Är Nato för mig vad vargen är för min faster?

Jag är en debattglad person, och det har jag varit så länge jag kan minnas. Att aldrig vika ned sig i en debatt är lite av ett familjedrag, på gott och ont. Min faster var exempelvis namnkunnig vargdebattör för miljöpartiet. Tills en dag då hon skaffade hund och bosatte sig i vargrevir och sällade sig till motståndarsidan. Med besked, dessutom! Hennes blodtryck slår i taket om man yppar något som kan tolkas som att man inte vill nuke:a alla vargar omedelbart.

Även om jag fortsatt själv är vargförespråkare tycker jag att det är hedrande att våga ändra uppfattning. Det krävs engagemang för att stå upp för sin sak när man har rätt, men det krävs en stor portion mod att erkänna att man hade fel.

Min faster är väl dock snarare ett exempel på när man anpassar åsikterna efter den egna bekvämligheten – vargens existensberättigande får inte vara på bekostnad av hennes eget.

”Var beredd att kompromissa med dina åsikter – men aldrig dina värderingar” läste jag en gång, och det är något jag försöker att ha som honnörsord. Att våga ändra åsikt om jag presenteras för ny information. Jag har ändrat åsikt massor av gånger. Nu senast blev jag överraskad över att jag åtminstone är mindre negativt inställd till Nato.

Jag är för fred och nedrustning som princip. Men efter senare tidens debatt har jag fått massor av ny information, och känner mig åtminstone ambivalent inför frågan. Nu går ju Sverige vidare med frågan oavsett, så rent politiskt spelar det ingen roll.

Det är motbjudande att sitta i samma försvarsallians som en despotisk Erdogan, samma gäller om Trump åter griper makten i USA. Samtidigt är Nato en försvarsallians och inte en anfallsallians, Sverige kommer aldrig att behöva bistå ett annat lands krigföring. Ansökan görs med förbehållet att inga permanenta trupper eller kärnvapen placeras på svensk mark. Nato kräver årliga försvarsanslag på 2% av BNP, men att stå utanför och samtidigt rusta upp försvaret (vilket verkar vara alternativet) själva skulle innebära årliga kostnader på 3%-4% av BNP. Det är gigantiska summor som vi kan lägga på omställning i stället. (Här kan man invända att vi borde lägga allt försvarsanslag på omställning, men faktum är att försvaret även är nödvändigt i samband med naturkatastrofer. Och är det verkligen önskvärt att inte ha någon militär beredskap överhuvudtaget?)

Rent värderingsmässigt ser jag hellre nedrustning och avspänning. Men som världen är beskaffad just nu, med ett eskalerande maktspel mellan despotiska och aggressiva män (Putin, Bolsonaro, Xi Jiangping och inte att förglömma Trump om han återvänder) – är det inte klokare för ett lilleputtland att gå samman med andra?

Om Finland går med i Nato är Sverige det enda land i Skandinavien som står utanför. Det lockar heller inte. Putin har ju visat sig vara kapabel till nästan vilka dårskap som helst, och det enda som står mellan oss och galningen i öst är en liten, näringsfattig vattenpöl vi kallar Östersjön.

Ja. Som du hör har jag svårt att navigera i frågan. Känslan av att vi resonerar med Nato på samma sätt som min faster resonerar med vargen – att det är en fråga om stundens bekvämlighet – är svår att skaka av sig. Å andra sidan känns det orimligt att vara helt oförberedd på Rysslands nycker.

Jag önskar att jag vore tvärsäker i min hållning som Natomotståndare, men den förmånen har jag inte. Det här är säkert obekvämt att läsa för många som utgår från att alla klimat-och miljöengagerade av princip är motsträviga i alla försvarsfrågor. Å andra sidan ser jag det som sanity check att åtminstone utvärdera och ompröva sina ställningstaganden då och då.

Vad tycker du? Du får gärna kommentera hur du resonerat.

(ps, behöver väl knappt säga detta eftersom jag alltid får så himla kloka kommentarer – men – argumentera gärna för din sak, och undvik påhopp på motståndarsidan)

4 Comment

  1. Jag har nog egentligen inte haft någon stark åsikt i frågan förut, men såklart velat se nedrustning och fred. Men när läget förändras tycker jag det är klokt att Sverige allierar sig även formellt (vi har ju haft långtgående försvarssamarbeten sedan tidigare, men utan garantier). Ensam är inte stark och det är inte läge att vara naiv. Och så tycker jag det är skönt att man inte gör det till en valfråga eller ännu värre en folkomröstning. Jag utgår från att ett antal militära experter och säkerhetspolitiska diton ger bättre beslutsunderlag än x miljoner svenskar som TYCKER eller KÄNNER det ena eller andra om Nato.

  2. jag har alltid tänkt att om främmande makt utgör ett hot mot sverige kommer usa att ingripa eftersom vi har haft en lång tradition av informationsutbyte länderna emellan. lite som att ha alla perks ett natoland har, fast utan att behöva gå med i nato.

    meeeeen, efter att ha gått en kurs i amerikansk historia har jag tvingats inse att ett sådant scenario där och då förutsätter ett amerikanskt styre med fokus på en politik där utrikespolitiska frågor ligger högt på agendan. vilket inte alltid varit fallet (även om man kan tycka att usa lägger näsan i blöt överallt mest hela tiden). det känns som en väldigt osäker framtid. men det är såklart dubbelt eftersom jag verkligen inte vill stödja en organisation som baseras på terrorbalans av kärnvapen.

  3. Jag har alltid varit för ett medlemskap i Nato. Statens främsta uppgift är att trygga medborgarnas säkerhet och jag har alltid tyckt att den svenska linjen där man satsar otroligt lite på försvar utan egentliga allianser i hopp om att alla andra ändå ska komma till vår räddning i slutändan är naiv och lite märklig. Sedan kan jag självklart förstå att man tycker att kärnvapen är hemskt och så vidare, men nu finns de och det får man förhålla sig till så gott det går.

    För övrigt tycker jag det är otroligt viktigt att frågan varken blev en valfråga eller ännu värre en folkomröstning precis som Maria.

  4. Åh, jag blev mer fast i själva diskussions-teorin än själva diskussionen, haha! Jag är dålig på att diskutera för jag har liksom bara en åsikt och fakta som jag försöker förklara, och landar inte detta rätt så har jag svårt att fortsätta prata för att övertyga.
    Men fint där om åsikter kontra värderingar, den tar jag med mig i minnesbanken!
    Precis som att ”demokrati inte nödvändigtvis betyder att man får som man vill, bara att man får säga vad man vill”. Lika sant på jobbet som i resten av samhället, när man ska samarbeta och utveckla!

Lämna ett svar