Recovering Shopaholics

Kanske finns det fler som jag där ute? Som när en dröm om att bli något annat men inte riktigt vet hur det skulle funka i praktiken att plugga som vuxen? Hör på noga för jag har lärt mig massor på mina två månader som mogen student. Och så tittade jag på en otrolig föreläsning och undrade varför jag inte tittade på den i gymnasiet. Ok, youtube var inte en grej då, men önskar att jag kunde ringa till mitt gymnasiejag och återberätta vad jag lärt mig 32 år gammal.

>> Ta pauser, i början efter varje halvtimme ungefär. Fokuset är som störst i början och avtar ganska snabbt, men en kort bensträckare återställer systemet. Jag kör ett kort träningsprogram i NTC-appen vid varje tillfälle som ges.

>>Ha en studieyta som enbart är till för att plugga. Betinga hjärnan till att koppla ihop studieytan med enbart plugg. Sitt helst vid ett skrivbord, men om du måste sitta vid matbordet, tänd en särskild lampa som signalerar studietid. Plugga aldrig i sovrummet och rensa ytan från distraktioner som mat, snacks och mobilen.

>> Jag gör skillnad på att förstå koncept och fakta. Koncept är ju egentligen fakta som man har gett någon form av mening och tillämpning. Jag upplever att det är en fördel att ha erfarenheter, eftersom det är mycket lättare att förstå koncept. Yngre människor är generellt bättre på att ta till sig fakta men har desto svårare att förstå koncept. Ren fakta är inte lika viktigt eftersom de går att slå upp på andra sätt. Goda nyheter för alla oss mogna studenter!

>> Jag antecknar flitigt under föreläsningarna. Sen lägger jag fem minuter efter varje föreläsning på att expandera anteckningarna och skriva om saker med egna ord. Viktigt att göra det direkt efter föreläsningen och inte vänta. Då bearbetar man information och den fastnar i långtidsminnet. Ett väldigt effektivt sätt att lägga saker på minnet.

>> En fara med ha erfarenhet sen tidigare är att man blandar ihop igenkänning med återkallelse, alltså att man TROR att man kan något fastän man bara känner igen det eftersom man läst om det förut. Detta händer mig lågt räknat 10 gånger per dag. Bedrägligt eftersom det visat sig att jag inte alls kan allt!

>> Recitera och återberätta om vad du lärt dig. Gärna för någon som vill lyssna, men det funkar också att prata rakt ut. Att använda egna ord omvandlar diffusa grejer till tydliga koncept.

>> Det finns en metod för att läsa böcker och texter: Survey, Question, Read, Recite & Review (SQ3R även förkortat). Ett väldigt bra tips om man som jag, är ovan vid att plöja texter och faktiskt behöva lägga informationen på minnet. Googla på den om du är orolig för att bli överväldigad av mängden litteratur.

>> Var snål, men inte dumsnål. När jag pluggade sist var det en sport att köpa så få böcker som möjligt för att komma så billigt undan det bara gick. Vi laddade ner piratkopior, tog bilder av varandras böcker och det ena med det tredje. Nu fokuserar jag i stället på alternativkostnaden. Vad kostar det mig att misslyckas, alltså i utebliven inkomst och pension? Med de siffrorna i åtanke är det lättare att motivera sig till att köpa en bok som faktiskt behövs. Snåla kan man gott göra med annat.

I morgon är en stor dag. Då har jag tenta! Skoja, stort för mig – ofantligt klantigt av skolan att planlägga den samtidigt som årets absolut största händelse. I morgon vet vi antagligen vem som vunnit valet. Har du följt? Jag har knappt gjort annat än att stirra håglöst på röstsiffrorna i vågmästarstaterna sen igår. Som Saurons öga fixerar jag på Georgia, Nevada och Arizona. The Guardian uppdaterar röstsiffrorna vart 15:e sekund – och där finns en nedräknare – så jag behöver inte ens ladda om sidan.

Vilket bisarrt skådespel ändå. Men insatserna är ju enorma – att folk ens funderar på vardagliga saker som julpyntets vara eller icke vara i november, Halloweensminkningar – det är nästan ett ännu mer bisarrt skådespel? Eller tvärtom, jag avundas dem som har förmågan att skärma av och skifta fokus. Jag kan det inte. I morgon har jag en tenta i min frontend-kurs, men har beslutat mig för att om jag kuggar så var det för en god sak. Det kan inte hjälpas. Ingen vet om och hur min path to victory kan utstakas i morgon. I det är vi likar, jag och Biden.

Trumfar inte verkligheten dikten ändå? Att ödet håller oss på halster ända in i det sista. Jag vet förstås inte exakt hur en omfamning av en gast känns på riktigt, men gastkramande är väl det enda lämpliga ordet i sammanhanget.

Hur känner du?

Det är väldigt kul att ha en blogg i vilken man plitar ner livets stora händelser och känslor. Den är ett fint arkiv med allt bra som livet ger. Det är också lärorikt att ha en blogg. För när man blickar tillbaka är den full med ledtrådar om allt som sker i skymundan men sällan hamnar i rampljuset. De här bilderna är tagna i slutet på oktober förra året, men de kunde lika gärna varit tagna förra veckan. Det är förra veckan.

Det jag minns allra starkast från förra hösten var hur oerhört monoton den var. Flera roliga saker hände förstås också, men just känslan av monotoni är den känsla som ekar allra klarast när jag tänker tillbaka. Hur vardagarna bara rann iväg i ändlösa tvättberg, blöjbyten och barnvagnspromenader längs samma stråk. Att glädjeämnena förvisso fanns men var alldeles för få i relation till allt annat.

Det är skamfyllt att beklaga sig över småbarnsåren. Alltid är det någon som är snar att skriva ”att man ska tänka på de som inte kan få barn”, eller i ren illvilja säger att ”det borde man tänkt på innan man skaffar barn”. Som att det är barnen det är fel på – och inte tyngden av alla andra sysslor som ibland blir för mycket att bära.

När jag hör någon beklaga sig över småbarnsåren försöker jag tänka att det ett rop på hjälp. För inte sällan är då i livet som man känner sig som allra mest ensam och utlämnad, ironiskt med tanke på att familjen just utökats. Föräldrarollen kan man ju liksom aldrig kliva ur, utan man är ständigt på jour. All tid och mer därtill, för all överskådlig framtid, är redan intecknad. Och är man inne i en utmanande period blir den insikten oerhört drabbande. När annars livet vet man exakt vad man ska kommande dag, vecka, månad och år? Med undantag för ett längre fängelsestraff finns det nog ingen fas i livet som är så förutsägbar och fylld av plikter.

Det allra minsta man kan göra när man hör någon klaga är att låna ut sitt öra och säga ett tröstande ord. Och har man ingen tröst att erbjuda gör man klokast i att hålla tyst.

Jag ser tillbaka på förra hösten och tänker att den var rätt trälig. Skönt att den är över! Men lite klokare efter förra höstens erfarenheter vet jag att jag måste aktivt se till att den inte upprepar sig. Boka in lite återhämtning och roligheter för att orka med tråkigheterna. Så att monotonin inte tar över.

En sak jag desperat behöver är avlastning. Hur vet jag inte eftersom vi inte har några föräldrar som hjälper till i vardagen. Jag insåg nyligen att det var två år sedan jag och Andreas hade en barnfri middag ihop där jag inte var gravid. Sen Nils kom har vi inte haft någon barnvakt alls och innan dess var jag gravid och ganska introvert och ägnade mest kvällarna åt att dåsa. Två år! Nej så kan vi inte ha det.

Så kan vi verkligen inte ha det.

Kram

Sophia

I morse kokade jag lite varm choklad, packade en matsäck med två mackor och ett par klämmisar och tråcklade på barnen överdragsbyxor och fleece. Dags för utflykt! Vägrade såsa runt hemma hela förmiddagen bara för att det var tråkigt väder.

Vi åkte till Nyckelviken och tittade på en gris, en flock hönor, några gigantiska kaniner (garanterat större än Kjell och han är ingen näpen katt!), hästar och kossor. Mest uppskattat på hela turen var en stubbe och stenhäll, om jag hade kunnat förutse detta hade vi nöjt oss med utflykt i trädgården i stället.

Lagom till lunch var vi hemma och mötte Andreas som hade fått sovmorgon. När Nils tog sin tupplur efter maten åkte jag och storbarnet för att handla det sista inför Andreas födelsedagsfrukost i morgon, och hann till och med inom det lokala återbruket. Kom hem med en sak jag letat efter i 3 år och två saker jag inte visste att jag behövde förrän just då.

En av sakerna var en lykta som vi genast invigde. Resten visar jag en annan dag.

Pumpan vi karvade förra veckan fick en sista stund i rampljuset.

Andreas hade inte varit helt overksam under eftermiddagen. Han hade gjort en paj med vintersquash och grönkål från trädgårdslandet.

Och helt orimliga mängder chevré.

Fröna ugnrostade han med salt och olivolja. Så gott att Nils skrek efter fler tills de var slut.

Själv var jag stämningsansvarig. Inte ett helt simpelt uppdrag frågar du mig.

Mitt enda knep är att vara generös med ljus. Mörkret gör ju sitt alldeles naturligt.

Nu nattar Andreas barnen och jag ska strax tända en brasa. Det var trist att vi inte hann till kyrkogården i dag. Det finns många som vi hade velat tända ett ljus för. Men Andreas är krasslig och håller sig isolerad, även om jag är nästan helt säker på att det är en helt vanlig mansförkylning. Det går ju inte att vara nog försiktig just nu.

Kram

Bara de senaste veckorna har jag trillat över några saker som varit helt omdanande för min vardag. Och de vill jag förstås tipsa om.

Att titta på:

Det var mer än femtio år sedan vi landade på månen. Nu har jorden i stället siktet inställt på Mars. Serien Mars på Netflix är som en hybrid mellan en dokumentär och fiktion; den blandar intervjuer med framstående forskare med fiktiva klipp från den första kolonin som landar 2033. Jag. Är. Helt. Tagen. Tanken är förstås inte att besöka Mars utan att skapa en mänsklig koloni som ska leva där. Det medför förstås en massa etiska dilemman. Är Mars ens vårt att kolonisera? Hur ser vi på företag som söker sig till Mars för att exploatera? Finns det en lagrum att stoppa övertramp? Människans historia av att kolonisering tillhör onekligen några av våra mörkaste kapitel, hur undviker vi att upprepa våra misstag? Hur undviker ännu en klimatkatastrof på en ny planet?

Och så många praktiska spörsmål. Hur skapar man en konstgjord atmosfär? Hur blir man inte stekt av strålningen? Vem vill ens bo där? Nu tittar du på den och så diskuterar vi i grupp efteråt.

Och att lyssna på:

”People all say that kids are their greatest source of joy, except that their life satisfaction gets much worse the minute the kids are born”. Senaste avsnittet av favoritpodcasten Dumma Människor handlar om livets lyckokurva. Och som det levererar! Med ena foten i vetenskapen och den andra i en humorn lyckas alltid de alltid att bjuda på insikter och trösterika tankar. Just nu lever jag på hoppet om att mitt liv knappt kan bli sämre. I alla fall om man får tro på vetenskapen!

Kram

Hur är hösten för dig än så länge?

För mig hastar den fram i ett obarmhärtigt tempo. Och jag funderar så himla mycket kring tid och pengar. Jag har alltid tänkt att har man tid så har man inte pengar, men har man pengar så har man aldrig tid. Som i barndomen och tidiga vuxenlivet. Jag hade seriöst inte en krona till mitt namn förrän jag var 22. Men tid hade jag i överflöd. Sedan pluggade jag och arbetade samtidigt var därför ganska förmögen sett ur en students ögon. Men tid till några studentaktiviteter hade jag inte.

Vad jag inte visste förrän nu är att det inte alls stämmer. Som äldre student, med barn och familj och hus har man varken tid eller pengar.

Det här att jag på allvar trodde att studentlivet skulle innebära mer frihet, och en uppfriskande paus från vardagen? Tillåt mig att hånle åt mig själv. Jag beskriver min nuvarande situation som att jag är efter livet. Flåsar det i nacken. Kutar och kutar tills benen blir stumma men trillar precis innan jag är ikapp. Men oavsett känns det ändå värt det. Utbildningen är superkul och jag känner med etthundraprocents säkerhet att jag valde rätt.

Men jag är inte särskilt oroad faktiskt. Det låter kanske knäppt mot ovanstånde, men rösten inom mig säger att det ordnar sig. Det kommer bli bra. Det är bara att dra på lite nu, men se till att vila sen. Redan nu ser jag fram emot jullovet då jag har tio långa dagar att vara njutbart oproduktiv på.

Pengar kommer jag inte att ha, men tid – det ska jag se till att det finns. Tid att äta långa frukostar och läsa tidningen. Tid att umgås med barnen utan att behöva planera någon särskild aktivitet. Tid att dricka rödvin till kvällsbrasan och titta på serier.

Kram

I helgen var vi nere i Skåne för att säga ett sista farväl till farmor. Vi bodde hos mamma i Helsingborg men hade minnesstunden i Båstad, där jag är uppvuxen och dit hon flyttade när vi var små. Hela helgen var så overkligt fin. Särskilt lördagen. Då åkte vi till Kattviks Hamn för att bege oss ut på en båt. Aldrig har jag upplevt havet att havet som så fogligt. Ingen nordanvind som pinade en i ansiktet och piskade upp vågor. Bara en mild, ljummen oktoberluft och solstrålar som la en svagt, gult raster över hela världen. Farmor hade varit så nöjd.

Sent i söndagsnatt, eller tidigt i måndags, kom vi hem igen. Och fram till nu har jag ägnat åt att komma ikapp med skolarbete och arbete. Det är märkligt vad marginalerna är små nuförtiden. Varenda minut av koncentrerat arbete räknas, och jag tjyvar åt mig ostörd arbetstid så fort jag får chansen. Som nu, tisdagkväll kl halv 11.

Nej vet du vad. Nu får det vara nog för i dag.

Kram