Hur vi försöker leva jämställt

Att sträva efter jämställdhet i relationen har ett egenvärde i sig, i alla fall om du frågar mig. Trots att det faktiskt är ganska jobbigt. Könsroller växte ju fram av en jäkla anledning – de är bekväma att luta sig tillbaka mot i stunden. Man följer ju bara minsta motståndets lag. Jag kan faktiskt komma på mig själv med att drömma mig bort till ett liv där Andreas arbetar och jag är hemma. Vilken befrielse att aldrig behöva gnälla om disken! Aldrig titta på varandra och säga ”det vore bra om du kunde plocka und…” Slippa vikta våra respektive möten mot varandra (jo men det finns ju en inofficiell ranking för mötestyper, låtsas inte om något annat!) för att förhandla om VAB:en. Tills verkligheten drabbar mig och jag inser att det i så fall är jag som ska plocka undan allt, torka varenda barnkräk och diska varenda tallrik. Och att belöningen för ett livs mödor blir fattigpension och – allra troligast – en avgrundsdjup bitterhet för de många tacken som aldrig sagts.

Att skapa mer jämställda situationer i vardagen kräver förhandlingar och avvägningar. Så långt ifrån passion och att följa stundens ingivelse man kan komma faktiskt. I alla fall hemma hos oss.


Jag tror inte att vi är helt jämställda, men vi strävar åtminstone efter att fördela familjeansvaret lika. Vi delar på föräldraledigheten, tar varannan VAB, delar på matlagning och barnbestyr. Ingen av oss arbetar för närvarande heltid, jag är föräldraledig och Andreas arbetar 80%. Våra arbetssituationer är dock väldigt annorlunda. Min man arbetar som utvecklingschef på ett företag han själv varit med att starta. Jag är helt vanlig anställd på ett mindre uppstartsföretag. Det har gjort att vi behövt vara kreativa när vi planerat föräldraledigheten. Med Juni har vi exempel arbetat halva veckor vardera och delat upp ledigheten i tre halvårsperioder; en som var min, en gemensam och en som var min mans. Snart är det dags för min man att vara hemma i nio månader med Nils.

Jag tror att jämställdhet för de flesta heterosexuella par bara är något som existerar i teorin. I alla fall för de i min generation (30+) och äldre. De flesta av oss har ju inga förebilder – så vad innebär jämställdhet i praktiken? Det är inte en retoriskt ställd fråga, jag undrar verkligen! Är det jämställt att dela rakt av på alla sysslor? Eller dela upp sysslorna? Jag har inget svar på det. Jag tror dock att en fara med projekt jämställdhet är att det bidrar till en mer diskret form av obalans. Nämligen den att det är upp till kvinnan att se till att rättvisa skipas i hushållet. Risken är stor att hon blir projektledare när alla sysslor ska fördelas, och måste planera, strukturera, påminna och följa upp. Ovanpå sin beskärda del av sysslorna, förstås. Och dessutom är det märkligt nog kvinnan som anses vara ytterst ansvarig för ett misslyckat jämställdhetsprojekt. Omgivningens dömande kan bli ännu en tyngd att bära. Jag tänker på alla som skriker ”LÄMNA” så fort en kvinna lättar på hjärtat och erkänner att hon tar all VAB för att slippa bråk. När den rimligaste reaktionen egentligen att vråla ”VABBA!” till mannen i stället.

Det här blev långt. Min poäng är att vi strävar efter att fördela hemlivets sysslor så rättvist som möjligt. Men väldigt ofta delar vi upp oss och Andreas donar med huset och jag tar hand om barnen. Av praktiska anledningar (Andreas kan snickra, det kan inte jag) men också för att vi är barn av vår tid. Saker ska gå fort och göras så effektivt som möjligt – då är det lättast att bara följa stundens ingivelse.


Såhär tänker jag kring sysslor:

– Titta på hur sysslan genomförs. En klassiker är att kvinnan tar repetitiva sysslor som genomförs i hemmet, helst med barnen närvarande. Mannen tar sysslorna som i huvudsak och med fördel görs ensam och för honom från hemmet.

Känns det obekvämt att byta sysslor med varandra? Då är det antagligen precis vad som behövs. Att bryta invanda mönster kan vara sjukt obekvämt (könsroller kom ju till av en jäkla anledning!) men belöningen är mindre bitterhet och mindre friktion på sikt.

-Hellre gjort än bra. Väldigt många sysslor kräver att man övar upp en färdighet. Tvätta till exempel, eller laga mat (det senare lärde jag inte mig förrän helt nyligen, sjukt jag vet). Man måste ge varandra tid att öva upp färdigheten.


Slutligen. De finns ju många som hävdar att det är naturligt att kvinnan tar hand om hem och barn och att mannen förvärvsarbetar. Jag kan alldeles för lite om biologi för att ge ett vetenskapligt svar på frågan. Min invändning är bara att det är alldeles för skört och bräckligt upplägg. Otryggt, rentav. Familjens försörjning kan inte vara hotad för att en inte arbetar, och hemlivet kan inte falla samman om en inte längre sköter hushållet. Nog är det tänkt att vi ska dela på det.

Hur tänker du?

Kram

3 Comment

  1. Att bägge föräldrarna är föräldralediga är en av mina käpphästar! När folk säger ”jamen tänk på stackars X (han…) som är egenföretagare, hen kan ju inte bara pausa” så tänker jag på alla kvinnor som visst kan pausa sina företag, eller alla anställda som tydligen inte är världens mest oumbärliga människa… Forskning visar t ex att för varje Månad pappan är hemma så ökar mammans livsinkomst med flera procent – helt otroligt!
    Jag känner igen sysslofördelningen hemma, man måste verkligen anstränga sig ibland, t ex att jag skruvar upp lampan och han syr i den jäkla hällan på overallen. Och du är så spot on med vem som åker iväg utan barnen!!

  2. Det lustiga som jag ofta kommer på mig själv med är att jag, trots att jag verkligen brinner för jämställdhet etc, själv hamnar i fällorna. Påminner min sambo om att köpa födelsedagspresent till sin mamma, boka klipptid, tänker på morgonen vad vi ska äta på kvällen och ber honom ex sätta på potatis. Projektleder, projektleder, projektleder…… detta jobbar jag jättemycket med. Jag har kollegor som jobbar där mannen är föräldraledig, och när männen är förkylda (alltså inte typ kräksjuka eller influensa..) så måste de vara hemma för att ta hand om mannen. Medan man själv som kvinna springer med feber och handlar och torkar snor etc. Nä. Svårt ämne, men viktigt.

  3. Nä vi är inte jämställda, hemma hos oss är det min man (sedan 20! år tillbaka) och inte jag som gör mest, han tar all matlagning, planering över det + planering och roddning av barnens aktiviteter. Han tog alla nätter när de var små (pga att han kan sova på en sten & somnar om på fem sekunder, medans jag låg med gloöga upp i taket & lyssnade om kidsen andades). Vi har städhjälp, jag tar tvätten och disken och sköter ekonomin..
    Han fixar med huset pga handyman och även med trädgården.
    Vi jobbar båda heltid och vabbar lika mycket.
    Vi är 42 & 46 år gamla (han äldst) & hans pappa föddes på 1920-talet, så han borde kanske ha andra värderingar.
    Så i vår familj är det mannen som gör mest och vi är båda ok med detta och jag är extra glad förstås. Som vi menar att ngt måste ju väga upp statistiken. Sen tjänar han betydligt mer än mig, trots att jag har dubbelt så lång utbildning (han har chefsbefattning och är ingenjör) och jag arbetar inom en annan sektor, men det är en annan diskussion.

Lämna ett svar