Söndagshallå

Halli hallå i afton,

Först skulle jag ha bloggat under eftermiddagen, men då var jag tvungen att tvätta. Sedan efter maten, men då var jag tvungen att hänga tvätt. Sen blev jag tvungen att ringa en vän och göra en snabb jobbgrej. Ett, tu, tre sitter jag här och har huset fullt av tvätt i olika stadier av färdigt och inser att jag måste duscha, för det har jag nog inte gjort på hela helgen. Annars då?

Slasksörjan till väder behöver ju ingen närmare presentation, men det är den stora anledningen till att jag tagit max två bilder på hela veckan. Varav den ena är på min gröna smoothie som dagen till ära pryder bloggen. Dagsljuset når mig liksom aldrig. Ska försöka att skriva mer i veckan som kommer. Andreas är i Dubai på jobb och resten av teamet håller sig hemma och kurar framför brasan. Planen var egentligen att vi skulle följa med, men jag ångrade mig i sista sekund. Dels ville jag inte missa en dag av kursen som jag går nu, men framförallt ville jag inte flyga i onödan. Om detta inte vore en okynnesflygning vet jag inte vad som är det. Andreas måste åka för jobbets skull, men vi skulle följt med enkom för att semestra. Jag vet inte hur du resonerar, men mitt klimatkonto har slut på kredit för ett bra tag framöver.

Dessutom är det inte den typen av resa (en vecka på ett enormt, opersonligt hotell) som ger mig supermycket ändå. Om det är ladda batterierna som jag behöver finns det jättemånga alternativ som inte behöver vara förenat med miljöförstörelse och utsläpp. Skönt att ha landat i det, i alla fall.

Stor kram
Sophia

 

Läsro

Jag är en läsande människa. Eller jag har åtminstone varit. Faktist är ett av mina tidigaste minnen att jag läste högt ur barnboken Laga mig, sa Pulvret för min förvånade pappa. Det visade sig snart att jag hade memorerat stora delar av boken, och dessvärre inte var ett underbarn som på egen hand lärde sig att läsa vid fyra års ålder.

Många somrar gick jag på en veckas ridläger. Själva ridlägren minns jag bara vagt. En sommar hade jag en vit häst, en annan sommar en bångstyrig ponny som hette Russin och som kastade av mig alla dagar utom en. Det jag minns allra tydligast var vad jag läste. Jag ville aldrig ridlägerveckan skulle vara över, och med böckernas hjälp kunde jag få dem att vara hela sommaren. En sommar sträckläste hela serien om Svarta Hingsten. Alla femtioelva böcker. Sedan läste om jag dem direkt igen. Efter det gav jag mig genast i kast med nya hästböcker, mestadels böcker jag ärvt från min mamma. I mitt huvud var jag på ridläger hela sommaren.

Genom hela min uppväxt hade mina ögon en hunger som bara kunde stillas med text. På toalettbesöken läste jag baksidorna på schampoflaskorna, bara för att ha något att vila ögonen på. Det fanns ju ingen Iphone på den tiden. När jag ramlade över nya ord var jag tvungen att smaka på dem och säga dem högt för mig själv. Ibland skrev jag upp dem i ett anteckningsblock och försöka använda dem i skolan dagen efter. Oftast helt utan att förstå kontexten.

Därför är det inte så konstigt att det känts som något fattats mig de senaste åren. Åren mellan 2012-2015 pluggade jag och läste inte annat än kurslitteratur och mördande tråkiga kompendium. Sedan blev jag förälder och läsning hamnade någonstans mellan att bädda sängen och städa bakom kylen i priolistan. Det är inte så att jag inte gjort tappra försök. Jag har tappat bort mig i Den allvarsamma leken och gett upp mitt i ljudboksläsningen av Att föda ett barn. Det som förr skänkte mig så mycket ro gjorde mig i stället stressad. Hinner jag med detta? Borde jag inte göra något vettigt med denna tiden? Läsningen kändes som ett skamligt nöje i stället för avkoppling. Så himla trist.

Jag är så glad över att ha hittat läsron igen. Sedan några veckor tillbaka läser jag varje dag, minst tjugo minuter om dagen. Det kan låta futtigt men läsningen är inget som jag tar för givet. Inte efter så många års svältkost för ögonen. Mina tjugo minuter med näsan begravd i en bok är något av det mest nyttiga jag ägnar mig åt.

Nu läser jag äntligen andra boken i serien Platserna av John Ajvide Lindqvist. Det har tagit mig nästan ett år att plocka upp där jag lämnade. Men som jag njuter nu.

Födelsedagsfirande och presenter

Igår fyllde Andreas år och det blev ett enkelt firande hemma. Jag hade slagit in presenten med av mina favoritmönster: Strawberry Thief från William Morris. Det är över överbliven tapet från vår förra lägenhet. Snöret flätade jag själv av garnrester och barnet har gjort kortet. För något år sedan slog jag in hans present i en kastrull. Ambitionsnivån kan sägas variera från år till år, men en kastrull är ju åtminstone ingen engångsartikel. Alltid något.

Dagen började med sång och frukost. Juni kunde inte hålla sig utan brast ut i ”JA MÅ HON LEVA” redan innan vi började gå upp för trappan för att väcka Andreas.

Här sitter de och mumsar avokadomacka. Det har blivit lite av en tradition på födelsedagsmorgonen. Det bästa mackan (enligt mig) är som följer: Bröd, filadelfia, avokado, lime, körsbärstomat, koriander och peppar.

Efter en långfrukost gick vi i samlad tropp till förskolan och sedan till våra respektive jobb. Hur brukar du göra? Tar du ledigt på födelsedagen? Vi har gjort det ett par gånger när någon av oss fyllt jämnt.

Efter jobbet och förskolehämtning lagade jag födelsedagsmiddag. Indisk gryta med Garam Masala. Jag ser nu när jag skriver det att det låter ovärdigt en födelsedagsmiddag. Den ingick förvisso i veckans receptkasse, men jag tycker att den blev himla god faktiskt. Juni läste Pippi medan jag gjorde maten.

Och sedan tände vi en brasa och satte oss och väntade på Andreas som kom någon minut senare.

Sedan åt vi gryta, drack vin och tittade på medan Andreas fipplade med sin present; ett tv-spel. På tal om presenter är jag väldigt glad över att jag inte föll för frestelsen att ge en present som jag själv ville ha, utan att jag gav bort något som jag verkligen visste att min man skulle bli glad över. Vi är generellt inte särskilt mycket för presenter, flera år i rad har vi missat både julklapp och födelsedagspresent. Och vi har aldrig gett varandra presenter vid alla hjärtans dag eller andra högtider. Jag tror förvisso att vi skulle må bra av att visa varandra mer uppskattning i vardagen, men jag är väldigt tacksam över ingen av oss förväntar sig dyra gåvor i tid och otid.

Stor kram Sophia


Här har jag för övrigt skrivit mer om hur jag ser på gåvor:

Varför pratar vi aldrig om kostsamma relationer?

Låt inte ditt skit bli någon annans skräp – etikett vid gåvor

Vardagstrassel

Hej,

Halva veckan bara rann iväg utan att jag fick ro till att blogga. Trist när jag måste prioritera ned bloggen, men inget att haka upp sig på. Allt som rör bloggen (att skriva, fixa med bloggen, fota, redigera bilder och rå om instagramkontot gör jag ju på min obetalda fritid. Ett sant nöje, men eftersom det är en fritidssyssla kan jag inte välja bloggen framför andra, viktigare saker.

Jag hade egentligen tänkt blogga om hur jag tagit mig an veckans stilutmaning. Jag har ju varit stolt deltagare i Justwannahavefun.se:s Style Challenge (så fint initierad av Jasmin Jahja, läs hennes blogg här, det är en order!).

Men. Jag uppdaterade till Mojave tidigare i veckan och nu fungerar inte mitt Lightroom (verktyget som jag använder för att redigera bilder). Jag skulle kunna redigera dem i Photoshop i stället men det tar alldeles för lång tid för mig, eftersom jag är van vid andra sätt. Du får helt enkelt kolla min Instagram om du är nyfiken.

Helgen har förlupit väldigt lugnt och stillsamt. I lördags var jag och Andreas på restaurang. Ett glas på Riche och sedan en 20-rättersmiddag på Gastrologik (vi hade ett presentkort som gick ut om 3 dagar). Härligt. Min mamma var på besök och var barnvakt.

Vi har gjort mest ingenting (kul att blogga om, tänker du kanske). I lördags var vi på simlekis vilket gjorde stor succé. Resten av helgen har vi ägnat åt att äta och fundera kring hur fjärrvärmen är injusterad. I Junis rum har det varit rekordkalla 16 grader de senaste dagarna och möjligen 18 i resten av huset. Trots att vi eldat dygnets alla vakna timmar i kakelugnarna. För några timmar sedan lyckades vi skruva upp värmen en grad men helt plötsligt är här nu tre grader varmare. Förstår ingenting.

Med detta inlägg vill jag bara säga att jag lever och har hälsan. Så fort jag fått ordning på mitt Lightroom hoppas jag att kunna bjuda på lite härligare bildmaterial.

Stor kram

Sophia

Skolbänken igen

Hej,

Det har varit knäpptyst här inne några dagar. Jag har haft mycket att stå i med jobbet och därför behövt prioritera ned bloggen. Trist men sant. Från och med nu hoppas jag komma in i rutinerna med ett blogginlägg varannan dag ungefär.

Till alla er som undrar: jag får inte Bloglovin att fungera alls, och kundtjänsten svarar inte heller på mina mejl. Någon annan som upplevt problem med dem?

Kommande månader blir mer intensiva än vanligt. På onsdag börjar jag en kurs som heter Conversion Manager, och som fortlöper en dag i veckan under sex veckor. Jag är mer än redo för skolbänken igen. Faktum är att jag till naturen är kunskapshungrig och älskar att lära mig nya grejer. Bloggen startade jag till exempel  delvis för att jag ville lära mig att fota. Ni som hängt med ett tag, visst har bilderna blivit bättre? Är långt ifrån någon mästerfotograf men det spelar mig ingen roll. Jag är utan skam när det kommer till att testa mig fram. Bryr mig inte om att resultatet är amatörmässigt till en början, så länge som jag får konstruktiv feedback (även om den svider) och känner att jag kommer framåt. Gick ju till exempel på en endagskurs i inredningsfotografi tidigare i våras, bara för kul och för att det gav mig möjligheten att lära mig något nytt.

I dag har vi varit en svängom Martina och bland annat plockat upp en fåtölj. Älskar att jag har så många vänner som hör sig till mig först när de vill sälja eller skänka något. Detta är en fåtölj från Granit som jag har haft span på länge. Såg en liknande (men vintage 70-tal) hos Bodil Vintage för flera år sedan, och har grämt mig över det uteblivna köpet sedan dess. Vi hann också med en sväng på en lokal loppis och köpte vinteroverall, några plagg och en balanscykel åt Juni. Får bestämt visa alltihop i veckan, men nu är det för mörkt för att fota.

I veckan tänkte jag också skriva om en gammal jacka som jag har piffat upp, och eventuellt några rader om en intervju jag ska göra. Ok?

Stor kram Sophia

 

 

Fuktkräm från The Ordinary, ett plånboksvänligt kvalitetsalternativ

Ni som följt mig ett tag vet att jag inte ger mycket för dyra hudvårdsrutiner. Jag har rensat ut alla dyra specialprodukter och ersatt dem med mandelolja och AHA-syra. Faktum är att jag får väldigt sällan problem med min hy nu när jag inte irriterar den med allsköns produkter. På senare har jag dock fått tips av flera oberoende vänner om produkter från The Ordinary. I ett svagt ögonblick spontanköpte jag en fuktkräm (min mandelolja är slut), och det är en impuls jag faktiskt inte ångrar.

Fuktkrämen innehåller hyaluronsyra. Jag ska inte låtsas vara insatt eller spela intresserad, för jag är varken eller. Men en grej vet jag: Den håller vad den lovar. Jag smorde mig igårkväll och jag är fortfarande fuktig som en vindruva i ansiktet.

Krämen kostade plånboksvänliga 70 kr och jag upplever den dessutom vara dryg. Ingen av The Ordinarys produkter testas på djur och alla är fria från parabener, mineraloljor, sulfater (och massa annat, men dessa var i princip de enda jag kände igen).

Jag är väldigt sparsam med produktrekommendationer, eftersom jag vill att min plattform ska vara en frizon från oförblommerade köphetsen som råder på de flesta andra bloggar. Men jag vill också lyfta bra produkter som jag genuint rekommenderar efter att ha provat dem själv. För om vi vill se fler alternativ till traditionella varumärken och produkter, måste vi också se till att det finns en marknad. Sen får du ju avgöra själv om du behöver en hel serie med syror, serum och liknande, eller om du som jag, nöjer dig med en enstaka produkt.

Så om du letar efter kvalitetshudvård till humana priser jag jag verkligen rekommendera The Ordinary. Jag handlade min kräm på apoteket, men de säljs också via Åhléns och Hm.

Kram

Sophia

Ing-Britt, mitt hjärtas oro

    

Jag skrev ett långt, och av kommentarerna att döma, uppskattat inlägg om Kjell. Gissar att det är fler än jag som är en katt i från galen katt-tant. Hursom tänkte jag att det är dags att presentera Ing-Britt lite närmre.

Ing-Britt kom till oss några veckor efter att Kjell flyttat in, alltså i december förra året. De har samma pappa men ungefär där slutar likheterna. Om Kjell är katternas motsvarighet till en gubbtjyv är Ing-Britt en gapig tonåring. Ing-Britt är snudd på irriterande meddelsam. Hon jamar krävande när hon är hungrig, när hon vill komma in, när hon vill ha en plats i soffan och när hon bara vill ha uppmärksamhet. I gengäld är hon också generös med att visa sin uppskattning. Ing-Britt spinner som ett tröstverk bara man tittar på henne. Hon är också oändligt tålmodig med barn och deras klåfingriga händer. Hon gillar att bli buren och har inget emot att ligga ringlad som en boa över axlarna.

Ing-Britt är kvarterets okrönta drottning och på de bästa dagarna får Kjell vara hennes hovdam. Putsa och feja och busa närhelst hon behagar (de busar ganska mycket och vilt). Vissa dagar är han förpassad till att vara träl. När hon inte vill busa mer avbryter hon leken med att sopa till Kjell. Inte nog med att Ing-Britt är en uppskattad familjemedlem, hon är också lite av en väldigt lokal kändis. Tre grannar har nämligen berättat att hon under sommaren vandrat in i deras hem. Hepp. En granne hittade henne ätandes ur deras katts matskål.

Ing-Britt är som en skamlös tonåring. Gör som hon vill, säger vad hon vill och lägger sig gärna rakt på en. Hon är också klumpig och tankspridd som ett barn. Springer in i grenar, trillar ner från terassen, lägger sig framför cykeln – listan kan göras lång. Men hon bjuder också på oändligt mycket av sig själv och det smittar av sig, inte minst på Kjell.

Kram Sophia

 

Nytt bord och nygammalt vardagsrum

I lördags åkte jag till Erikshjälpen i Lindesberg. Det är alltid efterlängtat att få komma dit – så mycket högre fyndfaktor och roligare utbud än en genomsnittlig Stockholmsloppis. Jag var där för flera år sedan för första gången. Då var det luftigt och ganska sparsmakat med besökare. Nu får man inte vara där senare än vid öppning, för då går man miste om de bästa köpen. Kön ringlar lång utanför och parkeringen är fullsmockad med bilar. Hellre trängsel på andrahandsmarknader än i ett köpcentrum, om du frågar mig.

Precis vid ingången ramlade jag över det här; ett bord från 40-talet i Art Deco-stil. Bordsskivan har vacker intarsia och för att vara minst 70 år gammalt är det i oklanderligt skick. Kostade 285 kronor. Köpte också en ull-filt för 5o kronor som för tillfället ligger i frysboxen (bra knep för att motverka skadedjur).

Bara det att när jag kom funkade bordet inte alls med möbleringen. Det såg alldeles disparat ut från resterna av möblerna. Lösningen blev att möblera om. Nu står soffan på tvären i rummet och det känns mycket mer harmoniskt än tidigare. Men bordet ser fortfarande lite bortkollrat ut.

.. Så det hamnade här. Under fönstret. På bordets fot har jag ställt vår Sonos eftersom jag inte visste var jag skulle ställa den annars. Nackdelen med min smak för gamla möbler är de sällan matchar med modern elektronik. Önskar härmed att all ny elektronik hade den goda smaken att se gammal ut. Juni pyntade också med en egen vas med vass. ”Det är till pappa”, sa hon och ställde med försiktig hand sin vas bredvid min.

Jag lägger ogärna pengar på pynt i form av snittblommor och liknande. Men jag tar tacksamt emot när naturen bjuder.

Avslutar med en bild på Kjell som har gett sin välsignelse till den nya möbleringen. Det är lugnande. Har hört talas om katter som börjat bajsa inomhus i samband med en ommöblering.

Stor kram

Sophia

Titta på natur-tv och fika lantbröd

Hej.

I fredags efter jobbet åkte jag med Juni till Lindesberg för att ladda batterierna hos morfar och Annika. Andreas stannade hemma eftersom vi var dubbelbokade på kräftskiva.

Jag har aldrig kört längre än in till stan med Juni innan.Tidigare gånger har vi alltid tagit tåget, men på grund av Slussen-bygget skulle vi behöva göra minst tre byten mellan tåg och buss, och det kändes för omständligt för en helg. Jag kände mig otroligt stolt som körde 25 mil alldeles själv. Förstår att det låter som en fånig bedrift i de flestas öron, men i min värld är det stort.

På lördagen åkte vi på utflykt. Först på Erikshjälpens loppis och jag hittade ett runt soffbord från 40-talet för 285 kr. Fick följa med hem och så var det med den saken. Nu lurar vi bara på en vettig möblering men jag visar så när vi är färdiga. Köpte också en ullfilt för 50 kronor, som nu ligger i frysboxen. (Tips: lägg alltid in andrahandstextilier i frysen i minst tre dagar – då dör skadedjuren om det finns några).

Sedan hit: Hjulsjö 103. Rosteri, bageri och kafé.

I ett gammalt huserar detta mysiga kafé. De har öppet på lördagar och man kan boka hälften av borden. Vi knep det sista obokade bordet.

Hur mysigt och fint?

De säljer hembakt bröd, rostat kaffe och annat smått och gott. Ville sluka allt men nöjde mig med soppa och en larvigt god kaka.

Det blåste stormbyar just denna dag men annars hade vi mer än gärna suttit utomhus. Här prunkar odlingar med kål, mangold och kronärtskocka. Och så fanns här en liten lekplats.

Vi parkerade oss inomhus till denna utsikt.

Och nära detta hörn. Titta vilken maffig Dr Westerlund. Och vilka fina tavlor? De är till salu för övrigt .

Här fanns också leksaker för det minsta. Jag älskar när fik och restauranger tänker på de små. Det blir så mycket roligare för alla.

Kunde inte hålla mig från att fota inne på toaletten. Denna färgperfektion skulle en aldrig få se på en stockholmstoalett; 70-talshandfat i blekgult och blåprickig våtrumstapet. Jag kan få rysningar av sådan färgharmoni.

Efteråt slog vi en lov i trädgårdslandet. Juni var så fascinerad av de enorma grödorna.

Här har vi lite att inspireras av till vår egna sorgliga ursäkt till trädgårdsland.

Om du har vägarna förbi i Bergslagen tycker jag verkligen att du ska åka inom Hjulsjö 103. Det var en fröjd både för öga och smaklökar.

Juni älskar djur och särskilt hästar. På vägen till Lindesberg var hon tvungen att räkna och prata om alla hästar som vi körde förbi. Lyckan var gjord när hon fick träffa Annikas hästar Jorun och Pilgrim. Hon fick klappa, mata med morot och i dag ville hon också rida. Vi hade tittat lite på ridsport-VM på tv och hon var alldeles betagen av alla ekipage som hoppade.

Här sitter jag på Pilgrim och Juni på Jorun. De är 20 respektive 25 år gamla, inga ungdomar direkt. Juni sken som en sol hela promenaden och ville aldrig sitta av. Annika ledde Jorun och morfar höll i Juni.

När vi kom in igen kunde hon inte sluta prata om ridturen.

Sedan åt vi lunch och tittade på vinrankorna. Detta är tydligen andra gången under alla år som Annika bott i huset som det varit varmt nog för att vindruvorna ska mogna.

Sen klappade vi hästarna adjö och körde hela vägen hem igen. Jag är så tacksam över att vi fick komma iväg en helg på landet och ladda batterierna med skogspromenader, ridturer och loppistur.

Hoppas att du har haft en bra helg!

kram

Sophia

 

William Morris på Millesgården

Hej,

I går hade utställningen om William Morris premiär på Millesgården. Kunde inte annat än att hänga på låset. Jag är ju en Morris-fanatiker som allra helst skulle tapetsera varenda skrymsle med hans mönster.

Utställningen hette passande nog ”William Morris – mer än bara tapeter”. Fick lära mig massa nytt om hans liv och gärningar. Han hade också boktryckeri, översatte isländska sagor och var till sin död politisk aktiv inom socialiströrelsen. Se den om du har möjlighet! Så mycket fint.

Här är jag framför en av hans mest kända mönster Strawberry Thief (som jag passade nog hade i min förra hall). Om du undrar varför det ser ut som jag svalt en golfboll är det för att jag fortfarande är svullen från att jag tog bort i tisdags.

Så mycket fint att vila ögonen på.

Och drösvis med fina tapeter, även om utställningen också visade upp alla hans andra konstnärliga gärningar.

Efter en alldeles för kort stint inne utställningssalen – men alldeles för lång för sällskapets yngsta – åt vi lunch och slog sedan en lov på själva Millesgården. Nyp mig i armen så vackert.

Särskilt intagande i septembersolens mjuka sken.

Här finns också massor av ytor för rastlösa ben.

Man får stjäla sig lite gos närhelst chansen ges.

Men bara titta?!

I ett av de många bildsköna utrymmena fanns superbt ljus för en dagens. Toppen är från Rodebjer (begagnad via LWL-gruppen), kjolen Dagmar (Tradera) och skorna Blankens, också de från LWL. Väskan är en äldre från Acne.

På Millesgården finns mängder av antik konst och annat kulturellt. Men det jag drogs till var vackra byggnadsdetaljer. Som detta lilla skrymsle, med gamla spröjsade fönster i originalskick.

Och vackert ljus.

Vi pausade för lite familjefotografering.

Här är alla tre fångade på en bild.

Det är säkert jättefult här när löven skiftar färg om hösten.

Här är Elisabet förresten. Också ett stort fan av LWL. Hon köpte en likadan volangtröja från Rodebjer som jag bar, fast i svart.

Om du, som jag, tycker om att förlora dig i vilda tapetmönster ska du definitivt gå till Millesgården innan utställningen stänger (i februari om jag inte minns fel). Kostar 15o kr/person.

Stor kram Sophia