Jag förstår verkligen att så många bestämmer sig för att flytta just i år. Att alla byggfirmor är överbokade med altanbyggarprojekt och badrumsrenoveringar. Vad kollektivt uttråkade vi måste vara, och hur fantastiskt illa rustade vi är för att hantera en tom kalender.
Jag vet inte hur du känner, men jag undrar ofta över hur lite man kan uppleva innan man.. upphör att leva?
Om det för hundra år sedan var status att vara befriad från mödosamma sysslor, är att vara sysslolös något av det mest generande man kan vara 2020. Det är ju som att erkänna att man inte är behövd någonstans. Vilket de flesta av oss, hand på hjärtat, egentligen inte är. Utöver servicen jag bistår min närmsta familj med är jag ju alltigenom obehövd.
Alltså måste jag ju uppfinna en massa grejer som behövs, för då behöver ju jag göra dem. Är jag ensam om att reflektera i de banorna? I alla fall kan jag inte göra mig fri från känslan av att vara högst överflödig just nu. En stor, lunsig kroppsmassa med tillhörande känslor, som inte har någon alls plats någonstans.
Nå. Det är nog inte bara pandemin som tynger sinnet, utan också det faktum att vi inte haft en enda soltimme sedan slutet av november. Det är grått som i en särk om dagarna. Jag har försökt fota våra nya tapeter? Men trots en slutartid på nästan en sekund lyckas jag inte fånga något ljus. Och det minst uppiggande med denna fakta är att det troligen bara är att vänja sig. Vi kanske redan haft vår sista snörika vinter, och detta är bara en liten försmak av vad en uppvärmda framtiden erbjuder.
Det kan inte ha undgått någon att jag driver #cykeluppropet tillsammans med Annika Sundin och Emma Sundh. Vi har cyklat med Per Bolund och Daniel Helldén och hade för ett par veckor sedan ett zoom-möte med Tomas Eneroth, vår infrastrukturminister, för att snacka om cykling. Vi har också träffat Cykelfrämjandet och pratat om hur vi kan kroka arm för att driva på frågan politiskt.
Så kan du vara med och påverka
Jag har bland annat lärt mig att staten, genom något som heter ”Stadsmiljöavtalet”, har avsatt hundratals miljoner som kommuner kan få till cykelprojekt. Kruxet? Det finns massor av pengar kvar i potten som ligger och skvimpar till ingen nytta. Kommunerna måste nämligen söka pengarna, och det är något olika kommuner är olika duktiga på.
Problem nummer två är att kommunerna har till och med sista december på sig att söka. Det brinner i knutarna men det är förstås inte försent. Så värst krångligt är det inte!
Mejlmall för att klippa och klistra
Cykelfrämjandet har hjälpt till att författa ett mejl som man kan skicka direkt till sin kommun. Jag kommer att mejla direkt till kommunordförande men även ordföranden i den nämnden som ansvarar för trafik (måste googla på det, vem håller koll på sånt).
Nu uppmanar jag dig att göra det samma.
Såhär enkelt är det:
Kopiera och klistra in texten nedan i ett mejl.
Byt ut markerade tecken mot din kommuns namn och eventuell kommunspecifik information.
Fyll i mejladress/adresser.
Skicka iväg! Glöm inte att klappa dig själv på axeln för din insats.
Hej!
Jag mejlar till dig eftersom jag vill ha bättre förutsättningar för att cykla i vår kommun!
Just nu finns statliga pengar att söka för att bygga mer cykelväg och andra smarta cykellösningar som gör det enklare och säkrare att välja cykeln. Genom stadsmiljöavtalets särskilda cykelsatsning finns det 300 miljoner kronor nästa år och 250 miljoner kronor för 2022 att söka. Vilken möjlighet!
Pengarna får användas till satsningar på cykelbanor, cykelparkeringar eller andra anläggningar för cykeltrafik. Jag skulle gärna se att ni satsar på [XX och XX, beskriv ett område, en väg eller korsning som behöver bli bättre och bifoga gärna bild].
Jag tror och hoppas att [kommun XX] vill ta cykeltäten, trampa igång omställningen och satsa på att bli bäst i landet på cykling! [Idag är ni ju endast på XX plats enligt Cykelfrämjandets Cyklistvelometer: https://cykelframjandet.se/cyklistvelometern-2020/ Obs! Inte alla kommuner som finns med här.]
Många kommuner tycker att det är krångligt att söka pengar från stadsmiljöavtalet, men den här gången är det faktiskt enklare än vanligt. Kraven på motprestation i just denna utlysning är mindre än i det vanliga stadsmiljöavtalet. Så ta täten!
Nu är det bråttom! Pengarna måste sökas senast den 31 december. Ni missar väl inte chansen?
Rätt smutt va? Jag kommer att föreslå att söka bidrag för att förbättra Gamla Saltsjöbadsleden som jag cyklar på varje dag när jag arbetar i stan. Den har varken väggren eller gatubelysning men helt vansinnigt nog väntas jag dela den med snabbkörande bilar, moppebilar och hästar (!). Att ingen pliktat med livet på den sträckan är blott ett mirakel.
Läs gärna mer på Cykelfrämjandets hemsida och jag föreslår också att du blir medlem om du har 225 kr att avvara. De lobbar för bättre förutsättningar för cykeln över hela Sverige och utan dem lämnar vi i stort sett fritt spelrum åt bil-lobbyn.
Jag har varit helt utloggad från sociala medier och internet hela veckan. Det var alldeles nödvändigt för att hinna med min skoluppgift som skulle in i söndagskväll. På ett vis ett angenämt problem, eftersom jag tycker att allt vi är ofantligt roligt. Jag försjunker i arbetet i timmar utan att knappt distraheras av högljudda barn eller små nävar som försöker roffa åt sig allt på skrivbordet.
Nackdelen är förstås att energiransonen är slut lagom tills att familjebestyren ska göras. Och ännu mindre finns det kvar åt mig själv mot slutet på dagen. Det är ju precis det som är den stora utmaningen, att inte låta ljuset brinna ut helt under arbetstid utan spara en låga till resten av livet också.
I dag har jag tagit en väldigt lugnt för återhämta mig lite. Inte börjat med skolarbete förrän klockat är 10 och jag hunnit förse mig med tre koppar kaffe. Sen ägnade jag lunchen åt en löprunda. Pandemin har verkligen gjort underverk för min kondition. Varje gång jag springer slår jag på löpappen, men stänger av alla notiser som berättar hur fort det går och hur långt jag sprungit. Statistiken kollar jag inte förrän i efterhand eftersom jag inte vill fokusera på prestationen medan jag springer. Två måndagar i rad har jag lyckats tillryggalägga 11 km. Och det är inte kattskit, särskilt inte för någon som tragglade hela våren med att komma upp ynka två kilometer.
Har du sett så fint det börjar bli i vardagsrummet? Sakta men säkert börjar saker få en plats och inte bara en tillfällig förvaring. I helgen åkte två loppisfyndade tavlor upp, och fler blir det nog inte. Oljemålningen köpte jag för en hundralapp på Vår Gårds loppis, och på baksidan står det ”här föddes min pappa 1893”. Så kryptiskt! Var är ”här”? Det måste jag få reda på.
Jag försöker att inte vara så sträng mot själv just nu. Precis som alltid har arbetet hopat sin inför jul. Nu håller jag på att avsluta min första kurs. I morgon presenterar vi ett projekt vi arbetat med i några månader (en app för surdegsbakare, faktiskt rätt mallig över den) och på söndag ska sista hemuppgiften lämnas in. Däremellan har jag frilansjobb som ska påbörjas och en del fix med #cykeluppropet. Angenäma sysslor, men sysslor ändå. Och så ska bilen lämnas in på reparation eftersom jag körde in i grannens staket. Igen. Och barnen är förstås snoriga så Juni är dessutom hemma från förskolan.
Nej, det är sannerligen inte läge att vara sträng mot mig själv just nu. För att hinna med det allra viktigaste får jag strunta i allt som inte är lika viktigt. Som personlig hygien och anständiga kläder. Tur ändå att det i pandemitider inte märks.
Har du sett så trivsamt det blivit i vardagsrummet? Knappt att det behövs mer än en mönstrad tapet för att den ombonade känslan ska infinna sig. Av alla tavlor från vår förra tavelvägg har vi bara hängt upp två stycken. Många fler behövs inte för att det ändå ska kännas inrett.
Något som kommit upp en masse är papperstjärnorna jag vek förra året. I år har jag varken tid eller energi till ett enda pyssel, förutom att jag ska uppgradera stjärnorna med rött sidenband i stället för jutesnöret som sitter nu. Förra året hängde jag allesammans inne Junis rum, och då var jutesnöret perfekt, men i år sprider jag ut dem och då behöver de vara mer juliga.
En liten blå hände jag i biblioteket. Tycker det är så fint med färgkontraster.
Den allra minsta hänger utanför gästtoan i hallen.
En liten grön stjärna hänger på vitrinskåpet jag ska måla om så fort orken infinner sig.
I barnkammaren hänger en ljusblå. William Morris Marigold om jag minns rätt.
Och en grå rackare hängde jag på klädskåpet i björk.
I köket hängde jag också en stjärna. En beige.
Nej två beiga. En liten gynnare på skafferidörren.
Precis så.
Och på dörren mellan matsalen och köket hänger en. Känner du igen tapeten? Det är Golden Lily som även pryder hela matsalen.
Min blogg försvann under ett par dagar. Olyckligt men inte oväntat. Hade glömt att betala fakturan till min hostingleverantör, så de såg väl ingen anledning att hålla bloggen vid liv längre. Men nu är vi överens och allt är gott.
I helgen gick vi på visning eftersom grannen rakt över gatan säljer sitt hus. En riktig pralin till villa med en prislapp därefter. Men titta är ju gratis. Köket var så drömmigt. En lantkök i massivt trä med franskt kakel. Öppen spis (!!) i köket och vedspis. Är det ens lagligt med tre olika spisar?
Om någon sa att jag bara fick en enda grej till i livet och det skulle vara denna kakelugn så hade jag dött lycklig.
Barnen hade fått hålla till godo med denna. Skoja. Mamma ska ha den med.
Efter att vi kärleksglott på grannens villa lommade vi hem till vårt torp. Skojar förstås, men faktum är att bara några meter och en hel klassresa skiljer våra hus åt. Hela vår boning ryms nämligen på grannens nedervåning. Men vallgrav har vi, pilutta dem.
Jo, samtidigt som vi tapetserat vardagsrummet har Andreas grävt en ränna runt hela huset för att kunna dra el till laddstolpen och utebelysning. Vår tomt är nämligen svart som natten. Vi tänkte leja bort arbetet och fick till svar att det skulle kosta 108 000. ”Det ska det inte!” svarade Andreas och hyrde en grävmaskin för 1300 om dagen. Tre dagar och en avklippt fiberkabel (á 9000) hade vi vår ränna. Vi har inget wifi längre, men kan ändå kapa fiberkabeln tio gånger till och fortfarande ha sparat pengar. Kändes värt.
Innehåller reklam för Skinome Project. Jag har fått ett presskit att utvärdera eftersom jag skrivit om dem innan, dock helt utan krav mot motåtgärder. Alla åsikter är förstås mina egna.
Sammanfattning (för dig med kort tålamod):
Jag har testat Mineral Cleanser och Rich Emulsion från Skinome Projekt. Hudvården är baserad på senaste forskningen om mikrobiomet – alltså hudens bakterieflora. Produkterna är helt färska, utan konserveringsmedel och Rich Emulsion ska förvaras i kylen för att ha full effekt. Jag har klassisk blandhy. Några problemområden med vuxenakne, men i övrigt bra hy. Jag är i princip helt kvitt från hormonfinnar sen jag började testa, och resten av hyn mår prima. Jämnare hudton, återfuktad men aldrig oljig. Kunde rensa ut den dyra BHA-syran, eftersom fuktkrämen räcker gott och väl. Jag kan verkligen rekommendera produkterna, trots att priset är lite högre än mycket annan hudvård.
Välkommen in i mitt kylskåp
Låt oss ta en titt i mitt kylskåp och prata om min ansiktsrengöring. ”Vafalls?” tänker du?
Precis. Jag har mina hudvårdsprodukter i kylskåpet och inte i badrumsskåpet. Detta började jag faktiskt med redan efter att jag läste Hudbibeln (som jag skrivit om här), eftersom den lärde mig att många av de aktiva ingredienserna i hudvårdsprodukter förlorar effekten i rumstemperatur.
Sedan jag läste Hudbibeln har jag längtat efter Skinome Project(som alltså drivs av författarens och tillika hudforskaren Johanna Gillbro) första släpp av produkter. Skinome är en sammansättning av ”skin” och ”mikrobiome” (alltså hudens bakterieflora), och grundar sina produkter på den senaste forskningen om hudens goda bakterieflora. För alla bakterier är ju inte av ondo, tvärtom.
Här har jag min hudvård. Näst intill grönsaksbuljongen och salsan. ”Varför då?” undrar antagligen vän av ordning. Jo, för att ingredienserna man betalat dyrt för ska ha någon effekt. Skinomes hudvård är alldeles färsk och nytillverkad lokalt i deras labb på Kungsholmen.
SkinomeProject lanserade sina produkter i början på november, och jag fick ett presskit att testa. Det fanns inget krav på motprestation, men eftersom jag fått dem gratis annonsmärker jag givetvis inlägget.
Vad är grejen med Skinome då?
Vanlig hudvård tillverkas ofta i enorma volymer eftersom det är billigare att tillverka så. Inte sällan står produkterna på hyllan i ett år innan de landar i badrumsskåpet.
”Tänk dig att en burk créme fraiche står på diskbänken i ett år utan att mögla fastän du gräver med fingrarna där varje dag. Så mycket konserveringsmedel är det i traditionell hudvård”, säger Johanna för att illustrera mängden konserveringsmedel i vanlig hudvård. Konserveringsmedel stör hudens goda bakterieflora – hyn blir irriterad –jag märker det på att jag blir finnig och röd.
Skinomes tillverkar sina produkter i små volymer och utan konserveringsmedel. Pumpflaskorna är tillverkade av återvunnen Ocean Plastic och hela förpackningen känns minimalistisk. Paketet rymmer bara det nödvändiga och varken mer eller mindre. För egen del uppskattar jag den enkla men effektfulla kontrasten till krångliga förpackningar tillverkade bara för att maximera ”unboxing-upplevelsen” på sociala medier. Det märks att Skinome Project tänker på hållbarhet i alla led.
En minimalistisk rutin
Jag har testatMineral Cleanser och Rich Emulsion, en mild rengöring som effektivt gör rent utan att irritera huden samt en tillhörande fuktkräm. Cleansern använder jag varje kväll för att ta bort smink och tvätta mig innan sänggående. På morgonen tvättar jag inte ansiktet, det slutade jag med efter att jag läst Hudbibeln. Produkterna är inte doftsatta men luktar inte oangenämt för sakens skull. Pumpflaskorna hade jag först lite svårt att begripa hur den fungerade, men när jag väl förstod att jag skulle vrida på överdelen känns de väldigt innovativa.
Fuktkrämen, Rich Emulsion, förtjänar ett alldeles eget kapitel. Den ger mig en otrolig lyster som jag annars bara får av BHA-syra. Det är alltså både en dag–och nattkräm och innehåller en mängd aktiva ämnen. Jag använder Rich Emulsion efter att jag rengjort och duttat med Basiron (om det behövs).
Rich emulsion är en färskproducerad ansiktskräm med en biomimetisk formula, vilket innebär att den är formulerad med en unik blandning av ämnen som naturligt finns i huden. Den innehåller en patenterad postbiotika från mjölksyrabakterier som stärker hudens immunförsvar, balanserar hudfloran och ökar andelen goda och hudegna mikroorganismer. Kan man läsa på sajten, vilket jag rekommenderar att du gör om du är nyfiken på detaljer.
Rengöring, dutta med aknekrämen Basiron (mer om detta strax) och fuktkräm. Det är hela min rutin! Inga toners, serum, miscellärvatten, syror, vitaminer eller annat jox. Och det är i min mening allt vad som krävs.
Och resultatet då?
Säga vad man vill men besviken är jag inte. Huden är jämnare, mindre röd, inte det minsta fnasig och fuktig men inte oljig. Vanligtvis stramar huden såhär års, men det har jag inte känt av. Och knappt en enda ny finne sen jag gick över till Skinome. Ändå otroligt!
Uppdatering: Ytterligare en och en halv månad har gått sedan jag skrev recensionen. Produkternas verkan blir faktiskt bättre över tid. Jag har knappt haft en enda finne på flera månader och trots årstiden har jag inga torra eller röda partier, som annars är brukligt så här års. Är jättenöjd och lade precis en beställning på Rich Emulsion, som tog slut i dag. Jag använder den två gånger per dag och en flaska har räckt i två månader.
Mina förutsättningar
Såhär är det: Jag har fläckvis väldigt bra hy. Men sedan 20-någonting jag dras med hormonfinnar runt munnen (och ibland runt nästan) i perioder. Och nu har jag haft en sån period sedan innan sommaren. Jag får fullt med röda innebrännare som om jag klämmer på dem lämnar djupröda ärr. Givetvis gör jag det ändå, det kan inte hjälpas. Har läst att detta är klassiska vuxenfinnar och skiljer sig från aknen man får som tonåring.
För min del blir en enstaka finne lätt blir en negativ spiral som leder till fler finnar. Jag petar och börjar ösa med syror och annat grejs, resultatet blir en obalans i hela hyn. Har ändå aldrig kunnat låta bli pga inget har ju någonsin funkat? Annat än att vänta ut dem.
På områdena runt munnen där finnar poppar upp smetar jag på Basiron 5% morgon och kväll. Den torkar ut dem, och för mig fungerar det väldigt bra som ett slags plåster när skadan redan är skedd.
Rutinen är alltså rengöra, dutta med Basiron om det behövs, och återfukta. Inget mer.
Och några slutord
Jag är verkligen nöjd och har svårt att se att jag skulle gå tillbaka till konventionell hudvård. En enstaka finne får jag nog leva mig, men förhoppningvis slipper jag rena utbrott så som haft det i ett halvår. Denna serie är för normal hud, och alltså egentligen inte tänkt för de med akne (kommer produkter för det också), men eftersom jag har mestadels problemfri hy har jag riktigt dålig erfarenhet av renodlade akneprodukter. De brukar få motsatt effekt på mig. Kanske att jag vågar testa igen när deras serie släpps ändå.
Och priset då?
Gratis är de inte. Tillsammans kostar produkterna strax över 900 kr. Inte de billigaste på marknaden. Men för mig är det värt det, särskilt eftersom jag kan rationalisera bort BHA-syran jag från Paulas Choice jag vanligtvis lägger flertalet hundralappar på. Och betänker man att produkterna är gjorda i liten skala på Kungsholmen, är utan konserveringsmedel och förpackningarna gjorda av Ocean Waste Plastic – då är det faktiskt inte helt orimligt (förutsatt att man har de pengarna att avvara på hudvård då, och det har ju långt ifrån alla tyvärr).
Så, det här är mina tankar kring Skinomes produkter.
Ny ryker de. Husets sista vita väggar alltså. I förra veckan tömde vi vardagsrummet på så mycket möbler vi kunde, och påbörjade projekt tapet.
Vardagsrummet har varit föremål för en del bryderier vill jag lova. När vi flyttade in var väggarna svagt lila och rejält slitna. För att fräscha till dem lite tog vi en överbliven färg vi använt i förra lägenheten och målade över i all hast. Här är den mest aktuella bilden jag hittade. Från julen förra året.
Jag vantrivdes med färgen ganska omgående av flera skäl. Nyansen, en vit-grön historia blev kall och livlös och gjorde att listverket vi har på väggarna såg svagt lila ut. Sedan målade vi med vattenbaserad färg och jag rakt av ogillar moderna, vattenbaserade färger. De är miljövidriga (låt dig inte luras av Svanenmärkning), orsakar allergier, är petroleumbaserade och täpper till väggarna, vilket inte är bra för ett gammalt hus som ventileras med självdrag. Aja, gjort är gjort.
I samband med att vi tapetserade om matsalen fick jag ett infall och tänkte att nu ska vi äntligen fixa till vardagsrummet, en gång för alla. Tillåt mig att presentera min sämsta idé någonsin:
Det är inget lur. Jag valde en vit tapet. Eller osynlig tapet som vi också kan kalla den. Rätt omgående fick jag en klump i magen och två dagar in på projektet kunde jag inte hålla mig. ”Det här var inte så lyckat” konstaterade jag liksom i förbifarten. Andreas erkände att han trodde att tapetvalet var ett practical joke.
Vi lyckades lämna tillbaka rullarna som vi inte använt mot ett prisavdrag och så beställde vi nya papperstapeter. Den här gången lät jag mig inte bevekas av uppfattningar kring vad som är harmoniskt och vilsamt. Färg ska det vara! I flera år har jag sneglat på Willow Bough, och nu slog jag äntligen till.
Listerna målade vi i Farrow & Balls Green Smoke, för dig som undrar. Jag fixade inte torktiderna med linoljefärger denna gång eftersom vardagsrummet redan varit obrukbart i nästan två veckor. Den sägs vara väldigt miljövänlig (även om jag är skeptisk i och med att den är vattenbaserad), och eftersom det var så otroligt liten yta så satsade vi på den. Ful är den inte, det kan vi i alla fall konstatera. Farrow & Ball använder mineralpigment vilket ger ett helt annat djup och lyster än annan vattenbaserad färg.
Man har ju känt sig skurkaktig för mindre än att börja julpynta i november. Men det kan inte hjälpas. Alla hjälpmedel är tillåtna för att liva upp det här året.
Visst har du hört talas om Novent? Alltså att börja julförberedelserna i redan i november? Till en början avfärdade jag det som ännu en i raden av instagramtrender. ”Men gudars, ännu en grej att inte hinna med” tänkte jag.
Sedan funderade jag ett slag till och insåg potentialen. Tanken är ju inte att vi ska ordna med dubbelt så mycket julpynt. Laga extra mycket och krånglig mat. Orkestrera dubbelt så många aktiviteter för familjen. Nej, tvärtom handlar det om att göra hälften under dubbelt så lång tid. Som en förlängd startsträcka.
Otroligt många människor känner stress inför julen. Det är många förväntningar – inte minst på en själv och den egna förmågan – som ska infrias. Tänk vad skönt med lite ställtid i stället för ett späckat schema. Börjar vi nu i stället för i december har vi ju gott om tid att leta efter begagnade klappar. Förbereda pyssel och bak. Och gott om tid att hinna bli trötta på julmat, granbarr och glögg. Nej nu blir det Novent, det har jag bestämt!
Jag har satt upp första julstärnan och gjort ett första, busenkelt pyssel. En liten vinterbricka med ljus och mossa. Precis vad min energi räcker till just nu.
Egentligen kanske jag borde vänta tills det är dagsljus och vi rensat upp på skåpshyllorna. Men skitsamma, jag kan helt enkelt inte vänta.
Har du sett våra nya tapeter? Vi har satt upp tapeten Golden Lily från William Morris.
Andreas har gjort det helt på egen hand, mösterpassat och pillat och haft sig. Lite knepigare än så kallade easy up-tapeter eftersom man använder en annan teknik. Men känslan i papperstapeter går inte att fånga i bild.
Visste du att det faktiskt inte var William Morris själv som designade dem? De designades av J.H Dearle, som var William Morris assistent och sedermera tog över som huvuddesigner, år 1899. Alltså efter William Morris död. Trots detta är Golden Lily kanske det mönster som mest förknippas med William Morris i dag. Och det har faktiskt aldrig gått ur produktion.
Vårt hus byggdes någon gång efter 1896. Vi vet att tomten finns utritad på karta då, men huset kom antagligen till något år senare. Det är inte orimligt att liknande tapeter satt här för 120 år sedan. I källaren ligger några bevarade rester från husets originaltapete. Svarta och bruna medaljongtapeter, rikligt utsmyckande och inte ett dugg återhållsamma på något vis. Det var andra stilideal då, helt klart.
