Kolmården

I fredags bestämde vi oss ganska impulsivt för att åka till Kolmården på söndagen. Vi mötte upp Martina (bloggens medgrundare, om du minns) med familj. Det fungerar så att man bokar en tidsslott som man får gå in, för att undvika trängsel vid entrén.

Perfekt väder var det. Strax över nollan, ihållande blåst och snöblandat regn. Skoja, frös faktiskt prick hela dagen men det var det värt.

Förutom djurpark med cirka 60 sorters djur finns här också Bamses värld. Ett slags Bamses universum i miniatyr. Barnen vill förstås hälsa på varenda bamse-karaktär. Man får vinka eller hälsa med fötterna. Huliganen Nils tolkade det förstås som att det var fritt fram att sparka på foten. Fick slita honom från en vild tåfäktningsmatch med Lilla Skutt.

Inga attraktioner var öppna förutom Godiståget, men det bekom ingen. Vi var ändå kvar till stängning.

Det jag uppskattade var att det var mängder av upplevelser för barnen, utöver djuren. Här var det hästhinderbana. Här finns också gigantisk lekpar, kojor av pilträd och massor av annat för leksugna barn att upptäcka.

Att se djuren var förstås stort. Kanske det blir ännu roligare för äldre barn som har mer tålamod. Tja, eller man får slita lillbarnet från vartenda hägn. Ser du tigern?

Kameler har alltid fascinerat mig. Så orimligt djur. Ser ut som en korsning mellan ett marsvin och en häst? Och att man känner lukten av dem på en mils avstånd.

Enda gången vi behövde köa var när vi skulle titta på noshörningar, elefanter och surikater. Men vi hade tur för de var inne och blev ompysslade medan vi var där. Skötaren kliade bland annat noshörningen i pannan?

Frågar du storbarnet var den största händelsen att den stora elefanten bajsade. Det kommer hon sent att glömma! ”Pang, tjong” lät det.

Besöket hos surikaterna var också mycket uppskattat. Vi lagom till utfodring, och nu vill storbarnet också linda in mat i toarullar och ge till Kjell, för att se om han också kommer att jaga toarullarna.

Lagom tills vi skulle se snöleoparden kom även snön. Och vind från sidan.

Som nästan alla andra djur som finns på Kolmården är snöleoparden hotad. Informationsskyltarna vid varje hägn redovisade alla arters status, och de flesta arter kan man räkna antalet vilda exemplar till några tusen exemplar. Vissa är helt utrotade i det fria. (Tänk om det är människan om tusen år? Endast 1000 exemplar kvar i det vilda, resten av oss finns i molnet.)

Höjdpunkten var såklart safarin som man gör i linbanan. Stilla glider man över alla hägn och kan se djuren på betryggande avstånd. Lejon, visenter, zebror, giraffer (som vi inte såg en enda), björnar och fin utsikt.

Vissa djur var väl inte lika spännande som andra i barnens ögon. Som låglandstapiren. Synd tycker jag, eftersom jag alltid känt ett särskilt intresse för tapirer. Skrev mitt första specialarbete om tapiren i tredje klass och hade högläsning på roliga timmen (antagligen till glädje enbart för mig själv).

När klockan slog 17 och parken stängde hade vi avverkat i princip vartenda hägn. Sett röda pandor, tittat på fåren i klapphagen (vid det laget var Nils så övertrött att jag inte vågade utsätta fåren för hans vilda kramar), dovhjortar och en mängd andra hjortliknande djur, strutsar och vildåsnor.

Det enda tråkiga var maten. Det fanns i princip bara färdiga pannkakor, och köttbullar och obegränsat med socker. Ett godisstånd utanför varje stor attraktion. Vi är inga sockerfanatiker, men ska man tillbringa en hel dag på utflykt är det ju välkommet med sundare mellanmål än godis.

Utöver detta hade vi inget att klaga på. Ett välkommet avbrott i pandemivardagen. Kan särskilt rekommendera att åka under lågsäsong. Det var lätt att hålla avstånd och inga köer förutom till Godiståget.

Kram

Lämna ett svar