Hemmaföräldrars nätverk har debatterat flitigt på DN, och jag har läst med ömsom höjda ögonbryn och ömsom förskräckelse. Nätverket är en sammanslutning föräldrar som vill väcka liv i frågan om en slags lön för de som inte har sina barn på förskola.
Jag klargöra att jag inte har något emot att föräldrar vill vara hemma med sina barn. Oavsett bevekelsegrund – om det är på grund av bristande tilltro till förskolan, att man föredrar att vara med sina barn framför arbete, eller om man hatar sin chef – för all del, stanna hemma så länge du vill.
Men.
Låt oss inte bedra oss själva om varför förskolan finns. Förskolan existerar för att föräldrar – framförallt mammor som tidigare var utestängda från arbetsmarknaden, ska kunna arbeta och finansiera vår välfärd.
Fantastiska pedagoger, en stimulerande miljö och social kontext, att som förälder bibehålla en yrkesidentitet – det är positiva bieffekter men inte grundanledningen till varför vi har kraftigt subventionerad barnomsorg i Sverige. Vill du inte nyttja barnomsorg är det i sin ordning, men att inte bruka en samhällsservice innebär inte att du är berättigad till kompensation. Lika lite som att du kan få extra återbäring för att du inte gått till vårdcentralen, eller lägre skatt för att du inte pluggat på universitet.
Subventionerad förskola är en rättighet för alla som arbetar (eller studerar för att arbeta, eller söker arbete), men inte förknippat med något tvång.
Hemmaföräldrars nätverk presenterar barnomsorgspengen som en universallösning på nästan alla problem i den barnrelaterade välfärden. Stressig miljö på förskolan – inför barnomsorgspeng. Rekord i VAB – det löser barnomsorgspengen. Barn som underpresterar i skolan – barnsomsorgspeng!
Men inget om de uppenbara nackdelarna. Som att:
Vårdnadsbidraget, föregångaren till barnomsorgspengen, nyttjades främst av de som redan stod långt från arbetsmarknaden och hade dåliga möjligheter till egen försörjning. Det blev kostsamt för såväl individen som staten.
Kvinnor i barnafödande ålder är redan diskriminerade på arbetsmarknaden. Kampen för att kvinnor ska kunna kombinera en yrkesidentitet med föräldrarollen har varit lång och kostsam och den är inte över än. Att ge föräldrar (med erfarenhet från tidigare försök: främst kvinnor) möjligheten att behålla en anställning i flera år utan att arbeta, innebär ett dråpslag mot kvinnors attraktionskraft på arbetsmarknaden.
Varför ska föräldrar som ”måste” (hemmaföräldras nätverks ordval) nyttja förskolan, tillbringa en enda minut extra på arbetet för att finansiera barnomsorgspeng åt föräldrar som vill bli kompenserade för att de inte förvärvsarbetar. Reformutrymme – i den mån det finns – inom välfärden borde självklart fördelas solidariskt, och inte strösslas över en liten klick.
Och sist:
Det är inbjudande att tänka att barnomsorgspengen bara skulle användas av föräldrar med barnens bästa i intresse. Och att hemmiljön per automatik alltid är tryggare än en förskola. Tyvärr finns det gott om exempel på föräldrar – som på grund av bristande omsorgsförmåga, missbruk eller annan problematik – troligen skulle spendera bidraget på allt utom familjens välmående. Förskolan är vissa barns enda trygga punkt, och de barnen får vi inte glömma.
Den svenska buffén av omsorgsupplägg: kommunal eller privat förskola, waldorf-förskola, dagmamma – eller inget alls, är inte vad som kännetecknar brist på valfrihet. Jag slår vad om att just valfrihet – eller brist därpå – inte är småbarnsföräldrars mest trängande problem.
Tvärtom har vi ett sällsynt överflöd som vi ska fortsätta värna. Kvinnor i Sverige behöver i lägre utsträckning välja mellan karriär och familj, utan kan välja både och eller bara endera. Bara för att de flesta småbarnsföräldrar inte vill stanna hemma från arbetet i flera år, betyder inte att de att inte kan. Bara att de väljer annorlunda.
Hemmaföräldrars nätverkare har statens (och min, i egenskap av feminist) tillåtelse att stanna hemma tills barnen blir myndiga om de så vill. Men som de själva förtjänstfullt pekade ut – det finns stora problem i både förskola och skola – låt oss spendera våra gemensamma resurser på dem i stället.
Håller med om en hel del av det du skriver. Men kan samtidigt tycka att det är lite knas att man kan få betalt för att ta hand om andras barn (som tex dagmamma) och inte sina egna. Och att det värderas så mkt högre! Sen får man inte gömma bort att ett barn i förskola faktiskt kostar samhället ca 14000 per månad (minus den egna avgiften). Plus kostnaderna för allt vabbande…Glöms lätt bort i diskussionen kring vem som egentligen finansierar vad.
Klart att det kostar! Jättemycket pengar. Men en spottstyver jämfört med att tillbringa ett helt liv i yrkesmässigt utanförskap. Poängen är ju att småbarnsföräldrar ska kunna bibehålla sina jobb – och därmed fortsätta bidra till välfärden och sin egen pension. Det är ju inte jättemånga som kan försvinna från jobbet i flera år och sedan komma tillbaka med samma löneanspråk och ansvar. Och att arbetsgivaren ska reservera anställningen i åratal, det funkar ju inte så? Att ta om hand om andras barn = ett arbete. Att ta hand om sina egna barn = inte ett arbete. Obs. Inget FEL med att vara hemma med barnen, det får man absolut vara.
Så bra formulerat inlägg!
Jag lär mig så mycket av dig! Inte hört om detta innan men tycker det är väldigt intressant. Tack för att du bildar mig! Ska läsa på om vad andra sidan säger också.
Mycket intressant och bra formulerat!
Tack ?
Nog för att föräldrar känner sina barn bäst, men jag får alltid lite jantekänsla av hybris när folk anser att barn ska vara hemma med föräldern? Som att föräldern är perfekt på alla sätt och gör barnen till sina kopior. Jag tycker att förskolan är bättre på en massa saker när det gäller att uppfostra mina barn, även om man inte ”får” säga att förskolan uppfostrar heller… jag hade gärna varit mer med mina barn, men jag anser att alla måste bidra med allt de kan. Och ibland är jag bättre på mitt jobb än att ta om mina barn. Kan du inte skriva lite om dina tankar kring privatskolor? Jag vill såklart att mina barn ska gå i bra förskolor och skolor, men jag får akut vänster-eksem av tanken på att ringa runt till privatskolor och se om de kan ta mitt ”viktiga” barn som förtjänar det bästa (till skillnad från alla andra barn eller??) gaaah!
Väl rutet!!
Fan så trött jag är på ”barnen har det så dåligt på förskolan”. Både från medföraldrar samt även av förskolans egen personal(”vilka långa dagar, han är ju så liten”). Hur kan de snacka ned sin verksamhet så? Det är ju dessutom inte sant, barnen har ju jätteroligt på förskolan. Mina barn tjatar hela helgen om inte förskolan är öppen snart. Trötta när man hämtar dem såklart efter en hel dags lek, men är det farligt att vara trött? Knappast!
Och fröjden när man upptäcker vad de har lärt sig ❤️ Jag är dem alla våra pedagoger evigt tacksamma för all kärlek de ger till mina barn och allt som de får lära sig.
Många säger att man har barnen så kort tid och att de blir stora fort-så man måste passa på och vara med dem. Tex välja ett jobb som man kan var ledig ifrån och som är
Kompatibla med att hämta vid 15 vilket alla andra föräldrar verkar göra. Jag skulle vilja vända på det. När
mina barn blir tonåringar kommer jag ha 20 år kvar att jobba, det bara måste ju vara med något jag tycker är stimulerande och roligt. Chanserna till det minskar ju drastiskt om jag under barnens första 10 år i livet varit bidragstagare och inte tagit några steg alls i mitt eget arbetsliv. I min bransch skulle jag in princip vara oanställbar och skulle ha väldigt svårt att få ett jobb trots lång utbildning på universitetet.
Ja, så är det ju. Samhället bekostar ju en svindyr förskola under några få år (max 5), för att föräldrarna ska ha bättre möjligheter till god livsinkomst (och därmed skatteintäkter) under resterande 35-40 yrkesverksamma år. Visst att det finns yrken där man kan försvinna i fem år och sedan vara anställningsbar, men de är nog i klar minoritet. Många behöver troligen skola om sig, alternativt ta ett arbete långt under deras tidigare kompetensnivå när de återinträder på arbetsmarknaden. Också detta får ju oerhörda konsekvenser på sikt.
Ja. Alltså mina barn har det fantastiskt på förskolan. Klart att det finns dåliga förskolor, men en rimlig politisk åtgärd vore ju att prioritera mer resurser till barnomsorgen. Minska stressen för fsk-personal, mindre barngrupper med mera. Inte att uppmuntra till att folk ska ha barnen hemma, och att förskolan är för ”B-laget” som inte har råd att gå hemma i flera år.
Håller med på alla punkter! Så bra formulerat ????????
Tack ?
Tack!
Problemet handlar egentligen om normen av tvåsamhet. Normen att båda föräldrarna ska arbeta. Behovet av två inkomster. Och problemet pension.
Om man anpassade löner så att en familj med två barn kunde leva på en lön, ja då skulle det finnas valfrihet. Om man anpassade så att pensionen var lika för alla och ej baserad på livslön, ja, då skulle det finnas valfrihet. Om man anpassade så att föräldrar till barn i förskoleåldern hade rätt att arbeta 50% så att de kan vara hemma heltid om de delar vårdnad (100% ensam vårdnad) skulle det finnas valfrihet.
Jag tror att det egentligen handlar om att systemet inte ger valfrihet i dess nuvarande form.
Jag tycker inte att det är en tvåsamhetsnorm så mycket som att vi har en försörjningsnorm i Sverige. Du förväntas bidra till försörjningen av din familj. Vårt välfärdssamhälle är unikt. Vi har gratis skola, sjukvård och pension (garantipension) för alla – även om man inte arbetat en dag i sitt liv. Ett sånt frikostigt system kräver att alla bidrar efter förmåga, tanken inte att folk ska opta ut från arbetsmarknaden. Då blir skattebördan väldigt stor för de som arbetar.
Och nej: valfrihet är något som existerar på pappret i de flesta fall. Hur många soloföräldrar har råd att vara hemma i flera år? Hela idén med barnomsorgspengen grundar sig i att man är 2 vuxna, en som sköter barnen och en annan som drar in kosing. DET är väl att cementera tvåsamhetsnorm om något.
så välformulerat, håller med på alla punkter.
Tack ?
[…] vi åt surdegspannkakor och pratade om komvux, filmer, jobb, föräldralönen och allt som hänt sedan sist. Tre gånger har vi behövt boka om på grund av […]