Favoritböcker och-serier jag glömt slutet på

Har du också varit med om att bli så uppslukad av en bok, eller en serie, att karaktärerna dröjt sig kvar i åratal. Men när du minns tillbaka kan du inte redogöra för hur det slutade? Det händer mig alltför ofta. Jag blir så absorberad av stämningen, karaktärerna och miljön att slutet liksom inte riktigt får fäste.

Spoiler-varning!

På jullovet läste jag om den Den hemliga historien av Donna Tartt. Den läste jag första gången för 7 år sedan, och blev alldeles tagen.

Fem rikemansungdomar läser klassisk grekiska på ett college i New England under sena 80, eller tidiga 90-talet. Vi lär känna dem genom Richard Papen, kursens sjätte student, som varken kommer från pengar eller klass, men desperat försöker passa in i kotteriet. Redan på första sidan avslöjar han att de begått ett mord, och under de nästföljande 700 sidorna vecklar intrigen ut sig, långsamt, i ett behagligt alldagligt tempo. De slirar alltmer moraliskt, pådrivna av den självutnämnda ledaren Henry, gruppens största begåvning och listigaste intrigmakare, och eskalerar sedan mot moraset. Trots att de andra fem egentligen bara är en samling depraverade alkoholister är Richard chanslös mot deras dragningskraft, och även jag. Jag skrek ut i förvåning när jag läste slutet – även för andra gången. Jag hade nämligen helt förträngt det dramatiska slutet.

Harry Potter

Jag minns när jag la nävarna på De vises sten för första gången. Jag var 11 och lekte inne hos min granne. Jag satte mig ned på golvet med ryggen mot bokhyllan och började bläddra, och reste mig inte igen förrän timmar senare. Sju år senare kom den sista boken ut. Jag var i Stockholm med min kompis Bea, och dagen boken fanns i handeln rusade jag in på NK och köpte den engelska utgåvan. Resten av stockholmsvisiten var jag inget vidare resesällskap, utan bokstavligen gick med näsan i boken. Under flera år hade jag slukat alla HP-böckerna. Först de svenska, men när den svenska utgåvan dröjde i översättningen köpte jag de engelska utgåvorna när de släpptes. Och sedan läste jag den svenska översättningen. Det är tack vare Harry Potter som jag lärde mig såpass mycket engelska, trots att jag knappt varit utomlands och aldrig haft någon att öva med, att jag alltid hade högsta betyg utan att göra en enda läxa(än i dag är engelska mitt arbetsspråk, trots att jag aldrig bott en dag utomlands).

Jag var besatt. Av allt och alla, detaljerna, symboliken, dramat. Du kan ju ana chocken när jag läste om böckerna för ett par år sedan. ”Vad är det här för LUR, SÅHÄR SKA DEN JU INTE SLUTA?”

The OC

Om min generation är förkroppsligad i en serie måste det vara O.C. Jag brukade titta inne hos min granne när hennes mamma arbetade kväll. Efter avsnittet (onsdagar kl 20, om jag minns rätt) klev vi rakt ut på balkongen och tog en cigarett för att lugna nerverna. Sedan ringde jag ofta andra kompisar och hetsade upp mig igen över spänningen, eller bara för att fråga om låtlistan. Alla tittade på OC. Vi pratade om karaktärerna (var inte Marissa sjukt störig ändå?), kläderna och musiken. Om Ryan, som alltid kändes helt menlös och intetsägande. (Hur kunde Seth vara tönten när det uppenbart var Ryan?) Ingen detalj var för ringa för att diskuteras. Men slutet? Än i dag minns jag inte hur serien slutar, och det spelar ingen roll eftersom jag minns så tydligt hur varje avsnitt började (California here we come).

Satc

Nästan lika stort var det med Sex And the City. För vissa av mina kompisar var det nog större. Och jo, den var en big deaI när den kom. Det var vår första interaktion med kvinnliga roller som inte bara existerade för att spegla män. Och vi var förstås djupt engagerade i Aidan vs Big, men störst av allt var nog ändå storstadsatmosfären. Sjukt nog mindes jag inte alls hur originalserien slutade, utan blev väldigt överraskad när jag tittade på And just like that och fann att Carrie och Big gifte sig.

4 Comment

  1. Carrie och Big gifter sig i första filmen som kom efter serien så om du inte har sett dem är det inte så konstigt att du inte minns.

    Blev sugen på att läsa om Den hemliga historien nu, har också förträngt hur den slutar.

    1. AH! det förklarar en del. Men inte att jag helt skrev om slutet i mitt huvud.

  2. Mitt minne är helt klart synnerligen opålitligt. Det har hänt mig mer än en gång att jag läst en (tror jag) helt okänd bok, och så plötsligt kommer till en scen som jag känner igen i detalj. Det är oftast ett glatt igenkännande: ”Jaså var det härifrån det kom?” Måste med andra ord ha läst boken förut men minns INGENTING av den förutom denna enda scen. Det är dock väldigt praktiskt när man läser om deckare och nickar igenkännande åt svägerskans frisyr eller den lilla broderade duken på tebrickan – men absolut inte kan minnas sådana petitesser som vem mördaren var.

  3. händer mig så ofta! jag är definitivt en sån som kommer ihåg stämningar bättre än intrigen. en av mina absoluta favoritböcker är vad jag älskade av siri hustvedt. det jag kommer ihåg av den är att den utspelar sig i new york, att den handlar om vänskapen mellan två familjer, en av dem med en strulig tonåring och sen är det något med en tavla. med tanke på att jag jobbar i bokbranschen borde jag kanske vässa mina boktipsarskills lite mer …

Lämna ett svar