I morgon skulle jag cyklat in till Steamery för att jobba. Trodde jag. Men det blev senarebokat, och i stället bokade jag om en zoom-lunch med min gamla kollega Julia. Hon jobbar som senior designer på en välrenommerad byrå, men vi lärde känna varandra på hennes första jobb som UX-designer. I samband med att jag började skola om mig till UX-designer hörde jag av mig till henne och bad om feedback på ett projekt. Det är ett tips! Att våga sträcka ut en hand och kontakta folk i ditt nätverk och be om feedback / råd / rekommendationer. Hur hade du själv reagerat? Jag gissar att du bara hade blivit smickrad.
Lejonparten av dagens timmar tillbringar jag vid datorn. Terminen börjar lida mot sitt slut, och årets sista projekt ska snart avslutas. Min grupp har gjort en tjänst för att hjälpa småbarnsföräldrar att hitta utflyktsmål i närområdet. Picknick heter den, och utan låta förmäten vill jag påstå att den är rätt bra. Behöver den själv faktiskt.
Storbarnet ska till BVC och vill bli väckt extra tidigt på denna högtidsdag. Vi är så pass understimulerade nu att ett mässlingvaccin och en femårskontroll tarvar en sån entusiastisk uppladdning.
Planterade hälften av mina dahliaknölar i helgen. Resten av knölarna fick inte plats eftersom 2 ton plank ockuperar ytan där jag tänkt gräva en rabatt. Andreas fick köpa två odlingslådor som de får bo i i sommar. Tycker du att det är för tidigt? Vad vet jag. Två nätter utomhus och de lever fortfarande i alla fall. Inshallah.
I dag hade jag möte med Emma Sundh och Annika (Medveten i Stan)angående Cykeluppropet! Vi smider nya, storslagna planer och jag längtar för att kicka igång #cykeluppropet på instagram igen. Det du!
På tal om Cykeluppropet måste jag pumpa däcken på cykeln. Och smörja kedjan.
Händelser en vecka i maj. Roligare än såhär blir det inte.
Mogen student. Låter som ett riktigt skällsord. Min väldigt brittiska vän sa ”I had this lovely mature student in my art school, she used to invite the class for wine” när jag berättade om mina planer att börja plugga. För all del räknas jag väl med mina 33 år som en mogen student.
I alla fall. Jag fick en fråga på instagram om jag inte kunde skriva mer om det. Absolut! Jag kan väl inte vara den enda som omvärderat mitt yrkesval under året?
Att börja plugga i min livssituation; med barn, hus, försörjningsansvar och andra vuxligheter gör att insatserna är högre. Så känns det i alla fall. Jag pluggar inte för att jag vill plugga, utanför att jag vill jobba med UX-design. Specifikt. Jag lämnade ju en arbetsplats jag älskade och ett jobb jag trivdes bra med. Och ämnar inte nöja med med något mindre i min nästa karriär.
Göra research
Innan jag hoppade på skolan funderade jag över en mängd scenarios. Hur ser efterfrågan ut inom mitt blivande yrke? (generellt sett bra, men tufft att landa första jobbet, har jag förstått). Vad är ingångslönen ungefär? Löneutvecklingen? Framtidsutsikterna?
Jag inventerade också mina egna förmågor, och försökte se om min fundera över om min arbetslivserfarenhet inom marknadsföring kunde vara till nytta (absolut!). Att det är UX-design jag vill arbeta med är det ingen tvekan om. Men att bli UX-designer måste ju också vara mer än en teoretisk möjlighet.
Studielån eller ej?
Till skillnad från när jag pluggade på högskola valde jag att ta studielån. Dels för att mina levnadsomkostnader är högre, men också för att skydda min sjukpenninggrundande inkomst – SGI – om jag skulle bli sjukskriven. Som ung student är man odödlig. Som vuxen student måste man vara realist. Jag frilansar dock vid sidan av, dels för extrapengarna men också för att underhålla mitt nätverk. Och det är något som jag rekommenderar, så länge arbetet inte spiller ut över studierna. Absolut studiefrid är nödvändighet. Förra gången jag pluggade arbetade jag så mycket att jag inte deltog på en enda lektion sista året (jobbade heltid som marknadskoordinator). Lyckades ändå få en examen, men det var nog på håret. Och kan inte säga att jag tog chansen att lära mig så mycket som jag hade önskat.
Om vikten av att betrakta plugget som ett jobb
Mina erfarenheter av att plugga som småbarnsförälder är för det mesta goda. Men mycket handlar nog också om att vi betraktar min studier som ett jobb. Det vill säga att vi fortsätter att dela på vabb och föräldraansvar, precis som när jag var anställd. Annars hade det varit betydligt tuffare. Arbetsuppgifter kan ju prioriteras om, men tentor och inlämningsuppgifter tar ju inte hänsyn till om barnen är krassliga. Och det är väl faran om ena föräldern pluggar. Att utöver heltidsstudierna förväntas den öven sköta markservicen som ”kompensation”. Men det upplägget är som bäddat för att bli en stressad och ineffektiv student, om du frågar mig. Det handlar ju inte om att klara skolan, det handlar ju om att bli bra på något.
Det var mina tankar! Berätta gärna om dina erfarenheter.
Jo! Här vaktar han vår fotända på sängen. Ser du något särskilt? Den har fått en sängkappa. Det tog bara… fem år. Möjligen längre vid närmare eftertanke.
Sängen är funktionell men förskräckligt ful. Kommer inte på några andra adjektiv för att beskriva den. Minns att vi köpte den till vår första lägenhet för runda tio år sedan. Mitt 22-åriga jag, med en spänstig rygg i behåll, kunde inte bry mig mindre. Valde oengagerat första bästa modell och med den hårdaste madrass som fanns på lager.
Tio år senare har vi bytt sida på madrassen, så att jag åtminstone får vila min ömma rygg på ett mediumhårt underlag.
I alla fall. Tillbaka till sängkappan. Det är Elmira från Ellos, en sängkappa i linne och Gots-certifierad bomull. Varianten som är 60 cm lång, för dig som för anteckningar. Köpte den för halva priset på Tradera. Är väldigt nöjd sånär som med färgen. Den ska vara i linnebeige men tycker att nyansen är så kall att den drar åt lila? Kollade noggrant på produktbilderna innan jag budade, men tyvärr gjorde bilderna inte tyget rättvisa.
Nöp mig en näve narcisser lagom till helgen. Inte vilka som helst utan den första buketten Delnashaugh-narcisser. Ser ut som krispiga, gräddfärgade maränger, inte sant? Fördelen med en sommar som låter vänta på sig är ju att vårprakten står sig längre.
Har lärt mig att man inte bör ha narcisser i vas tillsammans med andra blommor, eftersom narcissstjälken sprider ett svagt gift som gör att de andra blommorna inte tar upp vatten. Vill man trots allt ha dem i en bukett med andra blommor måste man skölja narciss-stjälkarna i kallt vatten och sedan låta dem stå i ett par timmar. Detta ska upprepas varje gång man byter vatten.
Inget för den late dock, så jag låter mina stå för sig själva eller enbart tillsammans med andra narcisser.
Trots att hela familjen varit seg har vi fått en del gjort. Vi har kollat på kakel på Byggfabriken , jag har klippt halva gräsmattan (andra halvan spar jag till en annan gång) och donat inomhus. Det blev nämligen sent igår. Jag knatade spontant över till våra grannar med en påse felköpt kattsand, och klipp till fem timmar senare så klättrade hela familjen tillbaka över staketet. Två barn i spinn efter en helkväll och två föräldrar som var lite runda om fötterna efter campari och vin.
Våra grannar har nämligen fått vaccin! Och vi spelar aldrig svåra när det vankas spontanmiddag. Eller gjorde i alla fall aldrig innan pandemin. Hursom känns detta som en försmak av vad som komma skall. Fler spontanmiddagar och färre skrytmiddagar.
Varje kväll ställer jag ut blombuketten på farstun så att den får stå kallt över natten. Det lärde jag mig av Andreas mamma, och har absolut aldrig besvärat mig med förrän nu. Men titta på mina tulpaner sen? Gigantiska psykedeliska bestar. Här är Verona Sunrise och Salmon Van Eijk.
Fick också äntligen tummen ur och satte upp den andra gardinen i vardagsrummet, och så drog jag en sängkappa jag köpt på tradera över vår gräsliga sängbotten. Inte en dag för tidigt! Visar senare i veckan.
Att renovera hemmet är lika självklart som att tvätta underkläderna. All statistik pekar på att svenskar renoverar som aldrig förr. 2018 spenderade vi nära 60 miljarder på renoveringsvaror. Sedan dess har vi sett en pandemieffekt som ytterligare eldat på renoveringsivern.
”Glädjande att svenskar prioriterar att ta hand om sina hem” skriver renoveringsindex (som tar fram statistiken över svenskarnas renoveringar). ”En minskad renoveringsvilja gör att bostäder tappar i värde” skriver de också.
Jag vill nog påstå att det är en glädjetolkning av siffrorna. För ingen pratar om elefanten i rummet. Är det verkligen renovering att kasta ut kök, badrum och ändra planlösning vart tionde år? Det är ju knappast nödvändigt underhåll. Faktum är att byggbranschen står för en tredjedel av hela Sveriges avfall. Lägg därtill alla utsläpp för nyproducerade kök, badrum, fönster, golv, blandare – ja allt som byts ut i stället för att underhållas.
För nästan alla influencers är det förväntat att dela med sig av sin ”renoveringsresa” när de byter bostad. Det är liksom norm att anpassa hemmet efter ”sina behov”. Oavsett om det som redan fanns behöver underhåll eller inte. ”DRÖMLÄGENHET” skriver de och fortsätter sedan berätta om allt som ska bytas ut. Och vi läsare är liksom medberoende och ber om färgkoder och content till våra pinterestmappar. Det är förstås inte influencers jag svingar åt per se, det här är en kultur som vi är med och skapar gemensamt.
Man skulle kunna tro att intresset för hållbar renovering boomar? Eftersom debatten om flyget, kläder och transport är het.
Men det gör det inte!
– Var tredje svensk som renoverar är likgiltig inför miljö-och klimatpåverkan.
– 65% av alla som renoverar ser inte att man kan göra något åt miljöproblemet. (Källa: informationsentrum för hållbart byggande 2020, länk finns längst ner i inlägget).
En del av normen
Jag har också delat med mig frikostigt om våra renoveringar. Jag har skrivit om vår jakt på den bästa, miljövänliga isoleringen, alternativ till betong, linoljefärger och det ena med det tredje. Och tänkt att jag bidragit till något bra?
Men jag känner självtvivlet mala. Bidrar jag också till en ohållbar norm? Den att vi ska ständigt förfina och förbättra våra hem. Och så som förutsättningarna ser ut idag – med obefintligt återbruk inom byggbranschen och miljöskadligt innehåll i många byggvaror – är risken stor att jag inte inspirerar på det sättet som jag tänker mig. Om allt folk vill ha är ändå bara är färgkoder och länkar till inköpsställen.
Kanske bidrar jag bara till problemet, fastän jag vill vara en del av lösningen? Eller finns det ett värde i att jag delar informationen jag samlar på mig om mer hållbara metoder och material?
Vad tycker du? Jag brukar få så kloka inspel på bloggen, och hoppas att det finns fler som vill resonera kring dubbla känslor inför hus/hem/renovering/inredning.
Plockade in tre Verona Sunrise och ställde i vas på nattduksbordet. Fem dagar senare och jag de är fortfarande tefatsstora och chockrosa. Påminner mig själv att dubbla beställningen lökar till nästa år.
Visst märkts det att man går på sommarschema nu? Snittar minst en timme mindre sömn varje natt, men är ändå piggare än jag varit på månader.
Jag ville egentligen bara logga in och säga hej och pladdra lite planlöst? Älskar att detta är min blogg så att jag kan skriva precis vadhelst jag behagar. Strax ska jag sätta mig och författa två mejl. Ett ska iväg till min uppdragsgivare och vi ska boka in en dag för fotografering. Ett annat ska iväg till en gullig tjej för att boka in ännu en fotografering. Ett inredningsreportage. Hos oss!
Kul och smickrande, för all del. Men är 99% nervös. Kommer folk säga ”gäsp – har vi inte tröttnat på mönstrade tapeter nu?” (läste att mönstrade tapeter, särskilt William Morris är tvärdött i inredningsvärlden och allra helst något ”man ska sluta med”). Om det är något vi bör sluta upp med på direkten är det förstås inne vs ute-listor. Pytt att de bidrar med något vettigt till inredningsintresserade människor över huvud taget. Mellan 2008 – 2018 ökade svenskarna konsumtion av möbler och inredning med hisnande 41%! Behöver vi verkligen kasta mer eld på den brasan?
Jag räknar mig själv till kategorin inredningsinresserade, men att få slängt i ansiktet att jag ”ska sluta” med möbler och inredning jag älskar bara för att någon annan tröttnat – det är väl ändå orimligt 2021? Då ger jag gärna dålig smak ett ansikte, om det är för en sådan god sak som att våga stå upp för att ha samma stil över tid.
På tal om tapeter andra tröttnat på! Är tacksam för att jag gång på gång återkommer till William Morris fantastiska tapetskatt. I vår förra lägenhet tapetserade jag vår lilla hall med Strawberry Thief.
Och sovrummet med Seaweed.
I vår matsal hänger Golden Lily. Och i vardagsrummet är tapetserat i Willow Bough. Tidlösa mönster som stått emot trender i över 100 år. Tapeterna är miljövänliga papperstapeter som sätts upp med cellulosaklister, till skillnad från moderna tapeter som innehåller plast och ett lim vars innehållsförteckning ingen utan en kemiexamen begriper sig på. Hur kan detta anses vara otrendigt?
Till vårt nya sovrum blir det också en mönstrad tapet. Var så säker. Än finns det mycket att upptäcka.
Håll i trädgårdshatten för i ett infall av högmod och dårskap klickade hem en sisådär 25 dahliaknölar. De levererades i förra veckan, och efter några dygn i källaren var det dags att komma upp.
Läste på dahliasällskapets sajt att knölarna kan förodlas i en plastpåse innan de planteras ut, vilket görs när risken för nattfrost är förbi.
I lördags förmiddag var det planteringsdags. Hade inga andra plastpåsar än såna där med snäpplock, så det fick bli dem. De rymmer 2.5 liter vilket var tillräckligt stort för alla knölar. De allra flesta hade rymts även i mindre, typ 1.5-liters?
Grundade påsen med en rejäl näve planteringjord. Ner med knölen och fyllde på med jord till bara knoppen stack upp. För att hålla reda på alla knölarna häftade jag fast en etiketten från påsen de kom i. Tänker att det gör det lätt att anlägga rabatten sen? Eller vem försöker jag lura? Kommer blanda vårdslöst ändå.
De allra flesta ställde jag på gräddning i gästrummet som vetter åt väst. Några står i matsalen dock. Matsalen har fönster som vetter mot både ost och syd, och där har bara en av knölarna fått sugrötter fyra dagar efter plantering. Väst måste vara deras favoritväderstreck resonerar jag.
Såhär ser det ut i nästan varenda påse i gästrummet. Små vita tentakler som sprider sig i påsens botten.
Ser du sugrötterna? Nere till höger!
Jag har ännu inte vattnat dem, utan väntar på att sugrötterna spridit sig ordentligt. Innan dess kan de inte ta upp något vatten nämligen.
Svårare än sähär var det faktiskt inte. Jag var förvånad över hur lätt det var. Återstår att se om de överlever migrationen till trädgården dock.
Förra året satte jag typ sju knölar, om jag minns rätt. Fem av dem överlevde vintern, så med turen på min sida har jag 30 plantor i sommar. Återstår bara frågan om VAR de ska stå?
Om jag lyckas idka självbehärskning med tulpanerna, går det desto sämre med narcisserna. Inte en enda kommer att blir kvar för att pryda trädgården, utan jag plockar girigt åt mig själv. Har gjort en bukett i väggvasen från Upsala Ekeby som jag köpte snordyrt på Tradera. Värt det alla gånger.
Satte 25 lökar av Irene Copeland. En gullvivegul narciss som påminner om dahlia. I höst sätter jag 25 till, för de här var väl de raraste du någonsin sett?
Det klargula inslaget har jag Double Campernelle att tacka för. Så fint med en riktig färgklick! Minns inte hur många jag satte, men ett tiotal lökar kanske?
Vanliga hederliga Trumpetnarcisser kan man väl aldrig ha för många av? Behövde inte köpa några fler lökar, eftersom de dyker upp på de mest besynnerliga platser i trädgården. Viktigt att variera i storlek, och det här är en riktig bjässe.
Orkidénarcissen köpte jag utan större eftertanke. Nu är jag väldigt tacksam för den dock. Så fint mer ett skirt inslag i buketten. Nätta, slöjlika blad och och en skir, ljust gul färg. Som en näpen prinsessa? Fin hursom.
Den enda jag väntar på är Delnashaugh – en aprikosfärgad, präktig stjärnnarciss. Typisk förnäma blommor att komma sent dock.
Tack för titten!
Har du tips på några fina lökar jag ska sätta till nästa år? Do share.
I fredags bestämde vi oss ganska impulsivt för att åka till Kolmården på söndagen. Vi mötte upp Martina (bloggens medgrundare, om du minns) med familj. Det fungerar så att man bokar en tidsslott som man får gå in, för att undvika trängsel vid entrén.
Perfekt väder var det. Strax över nollan, ihållande blåst och snöblandat regn. Skoja, frös faktiskt prick hela dagen men det var det värt.
Förutom djurpark med cirka 60 sorters djur finns här också Bamses värld. Ett slags Bamses universum i miniatyr. Barnen vill förstås hälsa på varenda bamse-karaktär. Man får vinka eller hälsa med fötterna. Huliganen Nils tolkade det förstås som att det var fritt fram att sparka på foten. Fick slita honom från en vild tåfäktningsmatch med Lilla Skutt.
Inga attraktioner var öppna förutom Godiståget, men det bekom ingen. Vi var ändå kvar till stängning.
Det jag uppskattade var att det var mängder av upplevelser för barnen, utöver djuren. Här var det hästhinderbana. Här finns också gigantisk lekpar, kojor av pilträd och massor av annat för leksugna barn att upptäcka.
Att se djuren var förstås stort. Kanske det blir ännu roligare för äldre barn som har mer tålamod. Tja, eller man får slita lillbarnet från vartenda hägn. Ser du tigern?
Kameler har alltid fascinerat mig. Så orimligt djur. Ser ut som en korsning mellan ett marsvin och en häst? Och att man känner lukten av dem på en mils avstånd.
Enda gången vi behövde köa var när vi skulle titta på noshörningar, elefanter och surikater. Men vi hade tur för de var inne och blev ompysslade medan vi var där. Skötaren kliade bland annat noshörningen i pannan?
Frågar du storbarnet var den största händelsen att den stora elefanten bajsade. Det kommer hon sent att glömma! ”Pang, tjong” lät det.
Besöket hos surikaterna var också mycket uppskattat. Vi lagom till utfodring, och nu vill storbarnet också linda in mat i toarullar och ge till Kjell, för att se om han också kommer att jaga toarullarna.
Lagom tills vi skulle se snöleoparden kom även snön. Och vind från sidan.
Som nästan alla andra djur som finns på Kolmården är snöleoparden hotad. Informationsskyltarna vid varje hägn redovisade alla arters status, och de flesta arter kan man räkna antalet vilda exemplar till några tusen exemplar. Vissa är helt utrotade i det fria. (Tänk om det är människan om tusen år? Endast 1000 exemplar kvar i det vilda, resten av oss finns i molnet.)
Höjdpunkten var såklart safarin som man gör i linbanan. Stilla glider man över alla hägn och kan se djuren på betryggande avstånd. Lejon, visenter, zebror, giraffer (som vi inte såg en enda), björnar och fin utsikt.
Vissa djur var väl inte lika spännande som andra i barnens ögon. Som låglandstapiren. Synd tycker jag, eftersom jag alltid känt ett särskilt intresse för tapirer. Skrev mitt första specialarbete om tapiren i tredje klass och hade högläsning på roliga timmen (antagligen till glädje enbart för mig själv).
När klockan slog 17 och parken stängde hade vi avverkat i princip vartenda hägn. Sett röda pandor, tittat på fåren i klapphagen (vid det laget var Nils så övertrött att jag inte vågade utsätta fåren för hans vilda kramar), dovhjortar och en mängd andra hjortliknande djur, strutsar och vildåsnor.
Det enda tråkiga var maten. Det fanns i princip bara färdiga pannkakor, och köttbullar och obegränsat med socker. Ett godisstånd utanför varje stor attraktion. Vi är inga sockerfanatiker, men ska man tillbringa en hel dag på utflykt är det ju välkommet med sundare mellanmål än godis.
Utöver detta hade vi inget att klaga på. Ett välkommet avbrott i pandemivardagen. Kan särskilt rekommendera att åka under lågsäsong. Det var lätt att hålla avstånd och inga köer förutom till Godiståget.
Välkommen till min prunkande köksentré. De första tulpanerna blommar och det med besked.
Även bland tulpanerna är Verona Sunrise en fägring. Det är som att ha rosa godis i rabatten.
Slits mellan att vilja låta dem stå kvar som prydnad åt hela trädgården, eller girigt plocka in och ställa i vas åt bara mig själv. Hoppas att jag har självbevarelsedrift nog att låta dem stå, annat vore ju snålt.
