Fint, fult, hemskt och befriande

Barnen och Andreas har åkt till Frillesås och kvar hemma är jag och alla mina känslor. I dag ringde jag min farmor igen. Hon är sjuk och snart kommer hon inte finnas mer, och det gör så ont i mig att inte kunna finnas där. Det värker ända in själen när jag tänker på att den sista kramen nog redan har varit. Att jag inte kommer kunna återgälda lite av den trygghet och det lugn hon gett mig under min uppväxt, nu när hon behöver det. Ändå är jag tacksam för att vi får tid att prata. Att jag får säga att jag älskar henne och att jag är glad för allt hon gjort för mig. Att jag är ledsen för allt besvär jag orsakat. Tack och förlåt. Och det är väl allt man kan begära av livet ändå.

Sorgen är liksom randig. Vissa stunder är den övermäktig och jag uppslukas helt av tankarna på saknaden som oundvikligen kommer, men i andra stunder tränger vardagen in. Jobbet måste ju skötas och disken diskas och blommorna vattnas.

Denna vecka är också första gången på fyra-och-ett-halvt år som jag är själv hemma utan barnen. Jag försöker ta tillvara på varje sekund. Jag cyklar ner till badet på lunchen och piper ner direkt efter att jag stängt igen datorn igen. Igår åt jag middag på Holmen och fastnade i samtal långt efter att det mörknat. Jag ser till att klämma ur det sista av sommaren och tanka på med energi som ska räcka till en hel overallsäsong.

Kvällen ägnar jag åt att ostört rensa i bokhyllan och i barnens skåp med leksaker. Ska det bli något av det måste jag få rensa själv, annars har sakerna en osviklig förmåga att leta sig tillbaka. Mellan varven snorgråter jag och tänker på farmor. Det är fint och fult, hemskt och befriande på samma gång.

Kram

4 Comment

  1. Så fint och hemskt på samma gång. Tänker att det är jobbigt att veta vad som ska ske, samtidigt som en får tid att faktiskt ta in och försöka förstå, att hinna säga det där man vill säga, innan det är för sent. Sänder en styrkekram 💕

    1. Tack så mycket <3

  2. Så fint skrivet, jag förstår att det måste kännas tungt för dig just nu. <3

    1. Men tack! Ja, misstänker att det är samma känsla i alla familjer där en är sjuk och man inte kan finnas där och hjälpa. Det är hemskt!

Lämna ett svar