I förra veckan fyllde Juni 7. Sju år! Det känns lika svindlande för henne som det känns för mig att varit förälder i sju år.
I lördags hade vi dukat upp för kalas vid kl 2. Juni kom instapplande från prova-på-hockeyn (hennes fröken spelar i hockey-lag och bjöd in alla tjejer i förskoleklass på en hockeyträning, snörp i hjärtat) samtidigt som morfar, Annika och Hampus kom. Mormor hade bott över sedan kvällen innan.
Tyvärr var tårtgeneralen Andreas krasslig, och lotten föll på mig att ordna med fika. Som tur var hade Juni önskat sig kladdkaka, och den uppgiften var till och med jag man för. (Annat var det för tre år sedan då hon önskade sig en enhörningstårta).
Hade dragit en kam genom både hår och ögonbryn.
Kladdkakan gick itu, och nästan alla glas stod i disken och jag hade inte köpt några våriga tulpaner.
Nåväl! Torkade blommor och pappersblommor åkte ner i två hyacintvaser. Kladdkakan serverades i stora klickar, och jag fick anledning att duka fram antika likörglas jag fått av mamma.
När vi ätit, sjungit och öppnat alla presenter (en whiteboardtavla, barbiekläder, en barbiehäst och en jojo) lekte barnen medan jag säckade ihop i soffan. Återstoden av kalaset ägnade jag åt att högljutt vädra synpunkter på min brors klädstil (oombett), och så var ordningen så som den varit i över trettio år återställd.
Blombuketterna blev så pråliga att jag ställde dem i badrummet där de tänder upp som små fyrbåkar.
Kram