Jag älskar att duka!

Det bästa med att ha gäster är nästan stunden innan. När man får pilla och dona ifred. Plocka fram linneservetter och finporslinet och ett fång tulpaner från trädgården. Det är en syssla att förlora sig i.

Det ironiska är att jag varit helt obrydd inför dukningens ädla konster förut. Under mina och Andreas elva gemensamma år ihop har vi köpt en handfull ikeaglas. Resten är plock jag fått av vänner, eller sånt vi ärvt från Andreas mamma eller grannlåt jag hittat på loppis. Helt utan röd tråd, annat än de genom slumpen hamnat i min försorg.

Få texter har berört mig så som Hanna Hellqvists krönika om dukningar. Tryggheten bor i ritualerna som vi hänger oss åt. Tycker spontant att ett ödelagt sexliv är ett lågt pris att betala för en magnifik dukning.

Just nu drömmer jag om skira, etsade jugendglas med fot. Tunna dricksglas utan kant. En full uppsättning Musselmalet med gräddkanna, assietter och såsbåt. Och så vill jag ha servettringar.

Dukningskonsten har öppnat upp en helt ny kunskapsdomän. Såsbåt! Att sånt får finnas.

Det är absolut förlegat och tramsigt. Men också harmlöst, nördigt och kreativt – om man ser det från den ljusa sidan. Det ska villigt erkännas att jag inte kan särskilt mycket. Drömmen vore att få gå på dukningskurs på Svenskt Tenn (vågar jag ens yppa en sån ytlig dröm). Fyra timmar kvällskurs om dukningstraditioner, kompositioner och vad tusan man har allt till. Smörtaxar exempelvis. Typisk klassmarkör att veta vad en smörtax fyller för funktion.

Själv har jag ingen aning. Men kul är det.

Kram