Ofta när jag läser i sociala medier om ämnen som berör psykisk ohälsa, kroppen, hormoner inleds det ofta med ”varför pratar vi aldrig om…?”
Jag är inte så säker på att det finns ämnen i dag som det inte pratas om. Tack vare sociala medier finns det ju ett forum för allt! Jag är själv med grupper som handlar om allt från byggnadsvård till grupper med organiseringstips.
Det där kunde jag också haspla ur mig i tid och otid. Varför pratar vi aldrig om PMS? Varför berättade ingen för mig att PMS blir vanligare efter man fått barn? Varför praaaaaatar ingen om detta?
Nu tycker jag att det som princip är en ganska barnslig inställning. För sanningen är att det pratas om det mesta i dag, men de flesta av oss är inte så bra på att lyssna. Jag själv har aldrig fäst någon särskild vikt vid hormonsystemet förrän det plötsligt en dag missgynnade mig. Som med så mycket annat kroppsligt tog jag det för givet. Även om någon biologilärare i nian spänt blicken i mig, och med allvarlig min förkunnat ”.. och när du genomgått en graviditet kan du förvänta dig PMS. Och värre för varje barn!” – så är det inget jag hade kommit ihåg såhär tjugo år senare.
Det är så lockande att skylla sin okunskap på andra. På samhället, medier eller institutioner eller tidigare generationers tystnadskultur. Och för all del, kvinnohälsa har varit både esoteriskt och stigmatiserande – men inte på många, många år. Jag försöker vara lite ödmjuk för att sjukvården inte kan informera i förebyggande syfte om allt, till alla. Det är okej – till och med fullt mänskligt – att ha kunskapsluckor. Det viktigaste är ju trots allt att informationen finns tillgänglig när man väl behöver den. (Det är dock en annan fråga som jag gärna pratar mer om).
Jag kan inte skylla min okunskap på någon annan än mig själv. Jag är precis som de flesta andra dålig på att ta till mig sådant som jag inte är direkt berörd av. Jag har till exempel usel koll på prostatacancer, trots att det är den vanligaste cancerformen i Sverige.
Men nej. Jag har ingen att skylla på, och det är faktiskt helt i sin ordning.
Om en vecka är det val. Ska inte vara ytterligare en som kommer ut som politiskt deprimerad. Ett fritt och och demokratiskt val väntar, med en mångfald av partier att välja mellan. Det är fortfarande en seger värd att fira.
Kommer heller inte vädja om att be folk att rösta på vad de vill, så längde de inte röstar på ett särskilt parti. Vet förstås inte hur människor fungerar i allmänhet, men tippar att de som allvarligt överväger just det alternativet snarare tar det som en uppmaning. ”Våga inte berätta för mig hur jag ska rösta!”
Tänker att eftervalsanalyserna får ge svar på varför ett särskilt parti lockar knappt 3% av unga kvinnor men bortåt vart fjärde ung man. Skillnaderna i hur vi uppfattar världen ter sig så avgrundsdjup, att jag inte kan låta bli att undra om det inte finns ett korn av sanning i det nötta slagordet att män är från Mars och kvinnor från Venus.
Jag har i alla fall bestämt mig vilka som får min röst i år. På lokalpolitisk nivå värderar jag cykelinfrastruktur, att bevara grönområden och klimatomställning högst. För min del är hållbarhetsfrågan mycket större än energifrågan som ju överskuggar allt annat just nu. Allra viktigast är att frigöra oss från fossilberoendets bojor, nu och inte om 20 år. Jag har inget emot att enskilda hushåll får bidrag för att klara exceptionella elräkningar, men dessa miljarder som utlovas i allmosor till var och en borde förstås användas till att klimat-och energieffektiviseringar i stället för subventioner. Kortsiktiga prioriteringar just nu gör mig otroligt uppretad!
Många upplever att det är alldeles för svårt och dyrt att leva klimatsmart i dag. En flygbiljett kostar mindre än tåget, ekologisk mat är alldeles för dyrt, och ett grönt elavtal kostar mer än en konventionellt. Törstiga bensinbilar är fortfarande bra mycket billigare än de flesta elbilarna.
Jag håller med på många punkter. Det är för dyrt och krångligt att leva mer hållbart. Därför röstar jag för att det ska bli både billigare och lättare.
Ps. du får gärna berätta om dina tankar kring valet. Klicka ur caps lock och gör en andningsövning innan du skriver bara. KRAM
Snart, snart snart är vi färdiga med att måla boden. Som ju kan ses som förspelet inför det stora domedagsprojektet; måla om hela huset. Hög tid eftersom tillbyggnaden fortfarande är omålad. När vi ändå målar om tillbyggnaden kan vi likväl ta resten av huset. Nåväl, mer om det i ett annat inlägg.
Påminner om hur boden såg ut i försomras. Här skrapar Andreas fönsterbågarna trärena från gammal färg.
Till en början visste vi inte riktigt hur vi ville att den skulle se ut. Originalfärgställningen var tyvärr inte mycket till inspiration: senapsgul fasad med kromoxidgröna foder och bruna detaljer. Tror att våra grannar hade anmält oss till skönhetsrådet om vi insisterade på att återskapa originalet faktiskt.
Vi ville gärna måla upp ett par sorters gula ändå. Vore ju fint att anspela på historien. Men hur vi än kombinerade de olika gula färgerna blev det inte bra. Problemet var att våra foder är så framträdande och såg så klumpiga ut. I stället föll vi för en färgställning som ligger väldigt nära våra nuvarande färger på huset, till stor överraskning för oss själva.
Till fasaden blev det 7% grön umbra natur, som en mörk, dov och djup grön som outspädd ofta användes för att måla socklar. Vanligast är dock att spä den med vitt, och då får man en pärlgrå, nästan marmorvit kulör. Till foder valde vi 30% grönjord. Grönjord var en vanlig fönsterfärg under 1700-1800-talet, då outspädd. På bilden har jag börjat skrapa bort den otäcka gröna plastfärgen från dörren.
Och nu ser det ut såhär. Åtminstone i skymningen. Dörren har fått en strykning av outspädd grönjord, och behöver alltså två lager till. Om du är orolig över att den ser flammig ut. Det blå är tejp för att skydda fönsterglaset, och ingen permanent dekor. Vem vet förresten? Vore mig inte det minsta främmande att glömma tejpen på.
Jag tycker själv att detta verkar mycket lovande. Vet att det är många som vill se engelsk röda fönster och dörrar mot den gröna fodren, och jag håller med, det är otroligt effektfullt. Men eftersom två av våra närmsta grannar har engelskt röda fönster vill vi ha något annat. Tycker dessutom om att de röda takpannorna blir en fin kontrast!
Så ser boden ut i skrivandes stund. Vi har lite målning kvar, på undersidan av taket och några takfötter. Sen ska gavelplåten (den svarta) målas röd med järnmönja, och sen är det tack och lov färdigt.
Det har varit smått förtrollade dagar hela augusti. Varmt som om det vore högsommar, men morgondaggen och den mjukt gula solen skvallrar om tidig höst. I morse slog jag en lov i trädgården och knipsade av ett rikligt fång dahlior.
Min sedvanliga slarvighet till vana har jag inte skrivit upp en enda sort. Den aprikosa heter Penhill Watermelon, men sedan minns jag inte fler. Inget att yvas över för min del, överraskningen är ändå halva upplevelsen.
Varje maj suckar jag över de bortklemade primadonnorna. Och varje maj är jag likväl tacksam över mitt omsorgsfulla pysslande. Ögonen ploppar nästan ur sina hålor!
Den allra största mäter minst 30 centimeter i omkrets. Petade ner den i en karaff och placerade den i vardagsrummet. Den skär sig verkligen mot allt, men jag blir lycklig av den ändå.
Igårkväll skrapade jag färdig dörren till boden. Fick ett ryck och skrapade av ett kilo plastfärg på två kvällar. Använder en speedheater och ett par olika skrapor. I morgon kommer vi olja dörren med kokt linolja, kitta om och laga. Har jag tur hinner jag dra första strykningen innan helgen är slut.
Sen har vi bara slutstrykning kvar på ett par särskilt svåråtkomliga ställen. Vindskivor och gavelplåt ska också målas, och sen är boden helt i ordningsställd! Är mäkta nöjd med vår insats. Färgställningen kommer vi att kopiera till huset, kan skriva mer om den i ett separat inlägg.
I morgon kommer min brorsa och hänger med barnen medan jag och Andreas ska gå ut. Känns så overkligt att jag knappt vågar skriva ut det av rädsla för att jinxa. Jag skulle egentligen varit på Gotland med jobbet, men ställde in när båda barnen lyckades bli sjuka, varav den ena illamående. Ångrade mig omedelbart, men kände där och då att det var det enda ansvarsfulla att göra.
Vårt bibliotek rear med ojämna mellanrum ut böcker för 10 kronor. Senast fick jag med mig en kopia av Svenska Hem, en bok om Sveriges första kvinnokooperativ som grundades 1905. Syftet var att stävja det utbredda matfusket, som bland dödade trehundra småbarn bara i Stockholm varje år. Mjölken spred tuberkulos (tuberkelfri mjölk – i den mån den existerade – var för de allra rikaste). I ett stycke beskrivs en allt utom smickrande bild av Hötorget kring sekelskiftet. Skämt kött från självdöda djur som färgats med olika gifter för att se inbjudande ut, blandat med stanken från dragdjurens spillning.
Detta förde mina tankar osökt till: kylskåpet! Vårt gudsförgätna skrymsle i hemmet. Jag vet inte hur många gånger jag försökt reda upp kylskåpet, men det slutar alltid med att det belamras av diverse grejer. Resultatet är att vi ofta grälar kring mat, slänger alldeles för mycket och köper fel grejer vid fel tidpunkt.
Kylskåpsorganisering
I går åkte jag till Clas Ohlsson, med spenderbyxorna på och impulskontrollen av. Kom hem med kylskåpslådor för sjuhundra kronor, märkpennor och etiketter.
Först och främst: en låda märkt ät snart! För allt som går ut inom några dagar.
En låda för allt frukostrelaterat. Smör, filmjölk (vanligtvis äter vi Fjällfil men den och mycket annat är slut i vår mataffär sedan en vecka), pålägg och mjölk. Så att man enkelt kan lasta ut nästan allt till frukost i en handrörelse. Också praktiskt för att se vad som behöver fyllas på.
Grönsakerna som vi förvarat längst ner i grönsakslådan har vållat stora problem. Det var omöjligt att få en överblick av vad som fanns, och tippar att grönsaker var kategorin med högst svinngrad. Nu har jag flyttat upp grönsakerna till mitten av kylen, i smidiga plastbehållare. Funkar tex för att lägga sköljd sallad i!
Detta är min stora investering: snurran för burkar. Vi har haft en ohygglig massa öppna burkar i kylen. Hemgjord marmelad och granskottssirap, rostad lök, syltlök och oliver. De har bara försvunnit in i labyrinten av kylvaror och dykt upp ett halvår sedan omsvept i en hinna av mögel. Gu så äckligt!
I grönsakslådan lade jag i stället stapelvarorna. Mjölk, fil och yoghurt bland annat. Sånt som det går mycket av och som fylls på nästan dagligen.
Jo! Lådorna från Clas Ohlsson går att diska i diskmaskin.
Förhoppningen med den nya ordningen är göra det lättare att ta rätt på mat. Jag har oomtvistat dåligt minne vad gäller matbestyr, minns aldrig vad jag åt kvällen innan och än mindre vad som finns i kylen. Det har lett till att jag handlar massor av nytt i stället för att äta upp det som finns. Ser nu att jag ska skriva fler etiketter, så att allt får sin givna plats.
Vardagen är obönhörligen tillbaka för de flesta av oss. Sedan förra måndagen är våra barn på fritids och förskola, och på torsdag börjar Juni skolan. Kan för mitt liv inte begripa att jag har ett skolbarn?! Men det är en annan fråga.
Jag drabbas av ett vemod så fort folk börjar prata om höst och sommarens sista suck. Om det är en sista suck vi får ska jag minsann hålla den i lungorna så länge jag bara kan.
Hos oss är det inte så svårt. Vattnet är 24 grader och på femte året som Saltsjöbadsbo fann jag mitt badrockssjälvförtroende. Är man sextio plus i Saltis går man till morgondoppet endast iförd badrock, så lyder reglerna. Och nu även för mig! Så skönt att slippa krångla med ombyte vid bryggan.
Trädgården ger äntligen lön för mödan, och jag plockar girigt. Har man ingen trädgård rekommenderar jag att man tar sig till en. Stan är ju full med parker, och blommor behöver inte vara inte en bukett för att man ska kunna njuta av dem.
Vi har varit lite dåliga på att äta vardagsmaten utomhus. Erkänner att jag inte alltid orkar göra mig omaket att släpa in och ut allt på en bricka. Men det borde jag! Inget säger sommar så mycket som picknick. Om man inte orkar äta frukost utomhus på helger kan jag rekommendera att man åtminstone tar med sig en kopp kaffe ut.
Tranorna har säkert sagt sitt. Men det betyder ju inte att vi inte kan lajva sommar minst en månad till! Att förlänga sommaren innebär också ju också en möjlighet till revansch för en misslyckad semester. Jag har verkligen haft somrar då de bästa sommarminnen kommer från dagar då barnen tillbringat dagen på förskolan, medan vi ägnat kvällen åt en gemensam aktivitet. Sommaren är så mycket mer än bara semestern!
Jag hinner precis pusta ut och ladda om. Strax ska jag bege ut och måla, medan kvällssolen fortfarande håller sig ovanför trädtopparna. Vi har precis sagt hejdå till ett filmteam som filmade en reklamfilm i trädgården. Min granne frågade strax innan semestern om han inte kunde få använda vår trädgård i några scener. ”Visst sa vi” och tänker inte mer på det. I morse – prick femton minuter efter att vi vinkat adjö till våra brittiska vänner som bott över en natt – backade en lastbil in på uppfarten. Ljud- och ljusfolk, stylist, statister och marknadschefer fick maka ihop sig på altanen med bullar, snacks och kaffe i plastmuggar medan det gjordes sommarscener. Kul var det!
I morgon är det min andra arbetsvecka. Ska cykla in till kontoret för första gången på 7 veckor. Önska mig lycka till!
Ville bara säga hej. Vi hörs snart igen. Då ska vi prata om Äskhults by, valet, färgsättning på boden och annat livsviktigt.
Ingen vet hur det hände men helt plötsligt har vi en treåring i huset. Eller närapå i alla fall, han fyller inte år förrän i morgon.
Eftersom första måndagen efter semestern är nesligt att fira födelsedag på, låtsades vi att han fyllde år i dag. I morse fick han presenter på sängen och pannkakor till frukost. Vi hade gjort vårt bästa för att tillgodose sakerna på önskelistan, som uteslutande bestod Batman-och robotrelaterade saker. Roligt med tanke på att han aldrig sett Batman?
Choklad är Nils favoritgrej i hela världen (näst Batman och robotar). Därför blev det en chokladtårta i hela tre våningar.
Med Batman i marsipan på. Eftersom marsipan står högt på listan över favoritsaker näst efter choklad, Batman och robotar.
Barnen lade sista handen vid skapelsen lagom till att gästerna kom. Än hade tårtan inte nått sin fulla potential.
Det var morfar, Annika, min bror Hampus och grannarna Tommy och Kerstin som var bjudna till kalaset. Min mamma skulle också kommit men hon blev tyvärr sjuk. Andreas svängde ihop en charkbricka att snacksa på.
Brickornas bricka, dessutom. Tryffelchips, marconamandlar, tryffelsalami, fyra sorters ost och vindruvor. Tomater och paprika från trädgården. Vi åt andaktsfullt!
Kanske inte Nils som var strängt upptagen med sin nya Polisbilsrobot som han fick av Tommy och Kerstin.
”Mamma fota mitt ballongfinger” pep Juni förtjust. Hon har lärt sig blåsa ballonger nästan helt själv och har aldrig varit stoltare.
Mannen i bakgrunden är min bror Hampus och han är också stolt över sina fingrar.
När charkbrickan lagt sig var det dags för hedersgästen att göra entré:
”DONE!” som Gordon Ramsay säger.
Den ser helt sjuk ut och det var den också. Tre lager av choklad i olika former, marsipan och så lite hallonfluff för balansens skull.
Belåten treåring som skrapar marsipanen av tårtan.
Chockmätta var ordet för att beskriva tillståndet efteråt.
Nils hade inga svårigheter att ragga medhjälpare till hans legobygge. Här hjälper morfar till att montera en… robot.
Andreas svalkar sig med lite San Pellegrino läskeblask. En slurp är att dyka ner i ett minnesåll fullt med minnen från italienska rivieran.
Sen luta sig tillbaka på våra Grythyttan från Blocket. Den gamla sorten med det bästa gunget. Är så spänd att få visa våra planer på altaninredning, men det får vi ta i ett annat inlägg.
När allt var hopbyggt läste morbror Saga-sagor.
Och när kaffet var uppdrucket och gästerna gått hem gick vi inte och spelade Finns i sjön. Jag fortfarande iklädd klänning och förkläde.
Just finns i fönn är det enda Nils begriper, och han vrålar det lite titt som tätt oavsett vems tur det är, och oaktat om korten verkligen finns i fönn eller på hann. Men lika kul ändå. Rundan kröntes av att Nils tjöt till i högan sky ”I MORGON FÅR JAG INGA PJESENTER!” och brast ut i storgråt.
Tack och lov ändå, eftersom vår kvot av Batman och robotar är definitivt är fylld för all överskådlig framtid.
En av mina bästa kompisar från gymnasiet – Johan – skulle gifta sig. Johan, som när jag berättade om mitt och Andreas påvra spontanbröllop i Brooklyn utbrast ”låter som mitt drömbröllop” – bjöd i stället in till en tredagarsfest, komplett med en katolsk ceremoni i Frankrike. Ett tvärt kast på klassiskt Johanskt manér.
Försökte boka tågbiljetter i våras, men fick ett milt anfall av att försöka pussla med rutt och avgångar och övernattningar. I stället fick det bli elbilen!
Ganska omgående beslutade vi oss för att barnen inte skulle med. Femhundra mil tur och retur till ett förmodat stekhett sydfrankrike lockade inte. De tillbringade i stället en vecka med kusinerna och morfar och Annika. Varje dag fick vi filmer från voltige-träningar, strandutflykter och lekplatser. Samtidigt kunde vi bränna ner i ganska rask takt för att inte vara borta för länge. Stor succé!
I Malmö hämtade vi upp yx-julia (jag, julia och johan hängde i gymnasiet) och satte kurs Tyskland. Egentligen skulle en fjärde medpassagerare med, men hon fick ställa in i sista sekund.
Bilen
Den frågan som väckt mest nyfikenhet på instagram är vilken sorts bil vi har. Vi har en begagnad Tesla, som vi köpte för några år sedan när utbudet av elbilar inte var lika stort som det var i dag. Batterikapaciteten är 100 KwH och räckvidden ca 45 mil per laddning. Räckvidden får man ta med en nypa salt, den beror på hastighet, väder och vind, om det är flackt eller kuperat. Vi snittade 2.5 timme mellan varje laddstopp.
Rutten
Ner åkte vi Göteborg (vi lämnade barnen där) ––> Koblenz –> Dijon –> Montpellier, och hem Montpellier –-> Lausanne –> Danmark (minns inte ens orten, vi kom fram halv 2 på natten) –> Stockholm. Vi avsatte 2.5 dagar per resa, och hann med att turista lite i Cochem i Moseldalen på vägen ner. Vi använder appen A Better Route Planner för att planera rutt, och även Teslas egen GPS är till stor hjälp. I a Better Route Planner fyller man i vilken sorts bil man har, och så hjälper den till att planera rutten och laddstoppen.
Vi hann promenera till Cochems Kejserliga Slott, med anor från 1100-talet.
På vägen ner körde vi längs Moseldalen, känt för sina Rieslingviner. Vi hade absolut kunnat bränna gummi på Autobahn och kommit fram snabbare, men då hade vi inte fått kört längs moselflodens krökningar, sett medeltida borgar och kilometer efter kilometer med prydliga vinrankor. Så värt omvägen.
Andra natten sov vi i Dijon. Dit kom vi ca tio på kvällen, efter ett långt laddstopp där vi också botaniserat bland ostarna, charken och cornichongerna på Supermarchén. Vi tog in på B&B Hotel för 80 euro och gick ut på byn och tog en öl.
Morgonen därpå följde vi motorvägarna längs Rhenfloden, och strax efter kl 17.00 parkerade vi bilen i ett parkeringshus mitt i centrala Montpellier. En snabb dusch och ett ombyte senare klapprade stegen mot en välkomstdrink på Bar Decadence, en liten bar på ett gammalt torg inne bland Montpelliers smala gränder.
Dagen efter började med en överraskande god hotellfrukost. Efter det blev det shopping. Jag köpte fem Marseilletvålar.
Och Julia lite franskt fruktgodis och dyra sardiner.
Andreas köpte lavendelhonung. ”Precis vad jag behöver till min Pain d’epice jag bakar om julen” sa han.
Och nu var det dags för bröllop. Det var för mycket för att skriva här. Herregud, om man slår upp mitt och Andreas påvra bröllop i en ordbok är deras motsatsordet.
Julia, Johan och jag innan den katolska ceremonin. Jag har hyrt min klänning via Rentroutine och det är en Proenza Schouler med en simpel men genial passform.
Vilket bröllop. Jag tänker mycket på ynnesten i att vara så älskad. Av sin partner men också av vänner och familj. Att ha vänner som reser över halva kontinenten bara för att få fira kärleken. Då är man rik.
Festen hölls på ett Domain des Moures, några mil utanför Montpellier. När vi kom dit var det cirka 40 grader varmt och solen brände trots att det var sen eftermiddag.
Vi vilade fötterna och sippade på drinkar. Jag drack exakt tre små gin och tonic (och 6 cl whisky men det behöver vi aldrig prata om igen) hela kvällen och höll mig pigg fram till 02.
Puss puss. Nu hade jag bytt skor. Och Andreas skjorta.
Mitt i natten åkte vi hem, som besegrade tonåringar påväg hem från disko.
Dagen efter åt vi brunch (tog inga bilder, det var för varmt) och åkte sedan hem igen. I stället för Tyskland körde vi igenom Schweiz, där vi stannade en natt i Lausanne. Det var vackert men dyrt och jag rekommenderar ingen att vaska en hotellnatt betald i Schweizerfranc.
Tyskland svepte vi igenom på en dag, och sov sista natten. Halvvägs i Tyskland stannade och laddade vid ett nedgånget 70-talshotell, som såg ut som en Sovjetlämning. Döm av förvåning när baksidan såg ut såhär. Som taget ur Narnia! Blev akut inspirerad och fotade utemöblerna.
I danmark var allt fullt och hotellnätterna svindyra. Jag ringde runt och prutade tills vi hittade ett för 1400 i stället för 4000. Så värt!
Och dagen efter – på pricken sex dagar sedan vi åkte – sladdade vi in på uppfarten och mötte morfar och Annika och två överförtjusta barn.
Laddning
Allt som allt betalade vi 6000 kr i snabbladdning för mer än 500 mils resa. Absolut inte gratis, men billigare än att flyga och dessutom går utsläppen från en elbil inte att jämföra med de från en flygresa.
Nuförtiden får alla bilmärken ladda på de Tesla-stationer som har överkapacitet (i Sverige är det 44 av 50), väl värt att känna till om man inte har en Tesla.
Laddningen tar olika lång tid beroende på rutten och hur mycket man behöver ladda. Appen A Better Route Planner planerade exempelvis i fler – men i gengäld kortare – laddstopp. Vi fördrev tiden med att handla snacks, springa, göra mikroträning eller driva runt på en närliggande matmarknad.
Övernattning
På väg ner kostade rummen ca 80 euro för tre personer – otroligt överkomligt. På väg upp var rummen dubbelt så dyra. Nästa gång tror jag att vi håller oss till att övernatta i Tyskland och Frankrike. Där går det med lätthet att hitta fräscha hotellrum för överkomliga priser.
Hatten av om du orkat läsa hela vägen hit. Och om du har några frågor om att elbila i Europa får du gärna ställa dem i kommentarerna, så ska jag svara efter bästa förmåga.
En torsdag häromsistens sa väderleksrapporten att det skulle bli 30 grader i byn. ”HUVA!” sa vi och packade för en utflykt med båten.
På himlen inte ett moln! Och i horisonten bara öar vart man än vände sig.
Efter en god stund på vågorna var dagens destination i sikte: Idöborg. En privat ö i Stockholms ytterskärgård som har restaurang och stugor till uthyrning.
Direkt efter att vi klivit iland skulle kläder av och klipprnas testas. De höll för hopp!
Det här var dagens huvudsakliga mål: att känna medelhavskänsla. Äta lunch i skuggan av ett träd, och med havet som fond och en mild bris som fläktar utan att kyla. Fy fan vad bitter jag är på alla som kastar sig på flyg i tid och otid för att förlusta sig på kontinenten.
Tur det var känslan och inte maten som var målbilden, eftersom den i bästa fall kan beskrivas som medelmåttig och dyr.
Efter lunchen turbosvidade vi om oss till badkläder.
Vattnet var åtskilliga grader kallare än inne i Saltsjöbaden. Spelar ingen roll för detta badsugna gäng!
Juni har äntligen knäck simkoden och kan simma korta sträckor själv. Minns själv vilken frihet det var att simma som barn. Under några år bodde vi granne med Malenbadet i Båstad, och jag tillbringade timmar i badet. Tog varenda simborgarmärke som jag kunde. Är så tacksam över att Juni är lika trygg i vatten som jag var.
Nils håller sig helst ovan ytan. ”KOLLA JAG BADAR” skriker han, doppar magen och rusar upp lika fort igen. Nåja, än finns det tid.
Efter några dopp, strandlek och ett oerhört genant bastubad för Andreas (den var bokad, ingen i sällskapet vågade säga till förrän efter goda 10 minuter) var det dags att lämna medelhavet.
Tack tack Idöborg, vi ses snart igen!
Och jo. Vill du tar dig hit går det också flera avgångar dagligen med Waxholmsbolaget. Tips, tips.
