Småbarnsår

Det är väldigt kul att ha en blogg i vilken man plitar ner livets stora händelser och känslor. Den är ett fint arkiv med allt bra som livet ger. Det är också lärorikt att ha en blogg. För när man blickar tillbaka är den full med ledtrådar om allt som sker i skymundan men sällan hamnar i rampljuset. De här bilderna är tagna i slutet på oktober förra året, men de kunde lika gärna varit tagna förra veckan. Det är förra veckan.

Det jag minns allra starkast från förra hösten var hur oerhört monoton den var. Flera roliga saker hände förstås också, men just känslan av monotoni är den känsla som ekar allra klarast när jag tänker tillbaka. Hur vardagarna bara rann iväg i ändlösa tvättberg, blöjbyten och barnvagnspromenader längs samma stråk. Att glädjeämnena förvisso fanns men var alldeles för få i relation till allt annat.

Det är skamfyllt att beklaga sig över småbarnsåren. Alltid är det någon som är snar att skriva ”att man ska tänka på de som inte kan få barn”, eller i ren illvilja säger att ”det borde man tänkt på innan man skaffar barn”. Som att det är barnen det är fel på – och inte tyngden av alla andra sysslor som ibland blir för mycket att bära.

När jag hör någon beklaga sig över småbarnsåren försöker jag tänka att det ett rop på hjälp. För inte sällan är då i livet som man känner sig som allra mest ensam och utlämnad, ironiskt med tanke på att familjen just utökats. Föräldrarollen kan man ju liksom aldrig kliva ur, utan man är ständigt på jour. All tid och mer därtill, för all överskådlig framtid, är redan intecknad. Och är man inne i en utmanande period blir den insikten oerhört drabbande. När annars livet vet man exakt vad man ska kommande dag, vecka, månad och år? Med undantag för ett längre fängelsestraff finns det nog ingen fas i livet som är så förutsägbar och fylld av plikter.

Det allra minsta man kan göra när man hör någon klaga är att låna ut sitt öra och säga ett tröstande ord. Och har man ingen tröst att erbjuda gör man klokast i att hålla tyst.

Jag ser tillbaka på förra hösten och tänker att den var rätt trälig. Skönt att den är över! Men lite klokare efter förra höstens erfarenheter vet jag att jag måste aktivt se till att den inte upprepar sig. Boka in lite återhämtning och roligheter för att orka med tråkigheterna. Så att monotonin inte tar över.

En sak jag desperat behöver är avlastning. Hur vet jag inte eftersom vi inte har några föräldrar som hjälper till i vardagen. Jag insåg nyligen att det var två år sedan jag och Andreas hade en barnfri middag ihop där jag inte var gravid. Sen Nils kom har vi inte haft någon barnvakt alls och innan dess var jag gravid och ganska introvert och ägnade mest kvällarna åt att dåsa. Två år! Nej så kan vi inte ha det.

Så kan vi verkligen inte ha det.

Kram

Sophia

5 Comment

  1. Vi har ”barnflicka”. Nanny. En svensk tjej, student som vi bokar för att få barnvakt. Vi var noga med att vi ville ha kontinuitet och hon fick lära känna barnet innan några gånger. Jag tycker det är jättebra även om det är lite okonventionellt i Sverige. Men do it!

    1. Det är nog jättevanligt här med. Vår stora tjej har grannbarnet passar någon gång och det har gått fint. Men Nils känns för liten. Han är fortfarande väldigt mammig och pappig och får nog panik om vi försvinner. Men snart kanske.

  2. Va – är det okonventionellt att ha en lejd barnvakt??? När jag var tonåring satt jag ofta barnvakt hos olika grannar med småbarn. Det var ett jättebra extraknäck, eftersom jag ju fick min timpenning även efter att barnen somnat, då jag låg i soffan och läste med en skål godis som barnens föräldrar ställt fram. När mina barn var små hade vi en fast barnvakt, en gymnasietjej som kom regelbundet en kväll i veckan och passade barnen så att min man och jag kunde komma ut. Vi fick tag på henne genom att hon satt upp en lapp på ICA där vi handlade om att hon ville sitta barnvakt, och när hon flyttade till Umeå för att studera tog hennes lillasyster över. Toppentjejer båda två, och barnen tyckte det var jättespännande. Jag skulle nog inte kommit på tanken att be mina föräldrar om barnpassning även om de hade bott i närheten. Klart ni ska skaffa en barnvakt! Sätt upp en lapp själva eller fråga runt bland grannarna om det finns någon lämplig ungdom i något av husen runtomkring.

    1. Njaeh tror det är vanligt. Granntjejen har passar storbarnet vid något tillfälle och det har gått bra. Men Nils känns fortfarande för liten. Han är så himla mammig och pappig nu och skulle nog få panik om vi försvann, bara en kort stund. Men snart så.

  3. F-lediga läraren! says: Svara

    Jag brukar tänka ibland på F-ledigheten som på jobbet. Det är verkligen inte alltid jag tycker jobbet är kul – på samma sätt som att det inte alltid är kul att gå upp kl 04.50 en söndagsmorgon för att bygga klossar eller läsa Lilla foten för miljonte gången. Men, sen skrattar dottern, lägger huvudet mot mig eller kramar en och då är det ju värt det!

Lämna ett svar