som vi småätit senaste veckan.
Juni var förstås väldigt ivrig att erbjuda sin hjälp.
Andreas kärnade ur ett halvt kilo av bären och bakade en slags fransk körsbärskaka. Oerhört aptitretande, även för mig som inte ätit kakor på hela året. Såna tillfällen är enda gången som jag tycker att min sockerutmaning är trist (avstår från godis, glass, kakor och läsk). Vi bjöd grannarna på lite grillade veganburgare (kan varmt rekommendera Garants, supergoda) och så denna paj. Andreas omdöme var att den såg godare ut än den smakade.
Jag gick inte lottlös utan åt körsbär och grädde tills jag fick andnöd.
Vi har fortfarande ca ett halvt kilo kvar. Lutar åt att vi gör körsbärssaft på resten. Om du inte har något tips som vi inte får missa?
Jag har skrivit en del om privatekonomi tidigare. Då har jag framförallt skrivit om hur jag anammat en mer sparsam livsstil och hur jag gjort mig av med pengatjyvar i vardagen.
Det var ett tag sedan och jag tycker att det är dags för en uppdatering. För vi ska ju prata mer pengar, inte sant?!
Hur har året gått?
Bedrövligt. Det finns faktiskt inget annat ord som beskriver det mer korrekt. Under mitt första år med köpstopp kunde jag spara 50′. Under mitt andra strax över 100′. I år har jag knappt gått plus minus noll.
Det är många samverkande faktorer som bidragit till den dystra utvecklingen. Jag hade satt upp som mål att inte shoppa kläder för mer än 10 000 i år (och då bara begagnat). Den summan är den enda i min kalkyl som jag faktiskt verkar hålla. Alla andra staplar har skjutit i höjden.
Huset och renovering
En stor grej är att vi fixat mycket med huset i år. Vi har renoverat ovanvåningen och köpt lite begagnade möbler till nedervåningen. Renoveringsutgifterna var jag förberedd på. Kanske inte att det skulle bli exakt så dyrt, men vi visste att det skulle kosta i alla fall. Möblerna till nedervåningen var ju inte särskilt dyra i inköp, men det kostade mycket att till exempel klä om fåtöljerna. Vi gjorde ju också om gästrummet i vintras. Allt arbete gjorde vi själva, och all inredning köpte vi begagnad. Nyinköpen bestod av tapeter, färg och tapetklister. Totalt landade det på strax över 7000, vilket ändå får anses vara ett riktigt budgetjobb jämfört med ovanvåningen (där tog vi förvisso in hjälp).
Husfixet är heller inte slut. Fönstren behöver renoveras akut, och husfärgen är också mycket sämre än vi befarade. Och i helgen såg vi att räcket på terassen har murknat på sina ställen. Just nu håller Andreas på att skrapa färgen på boden för att testmåla fasaden med linoljefärg i den ursprungliga färgsättningen. Det lutar åt att vi måste måla om hela huset under sommaren för att inte riskera att skada träet i fasaden. Nämnde jag att vi ska få barn snart och jag absolut inte har några som helst förutsättningar att hjälpa till? Aja, vi ska inte klaga. Vi visste att arbetet skulle göras inom ett par år, det är bara att det verkar bli förr och inte senare.
Allmän oaktsamhet
Jag ska inte låta påskina att alla mina utgifter går till huset, för det är inte sant. Många av årets utgifter hittills har berott på att jag inte varit tillräckligt aktsam. Så enkelt är det. Det har blivit fler luncher ute än jag planerat. Fler spontaninköp till huset (99% begagnat, men det bryr sig ju plånboken inte om), fler nyinköpta barnkläder (i stället för begagnat som jag brukar) och några andra dyra inköp. Som nytt objektiv (begagnat förvisso, men fortfarande dyrt). Mitt intresse för fotografi har vuxit enormt i takt med bloggen och efter tre år bestämde jag mig för att det var dags att investera i ordentlig utrustning.
Vad gäller de oplanerade inköpen till huset och barnklädesposten finns förklaringen i vårens stress. Andreas mamma blev hastigt sjuk och gick bort. Andreas har också haft en fruktansvärd jobb-vår som medfört att jag tagit på mig extra ansvar kring de sysslor vi vanligtvis delar på. Samtidigt som jag också skulle sköta mitt jobb och vara gravid. Att vara nedstämd och stressad är alldeles perfekta förutsättningar för att fatta dåliga beslut. Stress gör att man får nedsatt förmåga att tänka rationellt, och alldeles för ofta har jag tagit genvägar som kostat extra. Som detta med barnkläder och uteluncher. Vi har också behövt ta in hjälp med att tvätta fönster och städa, annars skulle det inte gått.
Otur
På oturskontot kan vi bokföra alla utgifter som kan härröras till Ing-Britt. Katterna är förstås försäkrade, men självrisken är hög och det är inte varje gång som beloppet kommer upp i en summa så att det blir ett försäkringsärende. Bara förförra veckans vända (två olyckor på samma vecka) kostade 10 000. Försäkringen tar en del men jag behövde punga ut med flera tusenlappar. Självklart ska man ha buffert för såna utgifter (och det har jag också), men det svider ändå inte mindre i plånboken för det. Det är inte så jag vill spendera semesterkassan, om vi säger så.
Minskade inkomster
Sedan i slutet på förra året arbetar jag sex timmar om dagen. Det betyder att en fjärdedel av min inkomst är kapad. Vad den minskade stressen inneburit för mig går knappt att sätta en summa på, men det är ändå ett betydande belopp som försvinner varje månad. Jag har verkligen försökt att se över mina utgifter, och många av de fasta utgifterna har jag kapat, men det är inte tillräckligt. Snart får jag också föräldrapeng och inte lön och det kommer verkligen att vara ett privatekonomiskt stålbad.
Förväntan
Jag har skrivit mycket om hur jag jobbar på att vara förnöjsam. Betyder det att jag är det i alla lägen? Tyvärr inte. När det kommer till huset och inredning känner jag mig inte ett dugg förnöjsam. Tvärtom vill jag ha mer. Vi har snart bott i huset i två år, och jag är urled på att det är halvfärdigt och halvt inrett. Less på att bjuda hem folk och be om ursäkt för att det inte ser ut som i en inredningstidning. Skämt å sido, vissa rum är helt förjävliga och andra halvfärdiga, vill inte att folk ska tro att vi är föremål för utredning hos socialen. Grejen är att jag nog hade haft mer tålamod om detta inte vore Vårt Gemensamma Livs Historia. Jag och Andreas har bott på fem (typ, ett var i andra hand och bara tillfälligt) ställen ihop. Aldrig har det varit särskilt fint. Varje gång har vi spikat sista spiken kvällen innan visning. Men nu ska vi inte flytta någonstans någonsin, om jag får bestämma. Här ska vi bo i många, långa år. Det hade egentligen kunnat vara fint, om vi inte envisades med att göra mycket själva och att leta saker begagnat. Antagligen är det graviditeten som gjort mig extra otålig denna vår. Vill bara vara färdig, kosta vad det kosta vill. När Juni föddes för 3.5 år sedan hade vi precis renoverat badrummet i vår förra lägenhet, men elektrikern hade inte installerat ljuset. Vi fick byta blöjor i skenet av en ficklampa i typ en månad. Jag fixar inte det en gång till. Jag klarar inte ens av att se vår fula, förbaskade köksentré där väggfärgen flagnar och väggarna pryds av fula tygkassar, tryck från en Icakasse som antagligen smält i solsken (rest från tidigare ägare) och kassar med återvinning. Ska vårt lilla barn mötas av denna syn när vi kommer hem från BB? Jag vet att spädbarn är sjukligt närsynta och knappast funderar över fula entréer, men jag bryr mig något alldeles oerhört. Vill bara att allt ska vara fint, harmoniskt och i ordning.
Så. En komplett och ärlig redogörelse över min privatekonomi. Jag önskar att jag var mer inspirerande, men här är den krassa verkligheten. Jag hoppas förstås att jag ska komma på banan igen och kunna berätta om framstegen nästa gång. Ett av mina mål är ju att ha mer frihet i livet. Det betyder färre utgifter, mer tid och ekonomisk trygghet. Dit försöker jag komma genom att dra ner på onödiga köp och istället investera pengarna.
Hur går det för dig i år? Bättre än för mig hoppas jag.
Jag lyckas alltid brygga lite för mycket kaffe. Några slurkar som aldrig orkar drickas upp. Förutom att det är slöseri med pengar är det också ett rent resursslöseri. Kaffe är ju en av livets nödvändigheter och lyx på samma gång.
Blev därför oerhört glad när jag trillade över ett detta busenkla och goda recept på sockerfri isfrappe hos Ekotipset. Gjord på slattar som man fryser in i iskuber. Ta för vana att hälla överblivet kaffe i iskuber och frys in, då kan du göra egen isfrappe på bara några minuter.
Du behöver:
För ca 1 liter, 3-4 glas
• Eko fryst kaffe i isbitar, från 5 dl kaffe
• Eko valfri sirap, 1 msk (jag tog agavesirap)
• Valfri mjölk/växtdryck, 3.5 dl (jag tog Oatlys iKaffe)
• Eko vaniljpulver, 1 krm (inte ett måste men väldigt gott)
Häll alla ingredienser i en mixer och blanda. Njut. På riktigt vrålgott. I dag gjorde jag på de iskuber som jag hade hemma. Räckte precis till ett glas.
Kaffet sätter sig gärna i iskuberna. Om du har möjlighet är det bra att ha isformar enbart vikta åt kaffeslattar. Det är liksom svårt att mixa med vanliga isbitar. Eller så gör du som jag och diskar ofta bara.
För andra året i rad firade vi hemma hos oss. Denna gång var vi lite färre bara, eftersom jag inte orkade med något stort.
Efter frukost fixade jag flyhänt ihop en liten krans. Själva idén hade jag stulit rakt av från Hej Regina/JustWannaHavefun. Gjort en metallcirkel av en tunn trådgalge och bundit fast schersmin från trädgården. Gjorde en prick likadan till Steamerys fotografering tidigare i veckan. Plättlätt och effektfullt. Kransen fick pryda köksväggen utanför skafferiet.
Efter kransen hastade vi ner till Wallenbergsparken för sång och dans runt stången. Bra uppslutning som du ser. Inte så lätt att hitta en plats i ringen. Där mötte Martina och Bojan upp, och sen slog vi följe hem till huset för lite lunch.
Lunchen dukade vi upp i trädgården. Pyntade med allehanda blomster från trädgården. Lagade prick noll rätter mat eftersom jag inte orkade. Tur att min man är mer road av att stå i köket. Strax innan lunch anslöt ett sällskap till och firandet kunde dra igång.
Räckte gott och väl med att jag stod för pyntet. Gjorde en bukett av lite ogräs och schersmin och petade ner två pioner i vas.
Nytt för i år var badet. Efter maten promenerade vi ner till Saltisbadet för ett dopp. Kunde ej låta bli att fota mig i spegeln i en av badhytterna. Barnen lekte i vattnet. Sen gick männen in på Herrbadet och vi andra drog hem och drack kaffe i trädgården.
Sedan var det fri lek innan barnen serverades korv. Här har Juni och Bojan konferens. Juni fick vara uppe hur sent hon ville. Hon höll ut till 19.22 då hon bad om att bli nattad i vagnen. Det var det mysigaste jag visste när jag var liten. Att halvsova i ett rum bredvid och lyssna på de vuxna och deras samtal.
Medan Andreas började styra upp kvällsmaten gick jag och Juni en promenad i kvarteret. Detta är numera det enda par skor jag bär.Fest eller vardag, det spelar ingen roll.
Tog en selfie med min nya mobilkamera också. Helt otroligt mycket bättre än min förra mobilkamera som gav alla koppärr i ansiktet.
Sedan gick vi hem och åt medan alla tre barnen sov som stockar.
När jag skriver detta är vår dotter nere hos grannen och leker helt själv. För första gången. De går på samma förskola och är urtajta, men det känns ändå helt sjukt? Jag kom hem lite senare från jobbet, eftersom vi har haft fotografering hela dagen. ”Du kan gå hem och vila lite sa de, vi kommer upp när är färdiglekta och har ätit.” Vill helst av allt börja gråta eftersom det är så fint, men i stället började jag fixa med tvätt och sedan ta itu med mejlen. Typiskt omotiverat nyttigt beslut.
I alla fall. Detta är mina sista dagar på arbetet innan jag går ledighet. Kommer att arbeta lite hemifrån men slipper kontorsplikten. Inte en dag försent! Fram till för någon vecka har kroppen känts medgörlig och graviditeten enkel, men nu värker ryggen och fogarna redan strax efter lunch. Stånkar som älg av värmen också.
Igår kväll gick vi ner och badade efter maten. Vi har flera badplatser inom promenadavstånd från hemmet. 18 svalkande grader i vattnet. Inte tillräckligt varmt för Juni som nöjde sig med att doppa fötterna. Kolla, hittade en gammal bikinitopp som jag hade när jag ammade förra gången. Inte den vackraste, men den går ju på i alla fall.
Kolla så ivriga badare. Den enda gjorde bomben, den andra doppade fötterna tre gånger.
I morse tog jag för en gångs skull bilen till jobbet. Vi skulle fota i en lägenhet och jag hade en del rekvisita. Bland annat kvistar från doftschersminen. Åkte inom kontoret på Söder och hämtade upp fler grejer och körde sedan mot Kungsholmen. Alltså stackars de människor som är bilburna in till jobbet varje morgon. Det tog två timmar! Två timmar! Jag cyklar vanligtvis till kontoret på 35 minuter med min elcykel. Hur kan så många frivilligt bilpendla dag ut och dag in? Det vore min värsta mardröm.
Framme. Sportade min klänning som jag köpte på Bagarmossens loppis i maj. Femtio kronor gav jag. Det är en gammal HM Concious Exklusive i vad jag tror är tunn och sval viskos. Också väldigt gravidvänlig.
Jo. En annan kul grej. I helgen köpte jag en mobil för första gången på sju år. Via jobbet har jag haft en gammal Iphone 6 från 2014, men den ska jag lämna tillbaka under föräldraledigheten. Slog till på en begagnad Iphone X eftersom jag förstått att kameran ska vara riktigt bra Det är alltså den näst senaste modellen. Och faktiskt, helt vansinnigt mycket bättre än min förra som alltid förvrängde alla perspektiv. Så nu kanske jag bjussar på lite fler i-stunden-bilder här i bloggen. Om du inte misstycker!
Helgen har inte varit vilken helg som helst. Min mamma har varit på besök från Båstad, vi har haft barnvakt, gått på 35-årsparty och lopis. Jag har förstås surat 30% av tiden eftersom jag är stor, orörligt och väldigt stingslig. Sånt är livet.
Vi började fredagen med loppis på Villa Brevik, ett konferenshotell på Lidingö, som bestämt sig för att stänga efter 58 år. Vi köpte en tekanna, termos, våffeljärn, lite pynt till kräftskiva med mera. Min mamma köpte två afrikanska stridshattar. Vi är så lika men ändå så olika. Visar en annan gång. Mamma passade Juni medan vi loppade. Sedan möttes vi upp på Vår Gård, som alltså ligger ett stenkast hemifrån oss. De hade after work-premiär med vin och pizza. Nu ska vi prata lite om hur magiskt detta ställe är.
Vår Gård är ett konferenshotell som ägs av KF. Denna byggnad heter Villa Skärtofta, eller Bernströmska Villan och byggdes 1897 som privatbostad åt industrimagnaten John Bernström. På andra sidan har man fri utsikt över Baggensfjärden. Tre våningar med mellan sju till nio rum per våning. Här finns det rum att leva, så att säga.
Skulle ta en gullig bild med mitt barn. Hon drog mig i näsan och skrattade.
Och sprang sedan därifrån tjutandes.
Att en kan få bo så fint? Vill inte tänka på arbetsvillkoren för de som byggde villan, men man tänkte åtminstone på detaljerna. Kolla fönstren. Portalutsmyckningen. Mina ögon klarar det nästan inte.
PÅ femtiotalet byggdes den gamla villan ihop med utbyggnad. Det är två helt olika stilar som möts, men faktiskt har det gjorts med stor omsorg om detaljerna. Jag tycker att det är fint att se hur sekelskiftensstilen och funkisen smälter samman i detaljer som rött tegel och samma takskiffer.
Sedan blev det sent och vi gick hem till trädgården. Förbi Grand Hotel. En annan maffig byggnad.
Obligatorisk vända för att rycka ogräs.
Jag var tvungen att beundra vår lavendel. Tyvärr förtas utsikten något av våra bedrövliga fönster. Förra året inledde vi arbetet med att skrapa och linoljemåla dem i köpenhamnsgrönt, men som du märker har vi en bit kvar.
Kjell mötte oss genom att slå en kullerbytta på grusgången.
Hörrni tack för era fina kommentarer på mitt förra, och förförra inlägg. Det är så himla kul att höra att någon mer än jag engagerar sig i gardiner och gravid-leda. Trösten i att ha andra.
Nu vill jag bjuda på lite fint för omväxlings skull. Vår trädgård börjar verkligen att leverera. Pionlökarna vi stack ned förra året har gett massvis med knoppar i år. Jag som aldrig gör mig besvär med köpebuketter plockar in blommor flera gånger i veckan. Går ju inte att låta bli när trädgården ordnar det så fint?
Detta är ingen bild från något exotiskt resmål utan en bild tagen i går från vår terass. Gullregnet prunkar med knalliga, gula blommor och fulare blir det inte i skymningen direkt. Kan bli sittandes här i timmar. Tänk ändå, att vi får detta gratis varje vår och sommar.
Juni är så omhändertagande att det är rörande. Här har hon bäddat ner Ing-Britt. Från förskolan får vi höra att hon gärna går in på småbarnsavdelningen för att hjälpa till och mata småttingarna. Hjärtknip!
En trist grej är att problemen med Ing-Britt aldrig verkar ta slut. I går var vi hos veterinären för att få hennes öga undersökt. Hon kom hem alldeles svullen efter en natt ute. Det var ingen direkt fara med ögat, men vi fick ändå en massa medicin förskrivet och veterinären hittade dessutom loppor. Kul. Så nu ska katterna loppbehandlas.
I dag kom Ing-Britt hem med ett stort sår på bakbenet. Veterinären hade redan stängt, men vi blev lovade en tid direkt i morgon bitti. De tyckte vi kunde vänta tills morgonen, eftersom vi redan hade smärtstillande och antiinflammatoriskt hemma. Och tratt har vi ju sedan tidigare. Har jag berättat att veterinären numera svarar ”hej, är det Ing-Britt igen?” när jag ringer? Jag har faktiskt aldrig hört talas om en katt som är så otursdrabbad som Ing-Britt. Kjell har aldrig varit hos veterinären annat än när han kastrerades. För Ing-Britt brukar jag numera få rabatt när vi kommer, så ofta är vi där. Puh!
Det känns så himla oförskämt att klaga. Hittills har jag haft världens lättaste graviditet. Inte mått illa en endaste gång. Ingen foglossning. Fina värden, enligt barnmorskan. Jag har haft energi till att jobba, blogga och ägna mig åt projekt om kvällarna. Gått upp extra tidigt många morgnar och åkt på frukostträffar, eller bara kommit in tidigt till kontoret. Tränat regelbundet. Mina enda krämpor har varit att jag nyst oftare än vanligt och att brösten kliar.
Fram till nu. För några dagar sedan slog den förlamande tröttheten till. Plötsligt vaknar jag trött efter att ha sovit i tio timmar. Har ställt in aktiviteter flera dagar i rad. Behöver ta igen mig på sängen bara efter att jag gått uppför trappan. Kroppen rör sig som i sirap. Vägde mig för första gången på månader och har gått upp lika mycket som är rekommenderat under hela graviditeten, trots att jag har två månader kvar. Har inte behövt väga mig hos barnmorskan eftersom alla värden sett så bra ut. Men det gör såklart sitt till. Mitt enda par sandaler är för trånga. Oroar mig för badkläder. Vill inte köpa nytt för två ynka månader, men vad sjutton ska jag bada i? Jag som har svårt att hitta badkläder i vanliga fall eftersom utbudet är väldigt begränsat för oss som behöver stöd i kuporna. Känner mig färdig med detta projekt.
Är väldigt tacksam för att jag var så förutseende och har tagit ledigt från midsommar. Kanske kommer att jobba hemifrån en vecka efter, men efter midsommar behöver jag inte tänka på tider och möten. Det lärde jag mig från förra gången, då jag hade en ganska liknande graviditet. De första sju månaderna var plättlätta, de sista två blytunga för både kropp och sinne. Därför känns det ändå okej att må såhär. Det är inte permanent, det går över.
Om två månader har vi en till familjemedlem. En ny person att älska, oroa sig, förtjusa sig och – under sömnlösa nätter – förbanna sig över. Då kommer de två sista månaderna att kännas så orimligt avlägsna och korta. Antagligen kommer jag inte ens ägna dem en enda tanke.
För några veckor sedan såg jag denna bild från Underbaraclaras farmors hem. Det räckte för att jag skulle bli besatt. Dagen efter åkte jag till Ohlssons tyger och handlade 14.5 meter tyg, några längder spets och en kilometer tråd. Här skulle sys gardiner.
Först måste vi prata om hur det var att handla tyg. Expediten som hjälpte mig var så lagom road av just att hjälpa. Hon visste inte vad det var för tyg som använts (jag gissade på någon sorts tunn bomull, hon trodde linne). Är ju ingen textilexpert eller så, men inte jättelikt va? Sedan räknade hon fel på en meter per längd. Och räknade alldeles för lite spets. Det är väl förstås lätt hänt. Sen frågade jag om hon kunde hjälpa mig att klippa till längderna, bara något sånär. Det kunde hon inte. Jag svarade att jag självklart betalar extra för servicen. Hon sa att det var av arbetsmiljöskäl. Hepp. Så jag fick snällt åka hem och kravla runt på golvet i två timmar för att få mina sex längder. Sådär bekvämt i sjunde månaden.
Struntsamma. Så här blev de! När de sitter på plats så ser jag vad de påminner mig om. En page med lugg. Våra fönster har fått en frisyr! Rart, ändå.
Prick såhär gjorde jag:
Klippte till längderna med rejält med överskott i nederkant.
Började att fålla sidorna. Vek in 1 cm två gånger, pressade med strykjärn och nålade. Sen sydde jag raksöm.
Dags att sy ovankanten. Jag sydde bara en enkel kanal som man sedan använder för att trä på gardinen på stången. Köpte de billigaste stängerna eftersom min plan var att de ändå inte skulle synas.
Fick klippa tyget till kappan så att de skulle passa den alldeles för korta spetskanten.
Sydde på spetsen. Först lade jag den kant i kant, räta mot räta, och sydde fast den. Vände på tyget, nålade och sydde en söm. Denna teknik kom jag på först efter jag redan sytt första längden, så den ena kappan är lite tjusigare än den andra.
Andreas hängde upp alla längder på stängerna. Därefter fållade jag nederkanten på plats. Det blev inte prick jämnt, men tillräckligt bra för att jag ska vara nöjd.
Sedan steamade jag alla gardinerna. Skojade bara, har inte gjort det än, men det kommer att ske inom de två närmsta åren.
Färdigt.
Inte så pjåkigt va? Svårighetsgraden är inte värre än att en nybörjare klarar av det. Det krävs dock en del tid och tålamod. Jag har nog ägnat minst 15 timmar åt projektet.
I gengäld blev det förstås billigare än att köpa färdigsydda längder. Jag kikade lite på att köpa färdigsydda längder i rätt mått, och det skulle minst kosta 6000. Då skulle jag ändå behöva sy på spetsen själv. Måttsydda gardiner hade nog kostat minst 10 000, inklusive spetsen. Nu gick det på strax över 2000 kronor för materialet.
Min första tanke var att våra fönster har fått så fina frisyrer. Min andra, spontana tanke är ”här skulle det sitta fint med ett par tapeter”.
I går morse sladdade jag åter in med min elcykel till Bee Urban på Garnisonen. Det var dags för den andra upplagan av Klimatfrukost, en slags folkbildande frukost arrangerad av Klimatklubben. Förra gången handlade det om mat och matsvinn, och denna gång var temat ett närliggande; livsmedelsförpackningar.
Jag blev fotad av en av mina favoritbloggare, Emma Sundh, sportandes 2019 års hetaste accessoar: cykelhjälmen. Kände mig bra rask och pigg i en urgammal kjol från Rodebjer och skjorta från Weekday, också den cirka sex år gammal. Om du läst bloggen har du nog sett outfiten många gånger förut, och jag vågar lova att detta inte är sista gången heller. Jeansjackan är från &other Stories och köptes på Hornstulls marknad för tre somrar sen.
Minglet ute på takterassen ville aldrig riktigt ta slut. Ej märkligt alls, eftersom det är helt naturligt att vilja dra sig kvar där ute så länge som möjligt. Hela terassen är som en bit vildvuxen blomsteräng parat med Mandelmanns Trädgårdar. Så vackert.
Temat var alltså förpackningar. Satt bredvid en annan instagramfavorit; @plånbokssmart. Hennes konto har jag tipsat om i bloggen förut. Följ om du inte redan gör det. Jag hämtar så mycket spar- och hållbarhetstips från Denice, som hon ju heter.
Deltog gjorde Livsmedelsföretagens hållbarhetschef Sara Sundqvist, Naturskyddsföreningens generalsekreterare Karin Lexén och Fredrik Wikström, docent i miljö-och energisystem vid Karlstads Universitet. Panelsamtalet leddes, precis som förra gången, av Slowfashion-Johanna. Längst nere till höger sitter jag och ser sur ut. Det var jag inte. Försökte bara febrilt anteckna alla viktigheter som sades.
Just livsmedelsförpackningar är något som jag tror att många retar sig på, kanske utan att veta riktigt varför. Åtminstone jag är en sån (jag har ju ryat mot förpackningar inom tex e-handeln förut). Faktum är att dock att förpackningar inom livsmedel är helt nödvändiga. Den stora frågan är: hjälper förpackningen till att förlänga hållbarheten på maten. I så fall överväger den extra hållbarheten den extra klimatpåverkan från förpackningen, är du med? Till exempel håller en plastförpackad gurka sex gånger (tror jag) längre än en utan plast.
Det finns förstås en massa problem med förpackningar. Som:
Plasten görs på fossila material, det är inte hållbart och vi måste bli ännu bättre på att återvinna redan tillverkad plast.
Svart plast går inte att återvinna (hade ingen aning om detta förrän igår!!). Välj bort förpackningar med svart plast, som tex juicer med svarta plastkorkar. Det kommer jag att göra.
Välj kartong före plast och metall. Jag kommer att välja bort till exempel krossade tomater i metallburk hädanefter, vi har ofta krossade tomater från Mutti hemma.
Återvinning är jätteviktigt, även om man som i mitt fall måste åka 3 km till närmsta återvinningsstation. Hehe, jag frågade specifikt om detta.
Förpackningarna till fil och yoghurt som är gjorda av kartong men har plastkork är urdumma. Tydligen är detta standardförpackningar internationellt, och Sverige var ett unikum som länge höll fast vid sina ”tegelstenar” till yoghurt-förpackningar. Vi kör på ekologisk Fjällfil hemma. Syrlig, krämig och kommer alldeles föredömligt förpackad i en gammal, hederlig tegelsten.
För vissa livsmedel står förpackningen endast för en bråkdel av den totala klimatpåverkan, till exempel ost och köttfärssås. Men för till exempel vatten på flaska står förpackningen nästan för hela. Forskarens råd: köp flergångsflaskor! Klean Kanteen gör fina och praktiska i metall. Bonustips: undvik Coca Cola och annan läsk. Det är fullständigt klimatvidrigt att frakta runt sockrat vatten runt halva jordklotet. Vi dricker faktiskt ingen läsk hemma, jag drack det aldrig som barn och har heller aldrig haft något sug som vuxen. Däremot kan det slinka hem en och annan flaska San Pellegrino vid högtider, så fullt så präktig är jag inte.
Vi konsumenter är också väldigt skönhetsfixerade och faller ofta för ”fina förpackningar”. Vi måste bli mer kritiska och pressa företagen mer. De lägger stora resurser på att optimera förpackningarna för att de ska sälja så bra som möjligt.
Många företag är också usla på att informera om bra vs dåliga förpackningar. Jag tror att många fler hade välkomnat fulare men klimatsmartare förpackningar, om de visste om att de var klimatsmartare.
Det var lite kort vad jag fick lära mig. Tack Klimatklubben för en frukost i folkbildningens namn. Om du vill se hela panelsamtalet kan du kolla in livesändningen i efterhand här.
Stor kram
Sophia
P.S Alla bilder utom den första är tagna av den eminenta fotografen Caroline Frankesjö.
