Shoppingfritt året ut

Nu har jag bestämt mig: Det blir shoppingfritt året ut.

Anledningen är att jag de senaste månaderna shoppat mer än vanligt. Ett par två jeans, en kjol eller en sommarklänning. Ett par lampetter jag inte ens vet var de ska sitta. Jag är inte en person som shoppar för att jag mår bra av det. Utan för att något fattas mig. Stress, tristess, sömnbrist, ömhetsbrist, samtalsbrist. Relationer och upplevelser. Det som gör livet värt att leva. Trösten har varit spontan shopping, mest begagnat, men ändå. Det dåliga samvetet kommer innan avin hittat till brevlådan.

Såhär vill jag inte ha det!

Nej, fy. Det känns så oerhört bekant men absolut inte bra. Därför blir det ändring. Nu blir det köpfritt resten av året!

Jag kör köpfritt från:

  • Kläder
  • Väskor, skor, smycken
  • Prylar till mig (böcker och ett par löparskor undantaget, det senare är något jag verkligen behöver)

Jag får alltså köpa:

Grejer till barnen

Vissa gemensamma saker till hemmet (vi har grejer som vi verkligen behöver, typ en matta att ha under kontorsstolen som annars pajar golvet, viss belysning mm. Plus ett projekt för att få en tvättstuga. men mer om det en annan gång)

Material till sånt jag kan göra själv. Jag vill gärna ta upp stickningen igen och drömmer om att ha tid att sy något eget plagg eller till kläder till barnen. Det är ju så långt ifrån snabb konsumtion man kan komma, och därför tycker jag att det är helt okej. Jag till och med uppmuntrar till det!

Byte och lån är helt okej. Alltså att delta i klädbytardagar eller låna ett plagg av kompisar osv.

Nu kör jag. Start omedelbart och fram till årsskiftet.

Någon som vill haka på?

Ps. Nyfiken på alla mina tips och erfarenheter från mitt köpfria år? Kolla kategorin köpstopp, där finns allt samlat.

Kram

Ställ om, ställ inte in

Pandemin en mångbottnad kris. Jag vill tro att det inte finns någon som kommer att förbli opåverkad, smittad eller inte.

Många små företag kämpar för sin överlevnad nu. Verksamheter som inte har fyllda krigskassor eller har råd att sitta på stora lager. Där varje förlorad krona innebär ett steg närmare konkurs. Bland dem finns många små, hållbara företag med stora visioner om en bättre framtid. Företag som vill förändra, utmana och förbättra. Som tycker att det är självklart att ta socialt och klimatmässigt ansvar.

Vi måste stötta de företag vi vill ha kvar i morgon redan i dag. Jag tror inte att lösningen är att vi ska shoppa oss ur krisen, för vi kan inte lösa en kris genom att förvärra en annan. Men konsumtion handlar ju om så mycket mer än prylar!

Här är mina bästa tips för att stötta hållbara verksamheter:

-Lämna in ett plagg till din skräddare även om du kan sy upp själv. Kanske har du fått tid till att rensa i garderoben, och göra något av högen med trasiga plagg nu när du jobbar hemifrån?

-Unna dig takeaway från ditt favoritkafé eller restaurang (om du inte kan eller vill sitta på lokal nu).

-Hyr ett plagg i stället för att köpa (detta gäller såklart alltid men ännu viktigare nu). Jag har testat Hyber.se för barnkläder och Sabina & Friends för mig själv. ÄLSKAR det.

-Lämna in din utrensade finplagg till en secondhand-butik i stället för att sälja dem själv på Tradera.

-Köp ett begagnat plagg av din favoritsecondhand i stället för att handla ett nytt på kedjorna.

-Eller köp ett presentkort och ge bort om du inte behöver något själv.

-Gå med i en förening och betala medlemsavgiften.


Jag skriver inte detta för att jag vill förminska rädslan för de som riskerar att drabbas illa av viruset. Eller uppmana folk att inte lyssna på myndigheternas råd. Men pandemins offer är inte bara de som får plikta med sina liv, utan även alla som berövas sin försörjning över en natt. De som får se sina livsverk raseras inom loppet av några veckor.

De behöver vår hjälp!

Kurs i fönsterrenovering

Helgen tillbringar min man på Enskede Gård för att lära sig mer om hur man renoverar fönster. Tydligen är det ett enormt tryck på kurser av det slaget för tillfället.

Redan förra sommaren fixade Andreas iordning fönstret ut mot altanen och även altandörren. Skrapade av all gammal färg, tog bort masonit som satt över dörrspeglarna, kittade om, målade och donade. Det tog sin lilla tid men värt det många gånger om. De flesta av våra fönster är original och alltså drygt 120 år gamla. Sköter vi dem rätt kommer de att sitta i många, många år till. Bra att komma ihåg när arbetet känns som det aldrig tar slut.

Det var bara det. Nu ska vi äta hemgjord pizza!

Kram

Julafton

Hoppas att din julafton var fin!

Jag blev väckt kl 06.14. För vilken gång i ordningen har jag ingen aning om. Den tidiga väckningen kändes som ett slag i ansiktet. Vid halv åtta väckte jag resten av familjen och gick själv och lade mig igen för en tantlur.

Vaknade en knapp timme senare av att kroppen värkte av utmattning, men fann det ändå lämpligt att kliva upp. Min sorts trötthet råder inga tantlurar i världen bot på.

Inte allt var åt helvete. Min mamma och Jesper är på besök och Andreas och Juni har julpysslat så fint. Nils är en mönsterbebis förutom att han vaknar lite för ofta.

Andreas och Juni har gjort marsipangodis, mandlar i mörk choklad med strössel på, kanderade äpplen, bakat lussekatter och gjort pepparkakshus. Jag själv är upphovsman till den oheligt stora marsipangrisen i mitten.

Medan ljus ännu var gick vi ut i samlad tropp runt holmen. Glader låg i vagnen och sken.

Soligt var det inte, men ett sällsamt vackert dis bjöd julafton på ändå. Jag avbröt promenaden i förtid för att ila hem och byta Nils bajsblöja.

Hemma igen började vi med de sista bestyren inför jullunchen. Vi kör en sen lunch och sedan kvällsfika. Känns enklast med två småbarn vars humör svajar som en trasig flaggstång.

Beskåda mitt traditionsenliga verk; julsalladen. Mycket uppskattat inslag.

Mormor och min bror underhöll Juni. Här leker de ”kasta apan”.

Jag själv tog sikte på dekorationerna. Nytvättad duk (omsydd gardin), linneservetter, lite kvistar från granen och underlägg från Andreas mamma fick tjäna som dukning i år. Mäkta nöjd givet hur lite energi jag har.

Klippte bara några kvistar från granen och petade ner i en vas.

Myset får man ju gratis när solen går ner halv tre.

Kanderade äpplen kan vara det finaste ätbara pyntet. Men äter någon dem? Känns som att tänderna skulle trilla av omedelbart.

Alla hade en uppgift. Mormor roade Juni. Min bror fotade. Andreas lagade nästan all mat. Jag dukade. Och katterna tog igen sig.

Efter lunchen samlade vi hop oss för att gå till korsningen. Där ses alla grannar i kvarteret och dansar runt ett bål av facklor. Sen önskar man varandra god jul och går hem till sitt.

Efteråt dröjde vi oss kvar i trädgården en stund. Tände marschaller och satte tomtebloss i trädet.

Sen kom tomten! Otrolig succé.Vi vuxna körde julklappsleken och fikade. Juni var lika glad för alla paket oavsett innehåll. En reflex eller pulkan från mormor, glädjen var lika stor.

Efter paketöppningen var det lagom för att natta Nils. Och efter det kom jag aldrig ner igen, så hur kvällen fortlöpte vet jag inte. Jag är ändå glad att jag fick några ljusa stunder till trots. För det här med att hålla god min när jag mår skit, det är jag riktigt dålig på. Men allt blir ju bra igen när jag fått sova!

Kram

Sophia

Julvilan

Igår tog jag och Nils tåget till Lindesberg och Annika. Kvar hemma med julstöket är Andreas och Juni. Sömnen har varit så bedrövlig senaste tiden, med amning varannan timme nätterna igenom. Och med ett barn till hemma är det svårt att få ro för återhämtning. Jag har ingen plan med besöket förutom att undvika städning, disk och tvätt bäst jag förmår. Och vila förstås. Att vara med Nils är inte det minsta besvärligt, bara mysigt. Mer förnöjsam och lättsam bebis får man leta efter. Och hungrigare, förstås.

I dag åkte vi till Naturens Hus utanför Örebro för att äta lunch. Först i promenad i den dimhöljda våtmarken.

Exakt så här dimmigt är det kring hela Örebrotrakten.

Efter lunch, amningspaus och blöjbyte åkte vi till Pilgrim för att se till honom i hagen.

Han har det fint i sin lilla flock tillsammans med tre islandshästar. Nils fick också stifta bekantskap med hästmule för första gången.

Nu ska jag väcka Nils från eftermiddagsluren och äta kvällsmat. Rotfrukter i ugn som Annika gjort. Vila och omtanke är bästa sortens medicin.

Kram

White Monday

Dra mig baklänges. Jag trodde att Black Friday var i fredags, men tydligen var jag en hel vecka tidig. Nåväl, det tar jag som ett gott tecken.

Strunt samma. Black Friday är min minsta favoritdag på hela året. Det är absurt att mana till köpfest en månad innan julshoppingen, som är nästa köpfest. Efterfesten till julen är förstås mellandagsrean. Baksmällan tar klimatet och alla unga som luras in i dåliga konsumtionskrediter.

Har du koll på White Monday? Det är motrörelsen som uppmanar till att laga, byta och låna i stället för att konsumera. Den grundades av Repamera (skrädderitjänster online, som jag för övrigt har testat och är grymt nöjd med) och drivs i dag tillsammans med Medveten Konsumtion.

På årets White Monday har de ett dagslångt event på Hornstulls Galleria. På programmet finns massor av roliga aktiviteter, så som Vintagemarknad (med grymma butiker som jag följer på instagram), showroom med kläder från Tise (sjukt smart app för kvalitetssecondhand), vegantatuering, med mera.

Jag kommer tyvärr inte att gå dit. Har föräldragruppsträff i morgon men helt ärligt är jag alldeles för sliten. Tre och en halv månad med risig sömn har tagit ut sin rätt, och jag har behövt att spränga in ännu mer luft i min redan luftiga kalender. Jag kommer troligen rya mot Black Friday nästa år igen, så jag räknar med en revansch.

Gå dit. Och läs mer om White Monday här.

Kram

Impulsiv och lat

Hela tanken med bloggen är vara en motvikt till den hypersnabba, överdrivna konsumtionskulturen som vi lever i. Min ödmjuka förhoppning är att kunna inspirera till att njuta av inredning, kläder och renovering utan snabba trender.

Det var tanken.

Betyder det att jag alltid lever som jag lär? Absolut inte.

Min personlighet består av den ljuva kombinationen impulsiv och samtidigt lat. Gissa hur många projekt jag drar igång, jämfört med hur många jag avslutar? Varsågod för den intima inblicken i att leva med mig. Tack och lov är min man av en mer tålmodig sort.

I alla fall. Jag har ju satt upp en mängd regler för hur jag ska göra när hamnar i köpartagen. För det kliar ju i köpfingrarna, titt som tätt.

Nu ska jag berätta för dig om vad som händer när jag inte följer mina egna goda råd.

Bakgrunden är att jag vill ha en ny (begagnad) soffa. Vår nuvarande är alldeles för stor och sväljer halva vardagsrummet. Jag har letat efter en Claire från Bröderna Andersson ett tag. Plötsligt dyker det upp två på Blocket, nästan samtidigt. En för 12 000 och en för 3000. Den senare i ett tyg jag inte alls vill ha. ”Fint” tänker jag och blir nästan febrig av iver. ”Köper den billiga och klär om”. Köpte soffan osedd (skulle ju ändå klä om) och tiptappade hem den till huset. Efteråt mejlade jag tillverkaren och bad om offert för omklädnad. Happ, det skulle kosta lika mycket som en ny. Plus kostnader för att frakta soffan fram och tillbaka till Småland.

Mejlade min lokala tapetserare. Själva arbetet skulle kosta ungefär samma som hos tillverkaren. Plus kostnaden för tyget, som skulle landa på 40 000:-.

Ridå.

Nu har jag inte längre en oönskad soffa. Nu har jag två.

Den stora drömmens förbannelse

Jag och Andreas har ända sedan vi träffades haft en gemensam dröm. Först var den mest som ett samtalsämne. Ett gemensamt äventyr som är kul att prata om, men inte mer än så. Då var det helt orealistiskt, annat än i våra mest radikala stunder. Hur skulle vi någonsin ha råd? Sedan kom ett barn, och med det skrinlade vi drömmen. Fastän vi inte gett den något syre har den fortsatt att växa på oss. Helt plötsligt är situationen också annorlunda. Rent ekonomiskt skulle vi kanske ha råd. Men hur skulle det fungera rent praktiskt? Får man ens göra så, som svensk småbarnsfamilj?

Drömmen har gett näring åt sig själv medan vi har ägnat oss åt vardagens trivialiteter. Kanske är det också vardagens rytm som gjort längtan mer intensiv? Jag vet inte. Men helt plötsligt pratar vi om äventyret igen. Varje dag. Nu har drömmen fått konturer och är inte bara lös massa. Vi gått från att dela tankar och idéer till att jaga läsning, spana på Blocket och titta efter kurser. Jag kastas mellan förväntan, pirrighet och en våldsam skräck. Det är ju helt galet, egentligen.

Vågar vi? Detta är ju de stora drömmarnas förbannelse. Att de kanske; möjligen, någon gång, skulle kunna slå in. Så läskigt.

Pyspunkan

Sedan Nils kom har jag befunnit mig i ett lyckorus. Stundtals trött, men ändå med vind i seglen. ”Ska det inte vara svårare än såhär?” har jag tänkt. ”Kom an då tvåbarnschocken!”

Sedan några dagar tillbaka har en håglöshet smugit sig på. Tre månaders sömnbrist har gjort mig kroniskt trögtänkt, disträ och lättretlig. Ingen krasch utan som en pyspunka. Tillförsikten och lyckoruset har liksom sipprat ut. Kvar finns bara känslan av att ”ska det vara såhär?”Jag känner så väl igen mönstret och tankegångarna från förra gången. Besvikelsen. Mest på mig själv men också på barnen. ”Kom igen, soooov då!!!”

Skillnaden mellan nu och då är att jag vet det går över. Ljuset finns där i tunneln. Jag kommer få sova mer än tre timmar i stöten igen. Och så vet jag att jag måste vara extra snäll mot mig själv. Inte jäkta på med massa aktiviteter. Bara boka sånt som är lätt att avboka. För en morsa som är elak mot sig själv är ofta också tvär mot andra.

Kram

Framme

Ögonen klipper fastän klockan inte ens är åtta. I bakgrunden hör jag den döende brasans stillsamma knastrande. Diskmaskinen diskar rytmiskt, som en vaggande melodi. Om jag inte vore för trött för att lämna soffan skulle jag krypa i säng bums.

Resan gick bättre än vad jag vågat föreställa mig. Nils sov nästan hela turen och Juni var på sitt allra finurligaste och roligaste humör. Vägen var naturskön och vi stannade tre gånger, bland annat vid denna spegelblanka sjö som låg vid en oansenlig rastplats. I morgon bitti kommer morfar och Annika med nattåget och då är hela troppen samlad.

Vi möttes av ett decimetertjockt snötäcke. Liftarna är förstås inte öppna men i stugan vi hyrt finns stjärtlappar så att det räcker till alla.

Skulle bara säga hej!

Kram