Budgetfix: tavelvägg

tavelvägg budget

Tavelväggen är en finurlig uppfinning. Den tillåter att man samlar massa fint ögongodis men är också behändig på så vis att den kan användas för att dölja sin fulkonst.

Till för någon månad sedan hade vi i princip aldrig har hängt en enda tavla – i av våra lägenheter. Vi har liksom aldrig bott in oss tillräckligt länge någonstans för att hänga upp något på väggarna utan nöjt oss med att ställa några få tavlor eller affischer på golvet.

Men en tavelvägg har jag velat ha så länge jag intresserat mig om inredning. Dock har jag inte riktigt vetat var jag skulle börja. Och det kan ju vara lite knepigt att komma igång om man inte har råd att hålla sig med dyr konst eller har lusten att hänga opersonliga affischer på väggarna. Lösningen stavas förstås loppis.

tavelvägg budget

I söndags fick vi ett av våra sällsynta inredningsryck och gjorde en tavelvägg. Alltihop har totalt kostat 1100 kronor. Det enda dyra i sammanhanget är affischen på hästen som vi köpte på Artilleriet ( innan köpstoppet). Den har hängt med sedan förra lägenheten.

Familjeporträtten ovanför och vid sidan av hästen föreställer Andreas släktingar. De rotade vi fram hos Andreas mamma. Litografiet i den rödaktiga ramen handlade på Stadsmissionen för 60 kronor. För nöjes skulle googlade jag på konstnären och hans alster säljs vanligtvis för mellan 3500 och 4000 på auktionshusen.

Tavlan med den lilla stolen vann på ett konstlotteri första och enda gången som jag deltog.

tavelvägg budget

Fotografiet bakom lampan och till vänster om familjeporträtten hittade jag också på Stadsmissionen. Jag älskar gamla svartvita fotografiet och detta var också vackert ramat. Kostade 40 kronor.

tavelvägg budget

För att få lite mer liv på väggen satte vi också upp ett par runda speglar som vi hade sedan tidigare. Jag tycker att det bryter av fint mot de hårda kanterna. Om man inte har gamla speglar hemma går de att hitta för en spottstyver på loppmarknader eller Tradera.

Såhär tänkte vi när vi hängde upp tavelväggen:

– Det får inte bli för symmetriskt. Vi var noga när vi hängde upp att det skulle få vara ett fritt mönster som gör att vi kan fylla på med tavlor eller fotografier efterhand.

– Mellanrummet. Vi försökte hålla ett smalt mellanrum mellan tavlorna för att det skulle kännas som ett mönster.

– Olika former. En tavelvägg tycker jag kan bli väldigt stel om den utgörs av likadana former och färger på ramarna.

– Ramarna. Vi valde att behålla alla inramningar som de var. Om man vill skapa ett mer enhetligt kan man med fördel välja matchande ramar, men eftersom vi har en väldigt sparsmakad inredning i övrigt har vi inget som konkurrerar med uppmärksamheten.

Jag har sett att affischmakare på nätet säljer färdiga mallar för tavelväggar med förslag på innehåll. Det är dock inte min melodi. Det får hellre bli lite vint och skevt än för perfekt och opersonligt. Men sån är jag.

Kram Sophia

Fixar utan brådska

Så kul att ni är så nyfikna och har ställt så mycket frågor! Jag har inte hunnit svara på alla kommentarer än, men jag tänker sammanställa det nya sjoket med frågor och svar nästa vecka. Deal?

Jag har ju glömt att visa vad vi också hann med under julledigheten. Jag sydde skynke för tvätthörnan och vi monterade hatt-och skohyllor Här kommer en recap för dig som är nytillkommen eller inte har en susning vad det rör sig om: I höstas flyttade vi till hus. Ett gammalt hus från 1896 med en fantastisk tomt. Som de flesta gamla hus kräver det både tid, pengar och omsorg. Mitt klimatsamvete (eller ekonomi samt inredningssmak för den delen) tål inte att vi åker till Ikea och köper allt splojsans nytt, så jag och min man gör vårt bästa för att leta begagnat.

Under mellandagarna kammade jag hem vinstlotten på Blocket. Jag letade efter två hatthyllor från Essem till vår köksentré. Extra roligt var att en av hyllorna såldes av ingen mindre än Miniroben-Lisa. Jag och Martina har följt och inspirerats av henne sedan det första, trevande blogginlägget publicerades förra januari. Så kul att träffas utanför Instagramscrollen och tjöta lite.

Alltså halva nöjet med Blocket för mig är att köpa grejer till bra pris och med gott samvete. Andra halvan är det sociala! Älskar att träffa på pratmostrar och snackfarbröder och få en liten, liten inblick i deras liv.

Nog snackat – nu till resultatet. 

Som körsbäret på toppen bjussar jag också på lite vardagsrealism. Avskavd färg, skitigt golv, gamla sommarjackor – hatthyllor är inte det enda som ska fixas.

Som tur är har vi inte bråttom. Vi har förhoppningsvis resten av våra liv på oss att måla, tapetsera, vårda och dona. Här ser du också linneskynket som jag sytt. Liite för långt, såklart. Men tror att en tvätt kommer att få tyget att krympa till perfekt storlek. 

Hatthyllorna från Essem är för övrigt geniala . Tidlösa,  flexibla och robusta. Bredden går att anpassa genom att kapa eller bygga ihop fler hyllor, och samma hylla kan användas som både sko-och hatthylla. Vilket är vad vi har gjort. 

 

Det var en uppdatering av vad vi stökat med under julledigheten. Kommande fix för köksentrén är att fixa ytskikten och eventuellt städa golvet (skoja, det gör vi säkert en gång i ve..månaden?).

Kram Sophia

 

Köksdrömmar

Hej från sjuksängen

I dag firar jag tvåveckorsjubileum *fanfar* av sjukdomsrelaterat undantagstillstånd . Vi har någon form av stafettförkylning här hemma som vandrar mellan familjemedlemmarna. Dessa förskolevirus alltså – hur potenta?

Hela helgen har jag legat utslagen i snorträsk och drömt om roliga saker. Fantiserat om allt som vi ska fixa när orken återkommer. Bland annat har jag klurat på köket. Vi kommer inte att göra någon större förändring (annat än att byta spishäll och ugn eftersom de är trasiga) men jag kan inte låta bli att längta efter ett litet målarprojekt.

Alla snickerier är i dag målade i en kritvit nyans. Dels tycker jag inte att det är särskilt praktiskt men framförallt saknar jag kontraster. Ögat ber om något att vila på!

Hittade denna färgskala hos Gysinge byggnadsvård och tänker att en kombo av dessa kan bli fint?  Olika kulörer ur samma färgskala på köksluckor, socklar och pärlspont.

 

Är särskilt förtjust i denna färg som heter Gråblå:

Extra kul är att färgsättningen var väldigt vanlig under sekelskiftet. Vårt hus är byggt 1896 och det är inte helt orimligt att pärlsponten, som är det enda som är original, från början var målad i en liknande kulör.

Än så länge är projektet bara på dröm-stadiet och det ligger en himla massa punkter i att-göra listan som kommer före. Men det är ju fasligt mycket roligare att drömma om köksprojekt än att räfsa i lövhögen.

Kram

Sophia

 

Den lilla listan om huslivet

Hade du frågat mig för fyra år sedan om jag skulle varit gift, ha ett barn och bo i hus innan 30 hade jag skrattat rakt ut (antagligen osmickrande hånfullt, dessutom). Här sitter jag ändå. I ett hus, med man och ett litet barn. Och allra helst med en katt om jag får drömma.

För dig som är nyfiken på huslivet tänkte jag sammanfatta första tiden i en liten lista.

Svårast med att bo i hus? För en som aldrig bott i annat än lägenhet (med undantag för några år i ett parhus någongång under 90-talet) så är tanken på allt ansvar ganska skrämmande. I en hyresrätt behöver man bara ringa värden och även i en bostadsrätt har man tryggheten i att det mesta ”tråkiga” tas om hand av föreningen. Som vatten, värme, elcentral och så vidare. Om något av det slutar fungera så finns det alltid någon att ringa. Men nu? Nu ska man lära sig allt själv. Vad ÄR ens bergvärme och avfuktare? Kul att lära sig förstås, men väldigt läskigt att ansvara för. Särskilt om man bor i ett hus från 1896…

Jobbigast hittills? Att inte ha återvinningen tio steg från dörren, att köksentrén är en uppsamlingsplats för löv, grus, små insekter med mera som man tidigare drällt i trapphuset.. Vi dammsuger varannan dag men det knastrar nästan alltid av bös under fötterna ändå. Jag känner också lite dåligt samvete över att vi ägnar så mycket tid åt målning, fix, lagning eller rensning i stället för att göra saker med Juni. Nu valde vi ju ett gammalt hus med renoveringsbehov, plus att vi båda är roade av att göra grejer själv – så vi har ju ingen att skylla på. Men visst vore det fint om dygnet hade cirka 35 timmar, ibland i alla fall?

Tråkigast hittills? Detta är helt orelaterat till huset men väl huslivet. Jag har inga funktionsplagg som fungerar i kyla. Det är ju ingen sak att tillbringa timmar utomhus om man är ordentligt ekiperad. Men jag har varken termobyxor eller ull-underställ, och dessutom bara en vante (?!). När köpstoppet är över är det jag som spatserar raka vägen till second hand-butiken och plockar upp ett rejält ställ (gärna ett i grälla färger från 70-talet). Men tills dess unnar jag mig att gnälla över kylan och att sitta inne och peta i brasan i stället. Tråkigt är också att vi är lite mer bilberoende än tidigare och använder bilen ett par gånger i veckan.

Roligast med att bo i hus? Att ha en trädgård. Att ha yta att leva på. Att bo närmare naturen. Andra roliga grejer: Excentriska grannar (igår träffade jag en äldre herre på hundpromenad som slog följe hem med oss från förskolan. Han pratade om sin hund som en riktig person och berättade stolt att hunden hade namnsdag. Igår. Älskar sånt.) Också kul att jag tvingats överkomma min fobiska rädsla för att köra bil och nu vant kör både till tippen och till affären utan att börja gråta eller få parkeringsböter. Hatar förstås att behöva köra bil men det är ändå en mäktig känsla att bemästra något nytt. Nu har jag dock köpt en elcykel (mer om den i ett separat inlägg) och planerar att både cykelpendla och uträtta alla mina ärenden medelst cykel.

Vad har varit oväntat? Alla attiraljer som man måste inhandla. Vi har till exempel inga trädgårdsredskap och som en följd av detta ser vår trädgård ut som en krigsscen från första världskriget. Vi skulle köpt ett helt trädgårdskit (gräsklippare och hela konkarongen) av en bekant till Andy, men då de fortfarande inte sålt sitt hus finns inte den möjligheten just nu. Vad göra? Leta på blocket? Vi vill ju gärna köpa ett helt set och inte lägga tid på att köpa en kratta här och en spade där. Tar gärna emot tips av ruttade husägare.

 

Hustoppen: 

  • Att få se en stjärnhimmel nästan varje natt.
  • Att pendlingen blivit lyxig egentid.
  • Kunna äta egna äpplen och päron.
  • Löprundan blir nästan magisk med en stjärnbeströdd himmel och stor fullmåne som fond.
  • Barnet roar sig med pinnar, kottar och grus. Billigaste leksakerna någonsin.
  • Perfekta förutsättningar för en katt. Gärna en stor, tack.

Husbotten:

  • Allt under 22 grader är i min mening oacceptabelt. Sist vi hade 22 grader var väl i september?
  • Vi har ingen gräsklippare.
  • Vi har ett fallfärdigt hönshus på tomten.
  • Vi har jättemånga växter och två odlingslådor fulla med grejer som jag inte vet hur man tar hand om.
  • Ingen hänger på lekplatsen eftersom alla hänger hemma = inte så mycket socialt umgänge där inte.
  • Vi har ingen katt!
  • Jag har börjat att oroa mig för saker som äkta hussvamp. Och mögel. Och fukt. Och bergvärmepumpen. Och el-installationerna. Och radiator-läcka. Allt går att oroa sig över.

 

Stor kram

Sophia

 

Tre saker som fått flytta in

Hej,

Jag har ju tidigare bloggat om att jag väljer andra hand i första hand. Men det menar jag att jag helst letar begagnat och skulle jag gå bet på andrahandsmarknaden så letar jag nytt. Hittills har vi inte handlat en ny pinal till huset, men väl tre begagnade saker som fått flytta in.

Första grejer har jag haft span på länge. Ett blombord! Vi har väldigt sparsamt med fönsterbrädor i huset och eftersom jag inte gärna har golvet fullt med växter, är det något som vi letat efter. Detta säregna och gamla men välbevarade blombordet i rotting hittade jag på Refurn på Lidingö.

Här bor min fiolfikus och en annan blomma som jag glömt namnet på. Hejhej.

blombord rotting

Minns William Morris berömda ord när du ser nästa grej. ”Have nothing in your house that you do not know to be useful, or believe to be beautiful.” En mässingsskyffel och -sop till kakelugnarna. Både vackert och livsnödvändigt. Även den från Refurn Lidingö.

Jag var i akut behov av en lampa till mitt skrivbord eftersom jag inte hade en skrivbordslampa. Hittade denna goding på Tradera. Märkt GK och i prima skick. Ska fixa en ny bild när vi fixat lite mer i rummet.

lampa gk

Och kronjuvelen av mina  fynd: en serveringsvagn från Stadsmissionen i Nacka. Denna lever upp till alla kriterier som jag gillar med möbler: udda, trä och gammalt. Just nu agerar den sjuksäng åt min Fredskalla som är ordinerad sol-och vattenterapi (den ser för bedrövlig ut, den arma kraken).

Det var de grejerna! Just nu letar jag med ljus och lykta efter en begagnad dagbädd. Jag är ganska kräsen och hittills har inte den rätta dykt upp på andrahandsmarknaden. Men faktum är att utöver dagbädden har jag inte identifierat något ytterligare behov just nu. Och då har vi ändå dubblat antalet rum, från tre till sex.

Kram Sophia

Vardagsfint

Slå upp ordet slentrian i ordboken och där finner du valfri dag ur mitt liv. Så känns det åtminstone ibland, särskilt eftersom jag kliver upp 05.30 varje morgon trots att jag knappt är människa förrän 07.30. Då går jag verkligen på autopilot.

Men mitt i allt det där som är varje dag finns tillfällen som sätter färg på vardagen. Låt oss kika på några av de tillfällena den senaste veckan.

I onsdags fyllde Andreas år. Han fick blombud (inte av mig) och blommorna gör sig så himla fint i vår matsal. Det gör mig lite piggare varje gång jag kikar in här.

En morgon fick jag gona mig i solskenet medan jag jobbade. Hurra för att kunna arbeta hemifrån då och då.

Förra helgen fick vi nog, åkte 22 mil enkel resa till Lindesberg och lämnade av vår dotter hos morfar och Annika. Ute på landet finns hästar och två vuxna med obegränsat av tålamod och kärlek för en 1,5-åring som gärna lajvar rejv om nätterna. På lördagen åkte vi tillbaka till stan…

…Och tog in på hotell At six. Vi fick en bra deal av en kompis och unnade oss en hel natts sömn och en brakfrukost som hette duga.

Skämdes prick noll för att barnet fick vara kvar på landet och vi vuxna fick äta ostört och bara smaka på livets gottiga en dag. Detta var hela tanken med köpstoppet – att lägga pengar på upplevelser i stället för prylar. Nu har jag valt att spara mer pengar till skillnad från förut, men det betyder inte att jag njuter mindre av vardagslyx när den väl bjuds. Tvärtom. Detta kommer jag att leva på länge.

Vi hann också med 35-årskalas med tema ”dive bar”. Bästa temat någonsin. Utklädnad: jeansskjorta och jeans. Klart.

Innan vi åkte hann jag färdigt med projekt ”tillfällig garderob” i kattvinden. Vi ska ju bygga något beständigt där så småningom, men det får bli när budget och inspiration finns.

Tadaa! Linnegardinerna färgare jag grå med Herdins textilfärg och så lät jag dem hänga ostrukna.

Och såhär ser det ut på insidan. Grå linoljefärg på väggarna. Hylla ovanför Algot-systemet som är perfekt för att lägga outfits på. Färgen kommer att torka vad det lider. Nu fattas bara tapeter… samt en miljon grejer till.

Stor kram Sophia

På besök i grannskapet

Jag är väl knappast ensam om att tycka att det är något magiskt över hösten. Vissa tillfällen på dagen är det så vackert ute att jag nästan måste hålla andan av rädsla för att förstöra det om jag andas ut. Som när dagen bräcker och himlen blir rosa sammet. Eller när eftermiddagssolen färgar trädkronorna gyllengula. Då känns hösten så fin och vemodig och mjuk.

I lördags var precis en sådan dag. Vi har haft fullt upp med sysslor från morgon till kväll de senaste helgerna, så vi har liksom missat hela höstens skådespel. Men nu hann vi äntligen ut på en promenad i grannskapet (efter den obligatoriska vändan på byggvaruhuset för att köpa en ny tumstock).

Jag sportade en översizad, brunlila dunjacka från Uniqlo (second hand). Brukar matcha den med ullhalsduk från Acne och en lila mössa, så också denna dag. Jag tycker att det är en svinfräck kombo men ser också att jag är förvillande lik en fräsig tant på avstånd.

Området ligger omgivet av vatten. Har planerat att bli en hurtig vinterbadare men nu när jag ställs inför realiteten så framstår det plötsligt som den dummaste tanke jag tänkt. Det är bara oktober men det ser redan fruktansvärt kallt ut.

Grant så det förslår. Det är ett gammalt Grand Hotel som skymtar i bakgrunden. Kan tänka mig att det en gång varit pampigt och storslaget, men nu ser det mest nedgånget och ruffigt ut. Putsen faller av och lämnar beiga fläckar i den vita fasaden. Hoppas att ägaren har planer på att återställa dess forna glans. 

Hamnade mitt i ett jättefält av kaveldun.

Och kom sedan fram till en mycket lämplig badplats. Tyvärr. Nu ser det ut som jag måste göra slag i saken.

Inte bara jag var road av utsikten. Bästa stället för att kasta småsten.

I denna lilla vik kan det bli ett dopp eller två.

Närheten till naturen var en av de stora anledningarna till att vi fattade mod och lämnade stan. I stället för att sitta hemma och sörja alla de där restaurangmiddagarna som inte blir av eller utekvällarna som ingen har ork till ville vi vädra mer frisk luft. Nu har jag samlat kraft till ytterligare en vecka på pendeltåget. Det är märkligt hur min inställning har förändrats till huslivet sedan jag fick barn. Innan vi fick Juni såg jag absolut ingen charm med att bo i hus. Då ville jag ha omedelbar närhet till barer, stök, jobb och affärer. Klipp till två år senare och jag blir salig som ett barn av att se lite kaveldun fladdra för vinden.

Livet ändå. Så fint att man kan överraska sig själv.

Stor kram

Sophia

Den som köper sig fri missar chansen att lära sig något

Det ryktades om sensommarvärde i Stockholm under lördagen. Detta sket jag fullständigt i och förlorade mig i måleriet i stället. Nu har jag strukit de sista lagren på projekten som upptagit min tid de senaste veckorna. Dels har jag målat trappan som tidigare varit trären och dels har jag målat en alkov i sovrummet som ska få tjänstgöra som garderob. Kanske får äta opp detta när vintermörkret håller oss i järngrepp, men så befriande att skita i måsten och bara ägna sig åt det en vill. Visst är det jobbigt att måla och särskilt med linoljefärg som kräver tålamod, tålamod och ytterligare tålamod. Men jag får som ett rus i kroppen när jag blir färdig med ett projekt som jag kämpat med länge. När jag drar över med penseln för sista gången glömmer jag bort värkande axlar och stel nacke och allt känns mödan värt. Sedan att ruset varar i cirka fem minuter innan den ersätts av en annan fixarklåda är ju en annan fråga.

Låt oss ta en titt på vad som har skett de senaste veckorna.

Här är trappan innan målning:

Och efter tre strykningar med Ottosons Silvergrå blandat med  titanzink. Här är trappan nymålad och ser fortfarande fläckig ut. Fläckarna försvinner allteftersom underlaget blir mättat. Sist jag målade med linoljefärg tog det flera månader innan de blanka fläckarna försvann. Då blir färgen matt och otroligt behaglig för ögat att vila på. Nu är det bara att ge sig till tåls. Ser du förresten färgfläckarna till nere vänster på sidan? Det är inte min färg som stänkt upp, utan det är färgen som fanns under den vita snickerifärgen. Troligen har trappan tidigare varit målad i en grågrön nyans av något slag.

Har ju varvat med ett annat projekt som än så länge inte är färdigt. I vårt sovrum finns en alkov som är byggd i en kattvind. Den hade de tidigare ägarna som sovalkov. Vi sov där inne på prov en natt och drabbades båda av lätt klaustrofobi.

I stället flyttade vi ut sängen under fönstret och sov mycket bättre. Utanför fönstret grönskar det fortfarande även som träden börjar att bli kala.

Utrymmet ska i stället användas som garderob. För om det är något som vi lider brist på så är det garderobsutrymme. Huset är ju ursprungligen en sommarbostad och garderobsutrymmet är planerat därefter. Här är insidan, som innan hade en brun tapet, precis målad i Ottossons mörkgrå.

Den ser nästan svart ut på bilderna. Det är ju egentligen helt omöjligt att uppskatta färgnyanser bara genom att titta på färgprover. De ter sig så annorlunda beroende på vilka andra färger de spelar mot och hur ljuset faller. Jag vet att man ska provmåla innan men jag skiter faktiskt väldigt ofta i det. Går hellre på magkänsla och om jag inte gillar slutresultatet så gör jag om det i stället. Regler är till för att brytas och det är ju min egen tid som jag ödslar i så fall.

Det som fattas är garderobsinredningen (står färdigmonterad utanför bild) och ett hyllplan som jag också målat i samma färg. Den ska förhoppningsvis monteras under morgondagen och sedan ska jag bara fålla en gardin som får fungera som skynke.

Garderobslösningen är en egentligen en tillfällig lösning. Tanken är att bygga en platsbyggd förvaring som smälter in i rummet bättre. Just nu har vi skriande behov av förvaring men inte tid eller lust att bränna massa pengar på en dyr men permanent lösning. Skönt då att ha använt metoder som är skonsamma mot miljön och plånboken. Linoljefärg är ju bra mycket drygare än vattenbaserad färg och räcker till många fler kvadratmeter per liter. En liten provburk med färg räcker till att måla båda sidorna av en dörr. Två gånger.

Det som också ska fixas inom kort är tapeter (och taket, men det är en historia för sig). Just nu lutar jag åt denna välpinnade gulklimp från William Morris: Pimpernel Bayleaf Manilla (bildkälla).

Har förstås aldrig tapetserat själv innan men det är ju bara att testa sig fram. Att lära sig saker genom att bara göra dem är en oöverträffad metod enligt mig. Visst skulle vi kunna hyra en tapetserare, men då missar jag ju chansen att göra ett taffligt första försök som vi kan skratta gott åt sedan. Min devis är att få saker i livet behöver bli perfekta, de flesta behöver bara bli gjorda.

Trevlig helg!

Kram Sophia

Det är inte viljan att ha det ombonat som det är fel på

Jag står med ena handen i en burk med linoljefärg medan jag skriver detta. Just nu fixar och donar vi för fullt i huset för att det ska bli beboeligt. Vilket det förstås egentligen är, men bara inte så som vi vill ha det.

Mina tankar har osökt fört mig till det här med renovering. Det har ju blivit ett minst lika stort livsstilsprojekt som klädstil för många. Drygt en miljon svenskar köpte rot-tjänster under 2016. Den totala kostnaden för staten landade på 11.2 miljarder (källa: Skatteverket). Jag själv är en av de som utnyttjat rotavdraget för renoveringen av vår förra lägenhet. Men jag kan inte låta bli att undra över varför det skrivs så lite om de konsekvenserna av vårt hysteriska renoverande? Vi renoverar bort kulturvärden och byggnadshistoria till förmån för kortsiktiga trender. Jag läste en artikel på nätet i tidningen Land som hävdade att mer byggnadshistoria försvinner i dag än under 60-talet, men att det denna gång sker helt utan protester. Det vill säga att vi jämnar gamla byggnader med marken eller blåser ut dem till förmån för ny, modern inredning (vilket också är intressant eftersom undersökningar visar på att äldre byggnader tingar högre försäljningspriser är nybyggna hus).

Jag vill såklart inte skriva någon på näsan, utan bara lyfta fenomenet med renoveringsfeber eftersom det är så högaktuellt för mig. Detta är mitt tredje boende och min tredje renovering. Jag ska villigt erkänna att under min första renovering hade jag inte en susning om att något som byggnadsvård ens existerade som begrepp, eller att moderna renoveringsmetoder ofta är väldigt dåliga för miljön. Jag ville bara ha ett fint kök som alla andra. Intresset växte så smått fram när vi köpte vår förra lägenhet, men inte förrän nu har jag börjat att bejaka det på allvar. Jag är på inga sätt en expert utan ser mig själv som en nyfiken nybörjare som gärna lär mig mer om hur man renoverar på hållbart vis.

För om det är något som jag tycker saknas i debatten så är det frågan om hur vi renoverar med hållbara metoder. Jag tänker också på hållbarhet över tid. För jag anser inte att hemmet är något som bör dikteras av trender. Det är ju helt absurt att vi har förväntningar på oss själva att soffan eller köket är något som ska bytas ut efter rådande trend.

Jag tycker inte att det är något fel på att vilja bo ombonat. Vi har alltid velat smycka ut både oss själva och vårt hem. Om människan inte hade en förkärlek för det estetiska hade vi väl aldrig besvärat oss med grottmålningar. Men jag tycker att det är osunt så som vi konsumerar inredning och nu även inredning av det mer permanenta slaget, så till exempel kök och badrum. Vitvaror behandlas som förbrukningsvaror och diskbänken är något man byter ut efter humör.

Jag ska strax återgå till måleriverkstaden, men jag vill dela med mig över hur jag (numera, jag har ju tidigare gjort prick alla missar en kan göra på området) resonerar kring renovering:

  • Är det motiverat? Är det en fråga om underhåll en standardförbättring eller handlar det bara om att jag ska få det i min smak? Det senare behöver inte vara fel men jag försöker välja metod därefter.
  • Vad är den förväntade livslängden? Renoverar jag enligt en rådande trend eller så som jag faktiskt vill bo?
  • Hur mycket kan jag göra själv? Min erfarenhet är att ju mer man gör själv, desto mer respekterar man hantverket. Om den nya kulören i vardagsrummet är resultatet av mitt eget blod, svett och tårar är jag mindre benägen att ändra även om trenderna förändras.
  • Vilka miljövänliga alternativ finns det? Jag utgår från att alla konventionella metoder är dåliga för miljön och så försöker jag läsa på om alternativ.
  • Hur påverkar den eventuella renoveringen bostadens själ? Nationalromantiken har sin särprägel och funkisen sin. Jag försöker numera att tänka på bostadens karaktär innan jag gör någon oåterkalleligt ingrepp. Om något har hållit i nästan hundra år lär det hålla i minst hundra till.

Hur tänker du kring renovering och inredning?

Kram Sophia

 

Första helgen i huset

Förra helgen var vår första helg i huset. Vi hade med oss ett lass kartonger, snickarkläder och glatt humör. Och vilken helg! Termometern stod på 17 grader och luften var alldeles vindstilla. Som en envis sommardag, med flugsvärmar i luften och en prunkande trädgård.

Andreas bytte ut tre trasiga takpannor och jag fick i uppgift att dokumentera hela huset. Slutade med ca 150 bilder, men tänker att jag spar på dem tills vi inrett och då visar jag före-och efterbilder i stället.

En i familjen for upp som en skållad råtta och höll på. De övriga fick hålla sig på balkongen och välja ut hela pannor som ska ersätta de trasiga.

Efteråt var det dags att inspektera trädgården. Först ut: mogna päron.

Det blev en fika på det. Med finporslinet. Skoja. Vi äger inget finporslin förutom fyra Stig Lindberg-koppar.

Kolla äppelträd. Både Ingrid-Marie och Katja. Inte mogna! Tydligen var det inget bra äppelår, enligt de förra ägarna. Granna att titta på hursom.

Ser mogna ut men det är de alltså icke!

Något som var moget och fanns i överflöd var vinbärsbusken. Vi plockade en hel termos full och fyllde frysen.

Efter att ha provsmakat förstås.

En annan som blev stormförtjust. Resten av helgen tog hon en resolut i handen och sprang bort till busken. Hon nådde ju inte själv utan behövde assistans.

Fortsätta att inspektera ägorna. Sprang på grönkålslandet.

Här är byggarbetarna. Junis funktionsplagg har jag hyrt via Hyber. Rätt fiffigt.

Sedan hade turen kommit till rabarberbusken. Den var på väg att krokna på ett väldigt värdigt vis. Plockade några stjälkar och frös in.     

Sist men inte minst stod jag här inne och rös av välbehag när jag såg ljuset strila ner på golvet genom de gamla glasen. Gamla fönsterglas skapar en otrolig karaktär eftersom de är tillverkade för hand, och inte har en helt jämn yta som dagens industritillverkade fönsterglas. Så länge jag kan ska jag vårda fönsterrutorna och när de går sönder ska jag försöka leta gamla glas att ersätta dem med. Naturskyddsföreningen rekommenderar att behålla gamla fönster, eftersom energibesparingen inte kan räknas hem förrän på trettio års sikt vilket är genomsnittliga livslängden för ett nytt fönster. Det är alltså klokare och billigare att renovera gamla fönster med jämna mellanrum i stället för att köpa nya.

Stor kram Sophia