Snart har det gått en månad in i köpstoppet. Sammanfattningsvis har det gått överväldigande bra. Som Martina också skrev, det har i det snaraste varit en befrielse. Vilsamt för både hjärnan och själen att bryta att ha en mindre sak som pockar på uppmärksamhet. Att inte kunna handla nytt när begäret eller behovet slår är en drivkraft i sig. På en månad har jag lärt mig mer om klädvård än på de 20 år jag har shoppat kläder. Under januari har jag:
Slutat tvätta plaggen efter varje användning, i stället vädrar jag och tar bort fläckar.
Att tvättmaskinen sällan är boven bakom små hål i t-shirts utan det är pälsängrar som ligger bakom. Jag har fyllt lådorna med cederträblock som sägs hålla ohyran stången. Återkommer med resultatet.
Lärt mig hur kläder EGENTLIGEN ska vikas. Ett riktigt heureka-moment för min del. Fortsättningen på vik-skolan kommer i senare i veckan.
Jag har också lärt mig en del om mig själv. Att jag shoppar kläder på impuls och inte efter behov, eller ens för att jag trånat efter plagget ifråga. Ofta handlar jag bara för att vissa känslor är betingade till köp. Så som att fira något (till exempel lön, hihi), döva något eller för att jag tror att jag går miste om något annars. Som när jag rea-”fyndar”.
En månad in i köpstoppet känner jag mig inte särskilt utmanad. Den stora frestelsen blir väl förstås när butikerna fylls med vårkläder. Då får jag bara påminna mig om att jag faktiskt inte gick naken en enda dag förra våren, eller våren innan den. Nog ska de kläderna jag hade då duga för en till.
Nu har snart första månaden av shoppingstoppet passerat. Hur känns det då? Jo, jag tycker att det har gått bra. Visst, jag har gjort mitt yttersta för att undvika frestelser men upplever ändå inte att det har varit svårt att avstå från att shoppa. Det har snarare känts som en befrielse att inte shoppa. Jag känner mig lättare till mods på något sätt. Eftersom vi har nolltolerans mot kläder, skor och väskor är det bara att lägga det åt sida och inte ägna så mycket tanke till det. Jag har snarare fått ett starkare sug att rensa ut min garderob ytterligare och endast behålla sånt som jag verkligen tycker om.
Jag har också börjat reflektera mer kring passform och bekvämlighet av plagg. Har insett att jag nog behållt och använt många plagg som jag inte tycker är så sköna. Har nog mest använt dem för att de är snygga men komforten och passformen här inte helt hundra. Så, det komma att ryka många plagg utifrån det kriteriet när jag ska rensa ut min garderob ytterligare i samband med att jag flyttar om en och en halv vecka. Mer om det sen.
Är dock ganska förvånad att jag upplever att det gått så lätt. Jag går bara och väntar på det stora bakslaget. Snart kommer det säker komma ett enormt ha-begär när vårkollektionerna börjar komma in.
Nu har jag lite egentid och har unnat mig en ansiktsmask från Origins. Älskar deras masker. Bra, dryga och prisvärda. Då jag inte nätshoppar eller scannar nätet efter nya plagg som jag “behöver” längre, har jag tid över att ta in lite nya rutiner.
Byxor som förlorat färgen eller är i fel längd inspirerar sällan till användning. I stället för att kassera välanvända och slitna jeans försöker jag numera ge dem en andra chans. Förutsatt att de är kvalitetsbyxor och fortfarande håller formen förstås. Här är ett par jeans från Filippa K med ett par år på nacken. De är nötta och skavda på precis rätt ställen och mer därtill – men ack så sköna. I stället för att återvinna dem gjorde jag en trestegsraket för att fräscha upp dem; färga, laga och lägga upp.
Färgen är urtvättad och de är mer grå än svarta. På insidan av benen har tyget vid sömmarna slitits och de var en hårsmån från en rejäl skreva. Dessutom var de för långa. Dags för en återupplivning.
Jag knatade till Åhlens och köpte Nitor Back to Black. Det är en återfärgning som man använder på plagg som man vill ge färgen åter, ganska simpelt. Den rekommenderas alltså inte i stället för textilfärg. En påse räckte perfekt till ett par jeans. Dubbelkolla dock vikten på dina plagg eftersom man måste dosera rätt.
Såhär går du tillväga:
Blöt jeansen och lägg dem prydligt i tvättmaskinen, det vill säga så jämt som möjligt.
Klipp av toppen på påsen och ställ den direkt i tvättmaskinen.
Välj 40 grader utan förtvätt, inget ekonomiprogram eller korttidsprogram.
Efter att tvätten är färdig kör du dem i 40 grader igen. Jag körde dock på 30 grader utan förtvätt.
Torka ur tvättmaskinen noggrant. Slarva inte med detta steg.
Vid behov kör du ett sista program igen med tom maskin. De rekommenderar vittvättmedel men jag körde vanligt.
Färdigt!
Sedan var de dags att ta itu med hålen vid sömmarna. Jag köpte färdiga laglappar i bomull, också på Åhlens. Kostar en spottstyver och att använda dem är busenkelt:
Vänd byxorna ut-och-in.
Klipp ut en motsvarande bit av laglappen som du vill täcka hålen med.
Lägg laglappen mot hålen, klistersidan ned.
Pressa med strykjärn i ca 20 sekunder. Jag satte strykjärnet på tre pluppar, bomull.
Låt svalna i någon minut.
Färdigt.
Sist men inte minst var det dags att göra något åt längden. Jag suktade efter ett par ankelkorta jeans. Sagt och gjort. Gör såhär:
Du behöver:
Sax
Måttband
Penna
Tråd i matchande färg
Strykjärn
Symaskin
Mät nedifrån hur mycket som behöver läggas upp. Nåla och dubbelkolla i spegeln. Tänk på att byxor korvar sig lite under dagen. Det gör att de kan bli kortare än förväntat om du inte tar med det i beräkningen.
Vänd ut-och-in.
Markera med penna 2 cm under knappnålen på båda byxbenen. Strecka över hela benet, från kant till kant.
Klipp efter markeringen på båda benen.
Vik upp 1 cm och pressa med strykjärnet.
Vik upp 1 cm till och pressa igen.
Sy en raksöm två millimeter från ovankanten på fållen, det blir tjusigast så.
Gratulerar om du har orkat läsa ända hit. Nu är vi färdiga.
Såhär blev slutresultatet. Bakom mobilkameran stod bästa kollegan Robert och drog vitsar. Jag matchade med blus från Filippa K anno 2010 och mina till-allt-skor; Acne Alma. Som jag för övrigt köpte av Martina då hon köpt ett par för små..
En tanke med detta shoppingfria år är att jag ska landa lite mer i vad min stil är. Efter flera års av sökande och otaliga stilmissar, börjar jag hitta mina nyckelplagg. Kort skulle jag beskriva min stil med följande plagg.
Jeans – Får jag välja tar jag 9 av 10 gånger på mig jeans. Helst mörka och tajta jeans. T-shirts – Tunna och mjuka t-shirts. En av mina stora laster. Dock är färger och form väldigt tydliga. Svarta, vita eller grå. Någon enstaka mörkblå, Några randiga. Stickat – Gärna oversize. Knälånga koftor och stora tröjor. Byxor – Snygga kostymbyxor och skinnleggings. Givetvis svarta. Skjortor – Vita i bomull, några blåvitrandiga för att spacea till det lite och några svarta blusar i siden. Skor – Antingen svarta boots eller sneakers.
Svart, vitt, grått och marinblått dominerar min garderob. Har faktiskt bara tre plagg i andra färger, alla klänningar av den festligare sorten om man inte räknar min randiga skjortor.
Återkommer med enskilda inlägg om de olika kategorierna och mina tips på bra investeringar.
Ska bli kul att se om jag känner mig ännu mer grundad i denna stil om ett år eller om jag identifierat några luckor.
Vi träffades för sjutton år sedan. Jag bodde i Göteborg, var sextion år och skulle börja första året på gymnasiet. Det var kärlek vid första ögonkastet. Sedan dess av vi haft en inte helt okomplicerad relation till varandra. Som den hopplösa smygromantikern jag är önskar jag en livslång relation. ACNE – I love you.
Det började med de klassiska blåjeansen med röda sömmar, en grå jeanskjol och en riktigt snygg ljusblå jeansjacka. Inhandlade på SOLO i Göteborg. Under åren har mängder av plagg passerat. Otaliga jeans, t-shirts och konstiga toppar.
På senare år har det dock varit lite väl osunt. Jag har en nästintill besatthet till vissa plagg och modeller. Särskilt koftan Raya. Som jag har i flera färger. Trots detta kommer varje år en impuls att införskaffa årets färg. Lägg dessutom till flera andra stickade tröjor i samma kvalite. Kanske inte helt normalt.
Jeansen är också ett av deras plagg som jag älskar. Vet inte hur många jag slitit ut och använt sönder. Och deras skor och deras skjortor. Ja, ni fattar.
Som ni säkert förstår har jag svårt att ens gå in i en Acnebutik utan att lämna den tomhänt. Har till och med hänt att jag köpt ett extra plagg till min man för att rättfärdiga köpet av ännu en stickad tröja. Mycket känsloshopping har det blivit genom åren. Ingen kan muntra upp mig som Acne kan. Min garderob består nog till nästa 50 procent av Acnekläder.
Att jag under detta år behöver pausa vår relation är tufft. När vi sedan återupptar den kommer relationen att ha förändrats. Förhoppningsvis kommer jag kunna uppskatta Acne mer än vad jag kan nu. Vi kommer kunna ha en mer kvalitativ relation där vi får längta lite mer efter varandra. Och de tillfällena när vi faktiskt ses kommer vara speciella.
Jag fick lära mig något nytt på radion för någon vecka sedan. Jag är ju hopplöst lillgammal och tillbringar helst mina morgnar i klosterlik tystnad sånär som på P1. Just denna morgon intervjuades Naturvårdsverket om textilier. De berättade att för att tillverkar en genomsnittlig t-shirt går det åt 12 badkar vatten, tre kilo material samt tre kilo (!) kemikalier. Jag ska hålla min reaktion kort: Det knyter sig i magen när jag tänker på min egna överfulla garderob. Klimatdeppen.
I alla fall. Även om gränsen för överkonsumtion varierar på individuell nivå är gränsen knivskarp för miljön. Som Naturvårdsverket också sa; det är bra att vi återvinner textilier, men vi måste helt enkelt konsumera mindre.
Det är exakt sådan här information som stärker mig i övertygelsen om att vårt köpfria år är helt rätt. I stället för att klimatdeppa ihop så kan jag tänka på hur många badkar vatten som jag spar för min räkning. Och det känns faktiskt fint.
Jag kan stolt berätta att hittills har jag återupplivat tre par (!!) svarta byxor. Ett par som jag sydde in i midjan och två par som jag sydde upp. Det ena paret räddade jag också från den ack så genanta skrev-hålsdöden. Mer om hur jag gick tillväga i veckan som kommer.
Här är en smygtitt på det ena paret, ett par filippa k-jeans som verkligen hade sett sina bästa dagar.
Både jag och Martina har läst the Magic of Tidying Up och är – i brist på lämpligare ord – nyfrälsta. Bokens författare Marie Kondo är för garderoben vad Steve Jobs var för mobiltelefoner. Hon har tagit fram ett lättbegripligt och idiotsäkert sätt att organisera saker. Jag är personligen ingen samlare utan har lätt för att göra mig av med saker. Min stötesten är ordning. Eller snarare bristen på ordning. Men tack vare Marie Kondos metod ”Konmari” råder det nu närmast preussisk ordning i min garderob.
Kardinalfelet när det kommer till kläder att de viks på fel sätt. Vi har en tendens att vika dem så som de viks i butiker. De staplas ovanpå varandra som pannkakor. Oordningen i lådorna uppstår alltså när man i arla morgonstund håvar efter byxorna som ligger underst i högen och följaktligen lämnar resten av högens plagg i en liten ormgrop.
Det finns en lösning. Lösningen heter ”file them, don’t pile them”. Kläderna ska alltså läggas bredvid varandra som skivat bröd i stället för i en pannkakshög. ”Hur ska nu detta gå till?” suckar den kvicktänka. Jo, genom att vika dem som små paket så att de står upp på högkant, av sig själva. Kläder som viks på detta vis tar mindre plats och är lätta att hitta, i motsats till kläder som viks så som man viker dem i butiker. Alldeles ypperligt om man föredrar en välorganiserad garderob framför en ormgrop av textilier.
Det är inte alls särskilt komplicerat. Jag demonstrerar med ett par byxor, i detta fallet ett par jeans, men modellen spelar mindre roll. Här en gif som har jag kompilerat med alla steg:
Och såhär går du till väga, steg-för-steg, när du viker ett par jeans enligt Konmari-metoden:
1. Vik byxorna på mitten, ben mot ben.
2. Vik in snibben i bakstycket
3. Vik dem på mitten en gång, byxbenets kant mot linningen.
4. Vik dem i en tredjedel.
5. Och en tredjedel till.
6. Tadaa! Nu står de upp på högkant.
Lycka till! Nästa gång avancerar vi till t-shirts och koftor.
Jag har en komplicerad relation till skor. Ett hatkärleksförhållande. Å ena sidan, tycker jag skor är kul att handla, eftersom ett par snygga skor kan lyfta en outfit. Å andra sidan, hatar jag att köpa skor eftersom det är en enorm chansning med komforten då jag får skavsår. Många skor blivit stående och samlat damm. Men jag har blivit bättre på att handla bra skor med åren. Tänkte dela med mig av några tips för en smartare skoshopping:
Prova skorna innan: Detta är en smaksak men jag föredrar att prova skon irl istället för att köpa via nätet.
Storlek: Gå hellre upp en halv eller en hel storlek om du tvekar. Det är svårt att töja ut skorna genom att använda dem. Använd hellre en sula. Vissa material töjer sig även mer än andra men förlita dig inte enbart på det.
Känslan på foten. Är exempelvis lädret för hårt kommer det ta längre tid att gå in dem. Finns det en kant eller söm som irriterar? Det är svårt att förändra det. Ta med det i övervägandet.
Bekvämlighet. Tänk på att skorna ska vara sköna att gå i under längre perioder. Även om det är en klacksko för fest.
Köp färre skor och satsa på kvalitet. Lite dyrare skor brukar löna sig i längden. Det är bättre för både fötterna och plånboken att slita skorna ordentligt innan de kasseras.
När du väl köpt ett par skor är det dags att gå in dem. Jag får banne mig skoskav i det mesta. Har behövt gå in nästan samtliga av mina skor utom några få undantag. Under mitt shoppingfria år har jag bestämt mig för att alla skor som jag gillar ska användas och bli bekväma om de inte är det. Resten av skorna åker ut. Några tips som jag använder mig av för att gå in skor är:
Lästa ut. Detta görs hos en bra skomakare och gör de trängre skorna lite rymligare..
Tejp. Ett trick jag lärde mig i lumpen. Tejpa fötterna innan man sätter på sig skorna. Förlänger tiden till skavsår eller i bästa fall förhindrar uppkomsten helt. Nackdelen är att tejpen ser ful ut på foten men här måste man härda ut och låta den sitta på några dagar. Använder mig av denna, som finns i olika storlekar beroende på var på foten man behöver tejpa.
Skavsårsplåster. Har alltid detta i väskan, ihop med tejpen. Vet inte hur många gånger dessa har räddat mig då ett ovälkommet skavsår plötsligt gjort entré.
Blöta strumpor är också något som jag läst om men inte provat själv. Ska testa detta och återkomma med resultatet.
När skorna väl är inköpta och bekväma, glöm inte att vårda dem. Det kommer ett inlägg om detta framöver.
Mitt shoppingbeteende är väldigt känslorelaterat. Jag unnar mig gärna något för att fira. Nya jobb är värst. Då kan jag unna mig flera plagg både innan och efter jag börjat. Har det hänt något tråkigt så är shoppingen ett sätt att muntra upp mig själv. Jag har försökt att shoppa mig ur en depression. Det resulterade i svart NK-kort. Men depressionen bestod. Lyckoruset är kort och ersätts snabbt av ångest och tomhet. eller som när jag precis träffat min nuvarande man och var nykär. Åh, då var jag ju tvungen att ha nya snygga underkläder. Och en fin klänning. Samt ett par skor att matcha klänningen med. The list goes on.
Finns flera serier och filmer som romantiserar detta. Exempelvis Min tonår Sex and the City som sammanföll med min tonår. En serie jag gillar skarpt men som samtidigt förmedlar en osund shoppingkultur. Som exempelvis när Carrie inser att hon har en skosamling värd över 300 000 kr men riskerar att bli hemlös. Dessutom hetsas det kring märkeskläder och designerväskor.Som att det skulle vara viktigt för att uppnå lycka. Sen blir de ändå dumpade och mår skit. Skorna hjälpte liksom inte när hjärtat krossats eller när vännen svek.
Läste även om en känd modebloggerska inte mått så bra på senare tid (hon skrev det i sim blogg). Samtidigt som majoriteten av hennes inlägg är kopplade till dyr shopping och önskelistor på dyra prylar. Hennes konsumtion verkar inte ha gjort henne lyckligare. Jag vill inte döma, dock påverkar hon sina läsare och borde kanske fokusera lite bredare kring vad hon skriver och inte bara fokusera på konsumtion. Man kan absolut skriva om shopping och inspiration. Det gillar även jag att läsa om. Dock kan för mycket fokus på det ge skenet av att materiellycka är den sanna lyckan.
Tänkte dela med mig av några tips hur man kan undvika det känslomässiga shoppingsuget gör sig påmint:
Gå och träna. Köp några PT-timmar istället för en dyr tröja.
Unna dig en ansiktsbehandling eller massage.
Anmäl dig till en kurs av något slag.
Göra något tillsammans med andra. Lägg pengar på att umgås med vänner eller din partner.
Rensa ut din garderob.
Ät något gott.
Ring en vän.
Kolla på en härlig film eller serie och låt dig inspireras.
För mycket shopping och prylar skapar inte långvarig lycka. Snarare tvärtom, det bidrar till en ond cirkel.
Mäns kläder har i alla tider varit föremål för het debatt. Samhället har engagerat sig i allt från längden på puffbyxan, linneskjortans ringning eller det mest lämpliga avståndet mellan kragsnibbarna på skjortan.
Har du någonsin funderat över vilka osynliga strukturer som träder fram i mäns kläder? Vi kan börja med att tala om slipsen. Denna fyrbåk av textil som leder blickarna mot skrevet. Vilka signaler skickar den? Slipsen indikerar på ett psykologiskt plan att en mans kön är det viktigaste attributet på kroppen. Det leder till en skev bild hos unga män och det enda rimliga är om män slutar bära slips genast. Detsamma gäller för breda bältesspännen vilka kan antas ha samma effekt. Män borde veta bättre!
Män i breda kavajer gör för stort anspråk på det gemensamma utrymmet, särskilt på kontor där den allmänna ytan är begränsad. Det kan upplevas hindrande för medarbetare att enskilda män tillåts ta så stor plats jämfört med andra. Män med jobb måste ta sitt ansvar och sluta bära breda kavajer.
När vi talar om kavajer leder tankarna osökt in på ämnet skjortor. Specifikt skjortor med djup urringning. Få saker är så avslöjande om vår samtid som dessa uppknäppta skjortor på män. För visst är det alltid samma män som söker bekräftelse med arrangerade selfies på sociala medier? Med sina depraverade navelsdjupa urringningar som blottar bröstmusklerna söker de flyktig bekräftelse på internet. Det betendet är en triggervarning för andra män och en oblyg hyllning till det skeva mansidealet.
På tal om triggervarningar. Det finns ett manligt klädfenomen som är särskilt känsloframkallande. Jag talar naturligtvis om mäns träningskläder. För visst är det alltid de mest vältrimmade männen som klär sig i de mest flamboyanta träningskläderna. På mitt gym finns det det solarieorangea män i tajts som hade fått fantomen att rodna. Tajtsen matchas dessutom inte sällan med våldsamt urringade linnen i grälla färger. En manlig gymbesökare på mitt gym har dessutom gjort läpparna och inte haft den goda smaken att täcka för dem på gymmet. Min man var tvungen att byta gym eftersom han kände sig otillräcklig i t-shirt och pösbyxor. Det enda rimliga är om hans medgymmare tagit ansvar för min mans självbild och klätt sig i lämpligare kläder.
Nej det finns få saker som engagerar samhället så mycket som mäns kläder. Det enda som trumfar allt ovan är män som inte verkar bry sig alls. Som dyker upp på jobbet i säckiga kläder eller ofixat hår. Hur förväntar de sig att någon ska ta dem på allvar?
Män är inte bara män utan även pappor, söner, chefer och samhällsledare. De har ett ansvar oavsett om de vill det eller inte. De måste se till nästa generation av män. Så länge som vi lever i ett samhälle med skeva ideal måste vi problematisera bilden av hur en man ska klä sig.
Känner du inte igen fenomenet? Byt ut ordet man mot kvinna i varje påstående. En man som klär sig är enbart en man i kläder. En kvinnas kläder är alltid ett ställningstagande. Bär hon för fina träningsplagg? Då står hon för en osund träningskultur. För snygg kropp och för åtsittande kläder? Då reproducerar hon skeva ideal. För fula kläder? Då bryr hon sig inte. För dyra kläder? Konsumtionshetsande.
Mäns olyckliga klädval gör sig skyldiga till föga mer än dålig smak. Men kvinnors klädval ska problematiseras till leda av alla olika politiska läger. Jag längtar efter dagen då en kvinna som klär sig enbart blir en kvinna i kläder.