Recovering Shopaholics

Jag passar på att skriva innan huset vaknar. Jag hör hur Juni skruvar på sig, snart kommer hon ut med sömngrusiga ögon och hämtar Ipaden. Hon lyssnar på sagor på Nextory om hon vaknar tidigt på morgonen, ett upplägg som funkar för alla. Nils är däremot en sjusovare och drar sig gärna till åttasnåret om han får sova ostört.

Jag är redan inne på andra veckan semester. Det känns overkligt, och jag är i ständig förhandling med mig själv. Ska jag gå upp tidigt och träna eller passa på och läsa på? Har ju ny roll och behöver uppdatera mina kunskaper inom området.

Du kan vara lugn. Hittills har jag hållit mitt preussiska överjag stången och valt att snooza och morgonscrolla framför arbete och träning.

Första veckan har vi tillbringat hemma. Vi är igång och ska måla boden, som är uppvärmningen inför att måla huset. Först ska det tvättas (med diskmedel och vatten), sedan oljas med en blandning av rå linolja, balsamterpentin och zinkvitt. Det har Andreas lärt sig på kurs. Ska vara extra skydd mot mögelpåväxt? Jag väljer att lita på Andreas omdöme. Själv använder jag aldrig lösningsmedel (balsamterpentin), men har heller aldrig gått någon kurs i linoljemåleriheller.

Arbetsdagen är upplagd enligt modellen korta intervallpass. Vi fixar lite på förmiddagen medan barnen håller någorlunda sams. Sedan lunch och en aktivitet, som att gå till stranden, åka på utflykt eller museum. På kvällen drar vi fram arbetskläderna igen och arbetar till tio-elvasnåret. Förra veckan hann vi Etnografiska (tips, särskilt för dig med lite äldre barn – säg 6+), Nyckelvikens naturreservat, många vändor till Saltisbadet och ett hattrick i lekplatser.

Så nu vet du varför det är glest mellan inläggen. Semester är väl att ta i. Mer som ett humant arbetsläger.

Tänkte skriva mer om själva målningsprojektet när vi väl kommit igång ordentligt.

Kram

Sandy Errestad har skrivit mycket inspirerande om hennes resa från alkoholdränkta fester i London till en nykter vardag som småbarnsförälder. Minns jag rätt slutade hon dricka för ett år sedan, och har knappt rört alkohol sedan dess. Sedan dess förser hon mig (och alla andra, hehe) regelbundet med tips på alkoholfria drinkar och drycker.

Detta är nog det allra bästa med sociala medier – att få känna igen sig i andra. De senaste åren har jag känt att alkoholen kostat mer än den smakat. Ett glas vin gör mig bakrusig och illamående. Och känslan av nedstämdhet som följer med bakfyllan släpper inte på dagar. Öl gör mig bara däst och trött och oerhört gasig, en riktigt taskig uppladdning för en helkväll. Stalldoftande naturvin ger mig huvudvärk till långt in på natten.

Det är så himla skönt att veta att man inte är ensam om känna avsmak inför alkohol. Jag har helt gett upp det där belevade, vardagliga drickandet som det tjatas så mycket om. Fredagsvinet, ölen till grillen, cavan på AW:n. Botaniserar hellre bland alkoholfria alternativ och håller mig till Nejgroni och alkoholfri öl. Alkoholfritt vin ger jag inte så mycket för i uppriktighetens namn.

Som min farmors barnbarn har jag dock lärt mig att vara pragmatisk. ”Man ska inte vara fanatisk” sa hon alltid och tog en skiva skinka vid julbordet, trots att hon varit vegetarian i femtio år.

Det lömska med alkohol tycker jag är just de mer accepterade dryckerna. Som vin och öl. Jag kan för mitt liv inte se tjusningen i att slödricka ett glas vin bara för att koppla av. Däremot tycker jag fortfarande att alkohol är så himla roligt i festliga sammanhang. Förutsatt att jag slipper huvudvärken och bakfyllan. Därför tackar jag sällan nej till en fräsch Gin & Tonic. Ska jag på fest dricker jag hellre ett par GT:s än att småsörpla på öl. Då får jag bara det roliga med alkoholen, en god drink och rolig stämning, men ingen dyster bismak i form av illamående och huvudvärk.

Kanske inte ett skolboksexempel på nykterhet. Men kompromiss som ger mig det bästa av båda världar.

Kram

Jaha. Var plockar jag upp tråden från sist? Jag har hunnit med en resa till Göteborg, jobbat tre veckor som produktdesigner, gjort ett frilansuppdrag, sett Juni ha sin sista sommaravslutning som förskolebarn, gjort upp midsommarplaner, gjort pizza på grillen, druckit en hink Gin och Tonic och konsumerat mängder av alkoholfri öl.

Men låt oss inte prata om det.

Utan något som jag bara måste få ur mig.

Som jag skrutit om mina goda träningsvanor. Om du läst bloggen har du garanterat hört mig prata vitt och brett om min mikroträning och löpning och hur otroligt skicklig jag är på att hålla igång. Varför jag är så fixerad vid motion är för att det är grundläggande för mitt humör. Utan regelbunden motion börjar jag äta en massa skräp och sova dåligt. Och när jag sover dåligt blir jag tvär och lättantändlig och i princip omöjlig att vara med. De senaste månaderna har varit en prövning, allra mest för min familj. Jag far runt som en osalig ande och muckar gräl med alla. Lika vidrig är jag mot mig själv. Klarar jag verkligen av något? Är jag inte för dålig för att ha ett jobb? Vem tycker ens om mig?

Allt började när jag tappade min Fitbit i våras, och tänkte att jag var alldeles för bra för att ha ett träningsarmband som påminner mig om att vara aktiv. Det fina med min Fitbit var också att den varskodde mig – nästan på minuten – när jag fick PMS. Att vara mentalt förberedd på känslostormarna gjorde dem också lite lättare att rida ut.

Jag antar att alla negativa impulser är min överskottsenergi som tar vägen någonstans. Finns det ingen fysisk ventil börjar tankarna att spinna som spolar. Runt, runt, runt med brottsstycken av becksvarta tankar om mitt väsen.

I stället för att göra upp storslagna tränings-och kostplaner har jag gått tillbaka till det mest grundläggande. Promenader för att komma upp i mina 10 000 steg om dagen. Cykel till och från jobbet, de dagar som jag orkar nu i början. Kosten är som vanligt, men jag vill vänja mig av med sötsaker igen. Gick flera år utan att äta godis, hembakt eller glass – men undan för undan har jag börjat tänja på reglerna. Klipp till att jag hittar mig själv i bilen till Ica en regnig tisdagskväll för att köpa något sött att snaska på. Jag har helt enkelt inte begåvats med karaktären att göra saker måttfullt.

En annan förändring jag ska göra är att ta min PMS på större allvar. Fick tips om boken PMS – Få hjälp med KBT. Fysisk aktivitet och hälsosamma vanor hjälper, men inte hela vägen. Tror den bästa investering jag kan göra i alla mina relationer är att lära mig mer om mig själv.

Det närmsta en doktorsexamen jag har är alla timmar jag ägnat åt inredningsreportage. Älskar att smygtitta in i folks hem och få en ögonblicksbild av deras liv. Ett härligt reportage är överraskande, ödmjukt och avslappnat  – och motsatsen kan sägas om för alla de reportage som lämnar mig på riktigt dåligt humör: förutsägbara och pretentiösa!

Inredning nuförtiden är så ängsligt att det till och med går trender i hur man pratar om den. Som:

”Jag inreder med en blandning av gammalt och nytt”

Snälla visa mig en person som enbart inreder med splitter nya saker. Detta behöver poängteras lika lite som att man bär sandaler om sommaren. Vill dra redaktören i örat när jag läser sånt här.

”Vi ville göra hemmet till vårt”

Måste vara okynnesrenoverandets mest utslitna fras. Vad exakt vad felet? Antagligen inget – hemmet hade bara den dåliga smaken att ha tillhört någon annan. Jag förstår folk som renoverar för att det är uttjänt, slitet, fel eller fult – men att hemmet inte var tillräckligt ”deras” – är bara skymf mot historien eller tecken på ett oförblommerat högmod. Bygg själv då?

”Vi gjorde det ljust och fräscht”

I sak inte fel, men detta påstående antyder att allt som inte är ljust är ofräscht. Och nu måste tant dra i nödbromsen. Naturen gav oss färger av en anledning. Inte för att de är ”ofräscha”.

”Vi har satsat på stilrent”

Säger folk med minimalistisk inredningsmak för att signalera att de minsann har den goda smaken att äga få möbler. Inredningen på Hallwylska är också stilren, precis som den på Tjolöholm. Att något är rent i stilen betyder inte att det är god smak eller minimalism, bara att den är enhetlig.

”Vi ville bryta av den gamla med modernt”

Här vill jag också dra redaktören i örat. Annat något är gammalt i sig betyder väl inte att det måste tvångsmoderniseras? Detta citat retar nog mig allra mest, eftersom är ett uttjatat rationaliserande över något som egentligen inte är rationellt alls.

Så. Det var mina topp fyra värsta klyschor. Har du några på lager?

Kram

Två händelser i veckan har fått mig att skratta så att strupen krampade.

**

I tisdags vid middagsbordet. Min sexåring Juni petar disträ i maten men skiner plötsligt upp. ”Pappa, vet du, i dag är det första juni!”. ”NEEEEJ!” vrålar min tvååring bestört. ”DET ÄR FÖRSTA NILS!!!”

**

Igår kom min kompis yx-Julia och hennes kille Peppe på middag. Det var första gången jag träffade Peppe och under husesynen kom vi att stanna i biblioteket. ”… Oturligt nog har jag tappat min fitbit, men annars..” inledde jag en troligtvis lång och poänglös harang om min borttappade träningsklocka. Julia tittade på mig som om jag precis lärt mitt barn en grov svordom. ”En fitbit?””Min fitbit? Ett sånt armband som mäter… ”DU HAR DEN PÅ ARMEN?!” ”Jaaaa? Den mäter alltså pulsen” fortsatte jag och gjorde en sirlig rörelse med handleden för illustrera var den var hemmavarande innan jag glömde den på ett spa.

”EN FITTPITT?????” ”PÅ ARMEN?”

**

I dag vaknade hela familjen krasslig och gnällig. Nu väntar popcorn och vad underhållning SVT kan bjuda på eftersom vi i ett moment av inflationschock sade upp alla streamingtjänster (förutom HBO Nordic, kostar bara 49 kronor)

Kram

Sedan förra veckan har vi haft fullt upp. Jag har – efter många om och men – lämnat in min examensrapport. Det var på håret ska sägas. Jag saknar helt motivation att avsluta saker bara för sakens skull. Målet med utbildningen var att få jobb, och eftersom jag fick ett jobb innan examen såg jag ingen större anledning att begära ut själva examen. Efter lite pepp från min handledare lyckades jag uppbåda precis tillräckligt med motivation för att skriva tjugonio sidor rapport. Två dagar innan deadline. Inget mindre än en ett mirakel!

I torsdags åkte vi till Lindesberg. Kameran fick stanna hemma, men vi gjorde mest familjeäventyr. Gick på badhus, Juni red på grannens shetlandsponny Rally, vi åt ogräspaj i Noras nya kulturkvarter och gick på skogspromenad. Precis när vi skulle hem försvann Andreas runt husknuten och dök upp fem minuter senare med en plastpåse fylld med granskott.

”Jag tänkte vi skulle göra gransirap” sa han. När vi kom hem fyllde han och Juni en steriliserad glasburk med granskott och socker. Den ska stå i söderläge i två veckor, och sen har vi sirap. Tips tips.

I söndags var det mors dag. Jag fick sovmorgon och väcktes av till doften av nybakta frukostbullar. Andreas hade gjort rara små källarfranska. Exakt en munsbit stora. Åt med Comté och honung. Sedan läste vi tidning och gjorde lite trädgårdsarbete innan jag och Juni gick på ridlekis.

Äntligen måndag och min första arbetsdag som riktig anställd. Jag är alltså numera ux-designer på Einride, ett svenskt uppstartsföretag som elektrifierar tunga transporter. Inom transportsektorn finns det att göra vad gäller hållbarhet må du tro. Men allt sånt fick vänta eftersom jag började min arbetsvecka med att.. vabba! Hade vi inte haft två veckor på raken utan vabb hade jag nästan börjat gråta, men nu tog jag det med jämnmod i stället. Barnen målade sig med ansiktsmålning, jag fick planterat lite dahlior och..

Möblerat om. Tevagnen står på andra hållet och jag arrangerade om böckerna och blommorna. Inget stillar ett oroligt sinne som att rumstera om i den fysiska miljön.

Via instagram fick jag en ledtråd till vem mannen på tavlan kan föreställa. Tavlan, signerad Gerda Springchorn, hittade vi i en garderob när vi flyttade in i huset, och sent omsider fick den komma upp. Måhända att vi haft Ernest Thiel, en gång Sveriges rikaste man, i vår garderob.

Mer om det en senare.

Kram

I morse kom Anna Truelsen och fotograf-Jonas för att fota ett hemma-hos-reportage för tidningen Lantliv. Har aldrig gjort något liknande innan, och var därför himla pirrig. När vi bokade i vintras kändes maj oändligt långt bort, och jag var fortfarande övertygad om att vi skulle vara helt färdiga med insidan. Det var vi inte!

Tio minuter innan de kom gjorde jag en frisyr-check. Smink hade jag inte hunnit kladda på. Däremot lyste stressaknen på kinderna upp som fyrtorn i ansiktet. Tackar!

Turligt nog var Anna och Jonas vana vid amatörer med klena nerver. Här preppar Anna i vardagsrummet, medan Jonas fotar kakelugnen i matsalen. Kameran är uppkopplad mot datorn, så man se bilder och göra urvalet direkt.

Tvärtom vad man kan tro vill man inte ha skarpt skolsken när man fotar. Utan moln som dämpar solstrålarna mitt på dagen blir färgerna platta, och man får skarpa skuggor i motivet. ”MOLN” skrek Anna och då ställde vi oss i formering och fotade av bara satan.

Jonas var dock otroligt proffsig och exponerade samma motiv både ljust och mörkt. Då kan bilderna slås ihop i efterbearbetningen, och så slipper man mörka eller överexponerade partier.

Jag hade piffat järnet kvällen innan. Fyllt på med vad blommor trädgården kunde uppbåda. I köket petade jag ner en maffig rhodondendron-kvist. Kände mig ändå otroligt osäker in i det sista. Inte är väl vårt hem tjusigt nog för ett inredningsreportage? Anna och Jonas tog dock udden av de värsta nerverna genom att vara så gulliga och peppiga.

Reportaget publiceras inte förrän nästa år. Men då hoppas jag att du ska gilla!

När fotograferingen var över och eftermiddagens mötesmaraton var slut kunde vi sätta oss vid ett rensad och piffad matsal. ”NJUT AV DENNA STUND” väste jag högt för mig själv. I morgon kommer allt vara dränkt i lego, pixiböcker, pärlplattor och toarullskonst igen.

Nu har jag precis nattat trilskande barn i två timmar. ”Ska INTE vila”. Dessförinnan har jag badat trilskande barn i en timme. ”Ska INTE tvätta håret, för då får jag russinhår”.

Nu är det dags att natta mig själv innan jag börjar trilskas.

Kram