Jag och mitt träningsarmband

Posted on

I maj, lagom tills att jag började jobba efter föräldraledigheten, köpte jag ett träningsarmband på Blocket. Min man var tokig i Fitbiten jag gav honom i födelsedagspresent (den köpte jag refurbad på en elektronikaffär, tips!) och tyckte att jag också borde införskaffa en inför cykelpendlingen. Om jag var lite ljummen inför den då är jag eld och lågor i dag.

Armbandet mäter sömnen, räknar ihop alla steg och registrerar aktiviteter så som löpning, simning eller cykling. ”Jaha, och vad ska nu det vara bra för?” kanske du undrar.

Träningsarmandet har gett mig massor av insikter kring mitt mående och hur det förändras över cykeln. Det värdefulla med de insikterna är att jag kan försöka göra livet lite enklare dagar då det känns motigt. Visste du att hormoncykeln kan påverka din vilopuls om du är kvinna? Det hade jag ingen koll på, och begrep faktiskt inte var det var frågan om förrän efter flera månaders registrering.

Min vilopuls är vanligen starka 57-58 slag per minut.

Klipp till en vecka senare och den är på 63 – 64 slag/minut, alltså en ökning med mer än 10%. Nu har PMS:en dundrat in.

Vilopulsen är viktig för den säger hur bra jag är på att återhämta mig efter ansträngning. En låg vilopuls gör återhämtningen bättre, en högre gör jag att jag känner mig mer ansträngd och uttömd på energi. Dygnet då jag har 64 i vilopuls känner jag mig seg i hela kroppen. För att inte tala om lättirriterad och dåligt utsövd. En riktigt kass version av mig själv alltså. Men så är det att leva med rejäl PMS.

Just denna insikt har gjort att jag har gjort träningsupplägget snällare mot mig själv. När PMS:en rider mig som värst är det inte lönt att pina sig ytterligare. Då nöjer jag mig med promenader eller jogging i lugnt och behagligt tempo, försöker lägga mig i tid och inte bråka med mig själv i onödan.

När mensen kommer och PMS:en släpper är jag däremot stark som en oxe! Då river jag gärna av ett 11 kilometer långt löppass i flåsigt tempo.

Armbandet har jag också att tacka för att jag når mitt stegmål på 10 000 steg/dag. Flitigt påminner armbandet de dagar jag inte är tillräckligt aktiv och sedan jag köpte det i maj är dagssnittet 10 700 steg/dag, trots att jag har tillfällig paus i cykelpendlingen.

Sömnen är ju ingen att skryta med under småbarnsåren. Det är väl det enda negativa, att sömnstatistiken är som att slå på ett blåmärke liksom.

Men annars är jag nöjd! Kram

5 Comments

20 kilo lättare

Posted on

I veckan tog vi äntligen tag i det. Utrensningen av barnens gamla kläder. Tvättade och vikta har de legat i plastbackar på kattvinden. Mjuka bodies i storlek 50, så små att de ser ut som dockkläder. Har en människa kunnat bo i dem? De flesta bebiskläder har jag köpt begagnade på Tradera och använt till båda barnen. Mycket är i så gott som felfritt skick, små bebisar sliter ju inte på kläder annat än med den orimliga söthet som gör man man vill gosa, klappa och nypa sönder dem.

Vi har sparat nästan alla bebisplagg för att sälja på den lokala barnloppisen, som hålls två gånger varje år. Men nu har vi insett att den nog inte blir av i vår heller, och liggandes i kattvinden är kläderna inte till glädje för någon.

Tre gigantiska Sellpy-påsar har vi fyllt. Med ullpyjamasar, bodies, små, små byxor, koftor, silkesmössor och overaller. Vissa saker har de bara burit någon enstaka gång innan de blev för små, medan andra plagg vuxit i takt med barnen. Nästan varenda plagg ungarna någonsin burit är nu påväg till någon annan. Till minneslådan sparade vi bara en randig plyschoverall från Polarn & Pyret. Det kanske känns snålt för en nostalgiker, men för mig skänker det större tillfredsställelse att veta att plaggen får ett fortsatt liv. Jag har själv inga kläder sparade från när jag var bebis, och har aldrig ens reflekterat över att jag inte har det.

Som med alla tråkiga och tidsödande sysslor är upptakten värst. Det känslomässiga skuldberget har vuxit sig enormt när man skjutit något framför sig ett helt år. Nu när varenda plagg ligger omsorgsfullt nedpackat i en blå kasse känner jag mig med ens 20 kilo lättare. Det är fantastiskt att fysiska prylar har den omedelbara effekten på känslorna. Faktiskt den enda bantningen jag rekommenderar.

Kram

1 Comment

Lånta fjädrar och kallbad

Posted on

Jag har fotat flitigt under ledigheten, men har inte orkat släpa fram kameran utan nöjt mig med mobilfoton. Även du får nöja dig med alster från min telefon.

På nyårsafton bar jag en hyrd blåsa från Day By Birger et Mikkelsen. Unnade mig känslan av att vara finklädd fast vi bara firade hemma med närmsta familjen. Mitt mellandagsfynd är nämligen ett hyr-abonnemang hos It’s Released, en tjänst där man väljer tre plagg i månaden för 750 kr. På bokhyllan hänger det andra plagget, en stormönstrad sidenklänning från Marimekko.

Hyra kläder har jag enbart goda erfarenheter av. Det är prisvärt i jämförelse med att köpa nytt, och ett hållbart sätt att variera garderoben utan att lägga tid på att köpa och sälja på second hand.

Nyårsafton var så stillsamt ett nytt år kan vara. Till middag åt vi blinis och skaldjur och drack champagne. När barnen lagt sig tittade vi på Johan Falk och avslutande året med ”vaffan”-bingo. Ett annat nyår hade det känts bedövande sorgligt, men som avrundning på 2020 kunde jag inte tänka mig något mer passande. Kanske till och med att föredra?

Innan middagen slog jag en lov ner hit; till Vår Gård och mötte upp och några vänner.

Gott nytt år sade vi! Och kastade oss i. Det gjorde vi inte alls utan det föregicks av en stunds överläggande med våra respektive förstånd. Att kallbada är som en mental styrkeprövning, i alla fall för mig. Njuter gör jag inte förrän jag kommit upp och är påbyltad med ull och dun.

Det var nyåret som blev. Långt ifrån mitt värsta.

Kram

Sophia

Årssammanfattning

Posted on

Snor Underbara Claras årssammanfattning rakt av! Här har du mitt 2020.

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? Jag gjorde en mängd förändringar, men långt ifrån alla förändringar är saker jag gör för första gången. Jag sade upp mig (inte första gången) för att börja plugga (inte heller första gången) och började frilansa. Det var första gången!

Genomdrev du någon stor förändring? På det personliga planet: Se ovan. Styr om min karriär till ux-designer istället för att fortsätta jobba med marknadsföring. En termin avklarad och jag ångrar än så länge inte beslutet. Jag har också dragit igång #Cykeluppropet tillsammans med Annika och Emma Sundh, och jag ser fram emot vad vi kan åstadkomma tillsammans 2021. Får jag drömma fortsätter jag gärna att förvärvsarbeta 80% och öronmärker gärna tid åt idéellt arbete som till exempel Cykeluppropet. Strävan mot ett mer hållbart samhälle kräver att vi organiseras oss och driver på politiken. Fega politiker kräver modiga medborgare.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Alltsåå…. nej? Ingen nära va? Har en omvittnat dålig tidsuppfattning, som du märker.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas? HELT blankt. Jag skyller på att jag är mer än lovligt dagvill.

Dog någon som stod dig nära? Min farmor gick bort, 91 år gammal. Hon fattas mig.

Vilka länder besökte du? Sverige!

Bästa köpet? Elbil och 10 kubik grus.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Att jag vågade vidareutbilda mig. Varje dag gläds jag också åt att se hur barnens relation till varandra utvecklas. Det är hjärtsnörpande att få stå vid sidan av och betrakta hur deras interna språk, skämt, gnabbel och gräl – ja hur hela deras relationshistoria tar sin början. <3

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?  Saknar mina vänner som jag träffar alldeles för sällan. Saknar att resa och fara ut på äventyr. Vi har pratat om att köpa en segelbåt som man kan bo längre perioder på. Är det 2021 som det händer? Då måste jag förstås lära mig segla, gubevars.

Vad önskar du att du gjort mer? Träffat vänner och ätit mer ättiksgurka. Varje gång jag äter ättiksgurka undra jag varför jag inte gör det oftare.

Vad önskar du att du gjort mindre? Grälat på barnen och varit mindre socialt ängslig. Drar mig ofta för att fråga bekanta via förskolan om barnen kan ses på lekträffar (och kompenserar med att vara ÖVERsocial när vi ses). Varför? Bara ställ frågan människa! I pandemitider spelar det väl mindre roll, men det kommer förhoppningsvis ett liv efter pandemin också.

Favoritserier från året som gått?  Bosch och Better Call Saul. Rekommenderar båda varmt.

Bästa boken du läst i år?  Men hjälp?! Just nu läser jag ”Hooked – How to Build Habit Forming Products”, men det är ju knappast en bok man läser om på kultursidorna. Det kanske man borde i och för sig? Den handlar om precis vad man tror att den att handla om.

Största musikaliska upptäckten? Spotifys Tidskapsel. Den har räddat många löprundor.

Vad var din största framgång på jobbet 2020?  Att jag vågade säga upp mig, bisarrt nog. Ett radikalt drag som är ett tecken på att jag har tillräckligt stor tilltro till min egen anställningsbarhet. Det kommer att ordna sig!

Största framgång på det privata planet? Att jag tagit för mig med Cykeluppropet och under loppet av tre månader haft möte med en partiledare, trafikansvariga för Sveriges huvudstad och träffat vår infrastrukturminister. Tillsammans med Emma och Annika då, inget hade skett utan dem. Men fan vad nöjd jag är! Är heller inte besviken på mig själv att jag satsat på löpningen. I våras kändes två kilometer som en seger. Nu springer jag milen minst en gång i veckan.

Största misstaget? Det återstår att se!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Jämnt skägg med 2019 faktiskt. Jag är en av de som tycker att småbarnsåren kostar mycket i energi och ork. Barnen älskar jag förstås gränslöst. Men att inte få sova, att aldrig umgås på tumanhand med min man, att ständigt vara behövd – det frestar på. Nu börjar jag se ljuset i tunneln dock.

Vad spenderade du mest pengar på? Utbildningen i form av förlorad arbetsinkomst. Rent materiellt lade vi mest på elbilen (tja, vi och vi, jag har faktiskt inte betalt ett korvöre på bilen).

Något du önskade dig och fick?  Många uppfriskande dopp. Började och avslutade året med ett kallbad.

Något du önskade dig och inte fick? God och regelbunden sömn. Jag önskade också att utbildningen inte skulle innehålla så många grupparbeten, men tji fick jag.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020? Oj. Mina födelsedagar har en tendens att passera obemärkt förbi.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?  Borsett från pandemin? Barnvakt. Och massage.

Vad fick dig att må bra? Löpningen och de kalla baden.

Vem saknade du? Alla vänner jag lämnat i Skåne. Jag saknar dem nästan mer och mer för varje år som går. Och alla vänner jag har här mer träffar alldeles för sällan.

De bästa nya människorna du träffade? Annika och Emma. Emma är förvisso en bekant från förra året, men Annika lärde jag känna via Cykeluppropet. Älskar att kroka arm med likasinnade.

Mest stolt över? Att jag är ganska bra i skolan om jag får säga det själv? Det är inte likt mig att framhäva prestationer, tvärtom vill jag ofta bara gömma alla mina alster i byrålådan direkt. Men nu? Jag är fasiken rätt nöjd med vissa grejer och suger i mig av berömmet vi får från lärare och uppdragsgivare.

Högsta önskan just nu?  Att bli supermegaskicklig designer och ro hem ett stimulerande arbete hos ett företag som delar mina värderingar om hållbarhet. Drömjobbet är att designa tjänster som påverkar människors beteenden i en hållbar riktning. Och gärna ha roligt medan jag gör det.Om jag får önska alltså.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Vara mindre blygsam men mer ödmjuk. Säga tack om jag får beröm, men inte förutsätta att mina lösningar är de enda rätta.

3 Comments

2021 enligt mig

Posted on

DN intervjuade sex kulturpersonligheter om vad som kommer 2021. Jag var absolut inte en av de tillfrågade men här kommer mina svar ändå.

Summera 2020 med tre ord: Fladdersmöss, ej värt.

Årets stora genombrott: Skilsmässan!

Det lämnar vi 2020: Vaccinskepsism (är coronaåret 2020 något alla vaccinskeptiker ser som något idealtillstånd?) och fromma förhoppningar om att ”information” och ”valmöjligheter” räcker för att ändra människors beteende.

Årets kulturdebatt: Denna fråga är jag absolut inte kvalificerad för att svara på, men jag gissar att vi kommer att grotta ner i oss skamkulturen. Skam är ju århundrandets mest utskällda känsla, men är det verkligen så jävla illa att skämmas för att man gör fel – eller att låta bli att göra dumheter för att det är skämmigt om man blir påkommen?

Årets uppfinning: Hoppas på något miljörelaterat, men sätter en sedel av mindre valör på att det i stället blir något urbota korkat som en fidgetspinner för tårna.

Den kulturformen blir ”den nya romanen”: Jag tror på demonstrationstågets ädla konster 2021. Är själv ingen person som flitigt bevistar demonstrationståg, men känner att de trots allt har en stark dragningskraft. Det är mäktigt att vara arg i grupp!

Årets språktrend: ”Tagit sprutan?” kommer vi nog att behöva svara på många gånger.

Årets antihjälte: Irene Svenonius. Spaning: Hon får foten men landar mjukt som senior rådgivare på valfri byrå som heter en akronym.

Årets mattrend: Jag kan inte säga varför men har en stark känsla av att det brittiska köket kommer starkt åter? Pajer och puddingar och bruna såser. Nej, nej – vad vet jag om sånt? Jag är en person som kan äta samma påvra lunch fyra månader i sträck utan att det bekommer mig det minsta. Min förhoppning är dock att svinnsmarta recept kommer att booma 2021! Det blir restfestens år.

Årets filosofiska fråga: Ska nästa generation ha mindre för att vi ska ha mer nu? Klimatförändringarna är omöjliga att förneka och tiden är knapp. Jag tror att samtalet kommer att präglas av tankar om berättigande och privilegier – har vi någon solidaritet med kommande generationer? Som Tone Schunnesson skriver: Hur mycket hedonism tål Sverige?

Årets politiska fråga: Vem tar notan? Jättehärligt med RUT och ROT och jobbskatteavdrag hit och avdrag dit  – men vem ska betala notan för skenande sjukvårdskostnader, hundratusentals arbetslösa och en GIGANTISK grön omställning som ska till?

Årets klimatångest: Hur mycket hedonism tål världen?

Årets influerare: Ekotipset! Och Klimatklubben. En cynisk spaning: Ebba Busch lämnar politiken för att bli influencer på heltid.

Årets pandemi: Syfilis, tätt följt av muterad klamydia och gonorré. Det blir en könspandemi utan dess like 2021.

Julafton

Posted on

Hoppas att din jul var fin. Som alla andra anständiga firade vi ett litet sällskap. Vi, tillsammans med min bror och min pappa. Dagen innan gjorde jag en krans av blåbärsriset som växer på tomten. Ser ut som ett spretigt, grönt skägg som hänger på väggen.

Ser du solen i hörnet? Solen välsignade oss Stockholmare med sin närvaro från morgon till kväll. Sist vi hade så många soltimmar var i november. Raffsade ihop en sista-minuten-utstyrsel till lillbarnet. Hade han kunnat välja hade han garanterat valt något annat.

Storbarnet, morfar och min bror byggde ett pepparkakshus. Det blev dagens pyssel.

Lillen ägnade sig i huvudsak åt att möblera om. Här är det ljusen som ska få en ny plats.

Rätt julig vy ändå? Tacksamt med gröna tapeter, behövs inte jättemycket mer för att locka fram julstämningen.

Andreas stod i köket nästan hela förmiddagen. Han är en jultraditionalist och vill ogärna se ett julbord utan värmlandskorv och fyra sorters sill. Men är också världens gulligaste och ordnade med tofusill åt mig, och ugnsbakad kålrot jämte julskinkan.

Jag tar alltid ansvar för dukningen, trots att ingen ber mig. I år blev det vår helt vanliga vaxduk, våra vanliga tallrikar och våra vanliga glas…

… men med bordstabletterna vi hittade på Andreas mammas vind, och crepesblommorna som hängt i granen.

Bäst jag stod och fiffade med dukningen spred sig ett kallt raseri i kroppen. ”Att ingen lärt mig hur man dukar?” väser jag inombords och känner ett förakt för mig själv, nästan så starkt att jag vill blåsa av hela julafton. Jag antar att det är en logisk konsekvens av min sociala medier-konsumtion, och att jag har helt orimliga förväntningar på mina egna förmågor. Om någon någonsin dukade såhär omsorgsfullt på under min barndoms helger, var det inte på några middagar vi gick på i alla fall.

I alla fall. Det blev väl ganska gulligt.

Min bror stekte långkål och strax efter slog vi oss till bords. Nils i dagens outfit nummer två. Manchesterhängslebrallor och kanin-t-shirt.

Efter lunchen och den traditionsenliga fackeldansen i korsningen (corona-säkrat, givetvis) kom tomten. ”Renarna är gamla och trötta, så jag tog Saaben”, svarade han på storbarnets fråga om varför tomten åkte bil (det körde förbi en tomte under fackeldansen). Hon verkade nöjd med svaret.

Vi satt uppe och surrade till kl 22. Mer orkar jag inte nuförtiden. Och när vi vaknade dagen efter singlade flingorna utanför fönstret. Förmiddagen tillbringade vi på lekparken, men sen var snön tillräckligt djup för pulkapremiär.

Kjell är så lagom nöjd med all snö. Trots att han är norsk skogkatt och sibirer och liksom gjord för detta klimat ligger han allra helst inne och latar sig.

Snölykta byggdes.

Och när mörkret sänkt sig och morsan tröttnat på att vara draghäst gjorde vi reträtt inomhus. Drog fram hundrabitarspusslet och tände brasa.

Och det var julen 2020.

Kram

4 Comments

Julat

Posted on

Igår efter kvällsmaten tog vi in granen som stod på farstun och acklimatiserade sig. Andreas satte på en spellista med jullåtar och så pyntade vi den omsorgsfullt tillsammans hela familjen. Med både gammalt och nytt förskolepynt, de röda kulorna och pappersstjärnor från norrgavel och finast av allt; handvikta blommor i crepepapper från Svenskt Tenn. I morse, efter frukosten, dunsade den i golvet så att hela grannlåten for all världens väg. Men inte före att Nils hade hunnit kastat de okrossbara kulorna i golvet tillräckligt många gånger för att de skulle gå sönder.

Det var en rar tanke, den att granen skulle få vara fredad från familjens mesta marodör. Nu är den återuppstånden i alla fall. Med en oblyg lutning och nonchalant hängt glitter.

Blommorna i crepepapper satte jag väl utom räckhåll för klåfingriga ettåringar. Har du sett så fina? När de inte hänger i granen står de i en loppad vas och bjuder på blomsterfägring. Jag undviker ju snittblommor av hållbarhetsskäl och pappersblommorna är ett alldeles utmärkt substitut.

En ny amaryllis tronar på hyllan i vardagsrummet. Blir till mig av kontrastfärger och får nästan en rysning av hur fint det röda är mot det gröna (pandemi-uttråkningen har nått ett nytt lågvattenmärke när man, helt befriad från ironi, talar om blommor som matchar tapeten som om det vore mänsklighetens högsta önskan)?

Nej nu får jag ge mig innan jag blir provocerad av mig själv.

Kram. God Jul!

Ska vi prata lite grus?

Posted on

Triggervarning för extremt trist samtalsämne. (Vet inte vad kutymen är för triggervarningar, men tänker att det här tarvar en varningsflagg?)

Min man har köpt en del grus. Närmare bestämt en sisådär 10 kubik? Vi har ju grävt upp halva tomten för att kunna dra el till laddstolpen och utebelysningen och i samband med det behövde vi fixa till uppfarten och grusgången. Och skulle vi ändå göra det kunde vi lika gärna beställa grus till köksentrén.. och till den andra uppfarten som ska bli grusgång med rabatt i stället. Och här är vi nu. 10 kubik grus eller så senare.

Där borta är bilparkeringen där vi installerat laddstolpen. Den andra garageuppfarten gör vi om till grusgång eftersom vi ändå aldrig kommer ha mer än en bil. Mellan de två uppfarterna låg tidigare en klen grusgång som liksom inte räckte hela vägen fram. Nu har Andreas gjort gången enligt konstens alla regler: grävt, lagt markduk, bergkross och sen fyller vi på med natursten.

Här har det också varit en smal och tanig grusgång som ska bli lite större. Andreas har gjort grusgången lite bredare och rundare, så att det känns mer som en entré.

Nu vill jag att vi pratar exakt om hur svårt det är att hitta ett passande grus. Grus säljs nämligen med många olika namn, storlekar och sorter. Sorter som är lämpliga till äldre hus benämns ofta som ”herrgårdsgrus” eller ”ärtsingel”, men det kan vara olika storlekar hos olika leverantörer. De som säljer grus är generellt väldigt dåliga på att visa vad de olika sorterna används till. Läser man på Byggnadsvårdföreningen får man tipset att lägga ytskiktet i 6–8 mm natursten. Bara det att just de fraktionerna, alltså storlekarna, kan vara lite krångliga att få tag på.

Vi hade ju redan grus sedan tidigare och kom fram till att 8-12 mm natursten var det bästa alternativet för att passa det som redan ligger där i dag.

Till kantstöd lägger vi stenar från trädgården. Jag har sett flera sorters kantstöd: cortenstål, gatsten eller trä är exempel på några Men uppriktigt tycker jag att vanliga stenar i olika former ger ett organiskt och naturskönt intryck. Stål, gatsten eller trä gör sig kanske bättre i en mer strikt trädgård.

Såhär ser det alltså ut ungefär tre fjärdedelar in i projektet. Ska bli riktigt fint att när det är färdigt. Och till våren börjar den roligaste delen; att klura på fler rabatter för att rama in allt grus. Då ryker triggervarningen!

Kram

1 Comment

Stora rum, stora bekymmer

Posted on

Vardagsrummet är husets största rum. Och jag skulle definitivt säga att det är vårt största bekymmer. Här har vi möblerat om och gjort om flest gånger sedan vi flyttade hit. Det blir liksom aldrig bra?

Soffgruppen jag kom över på Blocket är jag nästan förtjust i på ett romantiskt vis. Tyget är från JP Baker. Och väggarna är ju nytapetserade och listerna nymålade. Mattan köpte vi på auktion för någon vecka sedan och hämtade ut i förrgår. Vi rullade ut den och insåg snopet att vi fått hem en väggbonad? Va i hela frid..? Prima för att vara en väggbonad men vi behöver ju en matta. Har författat ett vänligt klagomål till auktionsbolaget, så vi får se hur det blir med vår matta/väggbonad.

I alla fall. Rummet behöver absolut gardiner, för textilier får det att kännas mindre som en sal och mer som ett hem. Sal är ju förstås överdrivet, men ändå.

Vardagsrummet är lite klurigt att möblera eftersom det finns två dörröppningar, och det tar emot att möblera så att man stoppar upp flödet mellan dem. Om det låter begripligt? Alltså är de flesta möbler koncentrerade till hörnet som vi kikar på nu.

Såhär tänker jag mig:

– Soffbordet av kork ryker när Nils har slutat fara runt som en skållad iller. Det är jättefint, bara inte hemma hos oss. Otroligt praktiskt dock.

–  Gardiner ska till. Är väldigt sugen på Johanna Bradfords gardinlösning, men det känns ju oerhört härmigt med likadan tapet och liknande gardiner. (tänker mig en beige-randig?) Samtidigt är jag inte främmande för att stjäla goda idéer.

– Vitrinskåpet (ur bild) är i dag svartmålat med en gräslig ”chalk paint” som ska se ”vintage” ut. Obegripligt att någon ger en vacker, antik möbel en fejkantik finish, men det lämnar vi därhän just nu. Vitringlaset är själfullt, blåst glas och storleken är perfekt för väggen. Kanske bara målar över.

– Ett problem som uppenbarade sig när vi tapetserade i varma toner, är att de skär sig mot den kalla vita takfärgen och listfärgen. Gör en mental anteckning över att aldrig måla något kritvitt eftersom det är stört omöjligt att kombinera med annat än grått, svart och vitt. Hade orken och energin funnits hade vi målat om dem, men nu får vi hålla till godo med färgen som finns.

Bildkälla

– Belysning! Vi har alldeles för lite punktbelysning. Jag har en jättefin och knasig lampskärm jag hittat för en femtiolapp på lokala återbruket. Den behöver en lampstång. Sen behövs en vägglampa också, och kanske någon liten lampa till. Är svårt förtjust i saxlampor från Le Klint, så jag punktbevakar tradera, Blocket och Auctionet efter dem nu.

Kram

4 Comments

Följa blåsorna

Posted on

Medan jag slösurfade och väntade på att Nils skulle somna in igår trillade jag över en otroligt intressant text i Harvard Business Review. ”Vad du ska följa i stället för din passion” lyder rubriken kort och gott.

Jag tillhör nämligen (den alltmer sällsynta) skaran människor som har oerhört svårt för plattityder om att ”följa sin passion”, eller rent av okommenterat låta provocerande budskap som ”positive vibes only” slippa förbi.

Det är inte så att jag inte tycker om att ha kul. Vem gillar inte kul, liksom. Jag tror inte bara att man har kul jämt, eller att konstant kul ens är något eftersträvansvärt. Livet är inget utan kontrastupplevelser, tänker jag. Få saker gör oss mätta, trygga och varma människor så olyckliga som uppfattningen att livet ska vara alltigenom kul.

Dan Cable skriver i stället att man ska följa blåsorna i händer, dock kanske mer bildligt än bokstavligt. Blåsor uppstår när man nöter något om och om igen, återvänder till samma aktivitet trots att det är svårt och utmanande och utvecklingen går långsamt. Det är stundom förjädra motigt och nästan helt omöjligt att bli nöjd. Men trots att det gör ont så återvänder man likväl.

Min karriäromställning känns precis så. Egentligen kunde jag arbetat med ux (fastän än rätt värdelös designer) redan för många år sedan, om jag bara hade ansträngt mig lite mer. Då kändes tröskeln alldeles för hög, och jag slog i stället in på ett sidospår inom marknadsföring. Även fast det varit både roligt och givande, graviterade jag hela tiden mot att arbeta med användarupplevelsen. Jag nöjde mig liksom aldrig med att publicera innehållet i ett CMS – jag var tvungen att förstå hur exakt det funkade så att jag kunde ändra på allt jag tyckte var dåligt. Samma sak med analys – jag kände mig aldrig tillfreds med att veta ATT användare gör saker. Jag vill alltid veta VARFÖR och hur jag kan påverka.

Det har varit en lång och bitvis smärtsam väg till där jag är i dag. Många blåsor har det blivit, men förhoppningsvis blir huden lite mer härdad för varje dag.

Att saker emellanåt är tråkigt är inte fel. Att glöden falnar är inte fel, passion är ju till sin natur flyktig och nyckfull. Även om passion är en kraftfull känsla är den kanske inget man ska vägledas av i stora livsfrågor. Utan kanske fråga sig vilka aktiviteter man alltjämt återkommer till trots att de ibland är dötrista eller svinjobbiga.

Kram

1 Comment