Nytt bord och nygammalt vardagsrum

I lördags åkte jag till Erikshjälpen i Lindesberg. Det är alltid efterlängtat att få komma dit – så mycket högre fyndfaktor och roligare utbud än en genomsnittlig Stockholmsloppis. Jag var där för flera år sedan för första gången. Då var det luftigt och ganska sparsmakat med besökare. Nu får man inte vara där senare än vid öppning, för då går man miste om de bästa köpen. Kön ringlar lång utanför och parkeringen är fullsmockad med bilar. Hellre trängsel på andrahandsmarknader än i ett köpcentrum, om du frågar mig.

Precis vid ingången ramlade jag över det här; ett bord från 40-talet i Art Deco-stil. Bordsskivan har vacker intarsia och för att vara minst 70 år gammalt är det i oklanderligt skick. Kostade 285 kronor. Köpte också en ull-filt för 5o kronor som för tillfället ligger i frysboxen (bra knep för att motverka skadedjur).

Bara det att när jag kom funkade bordet inte alls med möbleringen. Det såg alldeles disparat ut från resterna av möblerna. Lösningen blev att möblera om. Nu står soffan på tvären i rummet och det känns mycket mer harmoniskt än tidigare. Men bordet ser fortfarande lite bortkollrat ut.

.. Så det hamnade här. Under fönstret. På bordets fot har jag ställt vår Sonos eftersom jag inte visste var jag skulle ställa den annars. Nackdelen med min smak för gamla möbler är de sällan matchar med modern elektronik. Önskar härmed att all ny elektronik hade den goda smaken att se gammal ut. Juni pyntade också med en egen vas med vass. ”Det är till pappa”, sa hon och ställde med försiktig hand sin vas bredvid min.

Jag lägger ogärna pengar på pynt i form av snittblommor och liknande. Men jag tar tacksamt emot när naturen bjuder.

Avslutar med en bild på Kjell som har gett sin välsignelse till den nya möbleringen. Det är lugnande. Har hört talas om katter som börjat bajsa inomhus i samband med en ommöblering.

Stor kram

Sophia

Titta på natur-tv och fika lantbröd

Hej.

I fredags efter jobbet åkte jag med Juni till Lindesberg för att ladda batterierna hos morfar och Annika. Andreas stannade hemma eftersom vi var dubbelbokade på kräftskiva.

Jag har aldrig kört längre än in till stan med Juni innan.Tidigare gånger har vi alltid tagit tåget, men på grund av Slussen-bygget skulle vi behöva göra minst tre byten mellan tåg och buss, och det kändes för omständligt för en helg. Jag kände mig otroligt stolt som körde 25 mil alldeles själv. Förstår att det låter som en fånig bedrift i de flestas öron, men i min värld är det stort.

På lördagen åkte vi på utflykt. Först på Erikshjälpens loppis och jag hittade ett runt soffbord från 40-talet för 285 kr. Fick följa med hem och så var det med den saken. Nu lurar vi bara på en vettig möblering men jag visar så när vi är färdiga. Köpte också en ullfilt för 50 kronor, som nu ligger i frysboxen. (Tips: lägg alltid in andrahandstextilier i frysen i minst tre dagar – då dör skadedjuren om det finns några).

Sedan hit: Hjulsjö 103. Rosteri, bageri och kafé.

I ett gammalt huserar detta mysiga kafé. De har öppet på lördagar och man kan boka hälften av borden. Vi knep det sista obokade bordet.

Hur mysigt och fint?

De säljer hembakt bröd, rostat kaffe och annat smått och gott. Ville sluka allt men nöjde mig med soppa och en larvigt god kaka.

Det blåste stormbyar just denna dag men annars hade vi mer än gärna suttit utomhus. Här prunkar odlingar med kål, mangold och kronärtskocka. Och så fanns här en liten lekplats.

Vi parkerade oss inomhus till denna utsikt.

Och nära detta hörn. Titta vilken maffig Dr Westerlund. Och vilka fina tavlor? De är till salu för övrigt .

Här fanns också leksaker för det minsta. Jag älskar när fik och restauranger tänker på de små. Det blir så mycket roligare för alla.

Kunde inte hålla mig från att fota inne på toaletten. Denna färgperfektion skulle en aldrig få se på en stockholmstoalett; 70-talshandfat i blekgult och blåprickig våtrumstapet. Jag kan få rysningar av sådan färgharmoni.

Efteråt slog vi en lov i trädgårdslandet. Juni var så fascinerad av de enorma grödorna.

Här har vi lite att inspireras av till vår egna sorgliga ursäkt till trädgårdsland.

Om du har vägarna förbi i Bergslagen tycker jag verkligen att du ska åka inom Hjulsjö 103. Det var en fröjd både för öga och smaklökar.

Juni älskar djur och särskilt hästar. På vägen till Lindesberg var hon tvungen att räkna och prata om alla hästar som vi körde förbi. Lyckan var gjord när hon fick träffa Annikas hästar Jorun och Pilgrim. Hon fick klappa, mata med morot och i dag ville hon också rida. Vi hade tittat lite på ridsport-VM på tv och hon var alldeles betagen av alla ekipage som hoppade.

Här sitter jag på Pilgrim och Juni på Jorun. De är 20 respektive 25 år gamla, inga ungdomar direkt. Juni sken som en sol hela promenaden och ville aldrig sitta av. Annika ledde Jorun och morfar höll i Juni.

När vi kom in igen kunde hon inte sluta prata om ridturen.

Sedan åt vi lunch och tittade på vinrankorna. Detta är tydligen andra gången under alla år som Annika bott i huset som det varit varmt nog för att vindruvorna ska mogna.

Sen klappade vi hästarna adjö och körde hela vägen hem igen. Jag är så tacksam över att vi fick komma iväg en helg på landet och ladda batterierna med skogspromenader, ridturer och loppistur.

Hoppas att du har haft en bra helg!

kram

Sophia

 

William Morris på Millesgården

Hej,

I går hade utställningen om William Morris premiär på Millesgården. Kunde inte annat än att hänga på låset. Jag är ju en Morris-fanatiker som allra helst skulle tapetsera varenda skrymsle med hans mönster.

Utställningen hette passande nog ”William Morris – mer än bara tapeter”. Fick lära mig massa nytt om hans liv och gärningar. Han hade också boktryckeri, översatte isländska sagor och var till sin död politisk aktiv inom socialiströrelsen. Se den om du har möjlighet! Så mycket fint.

Här är jag framför en av hans mest kända mönster Strawberry Thief (som jag passade nog hade i min förra hall). Om du undrar varför det ser ut som jag svalt en golfboll är det för att jag fortfarande är svullen från att jag tog bort i tisdags.

Så mycket fint att vila ögonen på.

Och drösvis med fina tapeter, även om utställningen också visade upp alla hans andra konstnärliga gärningar.

Efter en alldeles för kort stint inne utställningssalen – men alldeles för lång för sällskapets yngsta – åt vi lunch och slog sedan en lov på själva Millesgården. Nyp mig i armen så vackert.

Särskilt intagande i septembersolens mjuka sken.

Här finns också massor av ytor för rastlösa ben.

Man får stjäla sig lite gos närhelst chansen ges.

Men bara titta?!

I ett av de många bildsköna utrymmena fanns superbt ljus för en dagens. Toppen är från Rodebjer (begagnad via LWL-gruppen), kjolen Dagmar (Tradera) och skorna Blankens, också de från LWL. Väskan är en äldre från Acne.

På Millesgården finns mängder av antik konst och annat kulturellt. Men det jag drogs till var vackra byggnadsdetaljer. Som detta lilla skrymsle, med gamla spröjsade fönster i originalskick.

Och vackert ljus.

Vi pausade för lite familjefotografering.

Här är alla tre fångade på en bild.

Det är säkert jättefult här när löven skiftar färg om hösten.

Här är Elisabet förresten. Också ett stort fan av LWL. Hon köpte en likadan volangtröja från Rodebjer som jag bar, fast i svart.

Om du, som jag, tycker om att förlora dig i vilda tapetmönster ska du definitivt gå till Millesgården innan utställningen stänger (i februari om jag inte minns fel). Kostar 15o kr/person.

Stor kram Sophia

 

 

Veckans ljuvaste stunder

Jag har aldrig upplevt morgnar förut så som jag gör dem sedan vi flyttade till hus. Varannan morgon är på jag kontoret runt 07 och cyklar hemifrån strax innan halv. Redan efter några minuter måste jag stanna och fota viken som ligger en knapp kilometer hemifrån.

I tisdags morse var ytan alldeles spegelblank, och vore det inte för små, små krusningar går det inte att urskilja vad som är sjö och land.

I måndags morse var jag tvungen att pausa efter sex kilometer. Denna vy behöver inte skämmas för sig! Och tänk att detta är en helt vanlig sjö i Nacka. Stackars alla som sitter i bil på motorvägen i till stan och missar detta!

Husen på andra sidan såg man inte för den tunga dimslöjan. Jag hastade inte vidare utan tog mig tid att stanna och fota och lyssna på pod. Hela denna vecka har jag också lyssnat på podden Dirty John, en kriminalserie 8 delar. Har varit trollbunden sedan första avsnittet. Den är en snaskig historia om svindleri och godtrogenhet. Och om pengar, kärlek, mord och bedrägeri. Om du är svag för krimhistorier kan jag varmt rekommendera podden.

I dag träffade jag min kompis Clara. Vi pluggade ihop och nu jobbar vi på varsin sida Nytorget. Hon hjälpte mig med en bild på dagens outfit. Byxor: HMxMarni (köpta i LWL-gruppen), topp: gammal, tröja: Dagmar (köpt från Martina) och jeansjacka från &other Stories som jag köpte för 100 kr på Hornstullsloppisen för tre somrar sedan. Skorna är från Scholl och de kostade 75 kr. De var egentligen lite trånga men jag ställde dem i ugnen på 70 grader i 7 minuter och numera passar de.

Här är Clara förresten. Så cool!

Det var veckans höjdpunkter. Men den allra största har fortfarande inte varit. På lördag ska vi på ett bröllop som vi sett fram emot hela sommaren. Jag kommer att behöva panikhyra en klänning i morgon. Pga av anledningar så som urusel framförhållning. Som vanligt. Det ska bli kul! Tipsa gärna om du har något ställa som spontanhyr ut klänningar. Jag kommer att gå till Something Borrowed, det är redan bestämt.

Stor kram

Sophia

Hösttecken

Fortfarande är det alldeles grönt ute men allt annat skvallrar om att det är höst. Jag kliver ut ut på en daggstänkt gräsmatta på morgonen, morgonsolen har en särskild lyster, kvällarna är mörka och luften krispig. Även om hösten är min minsta favoritsäsong näst vintern får jag nog erkänna att den är den vackraste.

I onsdags vaknade jag i ottan och satt på cykeln på väg till jobbet redan vid 06.15. Dimman låg som en ullig filt över vägen.

Dimman svepte sig tillochmed över våra äppelträd som dignar av klarröda äpplen. Förra året fick vi knappt några alls men det tar vi igen med råge i år.

När jag hade kommit till Saltjöbadvägen började dimman att lättna. Jag var tvungen att stanna och titta på röken som dansade på vattenytan.

Dimman svepte bort och luften blev varmare igen.

Efter jobbet mötte jag en vän på Nytorget och skulle äta middag, dricka en öl och sedan gå på en visning på Fashion Week. Två timmar senare satt vi fortfarande kvar och gafflade om livet och politik. Blev ingen visning.

I stället promenerade jag mot tåget hem och fick vila ögonen på denna vy från Henriksdalsbron. Lite oskarp bild tyvärr.

Och det får sammanfatta årets första höstdag.

Stor kram

Sophia

 

Träning behöver inte vara en livsstil

Den kan bara vara en liten del av livet. 

Daglig motion eller träning är nog den största utmaningen att pussla in i vardagen. Det hjälper inte direkt att den mesta formen av motion råkar vara så tråkig att klockorna stannar.

Men jag har goda skäl att motionera. Vissa väljer ju helt bort träning under småbarnsåren (och resten av livet med, för den delen) men för mig är det inte ett alternativ. Särskilt inte sedan jag läst boken Hjärnstark och blivit varse om träningens mirakulösa inverkan på kroppen, men framförallt knoppen. Träning hjälper oss att bygga motståndskraft mot sjukdomar som alzheimers och har dessutom en antideppressiv effekt. Ska inte föreläsa mer om boken, men den har i grunden förändrat hur jag betraktar träning och hälsa.

Jag har slutat att se på min träning som en prestation och i stället börjat att se den som en del av vardagen. Kroppen ska ha sitt. För att undvika onödig press har jag också gjort några förändringar som har hjälpt mig att hålla motivationen uppe:

– jag läser inte längre bloggare eller följer instagramkonton med människor som har träning som livvsstil. Jag behöver inga peppiga citat om att jag ska älska min kropp. En kropp är liksom bara min köttsliga farkost som har det ärovördiga uppdraget att transportera mig genom livet. Jag älskar inte den för det, men jag kan åtminstone visa lite tacksamhet. Och bästa sättet att visa tacksamhet är att få den att känna att den duger som den är, inte ställa den i relation till massa andra kroppar. Misstförstå mig rätt; jag tycker att vuxna människor får göra vad de vill på sina sociala medier. Jag utövar bara min fria vilja och väljer bort de konton som inte berikar mitt liv.

– jag mäter inte mina framsteg. Förr förde jag noga anteckningar om vikter och repetioner. I dag försöker jag bara känna efter om något kändes bra eller inte. Det är allt.

– jag lyfter dock alltid lite tyngre än vad som känns bekvämt vid första anblick. Jag älskar känslan av att ha burit något tungt. Så då belönar jag mig själv den känslan så ofta som jag kan. Har till exempel en 20-kilos kettlebell för samma övningar som jag förr brukade använda en 12-kilos. Bara för kul.

– jag har sänkt tröskeln. Ibland blir det bara 20 minuter, eller bara femtio squats, eller två armhävningar. Då är jag nöjd med det.

– jag har börjat involvera Juni i träningen. Hon får agera extra vikt eller så gör vi övningar ihop, som att springa Idioten eller göra grophopp. Så mycket enklare än att försöka pussla med vems tur det är att ”passa barnet”.

– Har byggt ett ”hemmagym”. Två kettlebells, ett hopprep och två gummiband är mitt gym.

– Jag har börjat att planera in tre träningar i veckan. Måndag, en gång mitt i veckan och så en gång på helgen. Ganska ofta skiter det sig och då hänger jag inte läpp för det. Jag om någon skulle omedelbums lägga min röst på det parti som lagstiftade om träningstimme varje dag. Eller om jag var fackligt skulle jag driva frågan att motionsväxla, alltså att växla lön mot träningstid på jobbet. Jag tycker egentligen att alla förtjänar att få röra på sig minst en timme om dagen. Nu ser vårt samhälle inte ut så, och inte mitt liv heller. Jag har anpassat mina förväntningar efter vad som är rimligt för tillfället.

 

Stor kram

Sophia

En helg och dödshoppet

Godmorgon! Kjellsklings morgonjympa.

Lite morgongos får man stå ut med om man är gjord av 5 kilo päls. Hehe, nu var det inte Kjell jag skulle skriva om utan…

… Det lika fruktade som emotsedda Dödshoppet. (obs är egentligen rätt harmlöst).

I lördags var det äntligen dags! Jag har peppat inför detta cirka hela sommaren. Är ju så väldigt svag för att titta på när andra gör dumheter.

Vi åkte ut med båten för att se spektaklet från första parkett. Andra valde en helt annan typ av fordon. Var och en för sitt, antar jag.

Jag försökte fota och tog ungefär 400 bilder. Alla värdelösa märkte jag i efterhand. Men något såhär såg det ut. Jag blev superimponerad över att hopparna var så duktiga.

De största plasken rönte mest applåder. Vem som vann? Minns inte riktigt.

Våghalsigt är bara förnamnet.

Jag kan säga såhär. Ingen – varken levande eller död – kan förmå mig att hoppa från 12:an. Det kittlar i maggropen bara jag tänker på att dyka från femman, och det har jag ändå inte gjort på sisådär 17 år. Nervpirrande att få ta del av andras dödsföraktande dumheter i alla fall. Undrar om jag vore en person som storögt skulle glott på avrättningar i 1700-talets Sverige? Bara för spänningens skull?  Hoppas djupt och innerligt att så inte är fallet.

Det var min lördag. Kommer inte att tjata om Dödshoppet på minst 10 månader.

Kram

Sophia

Solrosen som inte ville dö

Hej!

Äntligen fredag. Jag är så otroligt helgsugen efter en intensiv arbetsvecka. I morgon ska vi ha Andreas mamma över på besök och dessutom titta på Dödshoppet, alltså tävlingen i magplask som går av stapeln på Saltisbadet. Både gruvar mig och känner peppen samtidigt – kommer antagligen att kittla mer i min mage än i hopparnas. Jag är riktig harig när det kommer till höga höjder.

Ser du solrosen som blommar? Den blåste omkull häromveckan och vi fiskade upp den från odlingslådan. Trots att vi inte hade några förhoppningar om att den skulle leva mer än någon dag ställde vi den i vatten. Och tji fick vi. Bladen må sloka och den är inte den mest prunkande solros jag sett, men blommar gör den med besked. Är oerhört förtjust i symboliken med solrosen som vägrar att dö, mot alla odds.

Annars blir det en mycket lugn helg. Vi har köpt ytterligare en leksak i en lokal köp-och säljgrupp på FB och nu börjar det bli hög tid för att rensa i leksakslådan. Jag tror att det var nästan ett år sedan vi gjorde en översyn sist. Skriver gärna mer om hur jag ser på barnleksaker i ett helt separat inlägg, för det är verkligen något som jag funderar mycket på. Hur många är lagom många? Vad ska mitt barn få leka med? Ska barn få välja helt fritt? Hur uppmuntrar man barn att inte välja stereotypa leksaker, behövs ens det? Är det viktigt med miljömärkta leksaker? Det finns många aspekter att klura kring.

Här är Junis nya dock. Ett gungande får i trä och äkta fårskinn. Kostade 300 kronor och blev omedelbar succé.

 

Stor kram

Sophia

Om jag har oändligt med tid då?

I morse vaknade jag med en känsla av att denna dag var dömd. Juni hade vaknat flera gånger under natten, och tillråga av allt hade någon fört liv på gatan vid 03.30. Och jag hade en viktig dag framför mig. Skulle nämligen tillbringa förmiddagen i Steamerys monter på Formex. Så kul. Men jag var så trött.

Samlade mig, åt frukost och klädde mig i kläder som jag hade lagt fram kvällen innan.

Ullbyxor från Hope (begagnde ofc) och Martinas gamla och kortade Rodebjerklänning. Inte lika nöjd med outfiten som när jag lade fram den, men långt ifrån den värsta kombon jag burit.

Sedan styrde jag cykeln mot Stockholmsmässan i Älvsjö. Till Södermalm gick allt som som vanligt. Men vid Skanstull började haveriet. Jag cyklade fel och fick vända. Hamnade på cykelstråk som inte längre fanns och hittade mig själv yrandes efter orangea skyltar inne i bostadsområden. Allt medan svetten rann och klockan tickade på alldeles för fort. När jag hade cirka fem kilometer kvar dog cykeln. Jag återupplivade den. Och den tackade mig genom att dö igen. Fem gånger på rad.

När jag väl kom fram var jag stinn av ilska. Och sedan var det liksom svårt att återhämta sig under resten av dagen.

Jag kan absolut inte hantera förnumstiga råd när jag har dåliga stunder. Vill uppriktigt täppa till truten på alla som säger saker som ”det är bara en inställningsfråga” (NÄHÄ? Så det är fel på min inställning nu också. Vem kunde ana?). Det hjälper liksom ingenting. Det gör förstås inte medlidande heller, om något får jag bara skuldkänslor för att jag tynger ner någon annans dag med mina mikroskopiska vardagsproblem.

Efter 30 år på jordskorpan har jag bemästrat ett sätt som avhjälper ett dåligt humör. Det är att tänka: ”men om jag hade oändligt med tid, hur hade jag reagerat då?” Om jag har oändligt med tid för att laga maten, behöver jag verkligen fräsa mig igenom alla moment då? Om jag har oändligt med tid på mig att hinna dit, behöver jag verkligen svära mig igenom cykelturen då?

Jag tappar oftast humöret när jag känner att jag håller på att missa en deadline. Inbillad eller riktig. Visst att det är surt att komma lite sent till mässan, men fem minuter till eller från spelar ju mindre roll. Och ingen dör av hunger för att maten tar en kvart extra. Det är också så jäkla befriande att bara skita i en deadline ibland. Komma några minuter senare till förskolan, glad och harmonisk, i stället för på utsatt tid med andan i halsen. Om jag tillåter mig själv att strunta i tidsaspekten känner jag direkt hur axlarna sjunker och hur ansiktet rätas ut. Inget är liksom värt att hetsa upp sig för i evigheten? (den finns förstås bara i mitt huvud, men ändå).

När jag skriver detta inser jag att det ÄR ett förnumstigt råd. Vem hade någonsin blivit stressad om det aldrig fanns några tider att passa? Men då får det väl gå, för det är det enda som fungerar för att bryta ilskespiralen.

Har du något tips för att vända en riktigt rövig dag? Kan vara vadsomhelst så länge som det fungerar.

I fall fall. Mina kollegor kommer att på Formex resten av veckan. Kom förbi och säg hej om du ändå är där!

 

Stor kram

Sophia

 

Ack söndag

Hej,

Hippade en kompis igår och har fortfarande inte hämtat mig, varken i ande och kropp. Det är som att orden som formas i min hjärna blir alldeles lösa i konturerna innan mina händer når tangentbordet. Nu har jag försökt skriva i en halvtimme men inget vettigt har kommit ut. Här kommer de senaste dagarna i punktform, för det är allt jag förmår skriva i för tillfället.

  • Hippan var jättekul. Den började på Bounce (kärt återseende, hehe) och slutade med en lång diskussion inpå småtimmarna om Det Generella Tillståndet i Turkiet med taxichauffören. Vi kom överens om att vi inte var överens (han gillade Erdogan, det gör inte jag men låtsades dock vara mycket mer insatt än jag faktiskt är ), sen skakade vi hand och jag tipsade honom om var man kunde köpa kaffe. Allt gott.
  • Under middagen på Yuc fann jag en person som var lika besatt av Rättegångspodden som jag är. Älskar Rättegångspodden. Kan prata i timmar om den. I alla fall. Vem kommer inte fram och knackar henne på axeln sedan? Om inte Mr Rättegångspodden själv; Nils Bergman. De arbetade nämligen ihop. Blev oerhört starstruck. Mötet blev troligen pinsamt för alla inblandade trots att jag försökte hålla igen. Gudars ändå.
  • I veckan fick jag äntligen bära min nya kjol från Myrorna Ropsten. Det är som att den är sydd bara för mig? Dubbar kjolen till höstens köp.
  • Tack för alla fina tips om att ta sig vidare i renoveringsprocessen när motivationen tryter. Ska börja varva roligare med mer tråkiga projekt (hittills har vi bara gjort tråkiga) och avsluta ett rum innan vi påbörjar ett nytt. Nu duttar jag lite hejvilt. Tack igen.
  • I dag åkte vi till tippen trots att jag egentligen inte orkade. Kändes så oerhört skönt att slänga trädgårdsskröfs och sopsortera. Slår vad om att om jag hade börjat dagen med ett dopp hade jag inte haft gröthjärna nu. Ett vederkvickande dopp är vad en rejäl efter-hippa-dag kräver.
  • Snart är det val och jag känner en genuin oro inför detta minst en stund varje dag. Den senaste veckan har vi fått flygblad från ett Nynazistiskt parti och Gustaf Kasselstrands (avhoppare från SD) parti med parollen ”mot en ljusare framtid” i brevlådan. Till vårt hem, alltså. När jag såg de 26 namnen på listan mådde jag illa. Det var inget skämt. Det enda som är bra med detta parti är att en röst på dem är en färre röst på SD.

Stor kram

Sophia