Jag är en debattglad person, och det har jag varit så länge jag kan minnas. Att aldrig vika ned sig i en debatt är lite av ett familjedrag, på gott och ont. Min faster var exempelvis namnkunnig vargdebattör för miljöpartiet. Tills en dag då hon skaffade hund och bosatte sig i vargrevir och sällade sig till motståndarsidan. Med besked, dessutom! Hennes blodtryck slår i taket om man yppar något som kan tolkas som att man inte vill nuke:a alla vargar omedelbart.
Även om jag fortsatt själv är vargförespråkare tycker jag att det är hedrande att våga ändra uppfattning. Det krävs engagemang för att stå upp för sin sak när man har rätt, men det krävs en stor portion mod att erkänna att man hade fel.
Min faster är väl dock snarare ett exempel på när man anpassar åsikterna efter den egna bekvämligheten – vargens existensberättigande får inte vara på bekostnad av hennes eget.
”Var beredd att kompromissa med dina åsikter – men aldrig dina värderingar” läste jag en gång, och det är något jag försöker att ha som honnörsord. Att våga ändra åsikt om jag presenteras för ny information. Jag har ändrat åsikt massor av gånger. Nu senast blev jag överraskad över att jag åtminstone är mindre negativt inställd till Nato.
Jag är för fred och nedrustning som princip. Men efter senare tidens debatt har jag fått massor av ny information, och känner mig åtminstone ambivalent inför frågan. Nu går ju Sverige vidare med frågan oavsett, så rent politiskt spelar det ingen roll.
Det är motbjudande att sitta i samma försvarsallians som en despotisk Erdogan, samma gäller om Trump åter griper makten i USA. Samtidigt är Nato en försvarsallians och inte en anfallsallians, Sverige kommer aldrig att behöva bistå ett annat lands krigföring. Ansökan görs med förbehållet att inga permanenta trupper eller kärnvapen placeras på svensk mark. Nato kräver årliga försvarsanslag på 2% av BNP, men att stå utanför och samtidigt rusta upp försvaret (vilket verkar vara alternativet) själva skulle innebära årliga kostnader på 3%-4% av BNP. Det är gigantiska summor som vi kan lägga på omställning i stället. (Här kan man invända att vi borde lägga allt försvarsanslag på omställning, men faktum är att försvaret även är nödvändigt i samband med naturkatastrofer. Och är det verkligen önskvärt att inte ha någon militär beredskap överhuvudtaget?)
Rent värderingsmässigt ser jag hellre nedrustning och avspänning. Men som världen är beskaffad just nu, med ett eskalerande maktspel mellan despotiska och aggressiva män (Putin, Bolsonaro, Xi Jiangping och inte att förglömma Trump om han återvänder) – är det inte klokare för ett lilleputtland att gå samman med andra?
Om Finland går med i Nato är Sverige det enda land i Skandinavien som står utanför. Det lockar heller inte. Putin har ju visat sig vara kapabel till nästan vilka dårskap som helst, och det enda som står mellan oss och galningen i öst är en liten, näringsfattig vattenpöl vi kallar Östersjön.
Ja. Som du hör har jag svårt att navigera i frågan. Känslan av att vi resonerar med Nato på samma sätt som min faster resonerar med vargen – att det är en fråga om stundens bekvämlighet – är svår att skaka av sig. Å andra sidan känns det orimligt att vara helt oförberedd på Rysslands nycker.
Jag önskar att jag vore tvärsäker i min hållning som Natomotståndare, men den förmånen har jag inte. Det här är säkert obekvämt att läsa för många som utgår från att alla klimat-och miljöengagerade av princip är motsträviga i alla försvarsfrågor. Å andra sidan ser jag det som sanity check att åtminstone utvärdera och ompröva sina ställningstaganden då och då.
Vad tycker du? Du får gärna kommentera hur du resonerat.
(ps, behöver väl knappt säga detta eftersom jag alltid får så himla kloka kommentarer – men – argumentera gärna för din sak, och undvik påhopp på motståndarsidan)
