Jag har överlagt med mig själv om jag ska skriva om detta. Ryggmärgskänslan är att det är alldeles för pinsamt, men förnuftsmässigt begriper jag inte varför det är mer pinsamt nu än förr.
Det finns en anledning till varför jag har mindre tid över till bloggen just nu. Jag pluggar nämligen. Alltså för mig själv om kvällarna. Ingen utbildning eller så utan jag läser på egen hand in gymnasiematten jag borde klarat av för fjorton år sedan. Tal efter tal nöter jag, inte bara de lättaste uppgifterna utan även de på b- och c-nivå. Jag räknar tills formeln är begriplig och jag inte är tvekar längre.
Det här med matte har blivit en riktigt överjäst surdeg. Som litet barn vill jag minnas att jag hade lätt för matte. Bad fröken om nya böcker eftersom de gamla räknades ut för fort. I mellanstadiet fick jag en lärare som var otroligt märklig. En sån lärare som man bara tror finns i fiktionen. Om jag minns rätt tvingade han vid ett tillfälle alla elever att skriva upp sin vikt på vita tavlan (!!), drog sig inte för att skämma ut elever inför hela klassen eller lyfta enstaka elever och kalla dem bättre än alla andra. Det spelar egentligen ingen roll, men i hans klassrum gick jag från matteintresserad till medelmåttig.
Till högstadiet kom jag som medelmåtta och gick ut som underpresterande. Klarade mig men inte mer än så. Första gymnasiekursen fick jag ett av mina väldigt få G:n i, men sen tog det stopp. Alla andra ämnen gick lättare och jag behövde inte anstränga mig särskilt mycket för att få högsta betyg.
Mitt dåliga matte-självförtroende har gått som ett ekande jämmer genom hela vuxenlivet. Inte alltid förstås, ofta har jag försökt göra komiska poänger av min bristande förmåga. Men egentligen har det nog bara varit ett fåfängt försök att framstå som dum på rätt sätt. För visst anses det mer okej att vara kass på matte än svenska? Det har påverkat precis alla val jag gjort efter studenten. Urvalet av utbildningar blev ganska snävt, och jag har behövt justera mina karriärplaner både en och två gånger för att kompensera för den bristande mattekompetensen.
Det som gjorde att matten äntligen kom ifatt mig var att min fyraåring precis har börjat intressera sig för att räkna. De leker med siffror i förskolan. Med ett barns oförställda glädje tar hon sig an talen, klurar och ber om hjälp med att skriva siffrorna. Hur ser en femma ut nu igen? Det kändes plötsligt så sorgligt alltihop. Hur länge skulle jag kunna hjälpa henne med matteläxan? Till högstadiet? Kommer hon också att sitta med hakan utskjuten, armarna i kors och fräsa ”att ingen människa har nånsin användning för det här!”?
Jag vet inte riktigt var det här ska leda. Jag gör det bara för min egen skull! För att aldrig mer behöva säga ”jag kan ju knappt matte, så jag..”. Ingen föds ju med mattekunskaper. De förvärvar man med övning, precis som allt annat här i livet.
Nu vet du vad jag gör om kvällarna. Kanske har du också någon överjäst surdeg som du skulle behöva ta tag i? Då skickar jag all pepp till dig.
Kram
Åh jag känner igen mig i den där matteutvecklingen..hade dock turen att efter gymnasiet få för mig att jag verkligen ville bli tandläkare. Så jag började ett tekniskt basår och fick där den bästa lärare jag någonsin haft. Tänker på Ingmar från Norrbotten ganska ofta och är tacksam över att han vände min mattekänsla. Blev aldrig tandläkare men likväl ekonom, så det finns hopp för oss alla mattehatare där ute 🙂 kram och kämpa på! Och tack för en bra blogg..min nuvarande surdeg är mitt köpbeteende och du hjälper sannerligen till att få mig att börja tänka om där!
Modigt att ta tag i det och inte bara ge upp. Det finns verkligen människor som inte borde vara lärare. Hade en lärare i gymnasiet som började första lektionen med att göra ett prov som han sen satte betyg på. Det här är det betyg jag tror att du kommer få efter den här kursen. Kul för de som fick IG… Snacka om självuppfyllande profetia.
min surdeg var körkortet. i hela mitt vuxna liv har jag valt bort sånt jag inte är bra på. det är det allra lyxigaste med att vara vuxen, att få bestämma själv. därför var det så otroligt motigt att försöka lära sig något som jag inte fattade direkt, där utvecklingskurvan var så otroligt långsam. efter åtta månaders intensivt övningskörande fick jag ändå mitt körkort. har dubbel universitetsexamen, men det där körkortet kvalar in som det svåraste jag har gjort. och jag är så stolt över att jag inte gav upp.
Bra jobbat! Varför inte läsa på komvux och rätt upp betyget? Går väl att göra på distans? Särskilt nu. Tänker mest att ta tillfället i akt på nåt sätt. Min surdeg är att jag är rädd för att köra bil. Har haft körkort i 10 år men inte behövt köra särskilt mycket, vilket ju så klart är bra, men det känns som en jäkligt sur degklump i magen. Egentligen har jag inte lust att gå över till bil som färdmedel för cykel funkar långt. Tyvärr blir det lite väl långt till Skanör. Vill ju visa Iben alla smultronställen. Och kollektivtrafik har sina begränsningar tyvärr.
Tack! Jag gör nog det, fast kanske bara tentar av? Så svårt att gå på lektioner som bara är på fasta tider. Tycker också att det (sjukt nog) är lättare att lära mig på egen hand. Kanske för att jag kan hålla mitt eget tempo? Så pinsamt att vara den som ber om hjälp för tredje gången med samma uppgift. Men hemma kan jag kolla på samma youtube-förklaring för tredje gången utan att det stör någon annan. Men jo, vill gärna tenta av matten så att det finns på pränt någonstans.
Så bra gjort! Jag läste in de naturvetenskapliga gymnasieämnena på distans när jag var föräldraledig. Ett tips jag hade stor nytta av är mattecentrum.se/matteboken.se, framförallt hade jag nytta av videolektionerna – superbra!
Igenkänningen är brutal. Jag tyckte att matte var riktigt roligt fram tills jag började mellanstadiet och bytte lärare. Den nya läraren hade sitt sätt att förklara på, och det funkade tyvärr inte för mig (och halva klassen), så därefter gick det ut för och i gymnasiet lyckades jag med nöd och näppe få godkänt. Tråkigt att det blir så. Som du säger, det är ”okej” att vara dålig på matte men inte andra ämnen som svenska. Det gör att det är lättare att inte få bukt på det. Heja dig som valt att plugga upp dina kunskaper! 😀
Lustigt hur olika man kan se på samma sak. Jag är verkligen inte bra på matte heller, men det har aldrig stört mig eller begränsat mig på något sätt. Jag valde humanistisk linje (ja, det hette ”linje”, inte ”program” på den tiden) på gymnasiet, vilket innebar att jag såvitt jag minns (?) inte hade någon mer matte efter årskurs ett. Efter gymnasiet jobbade jag faktiskt på bank ett år och satt i kassan. Det gick verkligen inte bra; min kassa stämde nästan aldrig på första försöket, och det var ju frustrerande förstås, särskilt som det på den tiden (före datorer!) var så att ingen fick gå hem förrän allting stämde, så allting fick räknas om och räknas om och räknas om tills man antingen hittat bokföringsmissen eller bestämt sig för att det var en fråga om att en kassörska (ibland någon annan men oftast jag) måste ha lämnat tillbaka fel till någon kund, och det hela fick bokföras som en kassadifferens. Men inte innebar detta att mitt självförtroende naggades i kanten på något sätt; nejdå, att vara dålig på siffror såg jag bara som en trivial detalj i en människas personlighet.
Jag minns särskilt en gång då en kund tog ut 9000 kronor från ett konto och satte in 7000 på ett annat. Så jag räknade upp tre tusenlappar att ge honom tillbaka. ”Jag ska bara ha 2000” sa kunden och försökte lämna tillbaka en sedel. ”Nej, du ska ha 3000” sa jag och tryckte tillbaka sedeln i hans hand. ”Nej, jag ska ha 2000” framhärdade han. ”Hör nu här” sa jag och höll upp fingrarna. ”Du tog ut 9000 och satte in 7000. Nio minus sju är tre” och så visade jag med nio fingrar och räknade bort sju. Tittade förvånat på de två fingrar som var kvar, och sa snabbt: ”Nej just det, nio minus sju är två. Jag tar den där.” och så ryckte jag tillbaka den tredje tusenlappen. Men kände jag mig dum för det? Nej, jag tyckte bara att det var komiskt.
När jag slutade på banken firade de av mig med tårta och en fin present och kamrern höll ett litet tal där han önskade mig lycka till i framtiden och sa att det nog fanns många andra saker som jag passade bättre för än att arbeta på bank. Det tyckte jag själv också. Jag hade aldrig tänkt bli kvar på banken ändå, och såg inte alls detta som ett misslyckande på något vis eller tyckte att det var något problem att inte kunna räkna. Jag kunde nog inte tänka mig att det överhuvudtaget fanns något annat jobb förutom just bankkassörska där denna synnerligen specifika och i mitt tycke fullständigt ointressanta färdighet skulle kunna behövas.
De yrken jag funderade på då var journalist eller bibliotekarie, som ingetdera hade något med matte att göra. Sen började jag läsa litteraturvetenskap på universitetet och blev i slutändan gymnasielärare i svenska och engelska. Jag är väl fortfarande inte bra på matte, antar jag, men det är inget jag någonsin tänker på eller någonsin har sett som något viktigt. Eller märker av på något sätt. (När märker man det?) Om jag fick önska mig en begåvning eller färdighet så skulle jag vilja vara musikalisk och kunna sjunga. Det skulle vara underbart! Men att vara bra på matte? Eh, nä, jag har aldrig ens tänkt tanken.
Underbart inlägg! Jag har en sån surdeg och det är bilkörning. Eller jag är rätt tafatt med alla maskiner egentligen. Jag körde ordentligt mycket för typ 10-12 år sedan men sen har det liksom inte blivit mycket av det, pga vi har ingen bil och inget behov. Och jag är så himla rädd. Framförallt är det mitt kassa lokalsinne (gravt ointresserad också) och kartläsarförmåga som sätter käppar i hjulet. Hur ska jag kunna våga ens köra bil själv OCH hitta vägen? Samtidigt? Har ingen bil så det är svårt att öva dessutom. Känner mig som en sämre och inkompetent människa pga detta, så det får väl vara min surdeg haha. Om det är nån tröst så hade jag sååå gärna bytt bilkörarskills mot matteskills. Jag har alltid tyckt att matte är lätt och kul för det mesta och har läst mycket av det på universitet, men känns mer användbart att köra bil eller kunna hantera nån slags maskin i allmänhet om jag ska vara ärlig haha.
Jag har alltid haft dåligt mattesjälvförtroende. Som vuxen försöker jag tänka ”svårt att bli bra på något som man tycker är tråkigt och därför inte lägger någon tid på”. Alltså att det inte handlar om att jag är korkad 🙂 För alla ”smarta” var ju jättebra på matte. Själv var man en textperson, värderades inte lika högt. Insåg efter gymnasiet att jag förmodligen har dyskalkyli, och att det finns skäl till att jag blandar ihop siffror, svårt att hitta/lära sig klockan etc… Jag får fortfarande ångest på ex kreativa workshops där man ska sätta ”parametrar” etc i siffror, för det är för mig helt obegripligt. Kan liksom inte läsa in alls.